Alla är vi barn i början

Idag hörde jag mig själv säga 'det var nytt för mig'.

Tre gånger.

Och... det var nytt för mig.

Känslor och sånt

Filmer och böcker är fantastiska.

Lite ljus på en duk, och plötsligt väller det fram undermedvetna känslor från när vi släppte in mellan-benen-mål på innebandyn i lågstadiet.

Eller några bokstäver på ett papper och plötsligt har vi en lång inre monolog om var gränsen mellan dum och snäll egentligen går. Och huruvida det *egentligen* var rätt att ställa upp på att ta på sig Marilyn-Monroe-klänning för att "stämningen skulle bli bättr..."

...

Hrm, lite ljus och lite bokstäver, alltså. Skapar rikt inre liv.

Vi går vidare.

När man skapar något vill man naturligtvis att de som tittar eller läser ska uppskatta det man gjort. Men en aningen obehaglig sanning är...

... att publiken egentligen *inte* bedömer själva filmen eller boken, huruvida den är välgjord eller välskriven.

Vad publiken bedömer är sin *inre upplevelse eller reaktion* på filmen eller boken.

Som exempel, jag upplevde Transformers som ganska 'blek'. Och det var då egentligen inte själva filmen som var 'blek', jag menar det var fina effekter och snyggt exploderande robotor. Istället var det att filmen inte lyckades ge mig någon speciellt stark inre upplevelse eller känslostäming. Det var min inre reaktion som var 'blek'.

Vidare, det är naturligtvis en hårfin skillnad med tanke på att det var boken eller filmen som skapade känslorna, tankarna och hela fadderullan. Men trots det, en viktig skillnad. Och, som jag ser det, speciellt viktig att ha i åtanke när man skapar.

Det handlar om en liten, liten förskjutning i perspektiv när man skriver. Om att lägga all uppmärksamhet på varenda subtil liten skiftning i ens inre liv. Att veta att om någon gillar de tankar och känslor som en film/bok skapar, då gillar de också filmen/boken.

Så dagens (i vanlig ordning rejält amatörmässiga) skrivartips - att åtminstone någon gång läsa det man skrivit med totalt fokus på vad som pågår i ens känsloliv och tankeverksamhet.

Ett tips som fungerar?

Ingen aning.

Men det känns bra när jag läser det.

Ett skrikande fan

E följer också min blogg. Speciellt när hon har tråkigt på jobbet.

Och nu får jag inte titta på TV förrän jag har uppdaterat.

Ooo... Sådär.

Nu. Soffa. TV.

Tolkien och jag

På tal om fantasyböcker...

När jag var tio läste jag Sagan om ringen, och blev så inspirerad att jag skrev en svensk motsvarighet.

Jag minns kråkor. Besvärjelser. Och trollkarlar.

En kompis läste.

Han sa att den var bra, men att en författare skulle behöva skriva om.

Hmmmm...

Som på vingar

Varning! Detta inlägg innehåller spoilers om boken Temeraire.

Länge sedan jag läste en fantasybok.

Jag kan inte säga exakt varför, men när jag gick i bokaffären var det dock en liten bok som fångade mitt intresse.

Om en drake.

Läste den utan några större förväntningar. Och förvånande nog var jag rejält underhållen, och såg fram emot nästa del i serien.

E läste den också efter jag var klar. Och en kväll låg hon och läste innan vi skulle sova, som hon alltid gör. Plötsligt hör jag ett svagt snyftande från hennes sida av sängen. "Någon som dog?", frågade jag. Hon vände sig mot mig, torkade ögonen och snyftade ett tyst "Ja".

Och för att påminna, detta är då en bok om en drake.

Vidare, idag tog vi vår lilla runda i bokaffären. Och där stod andra och tredje delen i serien. Stod och läste vad dessa handlade om, och längst ner var ett citat från någon som uppenbarligen också gillat serien.

Peter Jackson.

Mr Sagan-om-ringen Jackson, alltså. Som nu köpt rättigheterna och ska göra en film på böckerna.

Whopsie-daisy.

En liten, liten bok om en drake håller visst på att ta över världen.