Den här tjejen

* * *

Det är snart ett år sedan du blev så sjuk. Livet som hundmamma förändrades för alltid under en sömnlös natt på djursjukhuset. Jag minns dimman som steg upp ur gräset utanför när vi skulle åka hem. Tomma och trötta, utan ord. Hur allt det värsta blev sanning. Du har varit så sjuk Leslie. Du höll på att förblöda inuti. Du höll inte på att orka med medicinerna. Vi vakade över dig nästan varje sekund hela sommaren och in i hösten. När du andades dåligt, när du bara sov. När du drog dig undan och bara ville ligga ensam i hallen, så långt från den kärleksfulla personlighet du är. Du som alltid sett till att ta den kärlek du behöver. Nu ligger du i min famn igen när jag äter frukost. Den högra tassen invikt under dig och den vänstra stora isbjörnslabben vilar mot mitt knä. Samma sak varje morgon. Du har lika smutsiga öron som förr. Du sjunger när vi kommer hem och passar perfekt mellan din husses fötter längst ner i soffan. Allt känns som vanligt när du rullar över på rygg och vill att din människosyster ska klia dig på magen eller bjuda på något gott. Förra veckan fick vi fina besked hos veterinären. Vi satt ute i solen och pratade om dina värden. Nästan ett år efter att du blev sjuk har vi dig kvar och den stora krisen är över. Ändå känner jag mig inte glad och lättad. Det är svårt att tro att det är sanning och livet med dig är för alltid förändrat. Kanske sjunker det in eftersom. Kanske vågar jag njuta av dig ännu mer i varje ögonblick, nu när jag försöker lita på ~ att du får finnas kvar hos oss.

En massa som varit

* * *

Det hände visst en grej för ett tag sedan. 

Jag bytte inte jobb, men jag fick delvis nytt jobb på jobbet.

~ ansvarig utgivare, det är liksom så stort och viktigt och ärofyllt.

Tänk att det skulle bli så. Ser mig själv som elvaåring, när jag knapprade fram min första novell på farfars skrivmaskin i källarkontoret. Att se den publicerad i Piteå-Tidningen blev liksom början på allt.

Kärleken till orden har tagit mig hela vägen genom uppväxt till yrkesliv. Hjärtekrossade tonårsdikter, folkhögskola och skönlitterärt skrivande och många reportage som journalist.

Att vara ansvarig utgivare handlar kanske mer om att läsa och prata än att skriva, men det handlar om ord och etik och tankar och att förmedla saker och det är inget att ta lätt på.

Det är liksom både fint och ångest på samma gång.

Vi har också hängt på Gläntan med kompisar.

Älskar naturen där.

Jag har också vilat en del. Har varit ovanligt trött på sistone och känner att något stökar i kroppen.

Vilar en stund till och tänker på min hälsa. Blir så enormt peppad av att läsa i Ketoboken av Martina Johansson. Jag vill läsa den från pärm till pärm om och om igen.

Styrka under, ringa in. Anteckna i marginalen. Googla.

Jag känner mig ofta rätt skrotig i kroppen. En kronisk sjukdom, medicinproblem, en konstant dålig rygg och annat. Men sedan jag slutade fokusera på att behandla ryggen och gick djupare in i kroppen med kinesiologi har jag blivit så enormt mycket bättre.

Jag säger inte längre att jag har ont i ryggen varje dag.

Jag har inte ont varje dag längre och det är den finaste av gåvor.

En dag påskpyntade vi. Siri gjorde egna pappersdekorationer.

Mångårigt pynt som bor i kökssoffan resten av året.

Gamla fjäderbuketter och rosa fluff av en tvättsvamp.

Jag njöt av extra ledigt några dagar och gick runt i mitt favoritlinne som fått många hål i sig nu.

Vi hade en påskmiddag i miniatyrformat.

De här fjädrarna är i textil och knopparna i riset har blivit till små gröna blad nu.

En dag planterade vi.

Hoppas på bättre majsskörd i år, även om plantorna blev stora ifjol.

Siri har planerat, ritat upp odlingsschema och beställt fröer. Det blir en blandning av grönsaker och blommor och det känns fint att se små skott komma upp ur jorden i köksfönstret.

Hur det fick mig att känna mig hel och en smula magisk

* * *

Förra veckan var jag på jobb och fick en kelsjuk katt som sällskap. Alltså, jättekelsjuk. Det var som att det var själarnas förening eller något.

Hemma fick hunden påfyllning av godis i sann Local hero Piteå-anda. 

Hon klagade inte.

Sedan har jag burit med mig tankar. 

Minns känslan av att lägga en hand på magen. Känna att det fanns liv inuti. Hur det fick mig att känna mig hel och en smula magisk. Tacksam är ett ord som känns för litet, men i brist på bättre är jag tacksam för att jag fick uppleva det en gång i mitt liv och okej med att inte få vara med om det igen. Det gör inte ont på samma sätt längre, att se gravida och mammor med små bebisar.

Ibland, en slags värk i själen. Men på samma gång en innerligt stillsam glädje över att jag kan minnas min tid som gravid och som småbarnsmamma och känna att jag var närvarande. Jag var där och jag njöt och jag tog tillvara.

Jag fick.

Jag är inte utan.

När Siri var mindre frågade hon efter syskon. Jag har alltid svarat med sanning, aldrig försökt undvika frågan. Nu frågar hon inte längre, även den tiden är förbi. Och i dag förstår hon ju och har landat i att det är vi tre, musketörerna. Och hunden, såklart.

Men på sistone har jag tänkt mycket på syskon. Att det gör ont att Siri aldrig kommer att ha ett syskon att falla tillbaka till när tillvaron är svår. När vi blir gamla, eller knasiga eller något annat händer.

Det smärtar i mig på ett nytt sätt nu.

Och så är det. Känslor går i vågor. Det kan vara stilla länge och sedan krusar sig ytan på nytt.

Jag försöker trösta mig med att min dotter är en vacker själ, en klok människa som kommer att hitta sina sammanhang. Sina medmänniskor och hjälpare. Även om det inte kommer att vara ett syskon.

Känslan får följa med mig. Men jag samlar också fina bilder på pyssel som inspirerar och fotar två favoriter när de myser som bäst.

Experimenterar vidare

* * *

Det här bokomslaget är väl så långt ifrån man kan komma veganuari och andra veganska och vegetariska utmaningar.

Jag har följt Martina Johansson i några år nu och respekterar hennes kunskap. Har läst en av hennes böcker tidigare, men ser henne mest via fråga-svar-grejer på Instastories och via inlägg på hennes blogg.

Nu djupdyker jag i den senaste boken om ketogen kost. Jag känner mig som en forskarstudent som är vetgirig och bara vill ha mer och mer. Jag slukar information om vitaminer, olika typer av fett och hur det vi äter påverkar exempelvis autoimmuna sjukdomar. Vill stryka under, ringa in och googla vidare.

Den som har följt mig vet att jag gärna justerar hur jag äter. Springer jag mer vill jag gärna ha havregrynsgröt, men får jag ont i magen drar jag ner kolhydraterna rejält. Någon form av lchf-kost har jag ätit i rätt många år nu och någonstans är det nog där jag hör hemma.

Men nu gör jag ett test och äter mer ketogent. Det betyder att jag siktar på att varje måltid ska innehålla 80 energiprocent fett. Det låter galet men det är inte så att jag dricker gräddiga såser. Eftersom jag undviker grädde, kokosmjölk och sådant gäller det att hitta livsmedel som nästan är självbärande i fett.

Som en avokado och två ägg stekta i en rejäl klick smör.

Efter någon dag med ketogen kost har magen lugnat sig, jag får en annan energi, liksom en slags urkraft och jag är mätt och belåten mellan måltiderna och har inte alls samma behov av mellanmål.

Att springa är mycket tuffare innan kroppen växlat om till fettdrift, men det är okej. Att styrketräna går hur bra som helst, så jag kör pass som blandar hopprep med kroppsviktsövningar och kettlebells.

Och än en gång slås jag av insikten. Hur häftig kroppen är. Hur fantastiskt det är att känna hur den svarar på det jag väljer att stoppa i mig.

Det, om något, ger mig energi just nu.