Att släcka eld med bensin

Du är en pyramid, en labyrint och en olympiad.

Eftersom jag av nån anledning glömt berätta det här för mina barn så skyndar jag över infon.
Jag har skrivit en erotisk novell som finns digitalt på Mix Förlag från idag.
Det finns ett youtubeklipp till som borde vara barnförbjudet.
Men alla måst vi sätta mjölk på bordet.

Sorry barnen.

http://www.bonnierforlagen.se/Katalog/Mix/Sex/Slacka-eld-med-bensin/

OM BOKEN

En skälvande erotisk novell om en man och en kvinna, där allt handlar om kropp och sex, på avstånd, på lek, på väg ner i en svart spiral av tvivel och svek.

Det är svårt att hålla tankarna i styr och minnas dig i rätt ordning. Du är en pyramid, en labyrint och en olympiad. Så fort jag försöker tänka linjärt på vår historia översköljs jag av känslor. Ditt finger som strök bort en lock ur min panna och din blick som vandrade över mitt ansikte. Din röst som var mörk och väckte oväntade lustar i mig så fort du presenterade dig.

Etablerade författaren Lina Forss debuterade 2005 med den uppmärksammade och delvis självbiografiska romanen Vildängel.


Lästid 38 min

#mixnovell #erotik

Nyskild radhusmara på vingliga klackar vars psykolog undrar om jag nånsin utretts för ADHD.

Applåder.

- Åh vad skönt, du låter precis som Beppe Wolgers. Tusen tack för att du har delat med dig till oss.

Beppe Wolgers var en sagopappa i nattmössa som bodde med en massa dockor som gick på potta.
En gång hyrde vi och mostrarna hans hus på Dalarö.

Och jag?
Jag hade föreläst om Kommunikation med människan i centrum för Gävleaffärsnätverket Effect+. Ljuvliga människor.
Fullt ställ i baren till halv fem.
Fantastisk organisation.
Framtidshopp. 

- Ja, sa nån annan och log glatt i lunchkön på Finlandsfärjan, man var liksom tvungen att hålla sig vaken när du pratade för att se vad som skulle hända på slutet. 

- Är du alltid så där lugn?
På min filmskola i London liknade nån mig vid just Kristina Lugn.
Med en röst som man kunde somna till.

- På utsidan, log jag. På utsidan.

Får tjejer ha armmuskler och varför jag flydde från Florens.

Skogs eller havsromantiker? Jag fick den frågan nån gång i en intervju. Jag gillar båda. Åker skidor på isen, simma över fjärden. Fast när jag var tjugotvå år och bodde i Florens var man tvungen att simma med bröstplatta för att machosimvakten sa att det inte var snyggt om tjejer fick för starka armmuskler. Jag slutade gå till den poolen och sen åkte jag hem ganska snabbt för att italienska killar var vrålsnygga men opålitliga och jag redan hade lärt mig italienska. När jag åkte därifrån kastade jag ut italienska böckerna genom tågfönstret och lovade att aldrig komma tillbaka. Dumt, man ska aldrig lova nåt man inte tänker hålla och man ska leva om livet är en kärt.

Jag ska erkänna en sak – jag simmar ganska farligt. Sätter fart dit jag vill och tänker inte på om jag orkar tillbaka. Det får liksom ordna sig. Men om ni ser min son, Starboy the Teenager, så säg inget. Till honom som är som en vallhund brukar jag lova att bara simma längs med stränderna. Inte tvärs över fjärden så motorbåtar glider upp och undrar om jag vill ha skjuts hem. Jag vill ju inte det. Jag vill vara som mamman och Sally Bauer i Sara Stridsbergs Happy Sally, kvinnor som ville simma engelska kanalen. Det händer att jag blir människor i böcker jag tycker om. Kan ni också bli det?
/Lina
Lina Forss fortsätter att gästblogga även nästa vecka. Kolla in hennes senaste bok, Vem kan segla förutan vind?

”Är folk från överklassen verkligen riktiga människor?”

Gästbloggande författare: Hallå, Lina Forss!

Posted on 17 september, 2013 by Marcus

Bye Bye London, Hello Sandhamn. När Timmy återvänder från London för att jobba på seglarläger i Sandhamn är en flirt det sista hon är intresserad av. Men det var före Prinsen … I somras kom den fristående uppföljaren till Kär i kärleken och Tro, hopp eller kärlek?. Vem kan segla förutan vind? är den perfekta boken att drömma sig tillbaka till sommaren (ja, det är nog dags att erkänna att den är slut, sorry). Gäst på bloggen den här veckan är författaren Lina Forss.


”Mamma, tycker inte du att det är konstigt att du som brukade vara lik en rhodesian ridgebackhanne nu är lik Sascha?”
Hej jag heter Lina och jag är 16-19 år. Äh, jag kanske ska börja om. Första gången jag var på förlagsfest här på det unga förlaget presenterade sig en kille som tecknade barnböcker med att han var 6-9 år. Och hur gammal var jag? Eh, 46. Men ibland känns det som om jag inte blir äldre än Timotej af Lilja i Vem kan segla förutan vind? … Eller som någon sa till mig häromdagen, ”du är också vuxen men det verkar inte som om du har fattat det.” Jo då. För jag har tre tonåringar som skriker F-ord så grannarna klagar och en dotter som säger att jag ska vara lite mognare. Men vi dansar också rätt mycket i köket, skvätter vatten när vi badar och gör snöänglar i månsken när vintern aldrig tar slut. Och har en Sascha som ser ut som en dammråtta och har minne som en guldfisk.

Mitt liv i snabbfart: Först bodde jag i ett rött tegelhus som pappa köpte när mamma låg och födde mig, sen blev det skilsmässa och i flera år hatade jag varenda kille som gillade min mamma. Tills jag fyllde 12 och hon gifte om sig. Det var nästan förlösande att slippa tjura och sluta hata. Så i tre högstadieår red jag, dansade balett och jazz och gled. Flyttade till London, fattade lite om livet, gick på konst och filmskolor, slutade när min mamma fick cancer, var med henne så länge det tog. Flyttade tillbaka till Sverige när hon dog. Varför, har jag alltid undrat. För att London blev tomt utan mamma fastän hon bodde här. För att pappa flyttade till Frankfurt när hon dog. För att min bästa brorsa bor här i Sverige. JerkaPerkaBrorsan. Han ÄLSKAR att vara storebrorsan Fredrik i mina böcker. När jag inte vet riktigt hur Fredrik ska reagera eller tänka i nån bok ringer jag Jerka och frågar. Han har blivit större än livet av det här. Älskar sin egen hybris. Jag älskar honom och nu hörs vi varje dag och Sverige är hemma. Jag bor mitt emellan hav och skog.
/Lina
Imorgon: ”Är folk från överklassen verkligen riktiga människor?”