Snabba cash

Jens Lapidus omskrivna Snabba Cash utspelar sig i Stockholms undre värld. På biblioteket finnes den under deckare, men jag tycker snarare att den är en thriller. Mycket våld, övervåld, droger och poliser i hälarna. Trots det blir det lite segt. Det är precis som i TV-deckarna - bara slutet är fullspäckat.

Alla goda ting är tre; så även antalet huvudpersoner i denna kriminalroman. Jorge är kokskungen som åkt in men inte ämnar sitta av sin tid. Istället genomför han en osannolikt välplanerad och smidig rymning från Österåker. Men att livet på rymmen inte är lätt förstod väl alla utom han själv.

På de snajdiga ställena kring Stureplan rör sig JW tillsammans med sitt gäng, boysen, äkta brats. Själv lever han ett komplicerat, men framgångsrikt, dubbelliv. En vanlig svensson från Robertsfors som kör med märkeskläder köpta på secondhand. Tills chefen för svarttaxijobbet erbjuder något mer och JW börjar kränga k/charlie/kola/snö. I samma veva börjar han undersöka sin systers försvinnande, fyra år tidigare.

Slutligen har vi Mrado, underhuggare i den jugoslaviska maffian samt, naturligtvis, ångerfull pappa till åttaårig dotter. En kille som gillar att träna bodybuilding, knäcka folks fingrar och tjäna mycket deg. Något för de tre karaktärerna samman. Det torde inte vara allt för svårt att gissa vad.

Lapidus skriver skickligt, särskilt de inslag av protokoll från t. ex. Tingsrätten som förekommer (men vad annat kan man vänta sig av en författare som arbetar på en advokatbyrå). Han brister enbart i de inklistrade "tidningsartiklarna" som känns som ett skolarbete från mellanstadiet. Vanligtvis är jag en ganska lättflirtad läsare, som tycker om det mesta. Men av den här historien förväntade jag mig mer. Mer än stockholmsslang, grov brottslighet och stilfullt (men irriterande) korta meningar:

"Taggad på koks, whisky och öl. Han kände inte kylan i luften. Kände bara sig själv. Kände bara festhumöret stiga. De spanade kön. Högst tjugo personer snällt uppradade."
Möjligen ett sätt att skildra ett inte helt perfekt språk. Jag tror att jag märker en skillnad i de kapitel som handlar om JW, men jag är inte säker. Dessa språkliga variationer är i så fall så subtila att de knappt märks.

Nja, den här boken är underhållning, men för en målgrupp där jag inte ingår. Jag skulle gissa på män, yngre till medelålders. Den typ av personer som gärna ser tradiga thrillers på TV. Det bryr mig lite att media uppmärksammade boken så mycket när den kom ut, kanske är det bara min smak som är konstig. Personligen hade jag lagt min kraft på en annan bok.

Mumin - Tove Janssons samlade serier, del 1

Dessa serier publicerades först som dagstidningsstrippar för vuxna i stora dagstidningar som London Evening News, under femtiotalet. Glöm de rosa flumtrollen på TV, här skildras trollen komplext och med varm humor, då de möter ytterst mänskliga problem: övergivenhet, ensamhet, tristess, habegär och jobbiga släktingar m. fl. Boken innehåller fyra längre serier: Mumintrollet, Muminfamiljen, Familjen lever högt samt Den ensliga ön.

Jag kan inte låta bli att le boken igenom. Allting från ord, till bild, till de små, levande detaljerna och tillbaka igen känns genomtänkt och väl utfört; det genomsyras av Tove Janssons egna minnen och tankar. Men så har också Mumin en alldeles speciell plats i mitt hjärta sedan tidigare.
Det konfunderar mig lite att det här samlingsalbumet först gavs ut i Kanada. Jag hittar inga
uppgifter om att serierna skulle ha översatts tillbaka till svenska, så jag får väl anta att detta är originalserierna.

Muminböckerna innehåller mycket visdom i stort som smått, serierna är inget undantag. Jag blir imponerad av Muminmammas alltid lugna och samlade sätt, jag ler åt trollens godtrogenhet när de tror att personalen på Grand Hotell bjudit in dem att bo där. Och det är befriande att allt på de mest märkliga sätt alltid till slut verkar ordna sig till det bästa, vare sig det gäller objudna gäster, brist på pengar, kärlek eller skeppsbrott.

Seriealbumets framsida är gullig och färgglad, även om den här bilden inte gör den någon som helst rättvisa. Den tygiga texturen hos framsida och försättsblad förstärker ännu mera ett begär efter att äga boken. Lite av Toves varmhjärtade vardagsfilosofi gör alla gott såhär vid jul.

Skaver

Jag plockade den här boken slumpmässigt ur bibliotekshyllan när jag letade julläsning, och fastnade för omslaget - ett lilatonat vykort. Undermedvetet trodde jag nog att jag kunde relatera till boken eftersom att jag själv bodde i en håla i Dalarna när jag var liten. Men jag tvivlar på att läsarens geografiska läge egentligen gör så stor skillnad vid läsningen.

Skaver är en liten by i Dalarna, ett ställe där alla känner alla, men få känner sig hemma. Boken skildrar femton olika (i vissa fall väldigt olika) personers öden, en skolklass som gick ut nian på Skaverskolan år 1989. Här finns vänskap, svek, bandyträningar, utanförskap, rädslor, drömmar, ångest, begåvning, föräldrar, fantasier...

Titti Perssons bok är som ett fotoalbum där bilderna sitter i fel ordning. Plats, tid och perspektiv skiftas mellan kapitlen, och inom dem. Ibland utspelar sig nästa scen på samma plats som föregående, eller handlar om samma person vid en annan tid, ibland ändras det till synes slumpmässigt. Förvirrande, men nödvändigt. Jag hade inte orkat läsa ett längre block med barndomsminnen, och sedan vidare till högstadietiden, i kronologisk ordning. Visserligen ligger klassåterträffen - som i alla andra klassåterträffsskildringar har förfärande lite förändrats - i slutet på boken. Den är en bra avrundning, om än inget lyckligt slut (det finns väl inga lyckliga slut i verkligheten, egentligen. Det är alltid någonting som liksom skaver).

Det som fascinerar mig är hur de korta, lösryckta fragmenten lyckas ge en bild av nästan varje person i klassen. Persson är en mästare på att skriva ur skilda perspektiv, visa på att det inte finns en sanning, utan tusen. Samtidigt är boken sammanhållen och enhetlig, det känns inte bara som en grupp berättelser som samsas innanför samma omslag. Det stora antalet huvudpersoner omöjliggör inte heller djupare insyn hos några av dem.

Jag tror att alla kan känna igen sig i åtminstone en av bokens karaktärer - Jörgen, Linda T, Linda J, Jonna, David, Jenny, Anki, Mickel, Jocke, Cattis, Maria, Lottis eller någon av dem andra. En sak som jag finner irriterande är att utseenden beskrivs sporadiskt, jag fick egentligen bara rent fysiska bilder av Linda T och Cattis, och det ledde till att jag satte bekantas ansikten på de övriga personer som har vanliga namn. Inte så bra. Ett annat irritationsmoment är att författarinnan valt två olika typsnitt för rubriker och ett tredje för själva texten. Kontrollfreak som jag är föredrar jag en enhetlig layout.

Så, vad är bra med den här boken? Den är inte spännande eller humoristisk, särskilt fantasieggande eller poetisk. Men den framkallar mycket känsla, realismen är hypnotiserande. Kanske inte någon blivande favoritbok, men helt klart läsvärd.

Förlåt mig, Roberto Bolaño, så här efter 156 sidor ger jag upp. Du och dina vilda detektiver gör mitt trötta sinne ännu tyngre och jag måste erkänna att jag lånade boken dels för att framsidan (och ryggen) var originell och fantastisk, för att du fascinerar mig men också för att kunna ha något att skryta om (ja, jag erkänner). Men en vacker bok skriven av en hyllad författare gör den inte 747 sidor lättare.
Jag hoppas vi ses igen, i en tid där orken finns och där ögonen inte är allt för trötta efter gråt pga ren aggression.

Text som står på bokus.com men också på bokens framsida/baksida, beroende på vilken upplaga man finner:

Det börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976. Däremellan: en kör av röster berättar om Arturo Belano och Ulises Lima, vänner, poeter och vagabonder. Berättarna har träffat dem någon gång mellan 1975 och 1996: i Mexico City, i Madrid, i Barcelona, i ett kollektiv på en vind i Paris, på en camping på Costa Brava, i en fransk fiske-by, i Tel Aviv, i Luanda eller i ett fängelse i Israel. De talar om att vara ung, arg och poet, om att vara latinamerikan i exil, om pengar som luktar eller inte luktar, om droger, om sexuella besvär och experiment. Om drömmen om revolutionen som blev en feberhet mardröm, om kärlek som inte vill sig. Om att gå vilse. Och om vänskap.

Om jag hade haft den orken som boken kräver tror jag att jag skulle fått många nya erfarenheter utan att ha varit med om något. Jag skulle börjat kalla mig själv för poet fast jag inte kan skriva poesi bara för att låtsas att jag var som Inälvsrealisterna som talar om poeter som om de vore gudar.

På återseende, Roberto Bolaño. Vi ses. Snart.

Stjärtmes listar 2008

God morgon, alla fågelvänner! Jag är en sådan person som gör listor för allt. Jag behöver struktur och tror att genom att göra så här blir det mer ordning i mitt liv. Jag gör listor för vad jag ska göra idag, imorgon, de kommande åren (men vet att jag inte kommer att göra något av det jag listar upp); jag gör listor över vilken musik jag tycker är bra just nu, etc. I en liten, lila bok med Marilyn Monroe på framsidan skriver jag ner vilka böcker jag har läst och vilka filmer jag har sett under olika månader. Det låter en aning galet men jag tror att man behöver känna kontroll över sitt liv ibland, bara känna att man har lite makt över något.

I år har jag hittills läst 49 böcker och jag tror inte det blir så många fler. Jag tänkte dela med mig av de som har varit lite bättre än de andra, nämligen de här:

Marjane Satrapi, Broderier
E. Loe och K. Hjorthøy, Maria och José
Sofia R. Johansson, Silverfisken
James Frey, Tusen små bitar
Haruki Marukami, Kafka på stranden
Karin Ström, Feber
Anna Gavalda, Jag älskade honom
Jonathan Safran Foer, Extremely loud and incredibly close
Paulo Coelho, Veronika bestämmer sig för att dö
Tracy Chevalier, Damen med enhörningen
Valzhyna Mort, Tårarnas fabrik
Joseph Bédier, Tristan och Isolde
Jennie Dielemans, Tackar som frågar
Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen
Joyce Carol Oates, After the wreck I picked myself up and flew away
Franz Kafka, Förvandlingen
M. Bakhitiari, Kalla det vad fan du vill
Wladyslaw Szpilman, Pianisten
Malin Kivelä, Du eller aldrig
Louise Boije af Gennäs, Ingen människa en ö
Alicia Erian, Kärlekens brutala språk
Johanna Nilsson, Konsten att vara Ela
Anna Gavalda, Tillsammans är man mindre ensam
Amanda Svensson, Hey Dolly
Erlend Loe, Naiv Super
Navid Modiri, Skrik om du brinner
Ida Säll, Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet
Stephen Chbosky, Wallflower [konsten att titta på]
Johanna Mo, Får i mig mer liv än jag är van vid

Nästa år kommer bli ett fint år, det känner jag på mig.
Tserr-tserr!

We need to talk about Kevin

Eva Khatchadourian var nästan en vanlig förortsmamma. Tills hennes son Kevin löpte amok och dödade X antal elever i en skolmassaker. I boken följer vi berättelsen om henne och Kevin i form av en korrespondens från Eva till ex-maken Franklin.

Vad kan driva någon till att mörda sina skolkamrater? Hur lever man vidare efteråt och vad gör man när man träffar föräldrarna till de barn som mist livet på grund av ens son? Vad säger man till sin son när man hälsar på honom i fängelset? Breven är Evas sätt att själv försöka förstå hur och varför det gick som det gick, och att till fullo förstå det inträffade.

De första fem sjättedelarna av boken ger det obekväma intrycket att onda människor existerar: att man kan vara ond från födseln, ingen kan göra något åt det. En väldigt obehaglig tanke. I slutet klarläggs dock en del händelser som gör berättelsen och Evas beteende och känslor mer trovärdiga och uthärdliga.

Jag antar att det är författarinnans ämnesval och försök att klarlägga motiv och drivkrafter för de elever som genomför skolmassakrer, samt hennes beskrivning av situationen för de efterlevande, som gjort att Lionel Shrivers We Need to Talk About Kevin belönats med The Orange Prize.

Man läser inte den boken för nöjes skull. Att den är obehaglig, skrämmande, störande och frånstötande är antagligen den bästa anledningen att läsa boken. Den fick mig att bli galet rädd för att någonsin skaffa barn, och så när att helt tappa tron på mänskligheten.

Språket i boken är inte det lättaste, det förekommer en del ovanliga ord, men boken finns även översatt till svenska, med titeln Vi måste prata om Kevin.

Livet på en kylskåpsdörr

(vill först säga att jag inte skriver recensioner vanligtvis eftersom jag inte kan. Jag vet inte varför det börjar kännas sterilt och krystat när det kommer till texter om ämnen som jag inte är intresserad av. Böcker är i det här fallet inte ett sådant ämne, jag tycker om böcker, men recensioner är något av många saker jag inte kan. Vad säger man?) Övning ger färdighet? Okej, here we go:

Mina ögon dansade en fredagseftermiddag över gula sidor föreställandes post-it-lappar och på dem fanns dialoger mellan mor och dotter, femtonåriga Claire och hennes jämt arbetande mamma som plötsligt får bröstcancer. Dialogerna känns stela och korta. Man får inte riktigt veta det som inte nämns utanför sidorna som bara är små meddelanden om inköplistor och att de borde träffas mer, samtidigt som Claires mamma blir sämre för varje dag som går.

Även om boken handlar om någonting allvarligt kan jag inte riktigt sätta mig i varken Claires eller hennes mammas sits. Det sägs inte så mycket, inte ens mellan raderna, så man får gissa sig fram till vad som har hänt sen föregående sidan. Man får inte veta vad de känner direkt utan genom deras handlingar. Claire flyr från hemmet och så gör hennes mamma också. På så sätt flyr de från sjukdomen båda två när de egentligen borde vara tillsammans under den tid som de har kvar, något som de båda kommer på alldeles för sent.

Boken berör mig inte alls då ganska mycket av djupet och detaljerna försvinner och det är synd. Konceptet med dialoger via post-it-lappar är inte heller ny; Feeling sorry for Celia, Jaclyn Moriarty.

Nackdelen med att skriva så här är att allvaret (om man har ett allvarligt ämne) försvinner, det blir lätt till en film som man ser på fast med bortklippta, censurerade, scener

Fördelen: för känsliga blir processen kort och smärtfri.

Jag kommer inte att läsa "Livet på en kylskåpsdörr" av Alice Kuiper en andra gång, men så är det också väldigt sällan som ungdomsböcker tilltalar mig på ett djupare plan. Kanske är det bara jag som är cynisk och som egentligen inte borde skriva om ungdomsböcker som egentligen är bra fast jag inte inser det.

"Det är egentligen bara dåliga böcker som äro i behov av förord"

- Vilhelm Moberg

Välkommen,
Vi är två mesar som har det otrendiga intresset att läsa böcker. Böcker är pålitligare vänner än andra varelser, tycker vi. Vi är båda av honkön.

Den här delen av cyberrymden kommer att ockuperas av våra ord, om böckerna vi läser.
Förhoppningsvis blir det inte alltför många bottennapp, så det här förordet borde räcka.

Auf wiedersehen.