Hej, här kommer en hälsning ifrån mig som för hundra år sedan övergav denna plats, spikade igen den och strök sedan försiktigt, tyst. Jag övergav den inte så som man gör när man går sin väg. Jag bär den med mig i min väska, i säkert förvar. Jag har lyssnat ibland med örat tryckt, tänkt på varför. Varför jag behöver tystnad så himla mycket. Det är som en plats för mig. Och varför jag är rädd? Som när jag blir till något som motsvarar en form. En form där jag känner mig instängd och alltför ordentlig, då är det som att jag måste springa någonstans. Men jag har inget hav. Och jag har alltid tänkt att ingen märker om jag lite försvinner.
Då, för hundra år sedan, när jag tappade min spegelbild, och var trött mest hela tiden. Då var det för överlevnad. Ni fina som skrivit här, förlåt. Ni som undrat, hälsat, skrivit snälla ord. Ingenting sorgligt har hänt om någon trodde det. Jag har bara försökt att använda den energi jag haft till att snurra jorden runt min axel. Och jag vet inte vad som händer nu.
