Halmstads Kvartersteater - del 10 - Ryska cafékvällar och Skuggorna vid Träbron höst 1995

Ryska Cafékvällar med Halmstads Kvartersteater på Andersberg höst 1995

Efter ett halvår med många negativa besked och politiskt beslut om neddragning av Kvartersteaterns pedagogtid fick vi i början av september äntligen lite medvind. HFAB, det kommunala bostadsbolaget, gav oss ett årligt ekonomiskt stöd.Med ny entusiasm arbetade jag med slutrepetitionerna av Ryska cafékvällar. En föreställning med rysk musik och poesi. Vi bakade ryska kakor och jag minns speciellt kolakakan, som var väldigt god, men som bara Emma, en av skådespelarna, lyckades baka utan att den flöt ut i strida strömmar. Vi placerade publiken vid kafébord på scenen och som genom ett trollslag blev teaterlokalen ett kafé med en liten scen. I föreställningen gjorde jag ett av mina fåtal inhopp på scenen och sjöng med i sångerna. Jag älskar att sjunga, men att samtidigt också befinna mig på scenen är inte en optimal situation. Det är problematiskt och knepigt att både vara regissör och skådespelare. Den 27 september var det genrep och den 29 september premiär. Genrepet minns jag både med glädje och stress. Hallandsposten kom med journalist och fotograf och eftersom jag inte hade tid att göra intervju så bjöd jag istället in dem att sitta ned vid ett av kaféborden. En god idé, tror jag, för det blev ett väldigt bra reportage inför premiären. Efter sista föreställningen som vi spelade speciellt för Hyresgästföreningen fick jag en rysk poesibok av skådespelarna som medverkat och jag minns med glädje Madeleine, Katrine, Maria, Frida, Emma, Micael och inte minst Fredrik som ackompanjatör på piano.
I början av oktober startade vi en ny teaterkurs. Under året som gått sedan förra teaterkursen var det många nya som anmält sig till verksamheten och vi samlade alla under hösten i teaterlokalen på Vallås. Det var andra året med teaterkurs och det kändes som vi började få en slags rutin och kontinuitet. Lokalen på Vallås var också en bra dramalokal och på Andersberg byggde vi på nytt scenografin till andra spelperioden med Skuggorna vid Träbron. Samma månad fick två av mina barn en besvärlig influensa med efterföljande lunginflammation. Jag varvade mellan teaterarbete, hem och sjukhus och plötsligt var det återigen en kaotisk situation, som inte funnits i några planer. Mitt i allt kaos repeterade jag också två egna visprogram med Fredrik och planerade för en turné på förskolor i Halmstads kommun med barnteaterpjäsen Spegeln. Under den här perioden startade vi också en barngrupp på Vallås med Petra och Åsa P. som ledare. Båda var skådespelare i vår förening och gick samtidigt teaterlinjen på Sturegymnasiet. På Andersberg fortsatte Lina och Åsa S. andra året med sin barngrupp. Barnen är teaterverksamhetens framtid – det vi bygger idag kommer att ge god frukt längre fram, så tänkte jag och så blev det också. Ur alla dessa barngrupper växte många duktiga skådespelare och många duktiga teaterledare.

Skuggorna vid Träbron med Halmstads Kvartersteater på Andersberg höst 1995

Kvällen den 17 november hade vi genrep inför nypremiär på Skuggorna vid Träbron. Under dagen hade det varit snökaos när jag och Fredrik körde till en förskola i Söndrum och spelade Spegeln. Några av skådespelarna vågade inte bege sig till kvällens genrep och en del av genrepspubliken uteblev också. Det blev en något haltande sista repetition. Men på premiären dagen efter fungerade allt helt perfekt. Vi hade bytt några av de ledande rollerna och fått ägna en hel del tid till extra repetitioner. Föreställningen drog också under den nya spelperioden nästan fullt i publik. Ryktet hade spridit sig att pjäsen både var bra och hade ett viktigt budskap. Premiärfesten hade vi på anrika Jarlens restaurang. Den gången var det Hyresgästföreningen som bjöd.
En tid efter premiären började jag något nytt, som jag sedan dess har fortsatt att göra varje dag.  Jag började gå till kontor och teaterlokaler. Att använda fötterna för vardagsmotion. Ett bra beslut som jag verkligen inte har ångrat.
Sista föreställning med Skuggorna vid Träbron spelades den 10 december. Vi tackade skådespelarna med en liten avslutningsfest hemma hos mig och Ulf. Jag såg sista föreställningen och skyndade sedan hem och värmde glögg, som jag serverade efter hand som skådespelarna trötta, men nöjda droppade in i en lång rad. Samuel, Åsa L., Åsa S., Madeleine, Benny, Göran G., Pedro, Annelie, Ronny, Pia, Milena, Anna-Lena, Petra, Pepe, Christoffer, Göran L., Jörgen, Thomas, Linda och inte minst Fredrik, som återigen gjorde ett suveränt arbete som musiker.  Jag trodde nog att pjäsen aldrig mer skulle spelas, men den fick ett antal år senare en ny chans på en betydligt större scen. Nästa dag hade vi också avslutning på teaterkursen. Deltagarna spelade scener ur olika teaterpjäser.
Men trots en ganska optimistisk höst avslutade vi året med en ny ovisshet. Vi hade under hösten upptäckt att ekonomin för lokalen på Vallås var alltför dålig. Året avslutades med att vi blev tvungna att säga upp hyreskontraktet.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 9 - Negativa politiska beslut våren 1995

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

En tid efter premiären på Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater fick jag ett mycket berörande telefonsamtal från författaren Zenia Larsson. Jag hade bjudit in henne att komma till Halmstad och se föreställningen, men hon hade tackat nej. Hon var inte så kry och orkade inte komma. Istället skickade jag ett videoband med föreställningen. Hon ringde och tackade och tyckte att vi lyckats väldigt bra med att göra pjäsen och förmedla budskapet om nazismens ondska. Hennes enda önskan var att jag aldrig skulle sluta att berätta om det som hände i Lodz och vad nazismen hade inneburit. Det lovade jag att jag skulle och jag har sedan dess under alla år försökt att i många sammanhang berätta. Hon avslutade också med att säga att hon tyckte jag var väldigt begåvad. Det fick mig nästan att börja gråta för jag hade börjat tvivla både på min egen förmåga och på kvartersteaterns framtid. Hennes ord värmde verkligen.
Jag och Ulf hade varit så glada över den växande teaterverksamheten på Andersberg och den nya lokalen i Andersbergs centrum som vi kämpat mycket för att göra till en samlingspunkt för kvartersteatern. Vi närde någon slags optimism att allt skulle ordna sig till det bästa, men under våren 1995 beslutade Kulturnämnden i Halmstad att flytta bidrag från kvartersteatern till Kulturhusets verksamhet i Folkparken. Båda verksamheterna hade Hallands Bildningsförbund som huvudman, men med två olika avtal. Beslutet innebar att 50 % arbetstid skulle försvinna från de två kvartersteatrarna på Andersberg och Vallås. Det kändes som att allt vårt slit med verksamhet och den nya teaterlokalen bara kastades på en sophög och att vi i fortsättningen skulle få kämpa ännu mer för att hålla igång både lokal och verksamhet. Nämnden tog detta beslut efter önskemål från Hallands Bildningsförbund. De var mer intresserade av att satsa på verksamheten i Kulturhuset. Vi kastades från dag till dag mellan hopp och förtvivlan.
Verksamheten fortsatte ändå som planerat. Premiären för Skuggorna vid Träbron passerade och under spelperioden blev vi plötsligt anmodade att omedelbart flytta vårt kontor på Kulturhuset till en mindre lokal. Vi bråkade och protesterade, kämpade för att kunna fortsätta med de idéer och ambitioner vi hade med kvartersteatern, men efter hand föll också min glädje över verksamheten. Under den våren var det något som dog, och planerna för framtiden hamnade i ett slags stiltje. Ingen vågade sia om framtiden eller sjösätta några större planer. Jag började fundera på att minska mitt engagemang och istället satsa på att göra egna barnteaterpjäser. Jag tyckte inte längre det var värt att satsa så mycket av mitt eget liv och engagemang på en verksamhet som inte hade bättre stöd. I ren frustration över politiska beslut skrev jag manus och musik för en turnerande barnteaterpjäs och i april började jag och vår musiker Fredrik att repetera. Det var då min fasta övertygelse att jag bara skulle arbeta den minimala arbetstid jag hade och istället satsa på en helt egen teaterverksamhet.

Halmstads kommuns beslut innebar också att pedagogtiden skulle delas lika mellan Andersberg och Vallås bostadsområden. Ytterligare en slags besvikelse för det skulle innebära att vår idé om att utveckla verksamheten, med målet att minst hälften av alla som bodde på bostadsområdet på sikt skulle bli engagerade i teaterverksamheten, aldrig skulle gå att genomföra. Idén var visserligen en utopi, men hade ändå funnits som ett hägrande mål. Två bostadsområden skulle bli för omfattande och för stort för den visionen. Det kunde till och med jag med min ibland för stora optimism inse.

Ryska cafékväller med Halmstads Kvartersteater hösten 1995

Efter många olika turer och negativa besked från januari och fram till sommaren fick vi i slutet av augusti 1995 besked att HFAB, det kommunala fastighetsbolaget, ville stödja vår verksamhet och bidra med 115 000 kronor om året för att bibehålla pedagogtiden på kvartersteatern. Vi hade kämpat och arbetat på många olika fronter. Pratat med politiker, kommunråd och alla organisationer som kanske kunde tänkas ge någon form av stöd till verksamheten. En ersättning för förlusten av pedagogtid. HFAB:s stöd var det första positiva beskedet efter en lång vår med negativa beslut och sjunkande entusiasm. Beskedet innebar att Ulf äntligen fick en fast heltid via Hallands Bildningsförbund och jag blev anställd på halvtid av Andersbergs Kvartersteaterförening med hjälp av pengarna från HFAB. Vi började se lite mer hoppfullt på framtiden. Vi hade mer pedagogtid och två bostadsområden med en lokal på varje område. Det innebar trots allt en stor möjlighet. Drömmen om den stora verksamheten på Andersbergs bostadsområde omvandlades istället till drömmen om den stora verksamheten genom Halmstads kvartersteater. Redan vid premiären för teaterpjäsen Ryska cafékvällar på Andersbergslokalen använde vi officiellt det nya namnet.

Monika