Helgtankar

I år fyller Gudrun Sjödéns företag 30 år och det firar hon med en jubileumskollektion.

När jag var inne på hemsidan för att hämta en pressbild fann jag dessa foton. De är visserligen från vinterkollektionen, men speglar mitt sinnelag bättre än de nya somriga med solrosor.

Solrosorna och solen kommer. Senare. Det får mig att tänka på solrosen Siri sått på förskolan och som senare blommade hos oss hela sommaren. Ljuva minnen!

Nu är det helg och det känns ovanligt härligt. De två sista morgnarna har jag känt mig ovanligt trött och nersliten av egentligen ingen anledning alls (förutom knät då). Jag har också varit i en situation på förmiddagen där jag kände mig väldigt utsatt. Efteråt blev jag ledsen och bar känslan med mig innan jag bestämde mig för att stå upp för mig själv och prata med den berörda personen om det. För att kunna släppa.

Jag mötte genast förståelse. Och blev glad och stolt över att jag tar mig själv på allvar. Detta hade jag aldrig gjort för något år sedan.

Här hemma har det dippats grönsaker under kvällen. Lillan har dukat under och nu ska jag avrunda dagen med en kopp te och lite maratonläsning i min tjocka bok.

I morgon väntar pusselinköp på leksaksvaruhuset, kinesologibehandling och en sen lunch på stan. Åh, ljuva helg!

Bla bla ... torsdag

Februarikänsla.

Alla gånger om.

Små fraser, minnesbilder, helt utan större mening, fastnar i huvudet.

Tatueringsstudion som via en trottoarpratare gör reklam för borttagning av gamla tatueringar. Men som stavar ordet tatueringar "tattueringar".

Ekbergs konditori som sätter upp en stor, ful lapp om att reklammuggarna bara är för te, inte kaffe. Och spelar reklamradio. Lady Gaga på anrikt café känns inte helt naturligt i min värld.

Och så kör jag fortfarande bil till jobbet. Vågar inte cykla i kylan med mina dåliga knän.

Varje morgon förundras jag över samma sak. Det är minus 25. Jag fryser. I bilen. Med dunhandskar på. Och ser människor (inte bara tonåringar) promenera utan både mössa och vantar. Jag förstår det verkligen inte. Må så vara fåfänga eller obetänksamhet, men jag skulle inte fixa det.

Hemis öra har inte blivit sämre, så kanske kanske har vi tur. Jag har munsår och statiskt hår. Men egentligen fungerar livet fint just nu. Siri är glad, äter flera portioner både till frukost och middag. Just nu börjar hon sina dagar med smörgåsar, keso och majs. Gnället fram till sånggående har sedan länge tystnat. Det märks att vi börjar ha en större tjej.

Jag blir glad när jag skriver om henne, vårt vackra barn. Så jag slutar skriva nu. Och tar förhoppningsvis med mig lite positiv energi genom dagen.

Blodöra

Då har hela familjen checkat in under kategorin "krassliga".

Först Siri med förkylning, tätt följd av mig i samma åkomma. Nu snörvlar maken och Hemi har skaffat sig ett blodöra för första gången i sitt hundliv.

Har haft telefonkonsultation, googlar sedan och ser genast framför mig tömning av öronlapp, men försöker bromsa tankarna och hoppas på lite hundtur!

Lunchtränare

En helg nästan isolerade hemma. Försökte oss på en tur till pulkabacken i söndags i minus 24 eller vad det nu var. Visst tog vi oss dit, men en kvart senare var vi hemma igen. Nu vill jag ha vårvinter i luften!

Sitter på jobbet och planerar lite inför kommande veckor och undrar om någon/några som brukar träna på lunchen och kan tänka sig vara med på en kort grej i tidningen om detta kan höra av sig till mig?! Mejla på mari.gustafsson@pitea-tidningen.se.

Ha en fin vecka!

Till bokhögen

Söker efter några bokomslag till ett jobb och trillar över den här boken. Både omslaget och baksidestexten tilltalar mig.

Saxar från förlagets hemsida:

"Säregna saker händer på öarna i den avlägsna och snökalla skärgård som heter St. Hauda’s Land. Egendomliga bevingade varelser fladdrar förbi i de frusna myrmarkerna. Albinovita djur gömmer sig i de snöhöljda skogarna. Maneter lyser i havets djup. Och Ida MacLaird är sakta på väg att förvandlas till glas ...

Det började i fötterna och förändringen sprider sig obönhörligt uppåt. Nu återvänder hon till St. Hauda’s Land, där hon tror att orsaken till förglasningen finns, i den fåfänga förhoppningen att hitta den enda människa som kanske skulle kunna hjälpa henne ...

Midas Crook är en ung enstöring som har bott på dessa öar i hela sitt liv. När han träffar Ida är det någonting hos hennes sorgsna, trotsiga sinne som tränger igenom de försvarsmurar han byggt kring sina känslor. Samtidigtsom Midas hjälper Ida att förlika sig med det som drabbat henne löser hon långsamt upp hans inre knutar och de båda ungdomarna förälskar sig i varandra ...

De är i skriande behov av tid – och tiden rinner bort så snabbt. Kommer de att kunna stoppa glaset från att sprida sig? Flickan med glasfötter är en bländande fantasirik och fängslande debutroman, en berättelse om kärlek att bevara i minnet."

I Siris värld

Det första gjorde när Siri fick den här gamla träbarnvagnen
som liten var att ta "hunden" i koppel och gå på promenad.
Att bädda ner dockor är fortfarande en favoritsysselsättning.

Den här fina lampan köpte jag från Coops adventshörna. Kudden

bakom har jag sytt av handknypplad spets från ett uttjänt
lakan. Till och med monogrammet är kvar.

En loppiskorgstol som fått en del vitfärg på sig. Har sytt kudde
att sitta på och läsa. Siri stänger gärna in sig och läser.

Krokar från Lagerhaus som jag skavt bort lite guldfärg från.
En super-rea-kjol för en tia som hänger och väntar på att dess
ägarinna ska bli lite större och ett armband som jag och Siri trätt tillsammans.

Hyllplan med förvaring av smått och gott. Undertill en kappa
av lakanstyg som döljer lite mindre fina plastleksaker : )

Pappadockan nerbäddad med ett lapptäcke Siris pappa hade som bebis.

Gråmålade golv på hela övervåningen.

En liten glimt av Siris rum. Hon bjuder ofta på tårta och kaffe i sitt rum. Bygga pussel och krypa in under "sänghimmeln" jag sytt av en bit tyg och knytit fast i en krok i taket gillar hon också!

Hälsa [& kortison]

Jag har varit hos läkaren idag. Igen.

Mina knän är ett stort problem för mig.

Samma onda, samma värk.

Men min doktor undersökte och konstaterade att ledbanden som jag haft bekymmer med tidigare (som jag fick kortison insprutat i förra gången) inte längre smärtar. Istället är det ett muskelfäste lite längre bak som gör ont. Troligtvis har jag haft ont även där hela tiden, men det onda har dominerat på ett ställe och det känns [nästan] som att jag har ont på samma ställe.

Så nu är jag ånyo kortisonsprutad, fast på ett nytt ställe. Inom en vecka borde jag känna skillnad. Är jag bra då vill han ge mig ett stick även i andra knät. Blir jag inte bra är det röntgen som gäller.

Samtidigt fortsätter jag med lite alternativ behandlig, som känns bra och viktig.

När jag ändå är inne på det kroppsliga så bad min läkare uttryckligen mig att sluta med dieten och börja äta igen. Mitt mål var att göra sex veckors diet. På torsdag är jag där. Och jag känner att det är dags att sluta, kroppen säger ifrån.

Till fullo har jag inte hunnit ikapp mig själv. Men jag har gått ner 13 kilo. 20 centimeter skiljer i midjan och 7 cm kring låret. Jag har ett BMI på prick 21.

Hälsosamma siffror som jag nu vill bevara. Med bra mat, stavgång, yoga och styrketräning. Och förhoppningsvis. Någon gång. Springturer efter vattnet.

Vårt hem i tidningsform

På senaste tiden har jag som sagt stått framför kameran flera gånger. Vid ett av tillfällena fick vi besök av Kurirens Hemmavid-team, som fångade vårt hem med ord, bild och film.

I dagens C-bilaga pryder vårt ombyggda hus flera sidor, bland annat myser Hemi i soffan som vanligt : )

Tycker resultatet blev riktigt bra - och börjar genast spåna på vidareutveckling av hemmet. Den lilla köksön, det stora skåpet från garaget som ska målas ...

Nu ska vi ut och åka lite kvällspulka på kullarna!

Helg

Lite trött och sådär ... slut ... är jag kvar på jobbet.

Hoppas på en helg där jag kan fylla på energin för det behövs!

Mat som gör gott [i själ & hjärta]

Den här smakfulla salladen fungerar bra som ensamrätt, kanske med ett gott bröd till. Linserna gör att anrättningen känns matig. En av mina favoriter, på begäran av Maria ♥.

Rödbets- och linssallad med bacon och ädelost

4 personer

400 g färska rödbetor
1 dl gröna linser
100 g ruckola
1 1/2 dl hackad persilja
2 msk god olivolja
pressad saft av 1/2 citron
salt och svartpeppar
1 paket bacon
100 g ädelost
solrosskott
ärtskott
1 dl rostade solroskärnor

Gör så här:
Koka rödbetorna mjuka med skalet på. Skala och skär dem i klyftor.

Koka linserna i cirka 20 minuter i lättsaltat vatten. Låt dem rinna av. Blanda linser, persilja, olja, citronsaft, salt och peppar.

Skär baconet i bitar och stek det knaprigt. Låt rinna av på hushållspapper.

Fördela ruckolan på ett fat, och därefter linserna. Lägg på rödbetor, bacon och smula ädelosten över. Garnera med rostade solroskärnor och ärtskott.

Att hitta sig själv. Om och om igen.

Att bada badkar är att hitta sig själv : )

I mitt vuxna liv har vågen aldrig visat så låga siffror som nu. Ändå har jag känt mig smärtare och framför allt mer vältränad tidigare.

Efter två kinesologibehandlingar börjar jag blicka framåt. Kroppen känns starkare än på länge. Knät håller mig, bär mig.

Jag yogar på kvällarna, avslutar med armhävningar och tre plankor.

Ikväll yogade jag Siri till sömns. Andetag, ett tänt ljus framför murstocken, kontrollerade långsamma rörelser. Hon somnade tryggt.

Och återigen tänker jag, att det gäller att hitta sig själv. Om och om igen. Med nya förutsättningar varje gång.

Jag tror jag börjar förstå det nu.

3 x glaskross

Jobbade hemifrån en stund på förmiddagen, då vi på uppdrag har fotat en grej till jobbet hemma hos oss. Återigen har jag stått framför kameran. Finns ingen hejd på min narcissism känns det som ...

Har lyckats slå sönder en ljuslykta och en del av min fina spegel som jag håller i på bilden. Båda olyckorna har inträffat idag. Dessutom har en fin ljusstake som hänger i hallen fått en ful spricka. Nu hoppas jag ha uppfyllt ordspråket "En olycka kommer sällan ensam" för ett tag : )

Sov du lilla ...

Med ljuset återvänder något till själen. Vi har promenerat på isen idag och det var fantastiskt!

Jag har varit mer aktiv än vanligt, men i långsamt mak med promenader och yoga och det gör faktiskt inte så ont i knät.

Annars en lugn helg med mycket vila. Det behövs, har känt mig trött, men nu är jag laddad för en ny vecka!

Ljus

När jag vaknade i morse hade Siri själv klätt på sig och försett sig med frukost.

Denna ljuvliga, ljusa förmiddag har vi badat badkar. Länge. Med rosa badbomb från Lush.

Sedan lockade solen och vi tog pulkan till kvartersbutiken för att inhandla damens lördagsgodis. En sväng på kullarna med Lina och Maja, och en kopp kaffe hemma hos dem har vi också hunnit med.

Nu har vi åter landat hemma. Snart kommer Markus från Kåbdalis, där han haft en toppendag, "topp fem" enligt honom själv.

På bilderna har Siri just kommit upp ur badkaret. Min fleecehood blev en perfekt morgonrock!

Magiska 10

I dag har jag stått framför kameran istället för vid sidan av. En intressant och nyttig erfarenhet! Nu längtar jag till jag får se resultatet.

Vid lunch tog jag och tjejerna en promenad till farfar, som skulle barnvakta Siri under eftermiddagen. En halvtimmas rörlighet ute och nu haltar jag nästan. Knivkänsla i knät. Å, vad jag blir ledsen.

Men jag försöker hitta vägar för att bli bättre. Bra. Jag vill kunna springa igen.

Jag ställde mig på vågen på jobbet idag. Sedan jag påbörjade min diet har jag gått ner tio kilo och runt 13 cm i midjan. Det är en bra början. Nu är det bara knät jag väntar på ...

Gamla fönster

När vi bytte fönster på huset i somras sparade vi innerfönstrena. Jag tror att de suttit på huset sedan det byggdes. Då visste jag inte exakt vad vi skulle ha dem till, men ville väldigt gärna återanvända dem.

Det blev tillslut en garderobsvägg.

Innanför har vi kapat garderobsstommar från Ikea för att de ska passa in under snedtaket, samt en klädstång med plats för förvaring bakom.

Och så mina älskade innerfönster. Sammanfogade till skjutdörrar.

Jag har valt att inte måla karmarna, patinan får bestå. Och gamla hakar sitter kvar, perfekta att hänga klädesplagg på. Bakom har jag sytt skirt tyg, så man inte ser rakt in bland hyllorna. En del fix inuti saknas, samt belysningen.

Funktion, minnen och estetik i en fin symbios.

Näsblod

Jag kör fortfarande bil till jobbet. Det går bra nu när jag har vant mig vid att skrapa rutor om morgnarna. Men Siri vill åka "skottkärra" [cykelkärra]. Mina knän gör fortfarande ont. Det är smått deprimerande.

I morse när vi skulle åka till förskolan och precis var på väg ut genom dörren halkade Siri och slog näsan rakt i bänken i hallen. Jag hörde ett knak och monstergråt. I dunjacka och overall satt vi länge, länge och vaggade. Storgråten övergick i gråt och sedan snyftningar och oregelbunden andning.

Först när snickarna och elektrikern uppenbarade sig utanför en bra stund senare hämtade hon sig, lillflickan min. Diskret torkade jag bort näsblodet innan vi åkte till förskolan.

Jag måste också passa på att säga att jag hyrde "Begravt i glömska", en film jag tipsat om i tidningen, nu i helgen. Och jag vill passa på att utfärda en varning. Se den inte! Lågbudget, stolpiga dialoger, ja den enda behållningen var ett vackert hus ...