Storstaden och dess mänskor

Man blir aldrig trött på att vandra omkring i staden och se på dess människor. Ibland pratar man med dem, ibland inte. Alla är vänliga. Här är några av dem som jag mött.

 Klädförsäljaren

 Blomköparen

 I undergången vid hamnen

 Fritidsfiskaren

 Minibussresenärerna

 Flanörerna

 Fiskhandlaren

  Han som säljer simitkringlor

 Paprikahandlaren och hans kund

Hos kryddhandlaren

Vid Svarta havets kust

Vid svarta havets kust, ca 5 timmars körväg österut från Istanbul finns den lilla staden Zonguldak med sina ca 100 000 invånare. 

Zonguldak är en vackert belägen hamnstad. Hamnen är stadens ansikte och inkörsport, invid den har bebyggelsen vuxit upp.

Men om hamnen är ansiktet så är kolgruvan stadens hjärta. Det var koldriften som på 1800-talet gjorde att staden överhuvudtaget kom till. 

Det svarta guldet i bergens innandöme var begärligt och skapade arbetsplatser och välstånd. En nationell skalds dikt om gruvarbetet pryder väggen på stadens busstation.

Det är gruvarbetaren som är stadens hjälte. Gruvarbetarna har stretat och slitit inne i bergets mörker, damm och buller i generationer i ett farligt och tidvis illa betalt kroppsarbete. Otaliga är de som dött en för tidig död på grund av damm i lungorna och arbetsolyckor. 

Gruvarbetarna står modell för flera monument längs stadens huvudgata. Också det lokala fotbollslaget har namn efter gruvdriften. På ortens universitet har geologin en framträdande roll.

Men i dag har gruvdriften upphört och hamnen används allt mera sparsamt. Befolkningen åldras och minskar i antal. Turisterna hittar inte heller hit. Människor jag mött är lite uppgivna då det gäller framtiden. Den vackra staden mellan bergen har ett vemodigt leende.

Gästvänliga turkar

Jag ville fota BRÖD för ett visst ändamål, så jag slank in i en bageributik där jag inte varit förr. "Får jag fota?" Frågade jag. Visst, sa gubben bakom disken. 

Jag fotade. 

Idag skulle jag inte köpa något bröd så jag tänkte fort slinka ut igenmen gubben ropade på mig "Frun!" 

Jaa, vad kan han vilja? 

Han ville ge mig ett mandelsmåbröd, en liten kaka av min favoritsort! 

Mitt hjärta smalt igen en gång för dessa gästvänliga turkar! 

Jag har varit turist i länder där köpmän vill ta betalt för att man fotar deras stånd, där de tittar ilsket på en om man fotar på avstånd. 

Men här blir man bemött som en gäst och får en mandelkaka som tack för att jag fotade! 

Djävulens borg

Våra vänner i östra Turkiet tog oss en kväll på utfärd till bergstrakterna i Ardahan till "den svarta bäckens ravin" (Karaçay vadisi) på gränsen till Georgien. Våra värdar ville visa oss ett speciellt ställe, sade de.

Då vägen tog slut parkerade vi bilen och fortsatte till fots längs en bergsväg som blev allt krokigare och smalare. Platsen vi skulle till var Djävulens borg (på turkiska Şeytan kalesi). Redan namnet gav vid handen att man ville hålla besökare på avstånd. Enligt legender är den därtill byggd som en fälla.

Vi mötte en äldre man med sin häst på vandringen, men annars ingen. Massiva berg omgav en djup ravin på båda sidor. Långt nere i ravinen rann en bäck. Landskapet var otroligt vackert i augustikvällen.

På avstånd kunde vi se en liten borg byggd på en utskjutande klippa i ravinen. Man kunde gott förstå att den hade byggts i dessa gränstrakter för att bevaka vägen genom ravinen. Den som hade borgen kunde kontrollera alla som rörde sig på bergsvägen genom ravinen.

Namnet på borgen var respektingivande och allt annat än inbjudande. Solen höll på att gå ner och vi visste att det snart skulle bli mörkt. Det kändes onekligen lite kusligt. Jag sade också att jag hoppas att borgherren inte är hemma.

Själva borgen har enligt traditionen byggts för mer än tvåtusen år sedan, av urartuerna, det folk som härskade i dessa trakter från 900-talet till 600-talet före Kristus. Folken som senare härskat i dessa trakter har sannolikt använt och byggt om borgen enligt sina behov.

Enligt legender är borgen möjligen också en grav för en kungadotter, som dog som ung. Kungen ville bevara sin kära dotters grav som en hemlighet och skydda de dyrbarheter som lades med henne i graven. Därför grävdes flera gravar i bergstrakten och vilken som är den riktiga graven förblev en hemlighet. Kungen lät nämligen avrätta de soldater som grävt gravarna och som gav sin ed på att de inte berättat något åt någon.

 Då vi kom fram till borgen höll det på att bli mörkt. Därför var det lite av en lättnad att inse att det inte längre finns någon ingång till själva borggården och till själva byggnaden. Antingen var den gömd eller dold. En sliten flagga på tornet visade ändå att någon gått in där.

Vi måste nöja oss med att gå runt borgen från utsidan på de platser som var möjliga att gå på. Men att gå in i en fallfärdig borg med det namn och rykte den har, hade inte varit särskilt lockande 

Ruinstaden Ani

Då vi besökte östra Turkiet i augusti var vårt huvudmål den urgamla ruinstaden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien. Det vi såg fyllde oss med både beundran och vemod. Staden var en gång lika stor och mäktig som Konstantinopel men den ligger nu i ruiner sedan århundraden. Man kan bara ana vad staden en gång har betytt. Sedan den för några år sedan blev upptagen på Unescos lista över världskulturarv har turisterna börjat hitta hit men det fattas en hel del i skötseln av arvet. 

Regionens historia går tillbaka ända till den neolitiska perioden ca 9000 år före Kristus. Här har olika folk bott och härskat, bland annat  hetiter, hurriter, urartuer, kimmerer, skyter, parter, sassanider samt byzantiner. 

Stadens storhetstid inföll på 900-talet då kung Aşot började bygga den år 964. Hans efterträdare Sembat III fortsatte med murbygget kring år 978. På den tiden var Ani Armeniens huvudstad. Staden intogs år 1064 av de muslimska selçukernas sultan Alparslan, varefter staden ytterligare förstärktes. Under sin glansperiod på 1000-talet hade staden över 100 000 invånare. Senare har staden och regionen behärskats av mongoler, georgier, kurder, armenier, ryssar samt turkar. Staden är berömd för sin stadsport med en stor lejonrelief. 

Själva staden och dess byggnader är betydligt äldre än från 900-talet. Stadens borg härstammar från 400-talet e Kr. och de äldsta kyrk- och klosterruinerna från 600-talet. Tigran Honents-kyrkan på bilden byggdes år 1215 och har ännu fresker från den helige Gregorius tid. 

Stadens betydelse bestod inte minst i att sidenvägen går genom staden och stadsborna kontrollerade den viktiga stora bron över floden Arpaçay. Från öster var vägen genom Ani den enda egentliga vägen in i Anatolien, det nuvarande Turkiet. Bron byggdes i två plan, på den nedre gick kamelerna och på den övre människorna.

Från 1300-talet framåt minskade stadens betydelse. Mongolerna var ett nomadfolk och satte inte värde på fasta städer. Staden övergavs på 1700-talet och har inte sedan dess varit bebodd. På 1900-talet vaknade ett intresse för att göra utgrävningar och bevara något av den gamla staden. Men alltjämt har insatserna varit blygsamma. I stället har både naturkrafterna och plundrande lycksökare bidragit till förfallet. 

Dags för djurslakt

Om en vecka är festligheterna många väntat på här igen. Kurban bayram är den årliga muslimska festen då får, getter och oxar slaktas för att sona människors synder. Då köper många ett djur som sedan slaktas på ett angivet ställe eller på egen gård. Köttet delas i bitar och enligt traditionen ges en del åt den egna familjen, en del åt vänner och släktingar samt en del åt fattiga som behöver hjälp.

Vi mötte några fåraherdar i Kars i östra Turkiet. De bekräftade det som vi trodde. Deras fårahjord var på väg att bli transporteras till Istanbul för att säljas som slaktdjur inför offerfesten. För dem är festligheterna en viktig del av businessen. Det gäller att föda upp får som sedan kan ge familjen en god förtjänst då fåren säljs till stadsbor som vill köpa ett djur som ska sona deras synder.

Att köpa ett får lär i år gå löst på ca 1000 lira, ca 250 euro, medan en oxe kostar 10 000 lira, alltså 2500 euro. Det upplyste mig min bänkgranne i flygplanet. Han var på väg till Istanbul med sin familj. Men på landsvägen var hans mannar på väg med bilar fyllda av slaktdjur som han avsåg att sälja åt syndmedvetna stadsbor.  Också han talade om att en god förtjänst fanns inom räckhåll.

De två äldre herdarna hade hunnit med många yrken under sitt liv. Den ena hade också jobbat i Tyskland och var beredd att samtala också på tyska, om vi hade önskat det. Att bli fotograferade av nyfikna utlänningar hade de ingenting emot. Att föda upp får till offerfesten var nu på lite äldre dag en lämplig sysselsättning, menade de.

Taxichauffören som tog oss hem från flygfältet menade att ca 30% av befolkningen i Istanbul väntas delta i offerfesten och också köpa ett slaktdjur. Den tusenåriga sedvänjan lever kvar ännu, även om Koranen ganska otydligt talar om varför man egentligen ska offra.

Hej, du tappade en borste!

De professionella skoputsarna finns överallt på gator och torg. Och jag kan förstå att det inte alltid finns tillräckligt med kunder åt var och en av dem. Därför har de sina knep att dryga ut kassan med,

Det mest kända tricket torde vara att spana in turister och andra som ser ut som utlänningar. Då en skoputsare får syn på en sådan sneddar han smått vårdslöst framför turisten och "råkar" av en händelse tappa sin skoborste från sin skoputsställning. Borsten faller lämpligt på gatan framför turisten.

Den första gången jag såg det hända - framför mig själv - ropade jag till "Hej....". men min turkiska räckte inte till att formulera meningen "hej, du tappade din borste". Men ett hej var alldeles tillräckligt. Skoputsarn vände om och tackade mig så innerligt för att jag upptäckte att borsten föll av från ställningen. Hans utkomst berodde ju på möjligheten att kunna borsta folks skor. I sin glädje erbjöd han sig att borsta mina skor gratis. Det behövs inte, försökte jag, men han insisterade och insisterade... Nå, okej då, skorna var ju faktiskt rätt dammiga.

Under det att han borstade mina skor berättade han om sig själv, om hur många hungriga barn han har, hur höga hyrorna har blivit, hur jobbigt det var att få ihop en tillräcklig dagsförtjänst osv. Då skorna var färdiga vädjade han till mig att jag ändå nog väl kunde betala honom 5 lira som skoputsningen då kostade. Nå, låt gå, fast jag redan hade insett att jag blivit lurad. Det var ju för att få betalt av mig som han "råkade" tappa borsten framför mig.

Sedan dess har jag inte upphört att förvåna mig över att så väldigt många skoputsare använder sig av exakt samma trick. Jag har gott och väl fått femtio borstar tappade framför mig under åren. Men jag ropar inte längre hej. Inte heller höjer jag mera på ögonbrynen. Och ofelbart upptäcker nog skoputsarn själv att borsten fallit av trots att det inte hörs något rop bakom honom. I mitt stilla sinne undrar jag ändå, om det inte kunde finnas något nyare trick att pröva på?

Revolutionsförsökets årsdag

Något av det mest omvälvande vi varit med om var händelserna den femtonde juli 2016. Då hotades staten av en revolution. Men den tilltänkta statskuppen avvärjdes. Sedan dess har samhället förändrats i grunden då regeringen tagit ett synnerligen hårt grepp om makten.

Natten mellan den 15 och 16 juli firades den första årsdagen av det avvärjda statskuppsförsöket. Det blev en större uppslutning i landet än till något som någonsin hänt tidigare. Enbart i Istanbul beräknas 5 miljoner människor ha slutit upp till nattens stora folkfest. Över hela landet samlades man till massiva manifestationer, vilket visades på samtliga TV:ns nyhetskanaler. På dagen innan manifestationen kunde man se bl a hur stora fartyg var draperades med banderoller om att aldrig glömma det som året innan höll på att hända.

Vid stadens informationskontor delade man ut bl a flaggor och t-skjortor åt dem som ville ta emot. Man ville att alla skulle vara med. Stadens myndigheter hade storslaget informerat om händelsen och uppenbarligen satsade stora resurser på den.

Också privata försäljare var i farten. Det liknade karnevalsyran på första maj. Försäljarna sålde olika prylar på gator och torg till dem som ville delta i firandet av det som kallas demokratins seger. Det är svårt att tro att någon enda människa inte skulle veta varför man infört en ny nationell högtid.

De som dog under kuppnatten har av staten utnämnts till martyrer i likhet med krigshjältarna. Dem uppmanar staten att hedra på olika sätt. Den stora första bron över Bosporen namngavs redan i fjol efter martyrerna den femtonde juli. Dessa människor som trotsade kuppmakarna anses ha räddat det turkiska samhället från ett eventuellt militärstyre.

Riva hus i Istanbul

Från vår balkong såg vi förr ett tomt hus, som verkade vänta på att bli rivet. 

Huset var tomt och hade inga fönsterrutor. Knappast hade någon bott där på länge.

En vacker vårdag kom det två gubbar och började ta bort det gröna taket. 

De jobbade för hand i två dagar.

Det taklösa huset lämnades att vänta på att något mer skulle hända.

En morgon kom grävskopan och pulveriserade huset på en och samma dag. Mycket buller.

Nu ser det ut så här från vår balkong. 

Det ska bli intressant att se om något mer hänt när vi kommer tillbaka från vårt sommarlov i Finland.

ps. på grund av tekniska bekymmer har bloggen tagit en paus. ds.

Religiösa minoriteter i det ottomanska riket

För några dagar sen hölls en intressant föreläsning på ELRIM-institutet i Istanbul. Föreläsaren, som är historiestuderande vid ett universitet i staden, berättade ingående om de religiösa minoriteterna inom det ottomanska väldet. Officiell minoritetsstatus hade armenierna, den ortodoxa kyrkans medlemmar samt judarna. Katolikerna hade inte denna status.

Riket som föll samman i samband med första världskriget, var till en börjar rätt tolerant mot andra religioner än den statsbärande religionen islam. Men i takt med interna spänningar och krig genom vilka olika etniska grupper lösgjorde sig från imperiet, blev tonen hårdare från regeringshåll. Allt mer började man ifrågasätta de olika minoriteternas lojalitet gentemot statsmakten - ibland på goda grunder, ibland närda av en ogrundad misstänksamhet. Yttre länders stöd för vissa grupper uppfattades som inblandning i landets interna angelägenheter.

Dagens Turkiet har ett förflutet av de tidvis mycket bittra konflikter mellan religiösa minoriteter och majoritetsbefolkningens relgion. Den religiösa kartan idag påverkas alltjämt av både försiktighet och misstänksamhet på grund av det som skett i forntiden.

Söta små hus

 

Prinsöarna i Marmarasjön utanför Istanbul är kända som trevliga utfärdsholmar dit både turkar och turister gärna söker sig, särskilt sommartid. Det finns ett stort antal söta små trävillor som härstammar från tiden då invånarna på öarna var grekiska kristna, judar och andra minoriteter. 

Mina tankar gick till Hangö då jag såg de små husen med snickarglädje och pastellfärger. Huset på bilden ovan är till salu. Jag undrar vad det skulle kosta att köpa en tvårummare i två våningar? 

Ett mycket litet hus väckte min särskilda uppmärksamhet och förvåning. Fasadväggen mot gatan var prydd med prydlig graffiti - små tänkespråk och meningar från tomtvarvet upp till takbjälken. Vad sägs om att ha "goda vänner är närmare än släktingar" eller Descartes "jag tänker, alltså finns jag till" inristat på sin husvägg?

Det här huset är dessvärre i bedrövligt skick - ett ruckel som det kan vara försent att försöka rädda. Hade det varit bättre månntro att satsa på en reparation hellre än att plita ner ordspråk? Nå, sannolikt är det frågan om vemodiga besökare som målat texterna, inte husets ägare. Men var finns väl de?

Glada skolelever

Ett gäng glada skolelever i högstadieåldern hade fått i uppgift att intervjua folk med utländskt utseende - kanske en hemuppgift till engelskalektionen. De tyckte vi såg ut som passliga offer så de ställde sina frågor, på mycket trevande engelska.
Jag valde att svara utan att låta dem förstå att det nog också hade gått bra på turkiska.

Våra svar på de mycket enkla frågorna skrev sekreterarflickan ner i sitt häfte.

De frågade oss vad vi tycker om deras land. Det tycker vi mycket om, sa vi. De ville också lära oss att säga att vi tycker om Turkiet - på turkiska. Det var också lätt. 

Sedan berättade vi ändå att vi bott i landet sedan tre år tillbaka. Det störde inte alls, de var bara glada över det också. De var också glada över att ha fått prata med riktiga utlänningar. Och de ställde gärna upp på ett foto.