Den här bloggen uppdateras inte så ofta numera, det kanske är en och annan som märkt det och undrar varför. Man ibland blir livets stig lite krokig och vissa saker känns liksom inte så viktiga längre.
Mitt liv, vårt liv, gjorde en saltomortal den 26 september och sorgen finns ständigt där som ett mörkt moln.
Fortfarande trevar vi oss fram, en liten bit i taget, med åtskilliga snedsteg och några steg bakåt. Att sörja tar tid, och det får ta den tid det tar. Jag vet att sorgen kommer att förändras, men ständigt kommer att vara där som en tagg i hjärtat och det känns som jag ska gå sönder ibland.