Errantry av Elizabeth Hand

Jag gillar verkligen idén att skriva fantastik-berättelser där det övernaturliga/udda/sagolika inte tar allt fokus utan smygs in i utkanten av en annan historia - i teorin. Säkert kan det fungera i praktiken, men när jag läste Elizabeth Hands novellsamling Saffron and Brimstone blev jag mest av allt irriterad på att historierna rörde sig än hit, än dit utan någon röd tråd vare sig för det vardagliga eller det oväntade. I Errantry, en senare kollektion, är den första och sista novellen av det slaget: oorganiserade huvudpersoner på oorganiserade utflykter, som dessutom mer eller mindre väljer att lämna platsen just när det börjar bli spännande.

Raka motsatsen till detta får vi i en novell om två häxor, där fantastiken flödar över i form av trollformler, magiska drycker, de fantasifulla ingredienserna som behövs och allt annat som har annan form och andra namn än i ett vanligt hushåll. Att vrida upp fantastikknappen till elva var heller inte lösningen som gjorde mig nöjd! I den novellen och flera andra finns tillfällen till att skapa stor spänning, vilka jag tycker slarvas bort.

Flera av de andra berättelserna är dock intressantare, med en bra balans mellan välkänt och okänt. Hands inlevelsefulla skildringar av en natur som inte är ljuvligt vacker utan rik, kall och litet farlig är magiska i sig. Riktigt fascinerande och litet otäck är bokens andra novell, Near Zennor, som fångar känslan av att kunna hitta något bakom den värld vi ser, den som kan vara så stark i ungdomen, men som kanske inte bara är en fantasi utan en verklighet med konsekvenser om man går för nära.

Elizabeth Hands sätt att berätta hör inte till det jag tycker bäst om att läsa, men jag vet att många tycker mycket om hennes stil, och jag kommer att komma ihåg några av historierna länge framöver.


Fler böcker av Elizabeth Hand:
Saffron and Brimstone

Rineke Dijkstra på Hasselbladstiftelsen

Hasselbladstiftelsen delar varje år ut pris i fotografi. År 2017 gick det priset till den nederländska konstnären Rineke Dijkstra, som varit verksam och hållit igång projekt under flera decennier. I motiveringen stod bland annat "Hennes storskaliga fotografier fokuserar på temat identitet. Hon fångar ofta sina modeller i perioder av förändring eller i ögonblick av sårbarhet. Rineke Dijkstra arbetar med serier och hennes bilder för tankarna till den visuella skärpan i sextonhundratalets nederländska porträttmåleri. Hon skapar intima gestaltningar av sina modeller, samtidigt som hon ger en antydan om deras livsvillkor."

I anslutning till Göteborgs Konstmuseum ställer Hasselbladstiftelsen ut fotografier och fotosviter av Rineke Dijkstra vilka ger en (begränsad) inblick i hennes metod och motiv. Den unga kvinnan Shany är fotograferad både privat och i sin israeliska arméuniform. Jag ser inte tillräckligt med detaljer för att komma Shany närmare inpå livet. Där finns också två foton ur en serie porträtt av flickor på en polsk strand. Den unga flickan i grön baddräkt tittar avvaktande mot kameran, och visst kan man gissa sig till delar av hennes personlighet, men jag tänker mer på hur mörk och grå himlen och vattnet bakom henne ser ut. Tycker hon om att bada fastän det är kallt eller stannar hon för fotografens skull? Vad tror hon att fotografiet skall betyda för henne själv?

Fotoserien om Almerisa är dock fascinerande i egen rätt. 1994 började Dijkstra fotografera nyanlända flyktingar från Bosnien. En av dem var barnet Almerisa, som med ett foto taget varje år växer upp till en ung kvinna och i de senare bilderna en nybliven mor med ett eget barn. Det är intressant att se ögonblicksbilderna uppradade bredvid varandra, och jag hinner fundera på vad Almerisa jobbar med och hur många vänner hon har. Men återigen ger fotografierna inte mycket vägledning, och jag känner inte något engagemang i Almerisas liv när allt ser så ordnat och fint ut inför kameran. Kanske finns det andra som grips av Rineke Dijkstras foto, och kanske skulle jag ändra mig om jag såg fler av hennes verk, men mig går hennes tilltal helt förbi.

Länk till Hasselbladstiftelsens sida om Rineke Dijkstra

Wonder Wheel

Nöjesfält med åkattraktioner och restauranger målade i grälla färger koncentrerar och nästan tvingar fram glädje hos besökare som spenderar några timmar av sin tid där, men man skulle kunna bli galen av att stanna där för evigt. Det är dock där som Ginny lever, och som servitris på hummerrestaurangen Ruby's målad i inbjudande mintgrönt kommer hon aldrig bort från 1950-talets Coney Island. Den lilla lägenheten är en omgjord bar som ser inbjudande ut, men de stora, öppna fönstren släpper in blinkandet från nöjesfältet dygnet runt.

I filmen Wonder Wheel är det Mickey (Justin Timberlake) som för ordet, talande rätt in i kameran, men fokus ligger hos Ginny (Kate Winslet). Hennes make Humpty (Jim Belushi) åker iväg och fiskar med grabbarna och är rätt nöjd med livet, men Ginny har inget att se fram emot där hon sjasar från tallrikarna på Ruby's till tallrikarna hemma. Skådespelardrömmarna fick hon lägga på hyllan när hon fick Richie, den okontrollerbare sonen som sätter eld på prylhögar titt som tätt.

Mickey är en romantiker, med författardrömmar dessutom. Så mycket han kan läsa in i Ginnys uppgivna figur där hon går förbi honom! Snart har de båda fastnat i en intensiv och hemlig kärlekshistoria som ger båda ny energi. Men trots vad Mickey försöker intala sig själv är det svårt att se någon framtid för dem båda, på olika platser i livet och med olika drömmar om nya liv. Bland allt som blinkar och snurrar på Coney Island är det svårt att hitta ro och äkta kärlek.

Karaktärerna i filmen är alla litet upptrissade, talar mycket och exploderar i känslor med jämna mellanrum, och det går att känna igen från tidigare filmer av Woody Allen. Det stör litet när både Ginny och i nästa scen Mickey kanaliserar litet väl mycket av regissörens nervösa gester och tonfall, men det eskalerar tack och lov inte därifrån.

Med den begåvade Kate Winslet i huvudrollen vill man kanske gärna se Wonder Wheel som en variation på Allens fina film Blue Jasmine. Tyvärr känns den här filmen som att den saknar hjärta, hur mycket man än kan leva sig in i den pressade Ginnys känslor. I slutscenerna är det nästan elakt hur filmen låter Ginny förvandlas till något obehagligt inför våra ögon. Men man kan också se det som en brytningspunkt där Ginny ser på sina egna val och tänker sig att de har förvandlat henne till en annan sorts människa. Det är ändå minnesvärt att ha sett hur Ginny åtminstone för en tid hade en egen bubbla av lycka inuti den stora, grälla bubblan av lycka på Coney Island.

Mind Over Ship av David Marusek

Nästan tre år efter att jag läste Counting Heads var det ändå ganska lätt att reorientera sig i den hastigt tickande framtid David Marusek tänkt fram, så väl har den fastnat i minnet. En mentar som evolverat ur en grundläggande AI för att bli en personlig följeslagare är något annat än en proxy, en AI baserad på dina egna personlighetsdrag och med långtgående befogenheter att fatta beslut i ditt namn. Lägg därtill långa serier av kloner med personlighetstyper särpräglade för att göra dem extra lämpade för uppgifter som sjuksköterskor, säkerhetspersonal och liknande.

En stor del av handlingen i Mind Over Ship fokuserar på Mary och Fred, ett äkta par som båda i slutet av första boken handlade på sätt som kan tolkas som otypiskt för deras genetiska linjer (evangeline respektive russ). Har de, och då speciellt Fred, utvecklat den clone fatigue som många fruktat? Vad kommer det att betyda för deras systrar och bröder i genlinjerna? Det är mycket intressant att boken nyanserar och fördjupar sig i utvecklandet och användandet av kloner i samhället. Fred och Mary kommer från firman Applied People, men det finns andra klonframställare som är ivriga att ta en större marknadsandel, kanske med moraliskt mindre nogräknade tekniker.

Ett annat fokus ligger på Ellen Starke, dotter till Eleanor Starke som dödades i en svår flygkrasch ur vilken enbart Ellens huvud räddades. Att regenerera kroppar är fullt möjligt men ändå en komplicerad process, och medan Ellens kropp bokstavligt talat växer fram från ingenting är hon svag. Det ger utrymme för intriger och sabotage från övriga styrelsemedlemmar i konsortiet som utvecklar generationsskepp för att kolonisera nya planeter, vilket är ytterligare ett intressant spår i handlingen.

Kollektivet Kodiak som hade stor del i att etablera världsbygget i Counting Heads gör bara ett kort men välkommet gästspel i Mind Over Ship. David Marusek tar ett intressant steg ut i rymden, om än halvvägs, när han vidgar sin historia. Därtill har han lagt grunden för att fortsätta ännu längre om han skulle vilja. Dock har det varit tyst från honom sedan Mind Over Ship publicerads år 2009, fram till 2017 då han släppte Upon This Rock: Book 1, en bok av annan karaktär. För min del är Counting Heads och Mind Over Ship så omvälvande att de inte behöver en fortsättning, men jag ser fram emot att läsa fler berättelser från Maruseks skarpa hjärna.

Fler böcker av David Marusek:
Counting Heads

Batavernas Trohetsed på Göteborgs Konstmuseum

Till vardags hänger den ju i Stockholm, men jag har stött på Rembrandts imponerande tavla både i Amsterdam och nu senast på Göteborgs Konstmuseum, som dessutom byggt upp en förklarande och jämförande utställning kring den. Rembrandt van Rijn levde mellan åren 1606 och 1669, och målade Batavernas Trohetsed till Claudius Civilis åren 1661-1662. Han hade haft en lång och givande karriär som konstnär, men hans verk hade börjat falla ur modet och själv hade han också förändrat sin stil.

Jämfört med tidigare tavlors klarhet och mjuka ytor kan Batavernas Trohetsed se ut att vara slarvigt målad, men ytan är i själva verket mycket bearbetad för att ge genuint djup i mörkare partier och en skarp kontrast till de skira partierna såsom kristallglaset i bilden. En filmslinga som visas i lokalen berättar om hur röntgenbilder av tavlan avslöjar de många omarbetningarna, inklusive borttagande av figurer som varit med i en tidigare variant av tavlan.

I salen visas också verk av konstnärer samtida med Rembrandt, och även om deras framställningar av mjuka, dyrbara tyger är lockande för fingrarna har de inte samma djup och verklighetskänsla som Rembrandts motiv visar upp. Även de etsningar av mästaren som ställs ut visar så många nyanser och variationer med sina enkla streck. Det är fint att få se den fascinerande Batavernas Trohetsed förevisad med mer djupgående förklaringar och bakgrundshistoria, så är man i närheten är det värt att besöka utställningen på Göteborgs Konstmuseum.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Batavernas Trohetsed

The Greatest Showman

P.T. Barnum levde och verkade i USA under 1800-talet, en tid då fattigdomen var djup och vitt utbredd, men då företagsamma och lyckosamma människor kunde grunda egna imperier och göra sig enorma förmögenheter. Tänk att starta en cirkus, något som i sig kan bli ett medel för att ta sig från knappa omständigheter och uppfylla sina drömmar, och som underhåller både fattiga och rika nästan sida vid sida! Barnum & Bailey Circus fanns kvar ända fram i våra dagar, och lades inte ned förrän 2017.

Men innan P.T. Barnum startade den cirkusen vi känner igen idag hade han en cirkus av ett annat slag: en freak show där människor med udda utseenden och förmågor, äkta eller fejkade, visade upp sig för betalande besökare. Skäggiga damen, albinos, en sjöjungfru och den småväxte pojken som fick artistnamnet General Tom Thumb (Tummetott). Det är där som filmen tar sitt avstamp, med avstickare till barndomen och åren strax innan grundandet.

Filmen The Greatest Showman har en modern touch i design (osannolikt glitter och färg på de fantastiska kostymerna), musik och tema: P.T. Barnum hjälper sina utstötta protegéer att finna sin värdighet och glädje i att visa upp sig, och få betalt för det, inte bara spott och hån. Men filmen är en musikal, vilket betyder att de motsättningar och sorger som hade kunnat skava på riktigt poleras över med en sång - även när det är illa vet man att det kommer att vändas i lycka snart igen.

I mina ögon börjar filmen svagt; det är litet genant att se Hugh Jackman och Michelle Williams spela tjugoåringar, hur bra skådespelare de än är, men efter hand kommer rollerna som Phineas Barnum och hustrun Charity Barnum ikapp sina gestaltare. Sångnumren blir inte riktigt övertygande förrän en bit in, i en klassisk win you over-duett mellan Barnum och den tilltänkte investeraren Phillip Carlyle, spelad av flickfavoriten Zac Efron. Snart efter det lyfter taket i den starka och minnesvärda balladen Never Enough, som i filmen sjungs av Jenny Lind spelad av Rebecca Ferguson men med sångröst av Loren Allred.

Förutom skönmålningarna finns det en hel del rena oriktigheter i filmens handling, och det ser jag som en brist. Om man håller i minnet att The Greatest Showman bara är mycket löst baserad på P.T. Barnums liv så är det en färgsprakande musikal att låta sig underhållas av.

Flow my tears, the policeman said av Philip K. Dick

John Dowland komponerade musik som lever kvar och uppskattas än idag, fyrahundra år senare. Flow, my tears, fall from your springs är en av många strofer från hans sånger som citeras i boken som också fått sin titel från dem. Dowland och andra viktiga tänkare och kulturskapare citeras flitigt under handlingens gång, men sorgligt nog framstår samhället i övrigt inte som kulturellt högtstående eller ens civiliserat. Huvudpersonen är Jason Taverner, en superpopulär sångare och underhållare vars alster har mycket mer profana titlar.

Men berömmelsen, kändisvännerna, lyxvåningarna och nästan alla pengar försvinner ur Taverners händer efter en mystisk attack från en försmådd älskarinna. Han vaknar upp på ett sjaskigt hotellrum i en sämre del av staden. Detta är ett mycket stort problem, då den framtida värld han lever i (1988) är en polisstat med regelbundna och hårda kontroller av medborgarna. Att fastna i en polisspärr och inte ens finnas i systemet, som är fallet med Taverner, kan föra en direkt till arbetsläger med liten chans att komma därifrån.

I diktaturer finns dock ofta underjordiska rörelser som kan hjälpa dem som hamnat i knipa. Taverner lyckas hitta en skicklig förfalskare, Kathy Nelson, som ordnar nya ID-kort åt honom. Dock är hon mentalt instabil, och, förutsägbart nog, faller hon för Taverners inneboende charm och tigger om att han skall stanna hos henne ätminstone över natten. Det är ett problematiskt och återkommande tema att kvinnornas utseenden beskrivs i detalj och tyvärr ofta nedlåtande förkastas av den dryge Taverner, för att inte tala om att de på olika sätt är tuggade och utspottade av hela systemet till en plats i periferin. Men ändå är det faktiskt de trasiga kvinnorna Taverner möter och får hjälp av som har mest intressanta personligheter, bakgrundshistorier och faktiskt livsvisdomar att dela med sig av. Kanske har Taverner kastats till samhällets botten för att lära sig ödmjukhet och mänsklighet?

Lösningen på gåtan är tyvärr inte helt logiskt sammanhängande i boken, men det går att plocka upp den som läsare och fundera vidare på den. Redan tidigt kastar Dick ut några idéer som kan vara ledtrådar eller sidospår. Kathy berättar till exempel att hon brukade tro att männen hon satt på mentalsjukhus med var kändisar, så kanske är Taverner en av hennes fantasifoster? Det är en intressant tanke, och det är ju inte omöjligt att en författare som PKD skulle kunna skriva en bok med den utgångspunkten. Trots att logiken i gåtans lösning enligt mig inte håller, ger boken och i synnerhet dess luckor som sagt många impulser till att tänka vidare på vad som är möjligt och inte möjligt.

Snowflake har också läst boken och kan berätta mer om den.

Fler böcker av Philip K. Dick:
The Man in the High Castle