Stjärnor utan svindel

Författarinnan tillika överklasskvinnan Sophie, 30+, får sin värld kastad över ända när hon träffar en tjej. Inte vilken tjej som helst utan den lesbiska radikalfeministen Kaja. Ljuv musik uppstår och efter många om och men lämnar Sophie sin man sedan två år tillbaka och flyttar in hos Kaja.

Till att börja med är romanen faktiskt betydligt mer spännande än den kan verka; jag sträckläste första halvan av boken. Mer än av själva intrigen tilltalades jag av hur snyggt texten var skriven rent stilistiskt. Till exempel heter de tre delarna i boken inbrott, uppbrott och utbrott. Både fyndiga och passande namn.

En stor del av tiden befinner man sig inne i Sophies huvud. Hon tänker oerhört mycket och väldigt ofta övergår tänkandet i en sorts predikande som emellanåt är ganska enerverande. Författarinnan Louise Boije af Gennäs påpekar till och med i en del av boken att en författares tankar inte är synonyma med hennes karaktärers, men det är ändå svårt att inte fundera på i hur stor utsträckning boken har lånat inslag av Boije af Gennäs eget liv. Jag vet inte mycket om henne men kan gissa mig till att hon är överklass och författarinna, och dessutom är boken tillägnad hennes dåvarande flickvän, författarinnan och journalisten (även Kaja är journalist) Mian Lodalen.

Om man står ut med Sophies predikande och en del ältande är detta en rätt schysst bok.

Till blåmesen

Mästaren och Margarita

En tegelsten märkt Michail Bulgakov kan framkalla en del känslor. Först kommer kanske osäkerhetskänslorna. Rysk klassiker, fixar jag att läsa en sådan? Och hopplösheten; den är ju jättetjock, och säkert jobbig. Sedan nyfikenheten: varför har denna bok levt vidare? Vad döljer sig bakom det snygga röda omslaget med den svarta katten på? Till slut, när man börjat läsa: fascinationen och läsglädjen.

Innanför pärmarna finns den absurda berättelsen om hur Satan och hans medhjälpare kommer till Moskva och ställer till med en massa hyss, men även berättelsen om mannen som kallas Mästaren, en censurerad, olycklig författare samt hans älskade Margarita och även hans roman om Pontius Pilatus - kapitlen som innehåller den tänkta romanen är helt klart de mest svårtuggade partierna i romanen eftersom att de innehåller flera gamla och ovanliga ord, men de är likväl intressanta.

Eftersom jag inte vet så mycket om det gamla Sovjet och hur det var där missar jag satiren som lär genomsyra detta litterära verk. Likväl läser jag ändå, och har stor behållning av det. Bulgakov har skrivit en modern skröna och berättar med en sådan självklarhet, en sådan lätthet, att det är en fröjd att suga åt sig, och att kastas omkring mellan galna poeter, talande katter, mystiska trolleritrick och skräckinjagande baler.

Så kommer då det som vi alla (eller åtminstone jag) väntat på ett tag nu:
Den här boken ÄGER. Var så god och läs!

Ett hem åt solsidan

På lågstadiet hade jag en fröken med grått hår. Hon hade ett häfte med tusen klistermärken och om man hade gjort alla rätt på läxan så fick man ett. Hennes signatur såg ut som ett M med ett horisontellt streck rakt igenom, eftersom hennes initialer var A. A. Hon lärde mig skilja på kastanj och rönn, alla månadernas namn, hur många dagar vilken månad hade och sedermera hur man stavade till namnsdag. Hon tyckte om scarfar och Carl Larsson. Jag minns vagt målningar som vykort, men allra mest hennes leende.

I denna Madeleinekaka finns samlade texter, teckningar och målningar (i form av bilder, givetvis) av konstnären Carl Larsson. Fram tills alldeles nyligen har han bara varit en mycket begåvad konstnär, nu är han också familjefar och författare. Texterna, som mest handlar om hans barn och hans fru Karin, känns ålderdomliga, men i sitt sammanhang och tillsammans med både teckningarna och målningarna, ger en blandad ton av både Madicken och Emil i Lönneberga.

Svinajakten

Enda anledningen till att jag läste den här boken var att jag fick den gratis. Det är sanningen och vacker är den inte, men det är väl lika bra att erkänna direkt...

På undersköna Österlen utspelar sig denna deckare, som är Anna Bovallers debutbok. Jag dök ned i den eftersom att jag ville ha något lättsmält och det enda jag minns nu, en vecka efter att jag vände den 377:e och sista sidan, är att den var småtrist och fylld av klichéer. I övrigt inga intryck.

Jag vet att jag ger detta råd alldeles för ofta, men... Ta en annan bok, va?

Varför jag alltid vänder böcker ut och in innan jag lämnar tillbaka dem

Jag brukade lägga min månadspeng i (ibland redan utlästa) biblioteksböcker och när jag sedan skulle lämna tillbaka böckerna, glömde jag ibland bort att tömma dem. Inte så himla smart, kanske ni tänker. Och ja, det gjorde jag också, när jag vid ett senare tillfälle, kom ihåg var jag hade förlagt mina sparade pengar.
Så varje gång jag ska lämna tillbaka låneböcker, kollar jag alltid igenom sidorna, trots att jag inte längre får månadspeng, ifall en viktig lapp skulle ha smusslat sig in. För säkerhets skull.

När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Äntligen dags att bryta fastan och slänga sig ned i läsfåtöljen (som i mitt fall råkar vara en allt för skön säng)! Och vilket sätt är väl bättre att bryta en månadslång fasta med än ett par hundra sidor smaskig Marian Keyes?

Lucy övertalas av sina arbetskamrater att följa med till en spåtant, som spår henne att hon ska promenera fram till altaret inom arton månaders tid. Följaktligen blir hon extremt besatt av tanken på att gifta sig. Tyvärr är killen hon träffar ett rötägg. Samtidigt som hennes relation är minst sagt stormig beslutar sig hennes avskyvärda mor för att lämna hennes far. Lucys liv vänds upp- och ner.

Boken är inget mindre än en typisk Keyes-roman. Tjejgäng, relationer, familjedraman och kvinnor som slutligen står på sig och går sin egen väg. Det som gör mig besviken är att intrigen är så genomskinlig. Man kan räkna ut vem som kommer att bli den äkte mannen i ungefär samma mening som denne introduceras, och Lucys problem, psykiska och andra, framstår som oerhört uppenbara för läsaren ungefär 300 sidor innan hon själv lyckas sätta fingret på dem.

Icke desto mindre läser jag troget färdigt boken och blir inte allt för missnöjd trots att jag vet hur allt ska sluta. Det är ju trots allt semester...

Tänkbara alternativ (läs: bättre böcker av samma författare): Vattenmelonen, En oväntad semester, Är det någon där?