Att prata med katter känns ganska naturligt för mej, även bondgårdsdjur i största allmänhet, man hälsar på dem och föser dem åt olika håll och kommunikationen är inget man funderar över direkt. Katter glor på en på det där överlägsna sättet och nästan alltid handlar det ju om något som katten vill ha, den är ointresserad av vad du vill. Du ska öppna dörren, ge den mat, rengöra kattlådan, klia den på hakan ... Instinktivt så vill man liksom göra katten nöjd. Deras jamanden är ganska tydliga trots allt, jo det tycker jag faktiskt. Och mitt i konversationen kan de få nog och lägga sej upp och ner och somna med svansen i ansiktet.
Hundar däremot är helt annorlunda. Jag skulle gärna vilja ha en hund en dag men något som tar emot är detta med att man måste tala med dem. Folk verkar göra det utan några som helst pinsamhetskänslor, de går hela promenader och pratar med sina hundar, ställer frågor till dem, kommandon hit och dit och hundarna tittar dem i ögonen och ser ut som att de är beredda att göra vad som helst, så att matte och husse ska bli glada. Jag känner mej sällan så dum som när jag pratar med en hund, och jag gör det titt som tätt med min väns hund när jag passar den.
Första gången skulle jag släppa ut hunden i trädgården så att hon kunde bajsa. Jag öppnade dörren och hunden låg på rygg framför mej, sprattlande med benen, gläfste och gjorde ynkande ljud, hoppade upp och slickade mej i ansiktet, snurrade runt i cirklar, ner på rygg igen, räckte fin tas helt plötsligt, skuttade rätt upp i taket, allt detta i oändlighet.
Katterna som också bor där satte sej bara framför skåpet med mat och väntade med någon slags hånfull uppsyn när de betraktade hunden. Jag ringde till min vän och sa att hunden går inte ut fast jag har öppnat dörren och pekat utåt trädgården. Du måste prata med henne, sa hon då. Säg "go poo!" och "go garden!". Jag sa just detta med saklig och bestämd men vänlig stämma tyckte jag. Hunden tittar på mej. Slickar mej på näsan. Jag säger "go poo" på alla möjliga sätt och vis. Inget händer. Jag ringer min vän igen. Ibland kan det hjälpa om man viskar, säger hon. Jag tänker att nu retas hon med mej bara. Men jag viskar ändå, så glättigt jag kan, "go poo!" och så hundens namn. Och då, faktiskt, så springar hon ut, bajsar snabbt, och kommer in helt glädjestrålande, samma procedur igen med magvisande, bensprattlande och piruetter. Jaha, men vad duktig du är då, säger jag till hunden och jag vet liksom inte om detta är lämpligt? Hunden tittar på mej med stora bruna ögon och ser så snäll ut.
Vad förstår egentligen hunden av vad jag säger? Det är väldigt underligt detta att ha en konversation med ett djur som verkar intresserad av det man säger. Är det verkligen inom gränserna för det normala? Man kanske vänjer sej? Är det bara jag som blir självmedveten och känner mej fånig när jag pratar med hundar?
Jag tänker mej att det går lättare att prata med katter och andra djur för att det är mer som att bara gå runt och prata för sej själv eftersom de inte bryr sej om vad man säger. En hund svarar liksom. Jag tänker mej att hälsar man på en hund så tänker den hej!hej!hej!åh vad roligt! medan en katt mer jaha? Har du mat? Men själva grejen att gå runt och samtala med ett djur är väl ändå lite knäpp? Det verkar ju ändå vara mest hundägare som kommer undan med det. Blir man så bara, automatiskt? Jag känner också att jag inte skulle vilja bli en Görel ...
