Greek lessons

Ännu en Han Kang på digitalt sjudagarslån, kanske innehåller den här färre beskrivningar av ben, blod och slem?

En kvinna som blivit stum går på grekiskalektioner i förhoppningen att återfå talförmågan. En man som håller på att bli blind undervisar i gammelgrekiska.

Så småningom kommunicerar de, så gott de kan. Förutom att det mest blir mannen som håller en lång monolog.

Innan dess: fragmentariska bakgrundshistorier, om kvinnan får man knappt veta mer än att hennes mamma dött och vårdnaden av hennes barn tagits ifrån henne (vilket står i baksidetexten, så ingen direkt spoiler). Och att hennes hund dött, spoiler alerrrrt. Mannen flyttade till Tyskland i 15-årsåldern och upplevde att han knäcktes mitt itu. Så kom beskedet om den annalkande blindheten, och ett intressant sidospår om en döv tjej han gillat. Det sidospåret, om än outvecklat, känns som en mer intressant berättelse än den om de båda huvudpersonerna.

Antagligen pågår själva berättelsen under ytan, antagligen är det upp till mig att tolka och läsa in mening. Jag finner ingen. Greek lessons är absolut mildare än Human acts och Vegetarianen, men jag upplever den som en ofullbordad tanke, en idé som blev ett utkast som publicerades halvfärdigt och utan större finess. Inte min grej.

Växla ringar med mörkret

Bruno K. Öijer är väl den poet i Sverige som inte behöver någon presentationstext, varken om honom eller hans verk, trots att det gått ett helt decennium sedan hans släppta poesisamling. Boken pryds av en gammal skrivmaskin upplyst av en ljusslinga i ett mörkt rum/en svart rymd. På fliken innanför baksidan (ursäkta en okunnig) endast ett författarporträtt. 

I Växla ringar med mörkret har Öijer blivit äldre, gammal, och lever inte lika mycket i nuet och framtiden som bland sina minnen och de känns avlägsna och avskalade. Kanske är det jag som inte har utvecklats så mycket, men min bästa Bruno är fortfarande när han skriver om kärleken, vilket påminner mig om att det kanske är dags att friska upp minnet och läsa hans tidigare diktsamlingar som jag minns att jag tyckte om. För när är det egentligen bäst att omfamna mörkret, om inte nu i den allra mörkaste årstiden? 

Här är en av mina favoriter från diktsamlingen:

Början

dikter om olycklig kärlek 

börjar oftast med ett tomt rum

med ett ensamt månljus genom gardinerna 

och ett sorgset regn mot fönstret

så även den här

Dopamine nation

Läkaren Anna Lembke som arbetar med patienter som är missbrukare skriver om hur dopamin och en ständig strävan efter ökad njutning och minskat obehag bara gör oss olyckliga. Detta genom att berätta om patienter hon hjälpt och hur de gjorde för att bryta sitt beroende.

Det är någonting i tonen som inte alls funkar för mig. Inledningen är obehaglig, hon liksom frossar i patienternas elände. Hennes beskrivning av sitt eget självutnämnt tvångsmässiga läsande av romance-böcker jämställs med patienter som missbrukar alkohol eller knark (sorry Lembke men jag tror att din abstinens var ganska enkel att hantera i jämförelse). Och samtidigt finns det något självgott (amerikanskt, antar jag) i hennes beskrivningar av hur hon löst problem, satt upp regler för sina barn osv osv. Vissa öppna dörrar slås in om och om igen och andra plattityder avhandlas på någon sida och utan substans ("sluta fly från världen, vänd dig om och ta dig an den istället."). 

Jaså så får man visst inte göra... Vad hände med "för mycket av det goda kan vara underbart"?

Mest längtade jag efter att boken skulle ta slut och undrade varför jag egentligen reserverat den från första början.