Hemmaliv

* * *

Med värmen kom ledighetskänslan till kroppen.

Bären i trädgården mognar och blir till konstverk i skålar.

Vi promenerar korta svängar med Leslie.

Hon är märkt av medicinen och orkar inte mycket.
Men ikväll busade hon med ett av sina mjukisdjur. Visserligen
bara någon sekund, men ändå. Det var första gången på evigheter.

Vi hade pratat lite om att resa iväg nästa vecka.

Men nu har vi bestämt oss för att stanna hemma.

Känns för otryggt att vara långt borta om Leslie
skulle bli sämre och det känns orättvist mot någon
annan att kanske behöva fatta jobbiga beslut.

Men vi har det bra hemma, så det känns fint i alla fall. 

Den här veckan är Siri på dansläger under dagarna.
Det känns konstigt att vara utan henne. Bara jag,
Markus och hunden. Som förr i tiden, innan hon fanns.

Så virvlar hon in på eftermiddagen och fyller
huset med dans och glädje och berättelser om
dagen. Och på lördag får vi se henne dansa igen.

Springer för dig

* * *

En av de sista gångerna vi pratade med
varandra stod vi i ett kök och diskuterade löpning.
Du frågade om råd. Ville springa en mil.

Jag vet inte om du sprang den där milen någon gång. 

Men jag vet att du inte längre kan springa.

Därför knöt jag på mig mina skor och sprang en mil. För dig.

Jag sprang förbi huset där jag sov på en
madrass på golvet i ditt rum. Förbi en tid i mitt liv
som var galen, rolig och rätt gräslig emellanåt.

Allt det delade jag med dig.

Efter olyckan skrev någon på din Facebook-sida
att du inte ska "vila i frid" utan att du ska "vila i speed" 

~ eftersom du levde livet fullt ut.

Jag hoppas i alla fall att du svävar, för evigt
adrenalinfylld och lycklig, i din fallskärm genom
en vacker himmel. Ovanför alla som älskar dig.

Och Stina. Jag springer för dig.

Nästan en månad i bilder

* * *

Det var inte meningen att det skulle bli så tyst här.

Men när jag slutade skriva reportage på jobbet var det
som om alla skrivna ord tog slut för en stund.

Leslie mår i alla fall bättre. Nu har hon normalt värde på
blodplättarna. Hon äter fortfarande mycket kortison. Var tredje
vecka tar vi nya prover och sänker medicinen lite, lite. Så får
vi se om vi kan fasa ut den helt, eller hitta en hållbar nivå.

Vi håller tummarna för att vi slipper att hon börjar blöda igen.

Men visst längtar vi efter vår gamla Leslie. Det märks att hon
är låg och trött. Hon orkar inte lika mycket och drar sig undan på
ett sätt som hon inte gjort tidigare. Vår smutsiga, fina pälsboll.

Medan familjens vuxna har jobbat har de här två tjejerna
 hängt ihop. På olika stugor och hemma i varandras sällskap.

Vi firade midsommar och fick rätt härligt väder.

Det blev en fin dag och kväll med fina vänner.

Nästa år firar vi tjugo år av midsommar tillsammans.

Efter midsommar kom regnet och det var skönt att vila.

Lyssna på regndropparna mot fönsterrutan och taket.

Ligga och läsa och slumra mitt på dagen.

Det blommar i trädgården också.

Mina favoriter.

Jag har tränat i elljusspåret för att förbereda mig.

En morgon klev jag nämligen upp vid femsnåret
för att hämta upp Elin och köra till Boden.

Vi sprang tre mil uppför berg och till olika militärfort.

Genom vallgravar.

 

Och tunnlar.

Det var en häftig upplevelse.

Men inte är det särskilt varmt.

En kväll åkte vintervästen på och så tog vi bilen till Kalahatten.

Mötte upp vänner, vandrade i skogen och åt våfflor.

En kväll var vi också på konsert med Le Chat Mort.

Jag, Siri och mamma var på vår årliga resa till Storforsen.

För att se utomhusbaletten Trolltagen.

Fina mamma.

Jag har jobbat som nyhetschef några veckor.

Passade på att träna på luncherna.

En av de sista dagarna innan semestern.

Jag har såklart hängt med dessa hjärtan.

Vi cyklade till Pensionatet för att lyssna på musik en kväll.

Men så hände något ofattbart också. Stina finns inte med
oss här på jorden längre och jag åter kastats tillbaka till
minnen från när jag var ung vuxen. Hur jag fick sova på
en madrass på golvet i hennes rum när min kille gjort
 slut och jag var så oändligt ledsen. Hur hon var så
rättfram och burdus och samtidigt kärleksfull. Alla upptåg
och hyss och tusen andra minnen.

Det känns som nyss vi stod i Tereses kök och pratade
 om hennes cykelträning och hon bad om tips för att
orka springa en mil. Det känns som nyss jag tog del
av hennes strålglans och energi.

Och så nu, inte mer.