Modiga krigare

På ungdomar.se där jag bloggar fladdrar små fågelungar in och ut ur boet.
Ibland när de försvinner blir jag livrädd att de trillat av jorden.
Ok, jag har fått panik och försökt spåra ip-adresser för att rusa till undsättning.
Och känt mig väldigt fånig när jag får små mejl med
"hej, men oj, var du orolig för mig. Jag som bara ..."

Oftast har de bara blivit kvantfysiker eller poliser eller åkt till Afrika för att jobba volontärt i ansträngning att vända sina och andras liv på rätt köl.
Rösta på den här bilden, det gör gott. Jag lovar!

The ugly truth

Så här, vi bor på hotell.
Leker jul. Är jättebra på det:)

Människor är fina, vi glider runt, får massor.
Tack. Tack. Tack.
Sova ute måste vara vidrigt när snön kryper in i nacken. Julen lär varken göra till eller från.

Vi, vi har ätit för mycket.
Jag är bortskämd, men barnen tindrar igen.
Plötsligt fattar jag inte vad som har varit så jobbigt.

Varmt bad, mjuk frotté, filmer att klicka fram.
Då knackade det på dörren.

Tom hotellkorridor, bara mina ungar som drog runt i kallingar och körde springtävling jul'12.
Men där stod en störig tjej som svor så det tog fyr.

- Res och dansa under fullmånen, sluta gnäll, köp nya klänningar och fixa håret, sa hon och pekade på mig.
- Låtsas att det är sol, var för fan lite lättsam.
Och just det, det där med kängor. Så fort du överger klackarna för kängor är du illa ute.
Och så ska jag säga en allvarlig sak.

Jag sänkte huvudet men det såg hon.
- Sträck på dig för helvete. Man får bli låg av det du gått igenom men till slut räcker det.
För alla och dig själv.
Payback time. Ge tillbaka av glädjen. Var den där som lyfter en bit av himlen åt andra.

Ungefär där stack ett litet pyjamastroll ut huvudet och undrade vem jag pratade med.
Med den jag vill, svarade jag. Jag är ändå kvar. Gå in nu.

- Duktig kicka, sa hon och gapskrattade.
Så blev hon jätteallvarlig, med en djävul i ögonvrån.
-  För handen på hjärtat hur jävla självständig du än försöker verka, för att inte skrämma skiten ur dig själv eller andra. Men du gick till ljuset. Du valde. Som i Nangijala.

Så lutade hon sig så där nära som bara människor som har fattat nåt om livet vågar göra.
Och med stora bokstäver ljudade hon, som om jag var dum i huvudet:
- Bara fucking kärleken är viktig, den som gör gott och har magiska krafter. Gjorde den dig inte osynlig när du behövde bli förtrollad? Va, va, va?

Jo. Dum i huvudet. Som i när man blåser allt.

Visst visst, svarade jag och gömde läsglasögonen i morgonrocksfickan, men på riktigt?
- Hitta dig själv igen. Fast den snälla, inte den mesiga.
Älska barnen men var vuxen. 
Säg ifrån till de som äter dig men ät inte de som talar till dig.
Väl väg, välj väl, välj vänligt, vänd utåt.
Våga tro för nåt annat har du fan varken råd eller tid till. 

Men hur? frågade jag och trampade av mig tofflorna.
- Åk skidor varje dag, två gånger om du måste. Jobba bort ångesten. Sluta tjata och se hur förbannat bra du har det. Dela med dig. Fixa frillan.

Ja men det har du ju redan sagt.
- Oj, sa hon och fnittrade. I alla fall. Har du beställt tid?

På torsdag, svarade jag. Ska klippa så det blir längre.
Hon nickade, och drog sig själv lite i håret.
- Men ärligt, sa hon. Fatta vad som är viktigt. Vilka som är det.
Tricket är att inte ta skit och ge gott.

Så avslutade hon med att sjunga en trudelutt som jag just hört på julaftonsradion för första gången. Whitney?
Take your defeat but dont be defeated, nynnande hon och trippade i väg.

Nåt annat? ropade jag efter henne för det blev så ensamt utan.
- Använd den där 3 in 1-salvan, du vet vilken. Kärlek, omtanke och en enorm massa framtidshopp i ett. Större magi har du aldrig fått.

Och där stod jag kvar, som killen i Love Actually och sa nog nu.
Jo, jag vet, men det är en annan film. Ikväll har jag skrattat mig igenom The ugly truth.
Skämts. Jo, det är sant. Men imorgon är en annan dag.
Förlåt. 
Gott nytt år.

PS. Nu ska jag se den igen.

Kiss of life, sådär fem i tolv.

De sprang ikapp mig på vägen där jag och febern var ute och gick. Mitt i gatan, för snövallarna är slajdiga.

Jag hörde dem babbla bakom ryggen, tjabbla lite, bestämma vem av dem som skulle knacka. Säga hej, vi är tillbaka.
 Vi, dina svarta änglar.

Parentes: Jo, jag kollar favorit i repris - Angels of America. Och innan dess en Förintelsefilm som la sig precis under huden och fick Mayakalenderns utlovade slut att låta som försoning. Och så har jag livlig fantasti.

Allt nog och emedan. Änglarna har alltid en quick fix att komma med. Och så fort vi kommer hem drar de ut stolar vid mitt bord och kokar te och fixar mackor. De kör god guy fastän båda är onda. Och säger allt blir bra, på vårt vis. Tänk på saken.

Fast eh. Nu ska jag gå och sparka dem i tänderna. Tända adventsljus och lyssna till andäktiga barn sjunga i kyrkan. Och göra en deal med Skattemyndigheten.

För det är bara skit det där med Mayakalendern avslöjade just min häxmästare. Det ska bara hända nåt omvälvande.

Som att jag precis har skickat iväg ett treatment på ett nytt manus.

Inga fler tomtar på loftet!

 

Snuvig, febrig, hungrig o i trasiga kläder - men jag gjorde det! Jag gjorde ett litet föredrag i statistik av det muntliga matteprovet, argumenterade varför det borde vara statistiskt säkerställt att jag skulle klara det baserat på medianen utifrån variationsbredden åskådliggjort med ett lådagram eftersom jag gillar kvartiler - o fick full pott. OCH HÖJDE MIG!
Det kan bli jul nu. Inga mer tomtar på loftet.

Hela vägen fram?

Uppflugen på toalettlocket insåg jag att jag kanske måste komma att tänka om resten av mitt liv.

- Eh, har jag inte skrivit så in nån bok? Satt inte Timotej likadant på ett toalock i iskall vinter två dagar innan julafton och tänkte att Turk skulle komma att göra henne illa? För att hon skulle bli för kär?
Jo, visst som fan men det är verkligen en gammal historia. Gårdagens nyheter är sånt man slår in morgondagens fisk i.

Tillbaka till mitt egna toalock ovan skitigt golv från slaskiga skor. Minutrarna innan allt skulle kunna gå åt helvete.
Om någon samma morgon bett dig fara åt helvete inför 350 pers möjliga medlyssning, en annan gjort det mer privat men skamlöst unket o Skatteverket skickat morgongåva på tusen miljoner minus?
Febern, förkylningen, strömavbrotten.

Jo, det fanns två grejer kvar. Bli kallad FITTA tre gånger på samma minut (check).

Och sumpa det nationella matteprovet 2 B. Provet=psykologprogrammet=framtiden.

Efter matteprovet grät jag som aldrig förr. Satt på en dagisbänk nånstans i Vasastan och tänkte på Mio min Mio. Att bli räddad. Att få fara nån annan väg. Att ha en mamma som väntar på andra sidan.

Men ärligt. Det fanns så mkt vackert kvar som fyllde upp skarvarna:

MellanM som sjöng solo i Luciamorgonen, Kerstin som kom med hemgjorda praliner.
Bounce Svansjön med alla bitarna som föll på plats om beroende och utnyttjande och kärlek.
Alex 18 år som kom ihåg och skickade pepp- sms om att jag skulle fixa det.
LusseFelles fest bland glada 20-åringar,  jamen tänk att jag fick vara med. Anna som ringde, Anki som lyssnade, Lena som vill komma och flytta min enorma bokhylla åt mig. JerkaPerka Brorsan, Bosse med Varulvarna och Kamelerna, Magiska Maria i sin rosa duffel och franska skratt.

David Lagercrantz (ja, han som har skrivit Zlatanboken) som såg ut som en söt skolpojke och sa "förresten hej du!" mitt i snöryran.

Minglet på förlaget, rosiga Ann som hämtade Books & Dreams till mig, Grands agentglögg i superspännande lokaler.
Min kärlek.

Och sen Emil, min mattelärare.
Hej! skrev han. Du klarade dig. Du har fått godkänt. Vill du ens göra det muntliga provet nu?

Klart jag vill Emil! Förvisso har jag tappat rösten och allt det där men klart jag vill. Hela vägen in i mål.

Tror att jag är så glad att jag knappt fattar det.

Iren panik

Bara för att. För att jag har mattepanik och sprängd skalle och vettiga människor vet att hålla sig undan mig en dag som denna. Imorgon så här dags är det exakt en timme kvar av provet inklusive kisspauser. Alltså, vid K+1 upphöjt till vansinne så negativt att det absolut inte går att dra roten ur. Men då ska jag dricka champagne o gå på Svansjön. För att och oavsett. För imorgon är en annan dag. Tack för att ni finns♥

Min kompis

En hund

- Va ringer du?
- Hej, hur mår ni? Fick ni något besked på det där dumma?
- Nejnejnej, inte förrän efter den tionde. Sånt här tar tid förstår du.
Jag sa inte jo jag vet. Jag sa ingenting. Så han fortsatte:
- Jag tycker faktiskt om dig. Mer än jag trodde att jag skulle
- Tack, sa jag och gapskrattade. Det var snällt sagt. Tror jag.
Han skrattade också.
- Det var faktiskt en komplimang, fortsatte han. Tror jag. Jo, det var det nog.
- Ja det var det nog, svarade jag. 
Vi skrattade ihop. Ni vet så där som man gör när man delat och varit nere på havets botten och kratsat i dyn och sett varandras bästa och värsta. 
- Du har det jobbigt nu, sa han. Jag vet det.
- Ja lite, pep jag till och blev liten.
Så där som man gör när en snäll människa som bryr sig om så inihelvete kommer på en.
- Jag vet vad du behöver, fortsatte han när jag hade andats. Skaffa nån som är gullig mot dig.
Det låg ett ton sanningar i det där. Nån som vet vad jag behöver. Så jävla fint.
- Och så får du ringa igen efter den tionde. Pusspuss.