Första dagen på semestern. Hela natten har det öst ner regn, men nu är solen tillbaka och det är inte lika pressande hett som tidigare, utan skönt sommarväder. Jag ligger och funderar på vad jag ska göra med min semestervecka och skriver listor med saker jag inte får glömma. Hämta recept från vårdcentralen, äntligen ordna med ett bibliotekskort, ha en heldag i Graves Park, upptäcka mina nya omgivningar runt huset, deklarera, ta de där fotona jag länge tänkt på gamla industribyggnader vid Kelham Island (lyckas alltid gå där utan kamera).
Medan jag långsamt vevar igång dagen lyssnar jag på flera sommarpratare, bland annat Niclas Zennström, som skapade ett verb, skajpa. Ett inte alls dumt sommarprat att lyssna på - i media har det fått dålig kritik. Visst läser han innantill, men så är han ju heller ingen radiopratare eller skådespelare till vardags, sådana som är högst överrepresenterade i sommarpratandet enligt min åsikt. Jag minns hur jag om min kompis använde Kazaa i tonåren och hur häftigt det var, och hur jag och den då blivande maken pratade på Skype när vi bodde i skilda länder under ett år. Jag lyssnar hellre på hur detta kom till än anekdoter från teatern faktiskt.
Min lilla inneboende entrepenör blev hursomhelst inspirerad. Jag hakade dock upp mej på att han använde uttrycket "det bästa sen skivat bröd" - ett uttryck jag bara hört i England - "best thing since sliced bread". Jag funderar på om han helt enkelt översatt uttrycket från engelskan eller om jag har missat nåt.
Även Özz hade ett intressant sommarprogram. Jag tänkte på honom igår när jag åt den typiskt nordengelska rätten meat and potato pie för första gången i mitt liv. Han menar att det är väldigt svenskt att definiera svenskhet hela tiden. Jag tänkte nämligen att äta meat and potato pie med engelska pensionärer var väldigt engelskt. Men i England tänker engelsmännen själva ganska lite på vad det är att vara engelsk. Min kollega brukar ofta bli upprörd på våra luncher när internationella studenter inte säger please när de beställer. Jag brukar säga att det är väldigt engelskt att vara artig, och att i Sverige har vi inte ens ett ord för please, och expediter säger "jaha" och suckar när det är nästa kunds tur. Att britter är kända för sin artighet. Det hade hon aldrig ens tänkt på. Man ska vara artig för artighetens skull, alltid. Och det är ju egentligen ett mycket mer logiskt tänkande. Aldrig brukar folk fråga vart jag kommer ifrån heller, de kanske frågar vad jag har gjort förrut. Aldrig har de frågat om jag känner mej engelsk eller svensk. Aldrig, inte en enda gång på åtta år. Özz får den frågan ofta. Det är konstigt. Man är ju som man är, det spelar ju ingen roll hur man känner sej. Jag kanske känner mej som en amerikansk cowboy som vill skapa nya verb, det är ju upp till mej.
Till the meat and potato pie serverades ännu mera potatis, fast rostade, och traditionella "2 veg"- ärtor och kokt blomkål denna gång, samt gravy, engelsk brun sås av sky och mjöl som är ungefär lika till allting.