... i form av brev mellan mamma & pappa. Bilden är hämtad från nätet, med ändrad färg av mig. De här breven läste jag för cirka 25 år sedan. Varje flytt som jag har gjort sedan dess har de följt med i en skokartong.
Under det senaste året har jag funderat på vart jag lagt lådan. Har letat lite sporadiskt men insåg att det inte var någon större idé - bättre att vänta på att de kommer fram vid rätt tillfälle. Jag trodde de skulle dyka upp när jag satte igång att skriva mitt andra manus "Trappan" - men nej. Inte ens när jag skrivit klart råmanuset och skickat det till "förlaget" gav breven sig tillkänna.
Men i lördags skulle sonsonen sova över här och vi gick tillsammans ner i källaren för att hämta, av honom, det älskade sovtäcket. Jag lyfte på en banankartong och se där låg brevskatten i sin skokartong.
I "Trappan" finns de där breven med i handlingen, de spelar en stor roll för att intrigen ska hålla. Eftersom jag inte hade tillgång till breven då jag skrev manuset, använde jag det jag kom ihåg ur minnet.
Breven är från 1947 och min pappa hade en utlandstjänst då, så brevväxlingen är också i sig ett tidsdokument från det efterkrigssargade Europa. Men bortsett från det så har jag alltid fått höra av min mamma hur "dåligt" min pappa skrev. Så när jag läste hans brev, då för tjugofem år sedan la jag inte direkt märke till VAD och HUR han skrev.
Men nu har jag läst dem på ett helt annat sätt. Jag grät när jag läste dem igen och jag gråter nu.
Pappa berättade så målande om det han såg, om växtligheten, himmelens färger, månljuset, stjärnorna, husen, ruinerna, männsikorna, hettan, svälten och barnen. Han såg på allt det skapade på precis samma sätt som jag gör. Han använde också sådana ord, som jag nu fått lov att vänja mig av med - som förrens. Inte visste jag det!
En annan sak som jag la märke till, var hans optimistiska läggning. Att mamma har en negativ personlighet är ju inget jag missat genom åren, men att hon redan då, som 20-åring var likadan förvånade mig. Själv är jag lik pappa och det var så underbart att läsa hur han tänkte sig en lösning på deras stundande problem. Nu i efterhand vet jag ju att han med sin positiva inställning löste alltihop. De hade det ganska knapert, men han arbetade så hårt och mycket att han en dag svimmade på gatan - typiskt honom.
Jag ska vårda min dyrbara skatt och när min bok, som inte kommer heta "Trappan" blir publicerad kommer du också få ta del av den lite grann. Hur glad är jag inte över att breven har bevarast i snart 65 år?:-) Jag tror att du vet svaret nu.
Allt för nu & Kramar till er
Idag är det 1-årsjubileum här på bloggen och jag har haft drygt 11.057 besökare såg jag när jag tittade efter. Det blir i snitt 900 i månaden! Hoppetihoppla:-)
