Nu kommer
den tid då det blommar minst här i trädgården. Vår- och försommarblomningen är
rikligast och under sensommaren är det framför allt en massa storväxta perenner
som blommar. Lite hittar man i alla fall nu då man går runt med kameran.
Släktet Allium tänker man sig kanske mest som vårblommande men det finns arter
som blommar mitt i sommaren och faktiskt också flera som blommar fram på
sensommaren och även hösten. Allium cernuum, prärielök, blommar just nu som
bäst. Det är en lökväxt som är utbredd över nästan hela Nordamerika, både i USA
och Kanada. Det svenska namnet är en aning vilseledande. Prärielöken finns på
många andra växtplatser än på prärien. Vanligast hittar man den i stenig och
öppen terräng, där det likväl inte blir alltför torrt på sommaren. I odling
vill den ha väldränerad jord och trivs bra i ett vanligt stenparti. Den är
lättodlad och en mycket trevlig sommarblomma. Det finns även vita sorter.
En annan
växt i samma släkte som blommar samtidigt och gärna kan planteras tillsammans
med den förra är Allium chloranthum, grönblommig dagglök. Även om vi kan odla
den intill prärielöken kommer den från en annan världsdel. Den finns i
gränstrakterna mellan Turkiet och Libanon. Där växer den i samma jordmån som
prärielöken men klimatiskt är förhållandena olika, Där den grönblommiga
dagglöken växer är det helt torrt på sommaren och därför vissnar dess blad ned
innan blomningen börjar. Prärielöken däremot behåller bladen långt fram på
sommaren.
Flertalet av
pionarterna blommar under våren men bland annat lactiflorahybriderna blommar
under tidig sommar med viss variation mellan sorter. Här kommer ett par som
blommar rätt sent hos mig. Den första är sorten ’Jappensha Ikhu’. En ovanlig
sort i Sverige med dubbla, mörkt röda, stora blommar. Hög och stabil växt
och blommorna sitter fritt en bit ovan bladverket. Unga exemplar blommar med
enkla blommor. Den andra är den mera kända sorten ’Couronne d’Or’. Vita fyllda
blommor med vinröda teckningar i kanten av en del av kronbladen. En favoritpion
hos mig. Högväxt även den och de tunga blommorna gör att det är lämpligt att
binda upp den.
Jag har inte
bra förhållanden för rosodling och även om det står kvar några gamla
rabattrosor planterade på 70- eller 80-talet är trädgården i stort sett rosfri.
Ett undantag finns dock, nämligen den japanska vildrosen, Rosa luciae var
onoei. Den sådde jag en gång i tiden med fröer från Göteborgs botaniska. Där
växte den i en väldränerad rabatt i ett söderläge och höll sig låg och marktäckande.
Hos mig planterades den i kanten av mitt stenparti och jag hade tänkt mig den
rätt begränsad i storlek. Det var fel. Jag tvangs beskära den en hel del och
det gjorde att den i stället gav sig iväg på höjden och är nu två meter hög med
ett helt ogenomträngligt virrvarr av synnerligen taggiga grenar. Jag är lite
trött på den och skulle vilja ta bort den. Varje år då den blommar i början av
juli inser jag att jag ändå inte vill vara utan den. Nu har jag i alla fall
tagit lite fröer från de små miniatyrnyponen och har några små plantor som
skall få sin placering på ett helt annat ställe där den kan få täcka nästan hur
stor yta som helst. Det blir utplantering nästa vår och då kommer det här exemplaret
så småningom att tas bort.
Vit axmalva,
Sidalcea candida , är en perenn som märkligt nog alltför sällan ses i handeln.
Jag har haft den i snart trettio år och den blommar lika tacksamt varje år.
Dess ursprungliga placering kom att bli alltmer skuggad så för några år sedan
grävde jag upp och delade den. Nu har jag den på flera ställen. Den sprider sig
lite lätt med rhizomer men är inte på något sätt aggressiv. Hemtrakten är
östsluttningarna av Klippiga bergen ut mot de stora slätterna. Där växer den i
fuktiga dalar. Hos mig finner den sig väl tillrätta i en vanlig perennrabatt,
helst inte alltför torr och den tål en del skugga. I det vilda växer den
tillsammans med Rudbeckia.
