Äktenskapsbrott

Tidigt injiceras det in i våra medvetanden hur god kärleken är. Det kommer nödvändigtvis inte med modersmjölken, utan finns runt omkring oss jämt och ständigt. Bilden av den eviga kärleken från Hollywood projiceras på stora skärmar: en man och en kvinna som lovar att älska varandra i nöd och lust, tills döden skiljer dem åt. Skulle någon, säg maskerade kvinnor från till exempel Ryssland, våga påstå någonting annat, kommer det att provocera. Äktenskapet, som, enligt Erich Fromm, tidigare ansågs vara ett handelsutbyte mellan två familjer, har nu blivit något som vi begär, trånar och önskar ha.

Kanske är det därför det träder fram en smak av järn i min mun, när jag mitt i natten läser Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott. Därför att den handlar om just det man inte ska göra, när man har förseglat sina löften med en kyss. Den handlar om otrohet, att inleda, vara mitt i och att avsluta den. Som en cynisk romantiker och fanbärare för det förhoppningsfulla hjärtats slag, får jag ont i magen. Jag tänker först att det bara händer andra, sedan att det kan hända vem som helst, när som helst och är hur vanligt som helst. Man också se det på ett annat sätt, att texten handlar om att älska mer än en person och det är ju inget fel med det egentligen. Återigen, löftet. I nöd och lust. Blodsmaken.

De tre faserna tar sin form hos tre olika personer, alla med varsin respektive, men det är genom jaget som du och jag får höra berättelserna. Förutom ett jag, finns också ett du och en arbetskollega. Duet, som vi senare får reda på heter Niklas, är gift med och kär i Karolina. Karolina som han också har en dotter med. Niklas är också kär i Pia. De träffas när Karolina inte är hemma, när hon är på jobbet, när hon är ute och handlar, när hon är bortrest. Niklas vill ha barn med Pia också. Långt innan Pia fanns även jaget med i bilden, men nu är de endast goda vänner. Sedan har vi arbetskollegan, hon som har blivit kär i någon annan än sin man och funderar på att lämna honom.

Jag tror inte att jag kan ge en rättvis bild av hur Åsa Ericsdotter med enkla, men effektiva, medel förmedlar den här historien, som ett skott som susar genom luften. Jag läste ut den här i ett och samma andetag, under en sömnlös natt i november, men sannolikheten att det var den här som höll mig vaken, är dock lika stor.

By the book.

Donna Tartt besvarade dessa frågor i The New York Times den 17 oktober.

What are you reading at the moment?

Just nu läser jag Kärlekens konst, av Erich Fromm, och Pappan och havet, av Tove Jansson. Den sistnämnda har jag läst otaliga gånger, men Lundströms bokradio ska cirkla om de två första kapitlena nu på lördag (16/11) tillsammans med Lena Andersson och Philip Teir!

Are you a one-book-at-a-time person?
Nej, det är jag nog inte direkt. Det blir så, när en bok är för tung för att ta med överallt, eller när flera böcker vill bli lästa samtidigt.

What’s the best book you’ve read so far this year?
Det är svårt att välja ut en, fast samtidigt har jag inte läst så himla många bra i år ännu!
Min topp-4 hittills (utan rangordning):
Dagarnas skum, av Boris Vian
Den gula tapeten, av Charlotte Perkins Gilman
Klarnar du, av Charlotte Qvandt
The curious incident of the dog in night-time, av Mark Haddon

Who are your favorite novelists?
Jag har så många att jag alltid glömmer bort någon, men de författare som jag tycker har läst tillräckligt många böcker av och tycker mycket om: Per Olov Enquist, Johanna Nilsson, Tove Jansson, John Green, Viktor Johansson, Åsa Ericsdotter och Jeanette Winterson. Jag har inte valt att ta med till exempel JK Rowling, eftersom jag endast har läst Harry Potter-serien av henne och Harry Potter är ju.. ja, Harry Potter.

Do you ever read self-help? Anything you recommend?
Nej, jag kan inte ihåg att jag har läst någon självhjälpsbok. Om inte böcker om meningen med livet räknas? Jag läste ett par stycken under vårterminen 2013, för att de ingick i en kurs om meningen med livet. I så fall rekommenderar jag Jonathan Haidts The Happiness Hypothesis.

What books might we be surprised to find on your shelves?

Min samling böcker är spridda på två ställen, dels här i Växjö och dels på vinden på moderskeppet. Min bokhylla här ser för närvarande ut som bilden ovan och är en salig blandning av böcker som jag har köpt, böcker jag har fått, böcker som jag har tagit från bokbytarbord och böcker jag planerar att ge bort/skänka. Bland de sistnämnda (som även tillhör kategorin "böcker jag har fått") finns 50 sätt att finna den rätta, av Lucy-Ann Holmes, kanske den?!

What kinds of stories are you drawn to?
Kärleksberättelser och historier om hisnande och drömska äventyr.

Any you steer clear of?
Deckare skulle väl vara de som jag inte riktigt självmant dras till, men jag tror att jag har läst någon/några när jag var yngre och inte tänkte på genrer. En av mina (sämre) anledningar till att jag inte läser deckare är att jag inte vet vart jag ska börja.


How do you organize your own personal library?

Det gör jag inte.

Do you keep books or give them away?

Jag tycker mer om att rekommendera böcker till andra, eftersom jag inte så ofta läser de böcker jag själv får, och så köper jag sällan böcker. Jag tycker speciellt om att rekommendera böcker som jag tyckte jättemycket om och som jag vill att fler ska läsa, och om det är böcker som jag vet att den andra kommer att tycka om. Ibland vet man bara.

Did you identify with any literary characters growing up? Who were your heroes?

Jag tror inte att jag identifierade mig så mycket med fiktiva karaktärer när jag var yngre. Under tonåren kunde jag känna igen mig i flickor med trasiga hjärtan och gråten i halsen. Jag ville vara lika häftig som Hermione Granger, Luna Lovegood och M som skriver i Martina Lowdens Allt.

If you could meet any writer, dead or alive, who would it be?

Astrid Lindgren.

Disappointing, overrated, just not good: What book did you feel you were supposed to like, and didn’t?  
Den senaste var kanske Vi är inte sådana som i slutet får varandra, men det beror nog på att jag hade helt fel förväntningar på den.

Do you remember the last book you put down without finishing?
Ja, det här med att läsa flera böcker samtidigt är kanske inte något som rekommenderas om en snabbt förlorar intresset. Jag påbörjade Doktor Zhivago i slutet av augusti och sedan dess har det kommit för många böcker emellan för att jag egentligen ska kunna fortsätta och fortfarande ha en uppfattning om vad romanen handlar om, samt veta vilka alla karaktärer är.

If you could be any character from literature, who would you be?
Alaska i Looking for Alaska. Eller Woland i Mästaren och Margarita. Kanske.

What book have you always meant to read and never gotten around to yet?
Hjärtdjur av Herta Müller och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm.

What do you feel embarrassed never to have read?
Jag har inga som jag inte direkt skäms över för att inte ha läst. Jag kan ibland önska att jag har läst böcker som jag inte har läst, när dessa kommer på tal och jag inte har något vettigt att säga om dem.

What will you read next?
Helena Granströms Osäkerhetsrelationen, Per Olov Enquists Hess och Jonas Bruns Vindtunnel finns för närvarande bland mina bibliotekslån, så förmodligen någon av dessa.

Thrillerliv

Att få en bild över vad Thrillerliv egentligen handlar om, vad kontentan är mellan framsida och baksida, är svårt och desto svårare är det att berätta om den.

Det första vi får reda på är att Anna Viktorialia (A-V) alldeles strax ska dö i svininfluensan och läsaren får följa hennes liv därifrån, fram tills det ögonblicket hon tar sitt sista andetag. A-V har Karl-Oskardrömmar om att få lära känna människor på andra sidan Atlanten. Just nu lever hon ett stockholmsliv som många hade avundats, där hon har ett jobb, destruktivt går på fester, bor i en fantastisk lägenhet hon ärvt och umgås med sin (bästa? enda?) vän Sofia som inte alltid går att få tag på, på grund av diverse anledningar, bland annat för att hon försöker fly sin verklighet av ett sjukt kroppsideal med artificiella hjälpmedel. Men det här utåt sett, fantastiska liv, har alltid sin baksida. A-V har två: Britta, som endast ringer för att be om pengar för mer droger och sprit och som hela tiden säger att hon ska bättra sig, men håller inte vad hon lovar, och har varit så under hela A-Vs uppväxt. Och så har vi killen med stort K som lovade henne rosor och gröna skogar, men som inte längre finns i hennes liv.

A-V är en modern människa, med både Facebook och Twitter. Hon letar alltid efter strukturen och längtar efter Diorförhållanden, "sådana utan rispor och sprickor", döper männen i hennes telefonbok till bland annat HeltOkejMenTråkig och drömmer om plastikkliniker och ett perfekt liv. Snart finns hon inte mer.

Vi blir ledda av en allvetande berättare som använder förträffliga metaforer, men ingenstans känns det tryggt. En känsla av ovisshet, spänningen ligger i att man inte vet vad som kommer att hända härnäst. Kommer A-V att förlåta sin mamma? Kommer hon att ta första bästa flyg till det stora landet i väst? Kommer A-V att hitta kärleken? Däremellan får vi en inblick i A-Vs tankar, direkt från hennes anteckningsbok. Det är samhällskritiskt och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för att det är så nära sanningen man kan komma. Hon skriver om att snart kommer ordet DU att försvinna från våra vokabulär, för att man allt mindre bryr sig om envar och mer om sig själv, att vi läser Aftonbladet för att vår koncentrationsförmåga inte kan bättre och att vi inte längre är människor, utan konsumenter. Det är versaler och utropstecken, ibland glimtar det till från en barndom.

Parallellt med dessa avsnitt löper en historia om Louella, som lever bland tumbleweedsen A-V drömmer om. Till skillnad från det liv A-V drömmer om, vill Louella därifrån, till europeiska paradisstäder. Hon drömmer om att poliser ska komma till hennes dörr och säga "We're sorry for your loss", att hennes Cowboy inte längre skulle finnas i livet. Så länge skrubbar hon golvet och tar till flaskan, samtidigt som hon klappar sin lilla mage och ber livet som växer där inuti att sluta sparkas. Här är berättarrösten något mer kontrollerad, inte lika utsvävad och explosiv som i de övriga avsnitten.

Även om jag tycker mindre om Louellas historia, tycker jag att den ger de övriga delarna en stark kontrast att ställas bredvid, vilket är väldigt bra. Louella är motsatsen till A-V och ändå är de så lika på sina vis. Båda längtar efter någonting annat, för att ingen av dem lever i solskenssagor. Skillnaden är att A-V har en mormor att omfamna när allt blir svårt, medan Louella inte har någon, bortsett sig själv.

Thrillerliv är Jessica Johanssons debutroman som kom tidigare i år. Jessica Johansson är även ägare till bokbloggen Ord och inga visor.

Läst i oktober

Om detta talar man endast med kaniner (Anna Höglund)
Nominerad till Augustpriset i kategorin "Årets svenska barn- och ungdomsbok". Väldigt fint om utanförskap och ensamhet, bra blandning av text och bild.

Gråbergsång (Linus Gårdfeldt)
Diktsamling som handlar om att försöka passa in, bli någon annan och till slut se sig själv i spegeln.

Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa (Malin Olofsson & Daniel Öhman)
Viktig och lärorik om hur det är möjligt att det finns billig mat året runt i våra mataffärer. Författarna har själva rest runt till olika fabriker och odlare för att ta reda på hur det står till. Det här är resultatet.

Snöleopard (Tua Forsström)
Diktsamling.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra (Katarina Sandberg)
Om kärlek som först inte finns, men sedan exploderar som ett fyrvekeri och slutligen brådstörtar, som körde man över en klippkant. Full av svärta och ärlighet.

Monsieur Ibrahim och koranens blommor (Eric-Emmanuel Schmitt)
Kort berättelse om hur man på livets botten kan hitta sin bästa vän och åka ut på en resa tillsammans. 2003 kom en filmatisering ut, vilken jag även sett! Filmen bör dock skiljas från boken och vice versa, annars blir man besviken.

Evigheten, syster (Tarmo Rissanen)
Placerad i ett framtidsland där glamouren är allt även om den äter en hel, där Henriks mamma ständigt pratar om att ta dem därifrån och där en viss vargpojke får hela hjärtat. Däremellan flimrar minnen av manshänder, en syster som dog. Språket andas lite samma luft som Viktor Johanssons poesi, som är bland mina favoriter någonsin.

Min ö, mitt opium (Lisa Rydberg)
En så kallad "grafisk novelett", stor som en broschyr, ungefär, och består av kollage. Den handlar om Anaïs Nin och ögonblicket innan hon slog igenom i USA.

Cirkelns kvadratur
En antologi med några av Rysslands mest lovande unga författare, som alla har vunnit Debutpriset som instiftades år 2000. Författaren, även ordförande till Debutpriset, Olga Slavnikova, skriver om priset att de som söker till Debutpriset inte får vara äldre än tjugofem år. Varje år får prisnämnden mellan 30 000 och 50 000 ansökningar, vilka, sedan fem år tillbaka, bedöms av tidigare prisvinnare tillsammans med ett expertråd av kritiker, litteraturjournalister och författare.
     Ryssland är ett intressant land, inte bara för att dess mångkultur är för mig främmande, men också för att det är så pass stort att det är dumt att dra alla ryssar över en kam. Att läsa ny rysk litteratur hjälper en att förstå hur läget ser ut idag och framförallt förstå hur unga känner inför samhället, det som har fötts ur fallet av Sovjetunionen. Slavnikova skriver även att dessa unga inte har något minne av sovjettiden, eftersom de antingen föddes efter dess upplösning eller var mycket små när det skedde. Det kan inte vara lätt att försöka skapa något nydanande i ett samhälle som så hårt kontrollerades av strikta ledare, och som lämnade spår som fortfarande är tydliga.
     I mina anteckningar har jag skrivit orden "kulturkrockar, fördomar [om olika grupper i det egna landet] och efterkrigstid", vilka beskriver innehållet i antologin ganska väl. Att antologin endast skulle beskriva nuläget för de unga i det nuvarande Ryssland är fel att säga. Författarnas alster är av stor variation och det går att läsa om allt ifrån fattigdomen i Altajbergen till dagboksanteckningar av en sjuttonårig tjej som fått en mystisk sjukdom. Min favorit handlar dock om en teater, "Berättelsen om den gamla Teatern, enligt en okänd författares anteckningar". Den är indelad så att varje del handlar om en specifik person som har en koppling till teatern. Andra noveller, som de om hur tiden plötsligt förflyttas bakåt tillbaka till en tid som redan hänt, hade jag svårt för. Men vad en föredrar och tycker om, är som tur är subjektivt. Det bästa med en antologi är att man inte behöver läsa alla, om man inte nödvändigtvis vill.