Håkan
Nesser är en bra författare och han har kläm på boktitlar.
Styckerskan från Lilla Burma, det sätter verkligen fantasin i
rörelse. Den här deckaren, annonserar författare, är den sista i
serien om polisen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge. Lite synd kan
jag tycka för jag gillar polisen.
Men
som i så många andra deckare så består ramverket ofta av en
manlig polis med en kvinnlig kollega, båda med personliga problem på
hemmafronten, det behöver inte vara den här konstellationen, men
äktenskapliga problem och en viss melankoli finns ofta hos
huvudpersonerna. Det som skiljer Nessers deckare från en del av de
övriga är avsaknaden av blodiga och bestialiskt beskrivna mord –
Nesser gottar sig inte i hemskheter, visserligen händer bestialiska
saker, men de kommenteras inte nämnvärt – och handlingen för
långsamt framåt, ibland tror jag varken läsaren eller författaren
riktigt har klart för sig hur berättelsen ska sluta.
Håkan
Nesser är en fantastisk historieberättare med ett alldeles eget
berättarspråk, det är njutbart att läsa hans alster. Det är både
ljus och mörker och hans gestalter får liv och blir trovärdiga.
Jag förlåter honom för den mystiskt egendomliga och lite
svårtillgängliga romanen Himmel över London, hyllad av många
kritiker, men lite oförståelig för gemene man.
Här
börjar boken med att Barbarotti vaknar en morgon invid sin Marianne.
Hon har dött en naturlig död under natten. Sorgen drabbar honom
hårt och sorgearbetet löper som en röd tråd genom boken. När han
så småningom återvänder till arbetet tilldelas han ett cold case
av sin chef. En man som försvann, men aldrig återfanns. Det enda
som skiljer försvinnandet från många andra försvinnanden är hans
sambo, känd som Styckerskan från Lilla Burma. Kvinnan har avtjänat
ett långt fängelsestraff efter det att likdelarna av hennes man
hittades i skogen, nära hemmet. Hon erkände och dömdes. Efter
fängelset träffade hon en man som hon sammanbodde med några år
innan han mystiskt försvann när han skulle köpa en tidning. Inget
brott kunde bevisas och fallet förblev ouppklarat.
Nu
misstänker Barbarotti, men fog kan man förstå, att han fått detta
fall som arbetsträning, men han beslutar sig ändå för att sätta
sig in i fallet, eller fallen, eftersom han tror att det ena kan
hänga ihop med det andra. Däremellan besöker han sin
sorgeterapeut. Han försöker få kontakt med Marianne och hoppas att
han i alla fall ska drömma om henne, men inget händer. Men, så en
dag hör han hennes röst och hon berättar att hon skrivit ett brev
till honom. Efter många och krävande samtal med Gud Fader får han
reda på att brevet ska komma till honom på torsdag. Han åker hem
mitt på dagen för att titta i brevlådan, och ja, herregud, där
finns ju ett brev.
Samtidigt
arbetar Barbarottis kollega Eva Backman med ett fall där en
sverigedemokrat avlidit, han misstänks ha blivit förgiftad. Det är
lite inne i dag att ha en sverigedemokrat i berättelserna. Här
visar spåren att mannen intagit en måltid tillsammans med en vän
eller besökare, men vem denna person är vet ingen.
Styckerskan
visar sig vara en trevlig äldre kvinna och Barbarotti blir både
imponerad och lite charmerad av henne. Han för ett långt samtal med
henne på ett pensionat i Vilhelmina och bildar sig en uppfattning om
vad som egentligen hänt. Vi läsare vet att hans gissningar är
riktiga, för parallellt berättas styckerskans historia.
Det
är en underhållande läsning på hela 442 sidor, ibland är det
skönt att koppla av med en riktigt välskriven historia.
