Pladder om pyromaner och annat

På väg norrut från Bosporen till Svarta havet.

I dag har det blåst här, men jag har inte märkt någonting av någon farligare sorts storm som väderexperterna har varnat för, den höll sig förmodligen längre söder och öster ut och lämnade oss smålänningar i fred.

En som inte lämnar oss älmhultingar i fred är däremot en pyroman. Men det verkar vara en pyroman med någon sorts agg mot sport eller mot idrottsföreningen här i Älmhult, för om jag har förstått saken rätt är det bara byggnader vid idrottsplatsen som har blivit påtända. Med tanke på vad jag tycker om sport (på tv) skulle man kunna misstänka mig, men jag lovar och svär att jag inte ens är riktigt säker på var idrottsplatsen är belägen, så det är inte jag. Och jag tänker inte springa runt och bli rädd nu, jag hoppas att pyromanen håller sig till byggnader där folk inte bor - och att de tar fast vederbörande i rödaste rappet. Nej, nu får jag visst rätta mig själv: Pyromanen har även bränt ner två fritidshus här i trakterna. Jag hoppas som sagt att polisen tar honom/henne med blixtens hastighet.

Jag ska säga att jag känner mig rätt risig efter den där TBE-sprutan jag fick i tisdags. Ont i hela kroppen, ja som en lättare sorts flunsa. Nå, det går väl över snart.

Nu börjar vi beta av lite småsaker inför flytten. Adressändring är gjord, vatten/avlopp och sopor är kollat hur det går till, det blir möte med byggaren i mitten av nästa vecka, Maken får kolla och jämföra el, och flyttfirman är kontaktad. Våra möbler kommer måndag den 18 april.

7 dagar kvar!

Skrivarkurs

På färjan över Canakkale-sundet, på väg till Bozcaada i Egeiska havet.

I dag har jag börjat en kurs! I hela mitt liv har jag gått och sugit på det där med att skriva en bok, men än har det inte blivit av. Jag har inte ens skrivit bråkdelen av ett kapitel. Och det trots att jag skriver olika saker hela tiden, nästan. En orsak till det är att jag har en miljon olika idéer om vad jag ska skriva, men kan inte riktigt vaska fram den där röda tråden man måste ha för att det ska bli läsvärt. En annan är att jag inte riktigt vet hur jag ska bygga upp den idén som är mest påträngande. Men allt det där kan kanske lösa sig med lite hjälp utifrån. Så i dag har jag anmält mig till distanskursen Hitta din bokidé! Jag gör kursen i min egen takt och har åtta månader på mig att slutföra kursen. Efter varje kursbrev skickar jag in mitt arbete och får gensvar, kritik, beröm, tips och idéer i retur.

Ann Ljungberg som håller i kursen är riktigt, riktigt duktig på att förmedla kunskap och att inspirera så att lusten att skriva bara trillar ur en. Hon har många fler kurser än den jag har börjat, både på distans och på plats, just nu är hon i New York och håller ett par skrivarkurser där. Gå till hennes hemsida och se om du hittar en kurs som passar dig. Eller är det kanske till och med så att du redan har ett halvfärdigt manus som du inte riktigt får styr på? Hon kan hjälpa till även med det.

Jag lärde känna Ann när hon var i Istanbul för en massa år sedan och höll en skrivarkurs där. Hon kontaktade mig i egenskap av lokalordförande för SWEA, eftersom hon behövde lite hjälp med kontakter för att ordna lokaler och lite annat. Något år senare kom hon och hennes man till Istanbul med sin segelbåt som de bor på året runt, och vi firade midsommar tillsammans med en båttur på Bosporen. Men det är en annan historia. Varför jag inte har tagit den här skrivarkursen tidigare kan man verkligen fråga sig. Nå, bättre sent än aldrig!

Älvskorstenar och kameler

När jag var och rotade i gamla foton hittade jag några från Kappadokien i Turkiet, som jag skrev om tidigare och som ni kan läsa om här. Jag vet inte om det var den gamla, allra första, digitalkameran vi hade som var dålig, eller om fotona har förändrats när de har legat på en cd-skiva, men de ser lite antika ut i färgerna.

Dam med åsna. Byxorna hon har på sig är klassiska s.k. shalwar, vida byxor i grenen och avsmalnande nere vid anklarna.

Älvskorstenar. Här har någon bott kan man se på trappan och fönsteröppningarna som är uthuggna i stenen. Skorstensformationen och hatten är sådana som naturen har skapat dem. (Det är inte jag som går där, jag vet inte vem det är.)

Kamel framför älvskorstenar.

I dag har jag jobbat hela dagen och Maken har kollat på kvalificeringen till Formel 1-tävlingen som går i morgon. Så vi har båda roat oss på var sitt vis.

En lista

Meny från en liten krog i Çanakkale, Turkiet. Det blir rätt fint när man kör fonetisk stavning, utan att egentligen ha riktig koll på hur orden uttalas.

Ja det är onsdag i dag, så egentligen skulle jag vilja bjuda på ett onsdagsrecept. Men jag är så fruktansvärt oinspirerad när det gäller mat just nu, så jag hoppar över det i dag. Det blir bara en liten meny. Vad sägs, får det vara lite Mit Baals, Lam Caps, Mac Girl eller kanske lite Mix Girl?

I stället gör jag en liten lista som jag fick av Anna i går. Häng på du också, om du har lust!

10 FAVORITER

Färg: Gammelrosa.
Mat: Lammkotletter och krämig potatisgratäng.
Band: Tarkan. Ok, han här inget band, men i alla fall …
Film: Kärlek het som chili.
Bok: What came before he shot her av Elizabeth George.
Sport: NEJ! Och som de håller på att tjata om denna Slattan på tv just nu! Jag tror jag blir tokig. Och så kommer rikdagsledamöter och vill sänka skatten för fotbollsspelare!!! Värden är SJUK!
Säsong: Våren. Maj och juni är allra bäst när allt är skirt och ljusgrönt och spirande.
Veckodag: Jag tycker knasigt nog om alla dagar.
Glass: Allt med fruktsmak.
Tid på dagen: Morgonen. Jag tycker det är mysigt att vakna, tassa upp och mata katterna, koka en kopp kaffe och lägga mig i gästrummet med kaffet.

9 JUST NU
Humör: Lite irriterad och trött.
Äter: Ska snart steka mig en pytt på lax och ris.
Kläder: En blå kortärmad klänning typ lång tenniströja. Sandaler.
Bakgrund: Tv:n.
Nagellack: Nej, inte just nu.
Time: 13.30.
Omgivning: Hem ljuva hem.
Källa till irritation: Tv:n. VARFÖR ska de sända ett finskt program om ett gäng som vallfärdar till Santiago de Compostéla varje dag i en veckas tid? Så himla intressant är det inte. Dessutom är det en tjej som har en knarr-gnällig röst som är hemskt irriterande.

6 HAR DU NÅGONSIN …
Blivit ”ihop” med någon av dina vänner: Nu talar vi forntid. Haha, men nej, det har jag inte.
Brutit mot lagen: Jag är från Stockholm. Det innebär att jag aldrig stannar och väntar på grön gubbe när jag ska över gatan.
Blivit tagen av polisen: Nix, jag är en snäll flicka.
Nakenbadat: Jo, men det var nog ett tag sedan. Det passar sig ju inte riktigt var som helst.
Varit med på tv: Ja, en gång när jag var cirka 10. Ellinor Taube hade vernissage och jag var där.
Kysst någon du inte känner: Tror jag härmar Anna här: I like Nilla's answer; "you don't know each other that well in the beginning..."

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Klas och mina allra bästa kompisar.
Du tycker om: Härmar Anna här också eftersom det är sant: My blogging friends.
Du inte tycker om: En turk på Kontoret som tror han är kung och äger Företaget. Ingen gillar honom.

2 VAL
Kaffe eller te: Kaffe. Jag skulle inte kunna leva utan mitt morgonkaffe. Resten av dagen går an, men morgonkaffet vill jag inte vara utan.
Vår eller höst: Vår.

1 ÖNSKAN
Att katterna inte ska lida av flygresan hem till Sverige.

İğneada

Jag lovade att berätta om min bästa badort, İğneada, och man ska alltid hålla vad man lovar.

İğneada är inte någon tjusig badort med fina hotell och lyxiga barer, tvärtom faktiskt. Men där finns (jag hoppas det finns kvar) ett enkelt litet hotell mitt på en lång härlig sandstrand med utsikt över Svarta havet. Här kan man finna ro, mitt i enkelheten. Hotellet är ofta fullbelagt, men eftersom det är så litet finns det ändå inte en chans att det ska bli trångt på stranden. Mycket mer än så finns inte i den här lilla byn, jo, det finns en glasskiosk och en annan restaurang i byn, och i dag kanske det finns fler små krogar och pensionat.

Byn İğneada ligger nästan så långt nordväst man kan komma i Turkiet, väldigt nära den bulgariska gränsen. Sandstranden är lång och sträcker sig längs hela den lilla viken ända bort till udden. Det går säkert bussar hit från İstanbul, men enklast är så klart att köra själv.

Första gången vi var i İğneada var lite traumatiskt, faktiskt. Hotellet var fullt men vi skulle få Guvernörssviten. Tjusigt, tänkte vi. Och det hade säkert varit riktigt fint, två rum med tv och en stor altan, den altan som syns på bilden. Problemet var bara att ingen hade bott i rummet på bergis trettio år. Ingen hade ens varit där och städat. Gardinerna hängde i trasor, heltäckningsmattan var fuktig av vattnet som droppade från badrummet (det var i alla fall rent vatten, inte avloppsvatten), spindelväven frodades ... Men inga andra rum fanns i hela byn, så det var bara att bita ihop och försöka sova ändå. Och vi trodde så klart att hela hotellet var i samma standard. Så när vi gnällde lite om standarden inför våra vänner A och R, som vi var där tillsammans med, undrade de lite hur bortskämda vi var. Men när vi på kvällen skulle dela en flaska vin på vår altan, och de fick se rummet, utbrast A: "Jaså, ja NU förstår jag varför ni klagade." Sedan fick vi se deras rum som var rent och fräscht, och efter det fick vi också alltid ett av de renoverade rummen. Det var ju inte meningen att någon skulle bo i Guvernörssviten ...

En av de trevligaste midsommaraftnarna vi har firat utomlands var i İğneada. Våra vänner A och R hade ordnat sill och snaps, och R som är född i Turkiet instruerade servitörerna och kocken hur det hela skulle serveras. Så vi blev serverade en riktig midsommarmiddag på den lilla restaurangen på det lilla hotellets veranda.

Det lilla hotellet på stranden i İğneada.

Stranden sträcker sig längs hela viken, den är riktigt lång och nästan folktom.

Hotellet ligger direkt på stranden, perfekt om man bara vill koppla av och bada.

Fast ärligt talat är de här solstolarna inte särskilt bekväma.

Bakom den här udden ligger Bulgarien.

Man ska inte åka till İğneada för att shoppa, men lite badleksaker kan man köpa.

En simitçi säljer simit, runda bröd med sesamfrön. Mmm, så gott!

En liten fiskebåt i solnedgången.

Jag vet inte vad jag vill!

Allvarligt talat, jag vet inte vad jag vill. Vill jag bo i en lägenhet i stan, eller i ett radhus med en liten täppa och närhet till stan, kanske en villa med en större täppa och närhet till stan eller vill jag bo i en villa på landet med stor täppa och möjlighet att odla midsommarpotatis?

I Kairo finns landsbygd och storstad på ett och samma ställe.

Jag är asfaltsblomma sedan barnsben, född och uppvuxen i stadsmiljö och har i princip alltid bott i stadsmiljö. Staden känner jag till. I staden är man ganska anonym och grannarna bryr sig inte så mycket om ifall det växer ogräs i krukorna på ens balkong eller om det ligger disk i ens diskho. Inte för att jag är extremt slarvig, men jag är inte extremt noggrann heller, ibland vill jag kunna vara slarvig. Har man insyn genom något fönster kan man alltid dra för där om man vill slasa runt i nattlinnet. Och man kan promenera hem till kompisarna för en fika, eller till puben för en bärsa eller till krogen för lite mat. Mataffärer finns alltid i någorlunda närhet så man måste inte köra bil för att få tag i en liter mjölk. Den miljön kan jag.

En katt som inte måste nöja sig med att titta ut genom fönstren.

Men visst vore det skoj att kunna gå ut i en liten täppa och sätta sig i vårsolen, att låta katterna skutta runt i gräset och jaga fjärilar och hacka tänder åt koltrastar! Fast hur är det att bo i ett radhusområde eller i ett villaområde? Hur är det att ha grannar som kan se rakt in i köket när man kommer uthasande i ett nattlinne som har fastnat i undisarna och håret står på ända? Kan jag gräva upp en kvadratmeter av gräsmattan och odla potatis där, eller kommer de att tro att jag har brutit upp parketten för att odla potatis i vardagsrummet också, till hälften utlänning som jag är?

Badhytter i İğneada, nordvästra Turkiet.*

Okej, nu överdriver jag, men allvarligt talat, hur mycket personlig frihet har man på sin uteplats/tomt i ett radhusområde/villaområde? Om jag nu inte tycker att brunt staket är snyggt, får jag måla det vitt fastän alla andra staket är bruna? Kommer grannarna att ställa till grannfejd och ringa Robert Aschberg om jag inte är petnoga med att rensa ogräset i rabatterna? Jag ser för mig att vi blir tvungna att göra något slags Fort Knox av tomten så att katterna inte tar sig in på någon grannes tomt, för de är säkert pälsdjursallergiker och blir tokiga om katterna pinkar i rabatten (okej, jag skulle inte heller vilja ha någon annans katt pinkandes i min rabatt). I ett villaområde är man väl inte ett dugg anonym, alla vet vem alla är, så det gäller att vara Medelsvensson om man inte ska bli driftkucku? Tänk om jag får världens plåster som grannar? Eller smygalkisar som ska bli bästa kompisar? Eller om grannskapets ungar bestämmer sig för att min hallonhäck är perfekt att palla alla hallon ifrån?

Klotter finns nog i hela världen. Lite olika stilar bara.

Jaha, men det låter som om det vore bättre att flytta ut på landet. Där kan katterna hoppa runt i sädesfälten eller skogsdungarna bäst de vill och komma hem med en åkersork eller två som presenter. Jag kanske kan få en gammal bonde till granne som på sin höjd klagar över att skörden blir dålig i år och som menar att det var bättre förr.

Hus i nubisk stil.

Tänk om jag kunde ha en lång hallonhäck och några äppelträn. En liten potatisåker och några drivbänkar för grönsaker. En örtagård, tänk en alldeles egen örtagård. Och blommor i mängd. Kanske med en sjö i närheten så att man kan ro ut i sin eka ibland.

En eka i Nilen.

Ett ställe där det är en happening när en bil kör förbi och alla invånarna i byn vet exakt vem det var som körde vart och när. Men tänk om jag får lappsjukan ute på landet? Tänk om jag kommer att känna mig lika uttråkad som jag gör här där jag måste ha bil för att åka och handla och måste ha bil för att komma in till stan. Tänk om värmekostnaden ränner iväg så att vi måste ha 18 grader i huset hela vintern och jag fryser ihjäl? Tänk om grannens getter äter upp katterna? TÄNK OM INTERNET INTE FUNGERAR!!!

Egyptiska getter. Ser de inte ut att le lite i mjugg?

Nu överdrev jag igen. Men allvarligt talat, jag har faktiskt funderingar i de här banorna och jag har aldrig bott i ett svenskt villaområde eller i en by på landet. Så nu skulle jag vilja veta hur NI trivs i stan/villaområdet/på landet! Vad är fördelarna och nackdelarna? Hur är det med grannarna? Hur stor frihet har man att fixa och dona med sin uteplats i ett radhus? Vad ska jag tänka på när jag försöker bestämma mig för hur jag vill bo?

Transportministerns brors palats. Det är fortfarande inte färdigt. Och här syns bara en fjärdedel.

Var ska vårt lilla palats ligga någonstans?

* Det framgår verkligen inte av den här bilden, men İğneada är faktiskt min bästa badort. Påminn mig att berätta om den badorten och att visa bilder!

Ballongtur i Kappadokien

I mitt sökande efter en gammal bild ramlade jag på vår ballongtur i Kappadokien, så det tänkte jag att ni kanske också har lust att hänga med på? Ursäkta mängden bilder, men hur kan man göra en ballongtur kort? Alla bilder är tagna med vår allra första lilla digitalkamera, så kvaliteten är kanske inte den bästa.

Kappadokien är ett område i centrala Turkiet som är känt för sitt märkliga månlandskap, sina häpnadsväckande stora underjordiska städer och sina grottkyrkor. De märkliga ravinerna och stenformationerna har bildats av vulkanutbrott som skapade den högplatå av framför allt tuff som senare har eroderat till att skapa dessa underliga formationer. Redan i slutet av 100-talet bildades här kristna samfund och många av de kristna tankegångar som växte fram här är viktiga än i dag, bland annat att religionen skulle vara en del av samhället, i stället för att de troende skulle stå över samhället.

Man vet inte exakt hur gamla de underjordiska städerna är, men har kunnat fastslå att de åtminstone går tillbaks till 500-talet f.Kr. och att en del av byggnadsdetaljerna och försvarssystemen kommer från hettiterna. Den största underjordiska staden Derinkuyu, som också är öppen för allmänheten, går sju våningar under jord och här finns allt man kan behöva från kök och skolsalar till stallar och kyrkor.

Tyvärr har jag inga foton från friluftsmuseet Göreme med alla kyrkor som är inhuggna i bergen, inte heller från den underjordiska staden Derinkuyu eftersom jag stukade foten och inte kunde följa med ner, eller den vackra klippstaden Ürgüp. Mängder av foton har blivit förstörda när de har förvarats på en CD-skiva.

Ballongfärder sker med fördel tidigt på morgonen när solen går upp. Det har att göra med luftströmmar och jag vet inte allt, men tidigt var det, jag tror vi samlades redan vid femtiden på morgonen.

När vi kom fram till gläntan vi skulle lyfta från sträcktes ballongerna ut.

Maken är behjälplig att hålla upp ballongöppningen när ballongen blåses upp med stora fläktar innan man kan köra på med varmluften. Och han är van, han har åkt land och rike runt på festivaler under fyra somrar med ballongpiloten Janne.

När ballongen är tillräckligt uppblåst kan ballongpiloten Janne (som Maken åkte land och rike runt med) dra på varmluften.

Det gäller att hålla i, men maken är stark så det gick bra.

Inuti ballongen.

Det syns på mig att jag är lite nervös, va?

Här eldas det på ordentligt.

Uppe i luften med utsikt över Kappadokiens berömda älvskorstenar. Ser ni dörren i den stora älvskorstenen längst fram? Någon har bott där.

Här kommer en annan ballong svävande genom en dal.

Här odlar man mellan de mjukt formade klipporna.

Kompisballongen flyger över en vacker klippa. Vi var två ballonger som gav oss ut samtidigt.

Älvskorstenar i en dal framför en taggigare formad klippbrant.

Kompisballongen flyger genom dalen. På höstkanten, när aprikoserna är mogna, kan man ofta flyga så lågt att man kan plocka aprikoser från ballongkorgen.

Klippor med duvslag.

Under årtusendena har människor grävt sig sina bostäder i klipporna här, både i de vanliga klipporna och i älvskorstenarna. Än i dag bor man i grottorna, fast nu har man el, avlopp, vatten och tv. Det är mycket populärt bland utlänningar att flytta hit och köpa sig en grottbostad. Har tyvärr inte kvar någon bättre bild för att illustrera grottbostäderna.

Där står följebilen och maken och väntar, han fick inte plats i korgen, men han har ju flugit så mycket ballong i Sverige, så han tyckte han kunde avstå.

Ballongen packas ihop.

Och vi firar vår färd med lite bubbelvin som piloterna häller upp. Min pilot Janne till höger.

Det var en helt fantastisk flygtur och jag är väldigt glad att jag har fått uppleva det. Men jag som har lite höjdskräck ska ärligt talat säga att om det inte hade varit Janne som var pilot, då hade jag vägrat. Janne litar jag dock på, jag vet att han är noggrann med andra saker i sitt liv, och då är han även noggrann med ballongfarandet.

Hoppas att ni också fick en fin tur, om än bara i cyberrymden. Är det någon av er som har flugit ballong IRL?