Pamelas bok vilar i mina händer. Jag vågar inte öppna den.
Så här:
Jag är modig.
Jag kan tala om sånt några helst slipper.
Jag erkänner att jag inte bara systematiskt undviker visst, jag håller mig ibland helt undan.
Och ibland går jag på för hårt och för snabbt och för mycket, men så har jag också lite adhd.
Och en skitfull ryggsäck som alla andra.
Ni får försöka ursäkta mig.
Eller undvika mig.
Men, jag är inte rädd för döden.
Eller?
Min mamma dog en månad innan hon fyllde 49.
Jag är 47 och ett halvt.
Barnen säger att man inte räknar halvår.
Jo, om man har som milstolpe att överleva sin mamma.
Jag ska inte skriva om hypokondri och planen för boken jag ska skriva om det onda i magen inte bara är inbillning.
Älskade ungar, oroa er inte, jag är inte ens i närheten av sjuk, och jag ska inte lämna er! Det här är blott en av mina funderingar.
Jag ska inte berätta att bokskrivandet kan vara en metod att lägga stökiga dagar på plats.
Men jag vågar inte öppna Pamelas bok trots att jag sagt till henne att jag ska skriva om den.
För hon är mitt i sin resa, med en tumör som gudomligt nog vilar.
Och jag har inte ord nog till att önska henne allt gott.
Din bok är så vacker!
