Min fantastiska väninna

Många har läst Elena Ferrantes böcker om väninnorna Lila och Lenù, ännu fler har inte gjort det, men för båda grupperna är det värt det att se TV-serien som bygger på den första boken, Min fantastiska väninna. De båda flickornas historia blir mycket tydligare i sina rätta miljöer, miljöer jag inte helt kunde föreställa mig när jag läste boken. Där är de smutsgråa, fyrkantiga husen där alla mindre bemedlade i berättelsen bor, placerade kring en lika fyrkantig innergård så att alla ser och hör vad som försiggår i husen. Och det är samma visa nästan överallt: en knapp tillvaro med hårt arbete, frustration över att vara låst på sin plats och utbrott av våld när ilskan inte går att hålla inne. Män slåss med män, kvinnor med kvinnor, och föräldrar slår sina barn när de inte lyder.

Barnen går i skolan medan föräldrarna knuffar dem i riktning mot vuxenvärlden, onödigt tidigt i våra samtida ögon. Kärleksband skall knytas redan i tioårsåldern, och efter några år i skolbänken tas du därifrån för att hjälpa dina föräldrar i arbetet eller i hemmet. Men Lenù och Lila är duktiga i skolan och känner sig hemma i världen de läser om i böcker, den som är så olik de grå hemmakvarteren. Berättelserna blir en väg bort från den pinsamma vardagen och ett starkt band mellan dem båda.

Men i den gemenskapen ser vi ändå med Lenús ögon hur Lila är annorlunda än hon själv, och gör saker som är svåra att förstå. Eller inte helt obegripliga, för i ljuset av vad som händer omkring dem står det klart att Lila inte bara reagerar utan tänker några steg längre och försöker forma livet till något bättre för henne själv.

Att läsa vidare efter folkskolan är det inte många som gör, ens om de har gott läshuvud. Med ingripande från flickornas kloka lärarinna lyckas Lenùs föräldrar övertalas att låta henne läsa vidare, trots att det kostar dem pengar de har ont om. Men Lilas far slår handgripligen ned hennes önskningar. Det är inte första och inte sista gången Lila finner sig i en situation där allt trycker henne bort från det hon vill. Den unga skickliga skådespelerskan Gaia Girace fyller Lilas ansiktsdrag med förakt för idioterna framför henne, en aning uppgivenhet men framför allt en vilja att pressa sig vidare, kosta vad det kosta vill.

Vid sidan om henne står Lenù (Margherita Mazzucco) vars begynnande klassresa sätter press också på henne, men som alltid ger henne en svag känsla av skam inför Lila, Lila som egentligen är den klokaste, men som är fast i värre omständigheter. Och ändå är Lila så obegripligt stark och lyckas vrida dåliga förutsättningar mot något bättre.

Filmatiseringen ger som sagt möjligheten att se miljöerna där flickorna är instängda, och likaså de ögonblick när större vidder öppnar sig för dem med de överväldigande känslor de kan föra med sig: landskapet utanför hemkvarteren, besöket i Neapels finare kvarter, båtfärden till Ischia. Minst lika viktigt är samspelet mellan människor, den ständiga maktkampen med eller utan våld, de tydliga bevisen på att pengar och styrka är vad som ger en makt att leva friare. De åtta delarna i TV-serien är är mycket väl adapterade från boken, och en viktig och givande inblick i livet i Italien på 1950-talet, och i hur en vänskap kan vara stark och ändå full av motsättningar.

Lenny Kravitz på Gröna Lund 2019

Trots det gråa vädret stod tusentals människor framför scenen för att höra det musikaliska geniet Lenny Kravitz. Han inledde med Fly Away och Dig In, gamla låtar men stadigt lika bra. Från början var sången litet för svag för att vara perfekt, men det lät ändå bra och efter hand lyftes sången fram bättre i ljudmixen. Nästa låt, American Woman, är också en klassiker som lät riktigt bra live, men mynnade ut i en litet för lång gitarrsolosektion som sedan gled över i några takter av Bob Marleys Get Up Stand Up.

Fields of Joy lät klar och bra från den stillsamma början över hela den växande ljudstyrkan. Freedom Train lämnade plats för en av de många bra låtarna på senaste skivan, Who Really Are The Monsters? I mellansnacket innan Stillness of Heart talade Lenny Kravitz i generella ordalag om att söka sig inåt och samarbeta i den här viktiga tiden. Sedan följde ett långt och drömskt intro som fint plockade upp ackord från låten som skulle komma, It Ain't Over 'Til It's Over. Efter Can't Get You Off My Mind följde den andra låten från nya skivan, den intrikata Low med snygg och minnesvärd melodi.

I Belong To You, Bankrobber Man och Where Are We Runnin'? är alla bra låtar men stod inte ut speciellt i konserten. Så gled trummorna sömlöst över i en enkel men igenkännbar takt, gitarren vrålade till i sitt perfekta riff, och Are You Gonna Go My Way som sista ordinarie låt satt perfekt. Och så ett extranummer: fina, fina Let Love Rule, där Lenny Kravitz under en tiominuters improvisation tog sig upp till VIP-läktaren och tillbaka igen. Kanske var det mest kul för honom själv, men det är honom väl unt att ha så roligt på scenen som han såg ut att ha! Vi i den stora publiken kan bara tacka för ännu en fantastisk konsert med Lenny Kravitz på Gröna Lund.

The Calculating Stars av Mary Robinette Kowal

I år kan vi fira 50-årsjubiléet av att en människa landade på månen. I Mary Robinette Kowals bok The Calculating Stars, den första i en serie som kommer att leda fram till hennes tidigare långnovell The Lady Astronaut of Mars, har rymdprogrammet startat tidigare. Ett meteoritnedslag av samma magnitud som det som i förlängningen fick dinosaurierna att dö ut har utplånat Washington DC och större delar av USA:s östkust. För att undkomma den annalkande klimatkatastrofen behöver mänskligheten bygga kolonier på de närmaste himlakropparna.

Att rymdprogrammet startas redan på 1950-talet betyder att man har tillgång till piloter med erfarenhet från andra världskriget - inklusive skickliga stridspiloter av kvinnligt kön. Tidsandan gör att männen som bestämmer hellre, med en artig blinkning, inte vill släppa in kvinnorna i astronautprogrammet. Men vår huvudperson, Elma York, vill inte låta sig hindras av fördomar, särskilt inte när man planerar att starta kolonier på månen och Mars. I sitt arbete som computer har hon insyn i programmet, och envist tar sig hon och en grupp andra kvinnor närmare chansen att komma till astronautträning. Det finns många män i beslutande positioner som inte vill se dem där, inklusive en med personligt agg mot Elma, men också andra som ser kvinnornas kompetens och duglighet.

De första kapitlen av boken avskräckte mig med sin småputtriga ton och det återkommande nojsandet mellan Elma och hennes make Nathaniel. Den tog upp svåra problem som sexuella trakasserier i en miljö där du är beroende av din chefs godkännande, och det faktum att svarta människor förbises i viktiga situationer, men den gjorde det med så lätt ton att det irriterade mig. Efter hand, när handlingen fokuserade på de viktiga beräkningarna, de tunga testerna för de blivande astronauterna och inte minst uppskjutningarna av rymdraketerna, blev boken riktigt spännande. Som ett extra plus nämner Robinette Kowal på de sista sidorna hur mycket av berättelsen som är grundat i verkliga händelser. De kommande delarna i serien Lady Astronaut kan nog bli riktigt intressanta.

Philip Glass Ensemble på Cirkus

I över femtion år har Philip Glass Ensemble funnits, med varierande medlemmar, men nu tar de plats på Cirkus tillsammans med mannen som gett dem namnet och musiken. Gruppen inleder med musik från operan the CIVIL warS och fortsätter med vackra Dance IX. Tyvärr låter ljudet litet plastigt, och även om det jämnar ut sig efter ett tag skulle det varit skönt med skirare klanger emellanåt. Men det är gott att få höra musiken och försjunka i de många upprepade slingorna. Och det är spännande att se hantverket; inte några inprogrammerade melodier som bara är att starta med en knapptryckning. Nej, det är maestros egna fingrar som flyger i trioler över klaviaturen, medan Michael Riesman och Mick Rossi jobbar lika hårt med sina repetitiva slingor respektive ackord. I blåssektionen arbetar Andrew Sterman, Peter Hess och Jon Gibson lika inlevelsefullt med sina saxofoner och flöjter, och Lisa Bielawas överjordiska sång fullbordar klangerna.

Ensemblen tar en paus och fortsätter sedan med tre stycken från Glassworks: Floe, Facades och Rubric. Vi får ett avbrott från den mest intensiva minimalismen i ett stillsammare stycke där blåssektionen skapar underbara harmonier. Sista ordinarie verk på programmet är Act III från The Photographer. Det är fascinerande hur musiken stegrar sig till ett crescendo - men inte för att ta slut, som de flesta andra stycken, utan det fortsätter så i flera minuter. Ett klimax som varar så länge att man får börja lyssna efter detaljerna, inte bara svepas med av energin! Publiken applåderar entusiastiskt och så får vi ett extranummer, EOB: Spaceship, en bra avslutning på en minnesvärd kväll.

The OA

Vad var det som hände med Prairie under de sju åren som hon var borta? Hon vill inte berätta för sina (adoptiv)föräldrar, men hon berättar det för en udda grupp av människor som hon samlar kring sig. Varför kommer de tillbaka och lyssnar till henne varje natt? Något med hennes historia gör den både trovärdig och osannolik. Har hon hittat på alltsammans? De övernaturliga inslagen och det hon nu begär av sin lilla skara gör en tveksam till allt - om det inte vore för att hon var blind när hon försvann, men nu kan hon se.

Vi får en smakbit av de kosmiska konspirationerna redan i första avsnittet, när Prairie berättar om sin barndom i Ryssland. Under en drunkningsolycka lämnar flickan sitt liv men tas emot av en vänlig kvinna i ett rum fullt av stjärnor. Därifrån återvänder hon till ett liv som utvecklar sig annorlunda än vad barnet hade kunnat tro. Ryska Nina adopterades och fick namnet Prairie, men nu vill hon kalla sig "The OA" som står för the original angel, men också minner om ordet "away" när man säger det högt.

Det liv som den halvvuxna Prairie sedan hamnade i blev ytterligare något annat, en grym tillvaro som kanske skrämmer bort några tittare, och kanske är svårsmält även den men som ju tyvärr händer i olika varianter alltför ofta i vår värld. Prairies upplevelse som barn för henne samman med Hap, en man som ser något speciellt hos människor som varit nära döden. Hans intresse är stort men respekten för människan så liten att han håller Prairie och fyra andra fångna i en klaustrofobisk men fascinerande konstruktion i sin källare för att utföra makabra experiment på dem.

Instängd utan att kunna fly, i händerna på en maktfullkomlig person, är en fruktansvärd situation att vara i. Det är här serien The OA går en annan väg än den vi har sett de senaste åren; inte våld, inte list, inte uthållighet eller rättvisa kommer att rädda de fångna. Istället måste de gå inåt och utforska sina utomkroppsliga upplevelser. Det de lär sig därifrån kommer att göra dem fria. Det är en otrolig och litet flummig idé som flera plan av människor måste övertygas om; de fem fångna i källaren, de fem samlade kring Prairie, och vi som ser på serien. Alla måste tro för att det skall fungera. Det är det förtroendet som The OA begär av oss.

De fem som Prairie samlar kring sig när hon behöver berätta sin historia är en mycket blandad krets. Alla av dem får inte lika mycket uppmärksamhet under seriens gång - inte än i alla fall. Där är Jesse som tar droger för att döva sin ensamhet, "French" under tryck att prestera väl och skapa sig ett bättre liv, Buck som måste skaffa testosteron illegalt för att transitionera till den han är, och Steve, den våldsamme arge killen som levererar deras droger. Och så Betty, lärare i skolan där de alla går, ensam och osäker liksom de andra.

Första säsongen slutade med möjligheten att tänka sig att (nästan) allt var Prairies fantasier, ett sätt att hantera något som var för hemskt för att tänka på. Men det har kommit en andra säsong, och seriens skapare har mappat ut fem säsonger sammanlagt, något vi kan hoppas på att det blir av. För det som kunde verka som stickspår och slarvig planering i första säsongen var förebud om händelser i andra säsongen, som har en helt annan karaktär än den första. Vi ser de fem i Prairies nyaste cirkel, lämnade av henne och med ett nytt uppdrag som de måste förstå och sedan våga sig in på.

Samtidigt fortsätter historien på en annan plats, en som är lik vår värld men tack vare olika detaljer har en helt annan stämning och andra förutsättningar. Människor över hela världen lockas att spela ett spel på mobilen där de pusslar och gissar sig fram till en lösning ingen ännu har nått. De som kommit längst har hittat till ett hus där mystiska saker verkar hända. Men genomgående stöter vi i den här dimensionen på saker som känns underliga för oss men som man kan förstå är litet mer naturliga där - fast bara litet, inte helt och hållet. Drömscener förebådar verkliga händelser, och verkligheten öppnar upp sig till något större. Händelser, platser och människor vi såg i första säsongen dyker i den här dimensionen upp i andra sammanhang. Några frågor ges förklaringar men nya gåtor vävs in i handlingen, och i de allra sista minuterna tas ett stort kliv in i en cliffhanger som gör väntan på en tredje säsong till ett plågsamt nöje.

Kafkas Processen, balett på Operan

Franz Kafka, mannen som gav oss livets absurditeter och komik under pressen från obönhörliga auktoriteter, har fått sin betydelsefulla bok Processen gestaltad som balett på Kungliga Operan, koreografi och scenografi av landsmännen tillika bröderna Jiří Bubeníček och Otto Bubeníček. Musiken är hämtad från samtida banbrytande kompositörer som Alfred Schnittke och Arvo Pärt, med traditionella judiska folksånger invävda.

När vi först ser vår huvudperson vaknar han upp i form av en skalbagge med sex ben. Efter en tids sprattlande, trasslar sig två av benparen loss och blir till de två män som släpar bort Josef K. till häktningsförhandlingar. Josef K. får en kort tid av vanligt liv, i arbetet på banken som är skönt gestaltad i rutform på flera plan; och i hopp om kärlek från två håll tillsammans med kvinnorna i huset där han bor, Frau Grubach och Fräulein Bürstner, i två pas de deux av olika karaktär.

Så är det dags att inställa sig till domstolen. Josef K. letar sig fram till den överfulla rättegångssalen, där han informeras om att han är en timme och fem minuter sen. Futiliteten i att försöka höra, förstå och följa domstolens kryptiska instruktioner understryks av dansarna med fyrkantiga huvuden och orden som upprepas eftertryckligt av Mieskuoro Huutajat, den finska skrikkören. Josef K:s resonemang om den bristande logiken i att inte få veta vad han blir anklagad för faller för döva öron. En senare scen, klippt ur ett brev från Franz Kafkas dominante far, berättar mer om känslan av litenhet inför en auktoritet som ständigt ser dig som skyldig och aldrig ger dig chansen att försvara dig, den som barn till hatiska föräldrar bär inom sig från tidig ålder.

Det är oundvikligt men ändå synd att kvinnorna i uppsättningen alltid är sexualiserade; boken hinner ge dem mer personlighet men på scenen är det deras frivola inviter som definierar dem utan att vi får mer nyanser i deras karaktärer. Men det vore också synd att klippa bort absurda men minnesvärda scener som när ett samlag pågår i rättssalens myller medan Josef K. försöker tala, eller advokatens sköterska Leni som alltid blir attraherad av den ödesdigra auran kring en man anklagad av domstolen. Till det kan vi lägga de tre skrattande barnkvinnorna hos domstolsmålaren Titorelli, vilka målar upp ett bekymmerslöst liv i domstolens skugga, något som nu är långt från Josef K:s nuvarande tillvaro.

Musiken till baletten är välvald, koreografin och scenografin är fascinerande och alla på scenen är skickliga och engagerade. Den originella, absurda historien med sitt hastiga och antiklimaktiska slut är värd att framföras på många olika sätt, och baletten Processen är en mycket bra variant som Operan kan vara stolt över att sätta upp.

Länk till Operans sida om Processen

Urtidsbilder av Simon Stålenhag och Anna Davour

Är det någon som inte har haft en dinosaurieälskarperiod som barn? Vare sig man hade det eller ej är boken Urtidsbilder en fröjd för ögat och tanken. Anna Davour berättar om varelser som levde på vår jord för flera miljoner år sedan, ja, många av dem för flera HUNDRA miljoner år sedan. Simon Stålenhags illustrationer följer hans inarbetade, fascinerande stil vilket i det här fallet blir en hundraåttiogradig omsvängning mot vad han tidigare visat. I hans tidigare böcker hade vi igenkännbara barndomsmiljöer som motpoler till de futuristiska skapelserna. Här ser vi vackert tecknade urtidsdjur i miljöer som är främmande för oss men hemma för dem.

På varje uppslag finns en bild som täcker en och en halv sida och en kort text om det vi ser och litet mer. Det är en god balans rakt igenom: bildkomposition, ordmängd och innehåll. Från de inledande bilderna av en het jord med obeboelig yta dyker bilden på det första djuret, Ammonit, upp med en tidsmarkör på ofattbara 407 miljoner år. I stort sett kronologiskt rör sig boken framåt i tiden, med välvalda grupperingar kring olika teman.

Vi får se några av de varelser som levde på det område som sedan blev Europa, till exempel  Mastodonsaurus. Ett annat tema med förgreningar in i vår tid (för tvåhundra år är ju en blinkning i de här perspektiven) är de dinosaurier som hittades av den skarpögda Mary Anning under tidigt 1800-tal, bland annat Plesiosaurus, Ichtyosaurus och Dimorphodon.

Jag vet inte i hur hög grad Simon Stålenhag har kunnat använda sig av senare års rön om dinosauriers kolorering, men hans färgval växlar mellan fantasifulla och rimliga, precis som jordens djur gör än idag. Vi ser ödlevarelser med färgschatteringar som får dem att smälta in i sitt omgivande landskap, och andra i pråliga färger som säkert signalerar viktiga budskap till potentiella partners och rivaler. Anna Davours texter är korta men hinner berätta mycket om djuret och dess sammanhang. Urtidsbilder är en fantastisk och fantasieggande bok som jag hoppas att många kommer att bläddra igenom många gånger.

Fler böcker av Simon Stålenhag:
Ur varselklotet

Labyrinten

 

*** recensionsexemplar ***