Maj blev varm

 

Det blir inte så mycket skrivet numera från mig här, men lite försöker jag hålla igång. Maj blev även det här året riktigt varm, så jag flyttade permanent ut på landet ovanligt tidigt i år. Jag har numera ingen bredbandsuppkoppling där, så jag får nöja mig med att göra blogginlägg när jag besöker lägenheten i stan.

Här kommer i alla fall en liten kavalkad av blommande buskar från första halvan av maj. Mycket har blommat ovanligt rikligt i år och mycket har växt väldigt mycket. Det senare gör att jag får ägna en hel del tid åt att klippa för framkomlighet!

Paeonia rockii ssp linyanshanii blommade med fler blommor än någonsin sedan jag planterade den. Den har nog inte de allra bästa förhållanden där den står men i år har den i alla fall en praktfull blomning.

Jag satte för några år sedan en långbladig berberis, Berberis julianae i en smal klyfta i berget som leder upp till tomten. Jag tänkte att den skulle stänga vägen för rådjuren som verkade gilla just den vägen. Berberisens långa vassa tornar är inget som ens rådjuren tränger sig förbi. Busken trivdes över förväntan och i år svarade den med en rikligare blomning än jag någonsin sett på den här arten. Det var inte direkt för blommorna som jag valde den, men man får tacka. Rådjuren får numera välja andra vägar.

Även Magnolia ’Spectrum’ blommade bra i år. Synd bara att värmen kulminerade med upp till 30 grader just när den var i blom. Det gjorde att blomtiden blev ovanligt kort.

Skimmia japonica ’Rubella’ går under namnet vinterbär när den säljs på hösten. Namnet torde syfta på de vinröda knoppar som täcker den hela vintern. Knopparna ser ut som små bär och slår ut till svagt rosa, senare vita blommor på våren. Jag brukar köpa en kruka med Skimmia och ställa som prydnad på en grav. I kruka kan den ha svårt att överleva vintern så framåt december när det börjar bli alltför kallt tar jag med mig krukan och ställer i min svala källare fram till våren. Då kan den planteras ut och fylla ut något hål. Denna står i full slagskugga från huset i norrläge. Trots det blommar den rikligt varje år. Den står alldeles vid trappan och sprider en härlig doft mest morgon och kväll. Doften påminner om apelsinblom. Den tillhör också samma växtfamilj som Citrus.

Doftar gör också doftbuskesläktet. Det finns några tiotal arter i släktet och många av dem är dåligt härdiga. Osmanthus x burkwoodii är en hybrid mellan O decorus från Turkiet och O delavayi från Kina. Den tycks härdig och jag planterade den för några år sedan, då jag av en slump hittade den i mitt gardencenter. Inget jag planerat men jag hittade ett ledigt utrymme. Den har ingen särskilt praktfull blomning men doften är en tillgång. Den påminner något om syren. Den tillhör också samma växtfamilj.

Våren är här

 

Våren kommer i år också men den framskrider väldigt ryckigt. Just nu är det knappt man vill tala om vår, när man sticker näsan utanför dörren. Visserligen en värmande sol men riktiga isvindar sveper in från det kalla havet. Som SMHI uttryckte det i morse: ”Hela landet täcks av en mycket kall luftmassa”. Kontrasten är stor mot hur det var i lördags för en vecka sedan. Jag hade åkt till Hamburg för att besöka trädgårdsmässan i Kiekeberg. Där fick jag möta sommaren med över 20 grader och en stekande sol. Första gången i år som man medvetet valde att söka sig till skuggan.

Men lite blommor finns det i alla fall att glädja sig åt i trädgården. På lökängen har nu krokusarna ersatts av det andra blomfloret. Tanken är att det skall bestå av narcisser, tulpaner och pärlhyacint. Varken narcisser eller tulpaner har utvecklats riktigt så väl som jag önskat. Däremot trivs pärlhyacinterna förträffligt och förökar sig flitigt. Allra bäst är Muscari latifolia, bredbladig pärlhyacint, som jag verkligen kan rekommendera för förvildning om den får stå i fred och utveckla sina fröer.

Tidig att grönska och tidig att blomma är Oemleria cerasiformis, indianplommon. Den har sin vilda hemvist på den amerikanska västkusten, exempelvis i Oregon. Det blir en fyra-fem meter hög buske och den skall få mörklila frukter som ser ut som små plommon. Den är tvåbyggare, så för att få frukt krävs både han- och honplanta. Min buske är solitär och alltså blir där inga frukter.

En annan buske som blommar tidigt på bar kvist är Stachyurus chinensis ’Celina’, kinesisk pärlsvansbuske. Det är en buske som kan bli 2-3 meter hög och lika bred. Mitt exemplar som planterades för sex år sedan började bra men hade det svårt under några torksomrar, då den var nära att stryka med. Under senare år har den repat sig igen men har nu hamnat i trängsel med en bambu som snabbt blev större än vad jag tänkte mig. Jag överväger att kanske flytta den om jag hittar någon bättre plats, där den kan utvecklas mera fritt. 

Plötsligt har det under pärlsvansbusken dykt upp ett par bollvivor, som jag inte minns att jag planterat här. Kanske har jag flyttat dem från ett annat ställe. I så fall har de tydligen hamnat rätt för här ser de alldeles utmärkta ut.

När kejsarkronorna (Fritillaria imperialis) blommar blir man alltid lika förvånad. Så stora saftiga växter med pampiga blommor skall det väl inte finnas så tidigt? Att de kan klara så här bistra vårtemperaturer. Det kan de! Ibland när man kommer ut och tittar en morgon när det varit nattfrost kan de ligga helt utslagna och man tänker att nu är det kört för dem. Men inte – när solen fått värma ett tag reser de sig igen i sin fulla glans. Det kommer ständigt nya hybrider och det enda man behöver tänka på är att inte snåla med gödningen. Får de rikligt med näring kommer de igen med lika fin blomning varje vår. Den gulorange till vänster heter ’Early Magic’ och den röda ’Red Beauty’.

Nytt trädgårdsår

 Jag känner att det är dags att publicera lite igen på den här bloggen. Jag har haft uppehåll på över fyra månader, men när nu trädgården och naturen börjar vakna till liv, vaknar också lusten att skriva om det. Efter en lång höst blev det en kall vinter – åtminstone inledningsvis. Januari var kallare än på rätt många år. Man får gå tillbaka till 2016 för att hitta motsvarighet. Som lägst sjönk kvicksilvret till nästan 15 minusgrader vilket vi inte alls är vana vid längre. En del ömtåligt vintergrönt har fått lite köldskador. Inget allvarligt efter vad jag sett hittills. Lite frusna toppar och en del bruna blad.

Februari och mars blev klart varmare än normalt. Det har lett till att vårblomningen kommit tidigt. Lökängens första blommor började dyka upp redan i februari och nu blommar krokusarna för fullt. En del har redan blommat över och det är nu huvudsakligen vårkrokus, Crocus vernus, man ser.

 

Hur det skall gå med krokusblommorna nu kan man undra. Vintern är nämligen på offensiven igen. Bara någon enstaka plusgrad ute, och regnet som fallit hela förmiddagen har nu börjat få alltmer av snöinslag. Meteorologerna hotar med så mycket som en dm snö här senare i dag. Det skall också bli minusgrader framåt natten och morgonen. Då är det väl förbi med blommorna på min allra tidigaste rododendron. Den har blommat ett tag och blommorna tål absolut inte frost. Jag har kommenterat den i tidigare bloggar och jag vet fortfarande inte riktigt var den kommer ifrån, trots att jag försökt fråga runt. Att det är någon calophytum-hybrid är uppenbart, men mer minns jag inte.

I stenpartiet blommar Corydalis malkensis, malka-nunneört. Den breder flitigt ut sig för varje år. Det är inget om stör. När den blommat färdigt, och annat skall till att börja blomma, vissnar den ner och kvar blir bara några små knölar som vilar i avvaktan på nästa vår. En idealisk växt för stenpartiet.

När det blir som i år med kyla under tidigare delen av vintern är det idealiskt för hybridolvonet, Viburnum x bodnantiense. Är det alltför milt i december slår många av knopparna ut och man får lite spretig blomning i december-januari. Inget som är till någon större glädje. Betydligt bättre i år, då hela blomningen kommer i mars-april.

Påskdagen var det soligt och varmt och jag hade fått ut min bänk på berget i söder. Där var det skönt att sitta och lapa sol. Jag såg då hur vackert berget är med sina sprickor, i ett mönster som nästan är som ett konstverk. I de här ganska breda sprickorna har jag planterat krypkotula, Lepsinella squalida. Det är en växt med ursprung på Nya Zeeland. Där kan den stå vintergrön, men hos oss vissnar bladen under vintern. Längre fram i vår grönskar den igen och kryper upp en liten bit på berget. Där den täcker på sommaren växer inga alger och det ger det här spännande mönstret nu på våren.

Nedanför berget i en bred klyfta är det varmt och skönt. Där är det också naturligt riktigt bra jord. Där satte jag i samförstånd med min granne ett mammutträd, Sequoiadendron giganteum. Det står sannolikt på hans sida av tomtgränsen men det är inte helt lätt att säkert avgöra utan mätverktyg. Vi är helt överens om placeringen. Ingen av hos har något bättre ställe att välja på för ett sådant jätteträd. Några 90-100 meter lär det inte handla om här såklart, men även i Sverige blir det ett rätt mäktigt träd i goda lägen. I dag är det 2,5 meter och växer en halvmeter per år. Plantan kommer från en sådd med frön jag köpt i botaniska trädgården i San Fransisco.

Vintern dröjer

 Om man med vinter menar att det skall vara frost på nätterna så är det sent med vinterkänsla i år. Det var först den gångna natten som vi fick minusgrader för första gången. Jag skrev i våras i en rubrik att ”sommaren kom”. Jag tänkte då på att det tvärt blev sommarvarmt efter en lång sval vår. Nu kanske det blir på samma sätt med vintern, att den kommer tvärt efter en lång mild höst. Det får framtiden utvisa. Inget jag längtar efter. Skönt med temperatur på plussidan.

När jag ser tillbaka på mitt fotoalbum i datorn kan jag konstatera att det blivit mycket magert med nya bilder den här sommaren. Från början av juni till början av oktober tog jag inte en enda bild i trädgården. Från maj/juni har jag några bilder, i vissa fall på växter som jag inte tidigare visat och kommenterat i min blogg men som är värda uppmärksamhet.

En rododendron som jag har visat bild på någon gång tidigare är ’Goldprinz’. Tidigare har jag inte fått till någon riktigt representativ bild. Nu har jag en bättre bild. Blommorna har sin bästa tid just då knopparna spricker ut. Den går då över från orange till mättat gult, vilket är mycket anslående. Fullt utslagen blir den mera enhetligt gul men med röda prickar. I härstamningen finns R yakushimanum och R wardii. Exakt hur stamträdet ser ut har jag inte lyckats utröna. När man läser om Goldprinz i litteraturen uppges den ofta vara den finaste gula sorten. Jag kan instämma i det. Den uppges också vara svår att få tag i beroende på att den är svår att sticklingsföröka. Den växer långsamt och når med tiden högst en meter.

En växt som jag tidigare skrivit om men utan bild är Uvularia perfoliata, liten guldrams. Jag har haft den länge i trädgården men den har stått på en mycket undanskymd plats i mitt woodland och även haft en del konkurrens med ogräs. Jag trodde därför att den hade gått ut. För ett par år sedan hittade jag den igen och flyttade fram den till en ogräsfri och mera framträdande plats. Där har den satt fart och blommar nu fint.

Jag har på senare år planterat en hel del riktigt småväxta rododendron. En sådan är Rhododendron ’Sarled’. Det är en hybrid mellan R sargentianum och R trichostomum. Lågväxt och blir bara högst ett par dm. Rosafärgade knoppar som slår ut till vitt. Blommorna ser inte riktigt ut som typiska rododendronblommor. Denna och många närbesläktade trivs bra och blommar bäst i full sol men måste ha fuktighetshållande jord och kan behöva vattnas.

En annan låg rododendron är Rhododendron ’Radistrotum’, som är en korsning mellan R radicans och R calistrotum. Växtsätt lik föregående. Trivs även den i sol men just det här exemplaret står i ett skuggigt läge. Blommar därför inte riktigt lika mycket som några andra exemplar som står i sol. Dem har jag inte lyckats fånga på bild.

Det finns en grupp av rododendron som går under benämningen japanska azaleor. Det är vintergröna låg- och bredväxande hybrider av några japanska arter. Den här gruppen ser man inte så ofta i Sverige, vare sig i trädgårdar eller plantskolor. Jag vet egentligen inte varför. Placerad i grupp och med några olika färger är de mycket vackra och synnerligen blomrika. Möjligen har de fått rykte om sig en gång i tiden att vara dåligt härdiga. Det gäller inte alls i dag. Den här gruppen har inte visat några härdighetsproblem. Däremot utsattes de som små för kraftig betning vintertid av rådjur. Det gjorde att någon av dem fick en mycket knepig form.

Höst 2023

Det var längesedan något hände här. Det är olika anledningar till det. En viktig sådan är att jag inte haft något fungerande bredband på landet. Kanske också att jag inte tyckt att jag hade så mycket nytt att skriva om. Jag vill i alla fall höra av mig och berätta att jag lever. Det kommer säkert att bli långt mellan inläggen här även i framtiden men helt tänker jag inte upphöra med mitt bloggande. Hoppas att någon kan vara intresserad.

Dt blev en märklig sommar. Den började tidigt med högsommarvärme redan i maj. Juni blev sommarens varmaste månad och jag började ställa in mig på ännu en sommar då vattenslangen blev det viktigaste redskapet i trädgården. Vid midsommar vände alltsammans och det blev regnigt och svalt i juli och augusti. Jag började ställa in mig på att flytta in till stan tidigare än vanligt. Så kom plötsligt sommaren tillbaka och september blev varmare än både juli och augusti. Det blev till och med nytt rekord. Den varmaste septembermånaden i Göteborg sedan mätningarna startade på 1800-talet.

Nu har till slut hösten kommit. Det har varit fina höstfärger men de sista dagarnas blåst har rivit ner de flesta bladen innan jag hann fotografera. En liten japansk lönn har fortfarande kvar sina höstlöv och ser ut som om den brinner. Acer palmatum ’Dissectum’.

Några perenner blommar också fortfarande. Som vanligt senblommande är grenaster, Symphyotrichum lateriflorum ’Horizontale’. Mycket rikblommande i år med små ljuslila asterliknande blommor i massor. I bakgrunden skymtar fram en annan buske med lysande höstfärg. Det är vingbenved. Euonymus alatus. Om jag minns rätt är sorten ’Compactus’. Längst ned i högra hörnet syns en del av Skimmia japonica med sina vinröda blomknoppar som står och lyser hela vintern. Kallas på svenska vinterbär men det är inte bär utan, som sagt, knoppar.

En annan höstblommare som trivs i samma skuggiga läge som grenastern är stor höstbräcka, Saxifraga fortunei. Fördelen med de här senblommande perennerna är att de blommar så länge tack vare det svala vädret. De hade börjat blomma redan när jag flyttade in från landet för en månad sedan och är still going strong.

Sommaren kom

 Tv och

Början av maj blev precis som slutet av april kallare än normalt. Det hade det goda med sig att vårblomningen varade ovanligt länge men man längtar alltid efter lite riktig värme så här års. Speciellt lite varma kvällar, så att man kan vara utomhus utan att frysa näsan av sig. Och för ett par dagar sedan kom äntligen varmluften på besök. Två dagar i rad har jag haft 22 grader på termometern och inte under 10 på nätterna. Ingen jättevärme men riktigt skönt. Nu slår nya blommor ut och andra vissnar mer.

En växt som blommar riktigt mycket och länge i år är skogsalpklockan, Soldanella montana. Den har funnits i trädgården i många år men, när träd och buskar växt till sig, hamnat i skymundan och knappt synts när den blommat. Jag bestämde mig förförra året för att den var värd en bättre plats och jag grävde upp och delade och planterade på några andra ställen som jag passerar dagligen. I år blommar den så fint och jag förväntar mig att de olika plantorna skall bli större och finare för varje år. Den på bild står väldigt skuggigt vid min trappa men blommar trots det rikligt.

Intill den står en Skimmia japonica sedan ett par tre år. Den är köpt någon höst för att placeras i kruka på min hustrus grav. På våren fick den sin plats här vid min trappa i skuggan och har växt kraftigt till en fin liten buske som blommat nu i flera veckor. Knopparna bildas på hösten och på den här sorten är de mörkröda och står så hela vintern. På våren slår de ut till vita blommor som doftar utsökt. En lite buske att rekommendera för skyddat läge. Hade förr i tiden lite svårt att överleva i klimatet här. Med den klimatförändring som skett är den nu betydligt säkrare.

Nära står också en liten rododendron som jag köpte en gång på växtmarknaden i Kiekeberg utanför Hamburg. Jag hade då ingen aning om vad det var och det var en ren chansning. Det var inte så lätt att hitta så mycket skrivet om den heller. Ur det drar jag slutsatsen att den inte är särskilt vanlig i odling. I vårt land undrar jag hur många det kan tänkas finnas. Kanske bara denna? Namnet är Rhododendron chamaethomsonii var chamaedoron. Det är en krypande liten buske som hör hemma på hög höjd i Yunnan-provinsen i Kina. Blir max några dm hög men får stora röda blommor som är alldeles blanka. Ser ”nylackerade” ut. Det är första gången den blommar. Jag är nyfiken på hur den skall bli på sikt.

Jag har ett litet stenparti i norr som är ganska skuggigt. Det är långtifrån allt jag planterat där som trivts så bra. Något som emellertid visat sig trivas förträffligt är hundtandsliljor. En sådan är denna, Erythronium californicum ’White Beauty’. Den har självsått sig i stor mängd och jag har nu massor av småplantor, varav bara någon enstaka har nått blombar storlek. Jag tänker gräva upp de flesta till hösten och flytta till lite andra platser och ge bort några. Eftersom här tycks idealiskt för hundtandsliljor tänker jag i stället flytta hit andra sorter som står på lite mindre lämpliga ställen.

Här finns också en liten rododendron, Rhododendron hirsutum, håralpros. Gammal känd art från Alperna, som är småvuxen, småbladig och småblommig. Blomfärg lilarosa men blir lite ljusare på bild än i verkligheten. Den hamnade här en gång som en mycket liten sticklingsplanta, som först på senare år börjat blomma. Jag var först lite tveksam till platsen men den tycks klara sig bra.

Liten vårexposé

 

Jag har inte skrivit något här sedan i februari, då jag gick igenom en del gamla bilder från 2022. Sedan dess har våren gjort sitt intåg i trädgården och som vanligt har det också förekommit ett par bakslag. Exempelvis har temperaturen för tillfället krupit tillbaka till en bit under tiogradersstrecket efter en påskvecka med sol och näst intill sommarvärme. Temperatur på strax över 20 satte riktigt ordentlig fart på växtligheten och björkarna står nu gröna.

Jag tänker att det kan vara dags att starta upp bloggandet igen. I dag känns det inte så frestande med utevistelse, så då vill jag passa på, att med några bilder visa vad som hänt den här våren. Vintern inleddes kallt i december men blev sedan precis så mild som vi vant oss vid numera. De första vårblommorna på lökäng och i rabatterna började synas redan i februari. Så exempelvis våririsen Iris reticulata. Det är sorten ’Pixie’ som alltid är tidigast. Då händer allt som oftast att blommorna får sig ett täcke med snö. Inte så mycket snö den här vintern, men naturligtvis kom det plötsligt ett rejält snöfall en vecka in i mars. Den 12 mars hade det mesta tinat bort och då tog jag den här våririsbilden.

Resten av mars blev varmare och krokusarna på lökängen kunde slå ut sina blommor så småningom. Den 2 april hade bägarkrokusar och snökrokusar börjat blomma över men vårkrokusarna stod som finast. Då tog jag den här bilden med min telefon. Inte så bra bildkvalitet men man känner verkligen våren i bilden.

Mycket annan vårblomning drevs fram tidigt i år under bland annat de varma marsdagarna i mitten av månaden. Så exempelvis svällde knopparna på en Rhododendron calophytum-hybrid som ofta lockas fram tidigare än vad som är helt nyttigt för den. Förra året exempelvis hann den slå ut sina blommor i slutet av mars, varefter en frostnatt brände dem helt och hållet. I år var den vid samma tid inte riktigt lika långt kommen men knopparna stod just i begrepp att öppna sig då det kom ett bakslag med flera nätter med nedåt 4-5 minusgrader. Det blev ett lustigt fenomen där större delen av knopparna frös men enstaka blommor klarade sig och slog ut. Här på bilden ser man två utslagna blommor men resten av blomklasen är kvar i den frusna knoppen. Den här hybriden har inget namn. Den är ett resultat av en korsning som gjort av en person i rododendron-sällskapet och jag har tyvärr inte koll på vilken den andra föräldra-arten var.

En av mina favoriter bland de vårblommande lökarna är pärlhyacinter, släktet Muscari. Här finns massvis med sorter i olika färgnyanser och de sprider sig tacksamt. De korsar sig också en del så man hittar nya ”sorter”. Bladen kommer tidigt, ibland redan på hösten och kan därför vara lite lockande för rådjuren. Men det brukar inte vara så farligt och när blomningen kommer finns det tydligen annat som smakar bättre för då får de vara i fred. Här i lökbädden har det blivit många olika sorter i flera olika nyanser. Narcissus scaberulus står mitt ibland pärlhyacinterna och lyser gult.