Det här med att det är insidan som räknas, det har vi väl alla fått höra så många gånger att det inte går att räkna längre. Men vissa tycker att man ska ifrågasätta allt och just den klyschan kan jag inte låta bli att undra över. Stämmer det verkligen att det är insidan som räknas? Och om det nu är insidan som räknas, vilken roll spelar då utsidan?
För människor såväl som pryttlar, plattor och böcker är det nämligen inte bara väsentligt utan nödvändigt att med hjälp av sin utsida få någon att över huvud taget intressera sig för att tillgodogöra sig något som ligger djupare ner. Precis som jag försöker låta bli att döma människor utifrån deras utseende eller för den delen, för deras sätt (att döma någon efter sätt är kanske okej, om man nu alls får döma någon, men inte efter fem minuters samtal. Jämför med att döma en bok efter första kapitlet), brukar jag försöka vara neutral vid bokval.
Men det är inte så lätt som man kan tro att välja en bok helt objektivt och strunta i bokens utseende. Vissa dras till nya böcker, andra till vältummade. Vissa gillar färglada, naivistiska framsidor då andra föredrar svartvita fotografier eller bara text. Antagligen oftast ganska omedvetet - man har kommit att förknippa en typ av framsida med en särskild sorts bok som man gillar. Jag vet inte riktigt vilka framsidor jag brukar falla för, men jag är helt säker på att jag inte väljer böcker objektivt. En framsida som skickar ut fel signaler kan helt hindra mig från att läsa boken, om jag inte hört mycket gott om den sedan tidigare.
Som alltid finns två sidor av saken - varje problem kan också vara en möjlighet. Framsidor kan locka till sig en läsare som egentligen skulle uppskatta något annat, och stöta bort någon som skulle kunna älska de tryckta orden innanför just dem pärmarna. Men samtidigt är omslaget ett utrymme för kreativitet, en plats där man kan få illustrera det man skrivit, då romaner idag sällan är illustrerade. Det är synd att författare själva sällan designar sina omslag idag; men det är antagligen för att förlagen inte är intresserade av att författaren får se den exakt den bok han drömt om materialiserad i sin hand, utan av att sälja alstret.
Kanske har ni också märkt att jag nästan alltid skapar en (ofta felaktig) bild av boken redan innan jag börjar läsa? Denna förutfattade mening grundas ibland på bokens omslag. Meningar som "jag trodde /inte/ att boken skulle vara..." är inte på något sätt ovanliga i mina tankar om utlästa böcker. Ibland kan fördomen vara riktigt störande i själva läsupplevelsen.
Ibland skulle det säkert vara nyttigt att försöka välja en bok som man egentligen tycker ser tråkig eller, för den delen, alltför lättsinnig ut. Nästa gång jag är i behov av lektyr kanske jag ska ta med mig en viss mes och låta henne välja böcker åt mig (detta skulle visserligen beröva mig ett av de bästa stadierna i läsningen, att få välja, att stryka med handen över bokhyllans ryggar, dra ut och titta och ställa tillbaka). Jag kan knappast koppla bort mina undermedvetna fördomar, men jag kan ju försöka överlista dem.
