Livet fortsätter ...

... och jag tog en paus från mina nya plikter som dotter till en död mor igår eftermiddag.








Jag blev ompysslad hos frissan - så ljuvligt - och hon gjorde något som jag inte varit med om på ett halvt liv och lite till.

Efter färgningen och klippningen så blåste hon håret lite grann och sedan RULLADE hon det på spolar och satte ett hårnät på.

Sedan blev jag satt under hårtorken - precis det jag behövde och jag blev varm rakt igenom hud och kött för första gången på nästan en vecka.

Jag fick en tjusig modellfrisyr, kände mig så fin. Ute regnade det för fullt (det gör det alltid när jag varit hos frissan!)

Innan jag och min bästis M kommit fram till restaurangen som vi planerat att gå ut att äta på så var håret spikrakt. Men det gjorde inte så mycket för vi hade en mysig kväll och åt en massa god mat.

Imorgon är det dags att ta tag i att röja i min mammas lägenhet - min dotter supportar, kommer att ta tag och kämpa tillsammans med dig. Glädje! Värme! Kärlek!

Allt för nu

Blå skattekuvertgåva ...

(bilden från nätet)

... ja, jag menar "dagens rapport från skatteverket" - för min del blev det hela + 49:- =WOW!

Allt för nu

I livets skuggspel ...

... finns döden ... det vet väl alla?




Det är enklare att leva bara i skuggan - utan att behöva ta del av själva verkligheten. Men en dag befinner vi oss där utan egen förskyllan ... för det är så livet är ...

Dagarna som går nu efter att min mamma dött är olika varandra vartefter tiden går och jag måste ta tag i en oändlig ström av ihopblandade papper ... så enkelt det hade varit (tänker jag, men jag vet inte egentligen ...) om hon varit en vanlig människa som önskade sig en ordinär begravning med mera.

Men se så är det inte!

Nejdå - hon hade en önskan om att donera hela sin kropp till Karolinska Institutets forskningsavdelning som begravningsbyrån kallar för "anatomer" - suck! (Men behjärtansvärt!) Det innebär att ingen begravingsbyrå i detta ögonblick vill ta på sig ett ärende med en eventuell "icke begravning" - så klart!

Om det är så att "Karolinska" godtar och vill ha min gamla mammas kropp - så blir det ingenting för efterlevande att ha en cermoni omkring. Inte heller blir det så att någon begravningsbyrå vill ta hand om alla (j*vla) papper - det får man som efterlevande göra alldeles själv!

Imorgon (onsdag) hoppas jag få ett svar från Karolinska.

Jag vet att min mammas tanke var att förenkla för mig som enda efterlevande (förutom mina barn - hennes barnbarn) - men det har blivit precis tvärtom. Det enklaste hade varit att få vända sig till en vanlig begravningsbyrå och att de hade gjort sitt och att "dödsboet" betalar kalaset.

Sedan är det allt annat man ska "ta hand om" - har inte kommit dit ännu - har haft fullt sjå att rota efter de rätta pappren.

Fan trot - om man vågar dö en gång! Känns som om jag har lärt mig att inte lägga mig i vad de eftersörjande ska hålla på med - bara låta allt ha sin gång ...

Vad har du för erfarenhet???

Allt för nu

Så här är det nu ...

... att den blonda flickan på bilden är min mamma ...bilden är tagen under en period av hennes liv när hon var väldigt, väldigt lycklig och det är jag så glad över.

Igår kväll kom det två poliser och ringde på min dörr för att berätta att hon hittats död hemma på golvet i sitt sovrum ... Hon blev 85 år.

Idag har jag berättat det sorgliga beskedet för mina båda barn och av en tillfällighet var det redan bestämt sedan tidigare att jag tillsammans med mina barns far skulle till min dotter på middag - det var underbart skönt att få vara tillsammans med en del av familjen ...

Nu måste jag försöka förstå det här ... den här nya situationen ... och jag har en del "att ta reda på" eftersom jag numera är ensambarn ...

Det är en sak med allt det praktiska ... mina barn kommer givetvis att hjälpa till - såklart. Men när jag kliver innanför tröskeln där hemma hos mamma på måndag ... ja, ... då är det som att "göra upp" med ett helt liv ... mitt liv och mammas och det har inte varit en dans på rosor precis ...

Jag vill möta det här ensam - ingen annan kan förstå ... äntligen nu kommer tårarna - det är skönt med en blogg ändå ... men jag har paus ... jag vet ... men jag ville ändå berätta för er ...

Allt för nu

Nu tror jag det blir en liten pausfågel här

Det kan ju vara skönt som omväxling ... men det blir nog inte så länge ...

Njut nu av de vackra pausfåglarna ... så ses vi snart igen ...

Allt för nu

"Uppåténeråt"

(Bilden lånad från nätet)

Det var min son som myntade uttrycket i vår familj när han började prata och jag älskar ordet - det säger så mycket.

"Uppåténeråt" - där är jag mest hela tiden nu. Det känns som om allt står still i väntan på en läsares samt lektörens två olika uttlåtanden.

Mitt självförtroende är starkt den ena minuten och jag surfar på uppåtvågen. Nästa minut dalar jag ner i en spiral, det hissnar och jag famlar mot vattenväggarna utan att få fäste. Bottnen slår mig i ansiktet, näsan blir blodig och andan upphör för ett par sekunder ... "Gå tillbaka till gå" säger skylten jag fokuserar blicken på och allt startar om ...

Min sons ord hade från början en enkel betydelse när han stod i spjälsängen: "Lägg armarna om mig, dra mig uppåt och sätt ner mig på golvet" - genialt!

Allt för nu

Ssssstockholms förlag ...

... finns det gott om men så vitt jag vet finns det bara ett STORT på Riddarholmen - eller?

Ett stadshus finns det också ...

... och en och å annan båt förstås.

För ett år och drygt tre månader sedan lämnade jag in mitt första manus till förlaget på Riddarholmen ... inte fått svar än ...

Allt för nu

Ja och Nej!

Ja - till att älska katterna Simson (överst) och Snövit!

Nej - till allt annat ... nästan.

Allt för nu

Måndag vid Vårberget ...

... där allt ser helt oansenligt ut vid första anblicken, OM man överhuvudtaget tittar alls.






Den övre bilden visar hur otroligt fint det tråkiga kan se ut NÄR man tittar efter.

Den undre bilden visar hur något kan växa mot alla odds mitt på bergväggen.

Det är samma växt på båda bilderna.

Så här kanske det kan se ut med det vi håller på att skriva. Jag menar det ser kanske inte mycket ut för världen under processens gång. Bara en massa långa och tråkiga ord, sida upp och sida ner ... men sedan för man ihop allt och i slutändan är allt vackert och spirande.

Ni ser väl det lilla gröna och lila i den förövrigt grå och ganska tråkiga växten?

Allt för nu

I lekskolan på min tid ...

... var det väldigt modernt. Se bara så idogt vår "Fröken" lärde oss att göra "F-tecknet" - eller vad man i nutid kallar det.

Nu för tiden får väl istället både föräldrar och lärare lära sina telningar att hålla fingret inne handen så att ingen blir sårad och förbannad.

Nu vet ni alla att jag var väldigt läraktig även vad gäller motoriken - om inte annat.

Allt för nu

Trött på förträfflighet ...

... bekräftelse, erkännande, förkastelse och att bli granskad under lupp eller förstoringsglas.

Ibland vet jag inte vad jag håller på med egentligen i den här skrivarbranschen och som människa.

Frågor som kommer över mig ibland:

Är det värt allt jag offrar?

Spelar det någon som helst roll om min bok/böcker blir lästa av andra?

Vill jag vara med i den här cirkusen där stor godtycklighet råder?

Varför utsätter jag mig för det här med att skicka in till förlag när det verkar vara osannolikt att bli publicerad OM man inte har en redan känd kontakt eller är en medial kändis?

Det har kostat mig tusentals timmar och tiotusentals kronor att vara där jag är nu i min skrivutveckling.

Det gör mig bedrövad att en person på ett förlag eventuellt läser tre rader i mitt följebrev och sedan skickar det tillsammans med mitt manus i papperskorgen utan att läsa vidare ...

Bara tanken på att scenariot upprepar sig på förlag efter förlag gör mig mörkrädd.

Ända sedan jag började skriva manuset "Trappan" har jag trott på storyn. Idag tror jag ännu mer på att det skulle kunna bli en bok med många, många läsare ...

Mitt bekräftelsebehov har aldrig varit särskilt uttalat - det vet jag för jag har hängt med ett bra tag ... har lärt känna mig själv. Å andra sidan har jag aldrig tidigare i livet brunnit för något i så hög grad som jag gör nu - jag vill verkligen bli publicerad.

Frågan som är värd att upprepas är om det verkligen är värt att alls vara i den här godtyckliga branschen?

Ska jag skicka in mitt följebrev med vidhängande manus och vänta på smulorna, allmosorna från den rike mannens bord (läs förlagen) - eller ska jag skita i alltihop?

Allt för nu

Det jag ser ...

... nu de här dagarna när "mitt" isberg blivit naket är kanske sådant som ingen annan ser så där med given självklarhet.
Jag tog en paus från skrivandet/redigerandet och kände mig lite sorgsen eftersom det är slutfotograferat för den här säsongen vad gäller isformationer.




Inte kunde jag drömma om att det under snö och is fanns något bevarat som jag älskar. Ni som har hängt med här vet att jag älskar lindar. Det här bladet (första bilden) - är vad jag brukar kalla för ett "lindblomssegel". Lycka!

Vid kanten av berget i det torra fjolårsgräset fanns de här förtorkade bruna blommorna - obrutna och med värdighet stod de i vinden och gungade lojt. Kontrasten mot berget är så vacker.



På ovansidan av berget fanns fler förtorkade blommor. Tycker att de bruna och gröna nyanserna är rogivande, lugna.

Den gröna mossan som på avstånd bara ser just grön ut gömmer på många fler färger, som vitt och gult.

Måste bara berätta att när jag fotar, som de här bilderna, så går det folk förbi på gångvägen och de tittar - ja de glor riktigt - de tror väl att de också ska se något alldeles speciellt som är "värt" att göra en ansträngning att fota.

Men de ser långa ut i ansiktena, en del skakar till o med på huvudena - för det ser inte ett endaste dugg.

Hur är det med dig - ser du sånt här - sånt som jag ser?

Allt för nu

Födelsedag!

Idag har det varit min födelsedag och den firades officiellt på denna utsökta Ristorante i Gamla stan - alltså i min älskade födelsestad. Käraste M och jag strosade från Västermalmsgallerian/Fridhemsplan och planen var att äta en god middag någonstans ...

Vi började med att titta i taket - iögonfallande vackert ... ljusen var dock lite på sniskan ... inte vi ...

... först blev det grillat vitlöksbröd ... och lite vin ...

... sedan pasta med kalvfilé, chili, tryffelolja och rödvinssås ... så utsökt gott ... och lite vin ...

... här borde en bild på desserten finnas ... men det glömdes bort ... det blev vaniljpannacotta, färska bär + kompott ... lite Limoncello.

Som avslutning en strospromenad tillbaka till Fridhemsplan ... över Kronobergsparken ... i uppförsbacke ... jag som bara suttit på en stol framför datorn på senare tid, lät som ett skrotfärdigt ånglok ... fick hosta till några gånger och låta bli att prata hela tiden ... vi gillar att prata M & jag ...

PS Fick ett upplyftande mail från lektören i födelsedagspresent DS

Allt för nu

Igenom på andra sidan ... tror jag!?

Ja alltså - den senaste tidens redigering efter det 2:a lektörsutlåtandet. Hur j*kla svårt kan det vara?

Men jag har inte 'bollplankat' ännu med någon annan. Tror ändå inte att jag kan få ordning på flera bokstäver - är ganska tagen efter de senaste dagarnas råslit.

Attans säger jag bara!

Allt för nu

Sånt man bara ser om man tittar noga ...

(Bilden lånad från nätet men med ändrad färg av mig)

... efter. Jag menar det är mycket som kan passera utan att man noterar det - iallafall vid första anblicken.

Så har det varit för mig - med det lektörsutlåtande jag fick för ett bra tag sedan. Jag såg bara de vackra positiva orden, plaskade runt på ytan och bara njöt - sedan drunknade jag.

Drunknade är väl att ta i kanske, men jag fick en rejäl kallsup efter att jag gjort ändringarna efter första utlåtandet och sedan fick tillbaka ytterligare ett utlåtande. Och DÅ såg jag i all min förträfflighet att en viss del - ja rent ut sagt hela de första kapitlen - de dög liksom inte.

När jag skrev de kapitlen från allra första början så tyckte jag att jag hittat på ett (nytt) sätt som inte skulle uppfattas som en dramaturgisk konstruktion. Flopp! Flopp ... Plopp under vattenytan!

Hela helgen har jag suttit 10 timmar/dag (natt) och redigerat. Sedan har jag redigerat igen. Nu har jag totalt tappat perspektivet.

Jag som hade sådan tro på mitt sätt att skriva.

Jag som liksom fått ett delkvitto på det.

Jag som plaskade runt så glatt på ytan simmar nu omkring bland sjögräset på botten. Vet inte sjutton hur jag ska komma upp härifrån. Jag får väl simma in i någon grotta här nere, kanske finns någon luftbubbla med lite syre i ...

Jo - jag har nu tittat noga efter - igen - och de där orden jag borde sett i det första utlåtandet de har stått där hela tiden.

Drar till med en bra klyscha här, men bara halva: "Upp som en sol ...

Allt för nu

Dagar kommer ...

... dagar går. Här sitter jag med mitt manus som var klart den sista oktober. Ja som råmanus då. Efter det är det en väldig massa arbete innan det är i utskickningsbart skick ... men det gäller att hålla på.

Men vissa dagar, under vissa tider behöver det ligga till sig. Det är under den tiden det jobbar på inne i mitt huvud ... blir förundrad över att det inte finns någon vila varken när jag sover eller är vaken.



Är det likadant för dig?





Allt för nu

Ännu mera redigering ...

... håller jag på med. Det är inte lätt men det gäller att bestämma sig för att komma över motståndspuckeln och tro på sin egen förmåga. Nu så - här kommer jag som tror!










Allt för nu

Jag flög ...

... första gången 1972, det var till Gran Canaria. Jag skulle vara där i tre veckor med en tjejkompis, gillade långa semestrar jag.




Men jag åkte hem efter tio dagar bara. Den återstående tiden av resan gav jag bort i utbyte mot en hemresebiljett. Det var sååå värt det!

Där nere på stranden Las Canteras var det enda jag hade i huvudet - det var att vara nära en toalett och helst hela dygnet runt. Jag blev sjuk och dagarna gick men jag blev inte det minsta bättre. Jag misstänkte redan när jag lyfte från Arlanda att jag var gravid. Nej fel - jag visste redan från det ögonblick jag blev gravid att det var så det var och det var inget negativt med det. Tvärtom.

MEN på den tiden kunde man inte köpa ett gravtest och gå hem och pinka på densamma. Nej då måste man gå till Apoteket, lämna in där efter ett visst antal dagar för att få svar och de dagarna fanns inte på min sida före resan.

Så - jag stod inte ut med dofterna eller maten utan att spy hela tiden därnere på Kanarieön. Ville bara hem till den blivande pappan och vår toa. Att fixa sådana där saker - i det där fallet - en hemresebiljett - det är en styrka, en fallenhet jag har - inget är svårt när jag ska nå ett sådant mål.

Vet ni att då, på den tiden hade man ju inga mobiler heller och det gick knappt att ringa alls. Så jag fick skicka telegram hem till den blivande fadern att jag skulle landa då och då och att han skulle ta med sig min vinterjacka - jag stack iväg i slutet av november utan ytterplagg. Allt gick så bra och han stod där så rar och älsklig med jackan och en varm famn.

De här bilderna är inte från det där året - utan det är taget efter barn nummer två plus några år efter det. Dessutom var det efter barnafaderns och min skilsmässa. Tyvärr!

Bilderna är från en av mina resor till Malta. Där träffade jag en svensk kille och om det kan jag skriva en hel roman eller fler. Återkommer kanske om det.

Att jag kom att tänka på det här - ja, det var för att det nu nästan är tio år sedan jag flög sist. Efter massor av resor, massor ... Kan inte fatta - tio år! Men det har sin förklaring i hundägandet - ville inte resa ifrån vovvarna i onödan och så blev det också ...

Allt för nu

Att duga ...

... eller inte duga - det är frågan? Jag vill säga till alla att de duger precis som de är - men det gör jag inte till mig själv. Inte längre.

Varför? Jo, sedan jag fick tinnitus och fick veta att jag har en hörselnedsättning känns det som om jag spelar en roll.

• Jag spelar att jag är den jag var - innan. Men den rollen är falsk måste jag erkänna.

Inte visste jag att en sådan här "bagatell" kunde vara så oerhört känslig för mig och säkert för massor av människor. Men just nu bryr jag mig inte om dem. Nu bryr jag mig bara om mig själv och oljudet.

Nej - det stämmer inte riktigt. Det är inte oljudet i sig som stör utan det är "bilden av mig" som stör mest. Den bilden som nu har suddats ut.

Det är inte så att jag blivit döv eller så (som många andra stackars människor) - nej, folk i min omgivning märker ingenting. Klart de inte gör för jag spelar ju den där rollen - den som var jag.

Men att försöka se mig själv i min nya roll - den som är jag NU - nej, det gör mig alldeles darrig.

I morgon ska jag till Hörsel- och Balansenheten - men hela mitt inre protesterar. Jag vill inte identifiera mig med tanterna och farbröderna med "tratt" som säger: "Vasa???"

Varför kommer det sådana här reaktioner? Varför krackelerar bilden? Är jag så fångad i fördomar? Är det därför?

Allt för nu

Mötte jag slottsherren och prinsessan ...

... eller?

Jag ska berätta vad som hände när jag stod och tittade på Hesselby Slott - idag igen! Jag tänkte på gårdagens suddiga bild på slottet och stod på rätt sida om Lövstavägen den här gången. Då körde en bil förbi och tuu-uutade - den vände tvärt - men inte var det slottsherren inte utan min egen son och hans lilla sessa.

Förkylda vad de och det var så svårt att låta bli att krama om dem. Tänkte på hur naturligt det är med att vi alltid rör vid varandra annars - även om vi i vanliga fall inte tänker på det.

Vi skildes åt efter en liten pratstund och jag gick ensam vidare i det vackra vädret. Här bjuder jag på en bild på baksidan av slottet.

På nära avstånd från Hesselby Slott ligger ett område som kallas för Kvarnhagen. Det påverkar mig på ett så sällsamt sätt. Jag förstår inte riktigt varför - men när jag kommer dit så andas jag ända ner i magen och blir lugnare än lugnast.

De vita fasaderna är så vackra och harmoniska. Jag älskar att gå här - på baksidan av det här huset ligger ett koloniområde och sedan ligger slottet på andra sidan om det. Vackert!

Jag bor inte långt ifrån och det är härligt - varje dag.

Allt för nu

Passar på ... innan ...

... "mina" älskade isformationer ger upp för solens strålar och värmen. Som du ser är vårfloden redan på gång ...

... några meter ifrån isstoderna finns detta vackra som ser ut att växa direkt ur klippan

... här flödar också livets vatten men inte lika tydligt som på den första bilden

Den här lilla bergsklippan ligger bredvid Bergslagsplan längs Lövstavägen och på andra sidan vägen ståtar Hesselby Slott - inte så lätt att se kanske men slottet finns där likväl.

Dröm inte om våren ... den är här i verkligheten!

Allt för nu

Hur kommer din bok se ut?

På kul lekte jag fram på ett enkelt sätt hur min eventuella bok skulle kunna se ut.

OBS! att just den här boktiteln inte är något jag kommer att använda, vet inte ens om det finns en sådan i verkligheten - gjorde den enbart för att kunna visa här på bloggen hur jag har gjort - men alltså med en helt annan titel och annan bild.

• Det finns flera orsaker till att jag provlekte mig fram till det här påhittet.

Dels var jag nyfiken på hur min "riktiga" titel skulle se ut med olika bilder och typsnitt.

Samt att jag gärna ville få andras reaktioner på om de skulle kunna tänka sig att köpa en bok med en sådan titel, men med olika specifika bilder. De här "andra" skulle då inte ha läst manuset eller ens baksidetexten (ja, den finns ju inte iallafall!))

Skulle de se något annat än vad jag själv ser eller tänkt mig?

Skulle boken väcka tanken att det är en fackbok? en chick litbok? en intressant skönlitterär berättelse? Eller vad?

Undrar du hur jag gjorde?

Gick in på "MATTON" och sökte runt bland bilderna. Lånade dem, sparade flera stycken. Beskar en del riktigt mycket, andra mindre och ändrade färgen. Det här är verkligen ingenting som jag kan - utan jag bara testar mig fram.

• Skapade ett nytt dokument till varje bild, på slutet kom jag på att jag kunde göra olika ramar. Provade olika teckensnitt i olika färger ... mm.
• Sedan mailade jag iväg de olika dokumenten till några personer för att få deras respons.
• Responsen väntar jag på nu ...

Tycker det är spännande nu!

Har du gjort något liknande? Hur gjorde du då? Tips?

Allt för nu

Mina rara rikedomar ...

... har varit så söta idag må ni tro.

Här överst på bilden är det jag som är själva upphovet till de sköna raringarna som jag nu har i mitt liv. Jag är drygt 6 år på bilden och har där alla tänder intakta.

Här är en av mina rikedomar - min älskade dotter som här på bilden är precis fyllda 7 och det är alltså det allra första skolkortet. I år blir hon 37!

Och idag landade ett brev från henne i brevlådan med en artikel om vad bokförlagen egentligen söker. Så omtänksamt - så rart gjort!

Här är en till rikedom - min älskade son och han hade som bilden visar precis också börjat i skolan och var 7 år då. Han blir 40 i år!

Idag knackade han på fönstret med sitt yngsta barn på sina axlar för att säga några uppmuntrande ord - jag har varit magsjuk den här veckan - men ändå stod han där på behörigt avstånd och förhörde sig hur det var. Så go!

Här är en till rikedom - min dotterdotter som är 3 1/2 år nu - våran allas älskade rödtott - som överlevde sin alldeles för tidiga födsel. Hon föddes i vecka 27 - men det finns ingenting som tyder på att hon är prematurbarn - tvärtom - idag när vi pratade i telefonen hade hon sinnesnärvaro nog att säga till mig: "Jag vill inte prata längre." Hon skulle sjunga nationalsången istället med sin pappa, Jo, jo!

Så jag uppskattar det livet bjuder på - om du bra visste!

Allt för nu

Tips! Om att lyckas med följebrevet ...

... kommer det här:

• När du skriver/skrivit klart ditt följebrev - läs det högt många, många gånger
• När du tycker att du nästan kan texten utantill - skärskåda den igen - ändra
• När du ändrat för hundrafyrtiofjärde gången - läs högt igen
• När du läst högt - lägg till gester! Jag lovar att när du visar orden med rörelser till så händer det saker inom dig och i texten.
• När du börjat göra gester och de sitter. Rör på dig över golvet. Gå fram och tillbaka som på en scen. Tänk dig att förläggaren är din publik. Ändra tonfallet där så krävs för att du ska nå fram.
• När du gjort alla övningarna. Ändra i texten och gör om allt från början!
• När du sedan gjort allt du kan med följebrevets innehåll - Ställ dig då frågan om du är övertygad att du kan sälja in ditt manus med hjälp av följebrevet till vilken förläggare som helst?

Ge dig inte innan du kan svara: "JA!"

Hur svarar du?

Allt för nu