I dag skriver jag ett inlägg som är direkt från hjärtat.
När mina tankar blir till ord och bild...
Då jag började blogga så ville jag att min blogg skulle handla om mitt liv på gården och mina upplevelser utan att jag skulle bli för personlig. Och när man bor på en gård så finns det mycket runt omkring. Självklart så blev det ju även säsong för trädgård. Jag bloggade om vår trädgård och allting var nytt. Och gick med i länksidor för trädgård. Men då var kravet att man bara skulle skriva om trädgård och INGET annat. jag tänkte okej, det är ju trädgårdssäsong. Och helt plötsligt så öppnade sig en värd full av trädgårdsfantaster. och jag tyckte det var toppen. Man fick nya vänner, men... jag kände att jag saknade lite att få skriva om annat, gick ur dessa trädgårdslänkar och skrev om annat men då blev det färre besökare.
Det blev för mycket prestationsångest.
Min inspiration försvann och jag lät bloggen vila lite. Det kom en ny vår och inspirationen och bilderna spirade. Försökte att hitta nya ideer och saker att skriva om. Kände att det började bli en pisk på ryggen om att skriva och lägga in bilder. Och nu i vinter så har jag legar väldigt lågt.
Tack vare Hillevisan ( Tack för dina fina mail) med bloggen Tankar från trädgårdsmästaren så har jag hamnat i " rätt fack" dvs att mina bloggar ( denna och Pella P.hoto) ligger under den listan i Svenska Trädgårdbloggar.se , som passar bäst in på mina bloggar.
Min passion ligger
i mitt fotograferande där jag fotograferar främst natur, djur och
trädgård.
Och jag behöver inte känna mig styrd av att jag bara måste skriva om trädgård.
Jag har gjort sporadiska inlägg på denna bloggen och har inte varit inne
och kommenterat så mycket hos andra, detta då mitt privatliv har varit
mycket turbulent och orken inte har infunnit sig, men desto fler inlägg
har jag gjort på min fotoblogg då fotografering även är som en viss
terapi för mig.
Och detta fick jag känna på då jag besökte ett ödehus i lördags.
Jag tog bilen och körde bort till en väg där det ligger en ödegård vid vägens slut.
Promenerade dit sista biten och kände att ju närmare jag kom, ju starkare kände jag husets själ.
Och det ville säga mig något.
I sin ensamhet tornade det upp sig och stod där stolt. Jag kände en sorgsenhet för husets förfall och detta framkallade den sorgen jag känner inom mig. I detta ögonblicket så bestämde jag mig för att vända den sorgen och uppgivenheten till någonting positivt, att det kommer någonting gott ur allting som sker.
Att det finns en mening.
Ödegården fick mig att se mitt öde, att trots stormar, väder och vind så står det stolt och stadigt kvar i godan ro....
Och vad har då detta med min blogg att göra undrar ni?
Jo, för trots att jag har misskött mina bloggar och bloggvänner så finns ni ändå där och hälsar på mig,
och skriver kommentarer vilket gör mig stark.
Tack för att ni finns ♥
När jag gick iväg där ifrån så vände jag mig om.
Och då var det precis som om gården stod där i det varma solljuset, och såg på mig och log.
Sen traskade jag vidare på vägen och vadade genom den vattendränkta vägen,
och jag kände att min själ var fylld med ro...
♥
Kram Pella
