En gång när jag var mycket yngre än jag är idag så fick jag en längtan efter att sy en egen folkdräkt efter att jag fått lånat en Värendsdräkt till ett evenemang på min dåvarande arbetsplats. Jag har aldrig känt mig så fin som den gången. Det är inte så att jag dansar folkdans eller så utan jag är bara mycket intresserad av folkkultur och där utgör ju klädedräkten en viktig inslag. Då jag bor här nere i Helsingborgstrakten så valde jag att sy en dräkt från Luggude härad. Det tog mig tre terminer att sy "vardagsdräkten" färdig. Den består av en linnesärk, grön yllekjol med svart sammetsband vid fållen, grönt ylleliv och ett röd- och grönrandigt förkläde. Det var så roligt att sy dessa gamla mönster och se dräkten växa fram. Vi lade oss verkligen vinn om att tyger, färger och detaljer skulle vara de rätta.
Festdräktens rosa brokadliv och vita broderade förkläde i bomullsbatist blev tyvärr inte färdigt. Jag hade nog inte gjort klart för mig när jag skulle använda dräkten, men upplevde ändå stor tillfredställelse bara i handarbetet. Jag har väl använt den några gånger, men tyvärr dröjde det väl inte så länge förrän den fick retirera ner i källaren och inta en plats i garderoben tillsammans med min brudklänning och där ha den nu framlevts sina dagar i ett antal år.
Härom veckan vid en lite nogrannare inventering av källargarderoben så "hittade" jag den igen och tog fram den för att se hur det stod till med den. Nu var det ju tyvärr så att jag under dessa år "växt ur" den (Suck!). Jag har ju inte heller någon dotter som kan överta den och det är ju inte ett värdigt liv för den att hänga i källaren utan den skall ju användas och dansas i det var ju det som var meningen. Genom folkdansen vänner har jag nu hittat en söt ung flicka som den passade perfekt på och som älskar att dansa folkdans. Kan det bli bättre?
Det känns så bra att dräkten nu har fått en ny ägarinna som kommer att föra den vidare i livet även efter mig.
Den himmelsblå riddarsporren står som ett utropstecken och tar upp färgen från lavendeln på bordet och de rustika blåvita franska linnesäckarna som får vara härliga sittdynor på de vita stolarna.
Under årliga resor till Italien för man hem "konstskatter" som får pryda den vackra gamla tegelväggen, här en liten kopia av en vigvattenskål med två putti från Peterskyrkan.
Petrus sitter så stilla under olivträdet tillsammans med ostronskalen och välsignar gästen på balkongen. Man får titta både en och två gånger innan man upptäcker alla de klurigt placerade konstverken.
Vågar man sticka in ett finger i den munnen?? Undrar om den är lika farlig som originalet Bocca della Verià (Sanningen mun) som finns i Santa Maria in Cosmedin i Rom.
En vit Karyatid står som fönsterbärare, bland riddarsporrens gröna blad........
.....medan en spröd gul nunneört sträcker sig mot ljuset mellan vackra lerkrukor.
Den helige Franciscus av Assisi har också hittat en plats i fönstersmygen.
Herrn i huset påpekar att detta är hans favorit....ja, ja!
Denna personlig och spännande oas högt uppe bland takåsarna visar väl att ingen behöver vara utan trädgård var helst man bor. 
Boningshuset som varsamt renoverats har en underbar åskblå färg som tillsammans med trädgården för tankarna till engelska trädgårdar.
I trädgården finns en otrolig mängd av gamla pioner i alla färger och fasonger. Just nu blommar de fantastiskt fint och det är inte ofta man får se så många på en gång.
Ett charmigt uthus och ett gammal växthus ligger också i trädgården.
Framför ingången till växthuset har huset ägarinna satt en vacker bukett smörblommor i en emaljkanna. Kan det bli vackrare.
Här kan man plantera i allt, det är bara fantasin som sätter gränser.
Vi fick även sällskap av husets katt som huserade i växthuset och inspekterade våra förhavanden. Här följer några vackra stilleben med gamla växthus- och trädgårdsprylar, saker som jag bara älskar.
Under det porlande vattnet i stuprännan låg några fina betonghjärtan som får bilda slutvinjetten från besöket i denna fina och välbevarade gamla trädgård ............
..........där det dessutom finns gamla fruktträd, bärbuskar, trädgårdsland och en lång rad tulpaner förmodligen även de gamla sorter. Det måste vara ett styvt jobb att hålla allt detta i stånd. Stort beröm till den nuvarande trädgårdmästaren för den kulturgärning som hon gör genom att bevara detta ställe så fint
