Nyårsafton

Då var det nyårsafton.
Sista dagen på det här skitåret.

Förra nyårsafton var tuff, en av de tuffaste dagarna jag varit med om.
För första gången skulle jag gå in i ett nytt år utan Fredrik vid min sida.
Men i år känns det lite lättare.
Smärtan är inte lika våldsam, även om saknaden är lika stor.

I år kan jag ändå se fram emot ett nytt år.
Ett år jag hoppas blir så mycket bättre än det år som varit.

Nu ska vi strax ge oss iväg på den årliga nyårsfesten.
Med världens bästa vänner.
Utan dem vet jag inte var jag varit idag.
Tack för att ni finns där för mig!

Och med det vill jag önska er alla en trevlig nyårsafton och ett
GOTT NYTT ÅR! ♥

Snart slut

Ett alldeles för jäkligt år är snart slut.
Värsta jävla pisseåret i mitt liv.
Med start november 2008.
Men nu är det snart slut, det här helvetesåret.
Det tackar jag för.

För varje vecka i min sorgbearbetning känns det lite lättare.
Det här kommer att bli bra, jag fixar äntligen den här bearbetningen, det här ger mig mer än alla psykologer jag pratat med.
Äntligen får jag redskapen att bearbeta sorgen med, att bearbeta vår relation, att bearbeta alla känslor - bra som dåliga.
Inte bara någon som lyssnar på mig när jag inte vet vad jag ska säga.

Jag har levt i en mardröm som vägrat ta slut.
Jag har fått känna vad verklig smärta är, fått veta hur döden kan krossa ens liv, ens hjärta, ens drömmar, hela ens existens.
Jag har tagit mig igenom ett helvete.
Och ja, det är just så, jag har tagit mig igenom helvetet.
Har tagit mig igenom.
Snart.

Jag börjar försiktigt se framåt, börjar försiktigt se fram emot ett nytt år.
Försöker försiktigt leva istället för att bara överleva.

Pusta ut

Ja, nu kan man börja pusta ut igen.
Julen är slut, lugnet börjar lägga sig hemma igen.
Vi har tagit oss igenom ännu en jul utan Fredrik.

Julafton firades på hemorten med Fredriks familj, vi var där efter Kalle Anka.
Förmiddagen var lite jobbig dock, då vi satt hemma själva, och väntade på att det skulle bli dags att ge sig av.
Lite för mycket tid att tänka...

Men resten av julafton blev okej, fullt hus hos Fredriks syster, en massa god mat och en massa julklappar åt barnen.
När alla klappar var utdelade och öppnade sa Emil: "Nu ska jag krama alla och säga tack för julklapparna!"
VA?!
Emil som aldrig vill krama nån annan än mig!
Axel gjorde detsamma, vilka gullungar jag har!
*stolt*

På juldagen körde vi hemåt mot gamla hemorten, till mina föräldrar.
Julmat igen, vilket slutade med rejäl dumping och sängläge för min del.
Jag gillar ju inte julmat och då äter jag för lite mat, men för mycket julgodis...
Det blev julklapar igen till pågarnas stora lycka.
Vi stannade över natten allihop, även om Axel på kvvällen kom och gav mig min väska och sa: "Jag tycker att du ska sova här noll nätter, mamma!"

Annandagen inleddes med ett besök på Center Syd av mama och mig.
Äntligen hittade jag något att ha på mig på nyår!
Den perfekta blusen och roliga smycken till, perfekt!
Vi kom tidigt så det var inte så mycket folk, värre var det när vi skulle hem...

Sen körde jag hemåt igen, utan pågarna som stannade en natt till.
Jätteskönt att få en ensam kväll hemma, med lite lugn och ro!
Även om man saknar dem ganska så snart igen...

Idag blev det ett besök på IKEA trots rean och allt folk där.
Jag började rensa pågarnas rum på gamla leksaker men insåg att jag inte skulle få ordning på deras rum utan att köpa fler backar åt ders leksaker!
Så det blev en snabbvisit, 4 stora backar och en liten inhandlades snabt, smidigt och smärtfritt!
Peace of cake!
Nu är Axels rum klart, och Emils nästan klart - underbart...
Det märktes verkligen att det varit oordning för de blev överlyckliga över vissa leksaker: "Åååh, tack, mamma, var har du hittat den?!"

Varför?

Julafton.
För alla andra är julen fylld av glädje och förväntan.

Vi ska fira jul utan Fredrik ännu en gång.
Pojkarna glömmer så fort, de frågade mig idag: Mamma, har pappa varit död alla jular?
Så vi satte oss vid datorn och tittade på alla foton från de jular då deras pappa fortfarande levde och var med oss.
Fyra jular fick de med sin far.

Fyra år gamla får de fira jul utan sin pappa för första gången.
Nu är de 5 år och de saknar honom så förtvivlat.
Precis som jag.
Och inget vi säger eller gör kan få honom tillbaka.

Det gör så jäkla ont.
Varför Fredrik?
Varför vi?

God Jul

Jaha, då var det julafton.

Jag går på autopilot.
Försöker fixa så att pojkarna får den bästa jul de kan få.
De är så förväntansfulla inför julen.
Väldigt osäkra på om tomten finns på riktigt eller inte!

Emil har frågat ungefär hundra gånger om dagen i en vecka:
"Mamma, har du köpt några julklappar åt mig?"
När jag frågade om han köpt nån åt mig blev han bekymrad, för det hade han ju inte.
"Jag har ju inte så många pengar, mamma."
De blev överlyckliga bägge två när jag sa att vi skulle gå och handla en julklapp åt mig och att jag skulle betala den.
Och ännu lyckligare när jag lovade att glömma vad de köpt åt mig, för de var lite oroliga att jag inte skulle bli överraskad på julafton!

En andra julafton utan Fredrik.
Som dessutom ska firas med hans familj.
Alla kommer att vara där, utom Fredrik.
Men han kommer nog att vara där ändå, det vill jag gärna tro.

Jag önskar er alla, kära vänner, kära läsare, en underbar jul.
Njut av julen, av att vara med familjen.
Stressa inte sönder julen, det blir en bra jul även om du inte hunnit allt du tänkt dig.
Viktigast är familjen, var tillsammans med dina nära och kära, ta hand om varandra, älska varandra.

Snö, snö, snö!

Snön har vräkt ner över Skåne och vi njuter i stora drag av den!
Här kommer ett gäng blandade snöbilder.


Jodå, det är Skåne, jag lovar! Och ja, jag blev rejält svettig av skottandet...


Axel älskar snön!



Vad ska man med pulka till?


Så här snöig blir man av att åka på mage!


Axel sötnos.


Full fart i backen!


Emil i full fart nedåt!


Sluta fota mig, mamma! (Emil)


Emil sötnos vill inte vara med på bild...


Jag och Emil nere på säker mark efter vår pulkafärd.


Av nån anledning skulle de ligga på bordet...


Axel ligger i snön på bordet...


Emil kastar snö på mig.

Julgran

Julgran måste man ju ha...
Även i år ringde jag Fredriks pappa och frågade om han ville följa med oss på Luciadagen och köpa en gran.
Detta året bestämde vi oss för att såga vår egen gran i skogen.
Pågarna sprang hit och dit bland granarna och kom med förslag:


Emil valde pyttesmå granar och


Axel valde jättegranar!


Men till slut hittade vi en som var perfekt!


Granen bärs mot bilen!

Fredriks födelsedag i bilder

Pågarna på väg till sin pappas grav, på hans födelsedag den 14 november.


Emil med sin ballong och teckning.


Axel med sin ballong och teckning.


Ballongerna på väg till pappa.


Vid graven.


Rosorna vi gav honom på födelsedagen.

Mullebilder

Jag har tankat över alla foton från min mobil till datorn, här kommer ett gäng från höstens SkogsMulle-äventyr.


Emil är soldat. Vi ska fånga "tjuvar" och ligger i bakhåll i skogen på de äldre barnen.


Axel är soldat.


Hösttema, Axel kikar på kotten i förstoring.


Idag var temat vatten.


Här ska det snart grillas korv!


Axel grillar korv.


Emil älskar grillad korv.


Pågarnas fina barkbåter.


Visst är det vackert?

Jullov...

...har vi här hemma nu.
Jobbade min sista dag innan jul idag och är nu ledig 14 härliga dagar!
Som pågarna längtat efter semestern sista veckan, även de känner av att det varit en lång och tuff höst.

Till jul är det ju sammanslagningar på förskolorna, jag har jobbat på en annan förskola idag, och pågarna har varit på sin vanliga förskola men på en annan avdelning och med personal från andra avdelningar.
När jag kom och hämtade dem strax innan 16 uppptäckte jag att Emil kissat på sig, det syntes ganska så tydligt på hans jeans, och det var alldeles kallt och hade börjat torka.
När jag påpekar det för honom säger han att han kissat på sig TVÅ gånger, första gången på förmiddagen utomhus i overallen.
Jodå, overallen är dyngsur. (Med andra ord är den alltså inte ens inhängd i torkskåpet - vilket den borde varit eftersom den var plaskblöt, han sa ju inte att han kissat så de borde trott att den var blöt av snö. Axels hängde ju i torkskåpet.)
Hans stövlar är lika dyngsura inuti, och samma där: Axels står i torkskåpet.

Och han har alltså gått i kissiga byxor i minst 4 timmar...
Dåligt.
Ja, jag vet att han borde sagt till, och det sa jag till honom också: Det är ingen, allra minst jag, som blir arg om man kissar på sig, men jag blir arg på honom när han inte berättar att ha kissat på sig.
Men ja, det är klart att det är pinsamt att berätta för nån man inte känner så bra att man kissat på sig när man snart är 6 år gammal.

I morgon blir det nog lite julshopping ändå.
Jag har ingenting att ta på mig till jul & nyår känns det som.
Eller jo, nu kom jag nog precis på vad jag kan ha till jul!
Men till nyår har jag inget.
Även om vi "bara" firar med bästa vännerna x 2 - som alla sett mig "in good times and in bad times" så vill man ju va fin på nyår.
Vi får väl se, vad vi känner för, när vi vaknar i morgon bitti.

I morgon bitti skulle jag egentligen varit hos sorgterapeuten, men jag fick ringa i kväll och lämna återbud eftersom ingen kan passa pågarna under tiden.
Så vi fick boka in en ny tid om en vecka, och jag har en vecka på mig att hitta någon som kan ta dem då.
Och en extra vecka på mig att göra uppgiften som ska göras, som jag ju skulle ha gjort senast ikväll egentligen.
Ett relationsdiagram på min och Fredriks relation, med våra bra stunder och våra dåliga stunder i vårt liv tillsammans.
Förra gången gjorde jag ett förlustdiagram, där man radar upp alla förluster, smärtsamma händelser, negativa händelser, som påverkat en starkt, under hela sitt liv, och markerar hur smärtsamma de var.
Gissa om det var tufft att köra till jobb efter att ha gått igenom allt smärtsamt i livet under en tidig morgontimme?
Men det är nyttigt, och ganska skönt efteråt, att gå igenom sitt liv, prata och gråta.

Julklapparna är i alla fall klara, tror jag.
Som jag trodde att jag skulle göra så handlade jag ännu lite till åt pågarna idag.
Jag kan inte ge dem deras pappa tillbaka, men jag kan ge dem en massa presenter...
Ungefär.

Och nya fina naglar har jag gett mig själv.
Var och byggde dem hos en tjej i Malmö på Lucia.
Man känner sig så fin i långa naglar!
Men ojojoj, så handikappad...
De är ju ivägen överallt, ni skulle bara veta hur lång tid det tar för mig att skriva det här inlägget tack vare alla tryckfel jag får gå tillbaka och rätta till!

Ljuskväll

Igår var jag på en så kallad Ljuskväll med två medium och 6 andra förväntansfulla deltagare.

Först var det en föreläsning om energier, aura, reinkarnation mm och sedan fick vi en liten matpaus.
Sedan körde första mediumet igång sitt arbete.
Precis som förra gången var jag först ut...

Hon var mitt i prick, trots att jag suttit där och skämtat och spelat glad, var hennes första ord:
Du har nästan ingen energi, din energi har stagnerat.
Du isolerar dig, fast du behöver göra tvärtom.
Det är som att du kör en cd-skiva med negativa tankar, denna skiva behöver plockas ut och bytas ut mot en med mer glädje.
Min aura var mörk, kompakt och hård, istället för skimrande, stor och färgfull.

Jag måste ta tag i detta, jag måste hitta glädjen igen, lära mig skratta på riktigt igen.
Sen pratade honom min arbetssituation, men där kände jag inte alls igen mig.
Jag skulle i alla fall agera, inte reagera.

Och jag bör kolla min sköldkörtel igen, hon tror att den inte fungerar som den ska.
Det ska vara en bidragande orsak till min trötthet, till att jag fryser så.
Jag kan även känna "fladdret" i hjärtat ibland som hon pratade om.

Sedan fick jag gå in till det andra mediumet, som sa samma sak om min energi och mina känslor.

Men 2010 kommer att bli ett bra år.
Det blir året då jag börjar leva igen, då jag hittar glädjen igen.
Tydligen blir det även året då jag hittar kärleken igen, jag ska träffa en ny man att leva med.
Hon beskrev honom med vissa detaljer, men de håller jag för mig själv!
Det kommer inte att bli samma stora kärlek som med Fredrik, men man ska ju inte jämföra.

Min farmor finns med mig hela tiden.
Av henne skulle jag lära mig att be om hjälp, eftersom det är något som är väldigt svårt för mig.
Jag ber aldrig om hjälp, såvida jag inte kan lösa det på annat vis och så kan jag inte fortsätta mitt liv.
Farmor står bakom mig, med uppkavlade armar och kaveln i luften som om hon säger: Kom igen nu, sätt lite fart!

Hon kunde inte få kontakt med Fredrik den här gången.
"Han vilar sig" sa hon "på en grön plats."
Han älskade mig högt, verkligen älskade mig.
Men nu vill han inte störa mig, nu måste jag gå vidare.

Och ja, det är ju det jag försöker göra.
Fredrik finns för alltid i mitt hjärta, men han finns inte i mitt liv längre.

Längtan

Längtan efter någon som inte finns mer - vad gör man med den?

Studentbal

Ja, den var inte igår i alla fall...
Däremot så plockade jag fram fotona därifrån idag.
Studentbal 1992.
Förfest i Häljarp hos en av mina bästa vänner.
Sen bal på Grand Hotel i Lund.
Fint värre.

Både mamma och mormor har alltid varit flinka med nål och tråd (mamma sydde ju min brudklänning med nästan exakt 10 år senare) så det blev en hemmasydd balklänning i egenvalt tyg.
De flesta andra kom i pastelliga färger, men det har ju aldrig varit jag...
Min date var inte en pojkvän, utan en vän sedan barnsben som så snällt ställde upp som min baldate.
Du känner väl igen honom på håret, Grebbla?! ;-)

Så, vad tycker ni?







Varför jag plockade fram fotona?
Jo, klänningen finns kvar, och mamma hade tydligen berättat om den för en kollega vars dotter ska på bal och behöver en klänning.
Frågan är om hon vill ha en snart 20 år gammal klänning - dock bara använd en gång och som hängt skyddad sen dess.
Så det behövdes foton på klänningen, och de jag tog på klänningen hängandes på sin galge blev inte bra.
Och även om klänningen kanske är i rätt storlek (stl 42) så vågar jag INTE prova den!
Inte när jag har sett de här fotona...

Nu börjar det närma sig...

... de jobbiga helgerna.
De som borde vara de stora glädjehelgerna - som bara påminner oss om att Fredrik inte är med oss och firar.

Den här var den första låten på spellistan när jag sökte efter jullåtar på Spotify nyss:


Jaha, och sen var det ju kört...

Helg igen

Vart tar dagarna vägen?
Plötsligt var det helg igen, och lika snabbt så är helgen slut.

I fredags hade vi vårt vanliga fredagsmys framför Idol.
Erik äger och Calle suger, enligt pågarna.
Men bäst av allt är chipsen! ;-)

Lördagen inleddes med film och tv-spel i sovrummet, då flyttar huliganerna över till fotändan av sängen och jag kan snarka vidare...
Skööönt...
Sen lekte pågarna en stund och jag fortsatte med mina julkort, som snart börjar bli färdiga!
Efter en lugn och långsam dag började vi sen göra oss i ordning för kvällens festligheter: Jullan har fyllt 6 och M ska fylla 35 så de hade gemensamt kalas!

Vi bjöds på god mat (pågarna åt och åt och åt - det kan aldrig bli fel med kycklingben, skinka och frukt med mina barn) och trevligt sällskap som alltid.
J fungerade som vanligt som en stor barnmagnet och pågarna var klistrade vid hans sida, förutom de stunder de lekte på Jullans rum.
Den här gången dock utan hammare och spik...
I måndags när vi var där hittade Axel ett verktygsbälte på Jullans rum som han fick spänt på sig och sen hörde vi bankande uppe från rummet.
Jajamen, en riktigt hammare och riktiga spik användes.
När L gick upp för att avlägsna verktygen från rummet svarade Axel med oklanderlig logik:
"Men varför har M lagt det på Jullans rum om man inte får lov att använda det?"
*fniss*

Under kvällens gång kom Emil med ett förslag som han tänkt på hela kvällen:
"Mamma, kan inte J göra slut med A så ni kan bli kära i varandra istället?"
Lilla söta vännen, som han saknar sin pappa fast han aldrig säger något om det!
Klart att han vill ha J istället då, J som alltid funnits där...
Men jag fick ju förklara att det inte fungerar så, att man inte kan ta någon annans pappa, att jag älskar Fredrik och att J älskar A, och att A och T skulle bli jätteledsna om vi tog J ifrån dem.
Och det förstod han ju, han vet ju hur det är att plötsligt vara utan sin pappa.
Och han vet ju att J alltid finns där ändå, så han ringde dem idag och frågade A om inte han och Axel kunde få lov att vara hos dem en dag!

Nu ser jag fram emot en lugnare vecka än de sista som varit.
Inga kvällsmöten, inga kurser att hålla.
Skönt.

Ännu en gång...

... har telefonen ringt och någon frågat efter Fredrik.

Svärmor passade pågarna igår kväll när jag höll kurs på ABF och Axel svarade när telefonen ringde.
Efter att han svarat hörde hon honom säga:
"Nej, Fredrik är min pappa, och han är död."

När hon tog luren hade vem det än var som ringde lagt på.
Varför?
Varför ringer de fortfarande och frågar efter honom?
Han har varit död i mer än ett år!
Finns det ingen uppdatering?

Och ännu en gång har jag järnbrist...
Mitt hb är lågt och mina reserver snart tömda var domen efter blodproverna.
Så nu ska jag tydligen få järn intravenöst, i dropp alltså.
Och skaffa mig preventivmedel, vill läkaren - inte för att skydda mig mot graviditeter utan för att minska mina kraftiga blödningar varje månad så att jag kan få behålla mitt järn i kroppen.
Men jag tror jag provar naturläkemedel först, det finns en sort vet jag som ska minska blödningarna.
Inte konstigt att jag är trött alltid, skönt att få en tydligare orsak än sorg.

Ja, nu har jag alltså varit på min 1-årskontroll efter operationen.
Jag har gått ner 86% av min övervikt, vilket tydligen är bättre än genomsnittet!
Förhoppningsvis kan jag tappa något kilo till under vintern och våren och sen kan jag ringa Akademikliniken senare på våren och förhoppningsvis få en bukplastik till nästa höst!

Blodigt värre...

... var det här hemma i kväll.
Äntligen tappade Axel sin ena framtand!
Eller tappade och tappade, han snurrade på den så att den lossnade - det är en modig kille!
Så stolt han var!
Som han längtat, det tog honom sååå hårt att Emil blev före med sina tappade framtänder.
Han var tvungen att ringa alla på telefonlistan och berätta!



Och ja, årets julkort har tagits här hemma idag, därav utstyrseln på fotot!

Tillbaka...

i internetvärlden.
Äntligen.
Mitt mobila bredband har bråkat med mig hela sista veckan så jag har haft väldigt begränsad internetåtkomst.
Men efter typ 17 samtal till Glocalnet och slutligen en nedladdning av ny programvara (varför kläcker de inte ur sig sånt med en gång?) så verkar det fungera normalt igen!
Men ja, jag längtar efter att ComHem anslutit det sista här så att jag kan komma igång med mitt riktiga bredband snart!
Vi har ju numera blivit ComHem-hus med 3 hål i väggen!

I lördags var vi i hemorten och firade lilla pappsen.
I år blev det det lilla firandet, nästa år nollar han och vi firar på varmare breddgrader - DET är något jag längtar efter redan!
Både syrran och brorsan var där med sina barn så det var full rulle på de 5 kusinerna...
Mitt i tog brorsan, mamma och jag ett välbehövt brejk och delade på barnen så att några tog en promenad med oss och några stannade hemma med syrran och morfar.

Jag blev ju tillfrågad för ett tag sen om jag ville göra 10 julkort till ett företag och Å som frågade bor i hemorten så jag hade korten med mig och hade därmed en orsak att ta den där promenaden.
Medan jag lämnade korten rastade ungarna av sig på en lekplats så alla var nöjda!
Det var så kul att se Å igen, det var några år sen sist, närmare bestämt när Fredrik, jag och pågarna fortfarande bodde i mitt föräldrahem.
Vi har mycket historia, genom gymnasieåren var vi som ler och långhalm, jag och Å och en tjej till - som de 3 musketörerna!
Så mycket roligt vi haft!

Jag tänker tillbaka på åren då Strandpaviljongen fortfarande var ett diskotek - innan det brann ner och återuppbyggdes, och innan det blev tillhåll för den välkända Citadellkliniken och dess plastikkirurger.
Shit, vad mycket roligt vi haft där!
Det blev aldrig detsamma igen efter återuppbyggnaden, jag undrar varför egentligen?
Jag minns än chocken när jag fick tidningsurklippet i brevlådan i USA, tänk att man kan bli så ledsen över en nerbrunnen byggnad!

Sorgterapeut

Idag har jag varit på mitt första besök hos en sorgterapeut.
Ni minns kanske att jag och svärmor var på en föreläsning om sorg, och hur man tar sig igenom sorgen och hittar glädjen igen?
Det visade sig att kvinnan som höll i föreläsningen är kopplad till min kommun, och min chef fick veta detta förra veckan och frågade mig om jag ville gå till henne.
Självklart ville jag det.
Jobbet står för alla kostnader och jag får gå på arbetstid. vilket verkligen underlättar för mig.

Så idag var jag där.
Jag berättade att jag varit på föreläsningen och då kom hon ju på var hon hade sett mig förut!
Idag var ju som sagt var första besöket vilket innebar att jag var tvungen att berätta vad som hänt mig, varför jag är i sorg.
Det är konstigt, eller nej, det är det väl inte, men för bara några månader sen kunde jag berätta om vad som hänt utan att gråta, men nu går det inte längre, jag gråter floder, helt utan kontroll.
Men ja, nu har jag ju chocken släppt, nu börjar man ju på allvar inse vad som faktiskt hänt, nu börjar man kunna ta in vad som hänt - och då kommer ju smärtan och gråten.

Det är verkligen precis som hon sa:
Nu har det gått ett år och folk runtomkring börjar tycka att "nu har det gått ett år, nu ska det väl vara över, nu ska väl allt vara som vanligt igen?" men tvärtom så är det ju så att nu har ett år gått, nu har chocken och den berömda "bubblan" släppt - NU kommer sorgen på allvar, för nu är man inte bedövad längre, nu börjar den verkliga sorgen.

Så nu ska jag till henne en gång i veckan ett tag framöver, med hemläxa varje gång.
Vi får väl se vad det ger, är det bra så ska jag verkligen rekommendera att svärmor också träffar henne.

Och på tal om sorg så har jag en ny tid bokad för en ny ljuskväll med de två mediumen som jag och L träffade för snart ett år sedan.
Den 17 december är det dags.
Jag längtar!

Ur barnamun...

Pågarna har sagt så mycket roligt de sista dagarna, ni som "facebookar" har redan hört det, men jag vill skriva ner det här med.

Emil har ju varit hemma hela veckan med konstig feber, och så här sa han i fredags när jag tyckte att vi skulle äta lunch innan vi gick upp och lekte på hans rum:
"Mamma, du får sparken!"

Några av Axels första ord i går morse var de här:
"Jag ÄLSKAR lördagar, man behöver inte gå till dagis och kan sitta naken och spela tv-spel ända till kvällen!"
(20 min senare hade han tröttnat på tv-spelet!)

De tog på sig kläder så småningom, och vi tog en promenad.
Som vanligt innehöll promenaden en massa långa viktiga diskussioner och så här sa Axel (väldigt bestämt) efter att jag sagt att Batman inte har vingar utan att det är hans mantel som ser ut så:
"När jag är vuxen och är Batman så ska vi nog se om jag har vingar eller mantel så ska du se vem som har rätt!"

Emil ska förresten bli "Dass Owejder" när han blir vuxen... (Darth Vader) "Alla superhjältars tränare" ska visst träna honom och Axel. ;-)

Och vid middagen efter upprepade tillsägningar efter upprepade rapningar sa Axel:
"Mamma, vi kan faktiskt inte sluta rapa, vi är alldeles fulla med rapighet. Ska vi sluta måste vi nog till doktorn så dom får operera ut all äcklighet ur oss."

♥ Tack mina underbara barn för att ni förgyller mina dagar på det här viset! ♥

Lite foton

Det har varit dåligt med foton på ett tag så här kommer en liten uppdatering i bilder.


Här är jag i några av mina nya kläder köpta efter mitt Personal Shopper äventyr.


Den mysiga koftan på.


Och sen på med jackan! (ser att det ser lite roligt ut över magen, men det beror nog på fotograferingsvinkeln, det är som sagt var Axel, 5 år, som fotar mig så det blir lite underifrån!)


Och här har vi den söta namnsdagspojken, Emil.


Ja, precis vad jag önskat mig!


Stor kille utan tänder!

Handlat på IKEA igår, ny golvlampa och ny vas:


Tjusigt, va?


Sååå härlig färg!


Visst är den snygg?
Hmmm, undrar var jag kan placera en matchande bordslampa? ;-)

Nu ska jag och Emil hämta Axel.
Önskar er alla en trevlig helg!

Nytt från oss

Jaha, idag skulle jag ha börjat jobba igen efter min lilla sjukskrivning.
Igår hade Emil feber när jag hämtade pågarna på förskolan...
Ja, han har haft feber idag också för den delen, under natten var han över 39 för att vakna feberfri och sen kom den smygande under dagen så han kom över 38 runt lunch och nu ikväll hade han 38,8.
Så det blir till att vara hemma i morgon med.

I morgon bitti ska Emil till logopeden igen.
Det orkar han säkert, såvida han inte har upp mot 39 grader förstås.
Han är "under behandling" nu och ska gå dit en dag i veckan i 20 veckor.
Där får han öva på att tala "mjukt" så att inte orden stakar sig för honom.
Hemma fungerar det jättebra, men på förskolan stammar han väldigt mycket hela tiden.
Så himla tråkigt, jag ser och hör hur de andra barnen antingen påpekar det eller hur de vänder ryggen till honom för att de inte orkar stå kvar och lyssna tills han stammat klart.
Jag blir så ledsen, fast jag såklart förstår att det inte är lätt för dem heller, man tappar ju hela sammanhanget i meningen när han stammar på varenda ord.

Vi har förresten firat EMIL-dagen, i lördags.
Emil har ju namnsdag på sin pappas födelsedag.
Så det blev först en tur till blomsteraffären där vi valde blommor åt Fredrik och sen åkte vi till kyrkogården där vi sa grattis vid hans grav och släppte iväg våra ballonger, pågarnas med varsin teckning fastknuten.
De seglade så fint mot himlen.
Sen åkte vi hem igen och Emil fick sin present, en Lego Bionicle-gubbe som han hett önskat sig!
Han är superduktig på att bygga lego och fixade att bygga ihop den nästan själv, med lite stöd av Axel, Jullan och Jullans pappa.

Ja, de var här på Fredriks födelsedag, och A & J med.
Lika mysigt som alltid med dem här.
Under kvällen sa lilla T plötsligt:
"Där står Fredde ute och tittar på Lotta!"
Det är märkligt, hon pratar så mycket om Fredrik fortfarande trots att hon nog egentligen inte "borde" minnas honom, hon var ju bara 2 år när han dog och det var ett helt år sen...
Men hon hade nåt speciellt med Fredde, jag får fortfarande knappt röra henne medan hon var som ett plåster på Fredrik väldigt snart efter adoptionen.

I söndags var jag på mitt första Vimil-möte.
Vimil står för "Vi som mist någon mitt i livet".
Det var skönt att träffa andra i liknande sits, samtidigt som det var väldigt känslomässigt jobbigt.
Jag grät massor när jag skulle berätta "min historia", men det var jag ju inte ensam om.

Och ikväll ringde min chef.
Tydligen har en sorgterapeut blivit kopplad till vår kommun (jag jobbar ju inom kommunen) och då tänkte de genast på mig.
Det visade sig sedan att det är samma kvinna som höll den där föreläsningen om sorg som jag och svärmor gick på så det känns bra.
Hon kommer att kontakta mig så att vi kan börja så fort som möjligt.
Jag kommer att be henne kontakta min svärmor också sen, hon behöver också hjälp med att bearbeta sin sorg.

Nåja, idag har jag även hållt min första julkortskurs.
Det gick bra, vi fick stämplat en massa, provat embossing och gjort ett första julkort.
Nästa gång blir det fler julkort gjorda för då behöver vi inte lägga tid på att stämpla.

Och nu bör jag gå och lägga mig hos mina hostande söner, klockan ringer tidigt imorgon bitti.

Grattis på födelsedagen, älskling!

Idag skulle du blivit 36 år gammal.
Istället firar vi för andra gången din födelsedag utan dig.
Det är inte mer verkligt den här gången.
Att du är borta.

Pågarna och jag träffade din pappa vid din grav idag, han sa detsamma, att det fortfarande inte går att förstå.
Förstå att du är död.
Att du är borta.

Idag är det din dag.
Även om vi får fira dig vid din grav.
Pågarna och jag valde varsin blomma som bands vackert med grönt åt dig.
Vi satte dem vid dina andra blommor.

Såg du oss?
Såg du pojkarna säga "Grattis pappa!" och släppa sina ballonger (med teckningar) till dig?
Såg du dem?

Ser du att vi älskar dig?
Att vi saknar dig?

De här är för dig, några av dina favoriter.
Jag lyssnar på dem och tänker på dig.
Kommer du ihåg hur du sjöng Delilah för mig där på första SommarRocken vi var på?
Hur du svängde loss till Tom Jones på vår bröllopsfest - och visade alla vilken kung du var på dans!
Alla gånger du sjungit Tom Jones med några öl innanför skjortan?

Grattis på födelsedagen, min älskling. ♥

Personal Shopper

Jepp, Personal Shopper.
Love it!

När jag fyllde år i september fick jag ett presentkort på Nova Lund, med förslaget att jag skulle använda det till en Personal Shopper.
Helgerna var fullbokade året ut, men eftersom jag slutar tidigt på onsdagar så bokade jag en onsdagseftermiddag, och i onsdags var det alltså dags.

Först träffas man vid ett fik och tar en kopp kaffe/te och pratar om vad man har för stil, och vad man eventuellt är ute efter.
Sen går man in i en passande affär.
Jag var ute efter en basgarderob, jag hade ju i princip ingenting mer än 2 par jens och 1 långärmad tröja som passar.
Alla mina gamla höst- och vinterkläder är ju bortskänkta eftersom de inte passar mig längre...

Min första affär var Malmströms/Camilla och här stannade vi lääänge!
Jag ställde mig i provrummet och blev servererad det ena plagget efter det andra, en del gillade jag inte men det allra mesta var bara sååå snyggt!
Det blev en rejäl hög med kläder som lades undan när vi gick därifrån!

Sen var vi på en affär som inte hade något i min smak, eller passform, eller prisklass, så där stannade vi inte länge.
Nästa stopp var Benetton och där fanns också en hel del godbitar i läckra färger.
Bland annat provade jag en jättesnygg stickad turkos klänning.

Sista stoppet var Kapp-Ahl eftersom jag hade gamla presentkort härifrån.
Tyvärr rann tiden ut här så hon hann bara plocka fram några enstaka plagg åt mig.
Men jag plockade själv på mig några underkläder, och så tog jag några vantar och strumpor åt pojkarna i förbifarten.
Väl i kön fick jag syn på en sån där pälsväst som alla har nuförtiden, till halva reapriset och i bra storlek - ut ur kön och rycka åt mig västen, ställa mig sist i kön igen.
Nu betalar tjejen framför mig sina grejer och jag ser att hon har en dösnygg mockajacka, som oxå den är till halva rea-priset!
Ut ur kön igen, hitta jacka i rätt storlek och prova - jajamen, en jacka blir det också!
Sist i kön ännu en gång...

Sen gick jag tillbaka till Camilla och valde ut de plagg jag skulle köpa - egentligen hade jag lätt kunnat köpa allt vi la undan, men det blev tillräckligt dyrt med bara hälften...
Jag spräckte min budget rejält - men jisses så snygga stövlarna för 1700 kr var!
Med budgeten redan överskriden gick jag tillbaka till Benettons med, och nöjde mig med att köpa den underbara lila polo-slipovern - den var för snygg för att inte köpa, och finns i grått med så det blir en sån med lite senare tror jag!

Totalt (innan rabatter och presentkort) slutade mitt lilla äventyr på 6.600 kr, men det var det värt!



Här finns 1 par stövlar, 1 mockajacka, 1 pälsväst, 2 tunikor, 1 långärmad tröja, 2 linnen, 1 par svarta jeans, 1 kofta, 1 slipover, 1 kjol, 1 sjal, 1 bh, 3 par trosor, 1 halsband (+ 6 par vantar och 3 par strumpor till pojkarna).


Pälsväst och stövlar (modell: Axel)


Pälsväst och stövlar bakifrån (modell: Axel)


Mockajacka (modell: Emil)

Har DU provat en Personal Shopper?
Inte?
Unna dig det, önska dig presentkort till jul och födelsedagen - det är värt varenda krona!