Midnight Mass

Se det här som en finstämd, filosofisk berättelse om hur medlemmarna i en liten katolsk församling relaterar till sin tro under mirakel och prövningar. Och sedan kommer vampyrerna.

Under de första avsnitten av miniserien Midnight Mass ser vi bara antydningar till kusligheter i mörkret, i ögonvrån. Den som väntat sig mer från början blir förhoppningsvis istället förhäxad av bilderna från den karga men vackra miljön: ett fiskeläge på en ö med krympande befolkning, slitna hus, hårt och knappt arbete på sjön men underbara soluppgångar. 

Har man sedan ett uns av förståelse för den återvändande förlorade sonen Riley Flynn, så är det givande att se och höra honom brottas med skulden över att ha dödat en flicka när han körde rattfull. Kan han återvända till kyrkan och känna förlåtelse? Så lätt är det inte för honom, tron har han glidit bort från sedan länge. Men just därför har han intelligenta och ärliga diskussioner med dem som vill honom väl: församlingsprästen fader Paul Hill, och highschool-förälskelsen Erin Greene. Just samtalen med fader Paul är djupt filosfiska och religiösa, och det är ypperligt att rollerna spelas av så goda skådespelare som Zach Gilford och Hamish Linklater.

Fader Paul har själv just kommit till Crockett Island med en hemlighet i bagaget, när St Patricks församling istället hade väntat sig att den 80-årige Monsignor John Pruitt skulle återvända från sin pilgrimsresa till det heliga landet. Tillsammans med den karismatiske fader Paul upplever församlingen händelser som kan räknas som mirakel - gamla värkande kroppar återfår sin spänst! Den förlamade Leeza kan gå igen! Vem vill ifrågasätta sådana fantastiska saker?

Har man varit engagerad i en kyrka så har man säkert stött på den intensivt religiösa, beskäftiga, rent av jättejobbiga människotypen till vilken Bev Keane hör. Hon hjälper till och sköter sysslor i kyrkan och prästgården, och kan alltid recitera ett passande bibelord för att förklara varför något sker, eller snarare varför man skall acceptera att något sker, hur underligt det än är. Allteftersom handlingen framskrider kommer hennes styrande och ställande och förklarande att bli mer ödesdigert. Och fader Pauls omsorger om sin församling, hur ärligt menade de än är, kommer att vändas i något fasansfullt. Men när det mystiska gör sin entré och sätter tänderna i de villiga, kommer några församlingsbor, tillsammans med serien Midnight Mass, att behålla sin mänsklighet.

Tre dagar innan av Mira Teeman

De luftiga novellerna i samlingen Tre dagar innan ger oss många vackra sommardagar ur ett barns synvinkel, de där sommardagarna som aldrig verkar ta slut men där något som inte går som man vill ändå kan irritera och oroa. Vi vet att i utkanten av barnens värld är kriget på väg att bryta ut, eller har kanske redan gjort det. Vi kan också undra om alla unga huvudpersoner kommer att överleva. En del kanske till och med är målet för krigshandligarna.

I berättelsen September 1939 är det faktiskt skönheten i de tidiga höstdagarna som står i fokus, fastän kriget nu gör sig påmint varje dag i form av sirener och flygplan som dånar över himlen. Mot slutet av boken kommer en novell som liknar ett av nittonhundratalets formexperiment, med ett oväntat möte på gatan som upprepas i olika berättarstilar. Men den lekande prosan som aldrig riktigt kommer till saken rör sig uppenbart i cirklar kring den verkliga katastrofen, den som man inte vågar tala om av rädsla för att ingen vill lyssna.

Vi vet att många av andra världskrigets överlevare möttes av just den oförståelsen eller viljan att inte veta, som gjorde att flyktingar efter andra världskriget behövde tala så som Mira Teeman gör: sakligt och tydligt, men ändå inte om just det som bränner. Mellan raderna i Teemans klara prosa går det att läsa sig till livsöden som är på väg att kastas om, kanske till och med kastas bort.

Trollflöjten på Folkoperan 2025

Det är de tre damerna utsända av Nattens Drottning som besegrar den hemska ormen. Det går i ett huj! Sedan lägger de desto mer tid på att trånande besjunga den söte unge mannen som svimmade av skräck vid anblick av besten. Ovanligt vacker är han, kanske är han något för Nattens Drottning?

Den vackre mannen är förstås prins Tamino, och snart har han fått sällskap av den färggranne Papageno, som inte är riktigt så söt och lättälskad som i andra uppsättningar, fast ändå alltid rolig. Nattens Drottning sänder ut dem båda på uppdraget att rädda hennes dotter Pamina, som är fångad av Sarastro, och lyckas de så skall den nyförälskade Tamino få gifta sig med henne!

Nu har ju librettot vändningen att Sarastro är vis och god, och förklarar för Tamino att det är Nattens Drottning som är ond och att han därför måste ta Pamina ifrån henne för att uppfostra henne rätt. Men i Stéphane Braunschweigs uppsättning på Folkoperan år 2025 är det inte så enkelt. Vi ser Pamina värja sig för sin faders vackra ord, efter att redan ha kunnat irriteras av de många utläggningarna om kvinnors oduglighet. Sarastro och hans vishetsdyrkande män framstår som dystra och förtryckande. När Sarastro sjunger om att i hans palats finns inga tankar om hämnd utan man hjälper sin broder, är det ju från en maktposition där han själv alltid kan bestämma vad som är rätt och fel, och utdöma straff till dem som inte följer de rådande reglerna.

Det skaver också en del i hur Tamino och Papageno skall prövas i hur väl de kan stå emot kvinnors vädjanden, för att till belöning få - varsin kvinna! Nåväl, vi såg ju på den hotfulle Monostatos hur illa det går när man inte kan hantera sina lustar. Men instrumenten de båda männen använder för att klara svårigheterna i Sarastros palats - Papagenos klockspel och Taminos trollflöjt - är för övrigt gåvor från Nattens Drottning. Man börjar lätt oroa sig för om den oskuldsfulle Tamino skall hjärntvättas av Sarastros Isis- och Osiris-kult, och förlora sin äkta kärlek till Pamina. 

Handlingen i Trollflöjten går inte att kasta om alltför mycket, men det är bra att vi får några tankeställare på vägen. Framförandet är i vilket fall som helst ypperligt och underhållande, med välförtjänta applåder från publiken efter varje scen och varje aria. Karolina Andersson är helt enkelt magnifik som Nattens Drottning, med exakthet och inlevelse i sina tongivande arior, och som motpolen Sarastro hör vi Johan Schinklers djupa, mäktiga stämma. Endre Aaberge Dahl fyller Tamino med ungdomlighet och kärlek, och Clarice Granado ger Pamina en ljuvlig stämma och integritet också när föräldrafigurerna sliter henne åt var sitt håll. Det är inte helt lyckat att Anton Lundqvists och Josef Törners oskolade stämmor som Papageno respektive Monostatos ställs mot alla starka operaröster, även om de är starka skådespelare, men de tre damerna Karin Mobacke, Lovisa Huledal och Kari Koskinen är fantastiska var för sig och alla tillsammans, liksom de tre söta pojkarna som hjälper de unga tu på vägen. Scenografin är litet väl kal och mörk, men det gör ingenting när scenen fylls av brokig, underbar musik.

Länk till Folkoperans sida om Trollflöjten

Koppla av

I ett sketchprogram går det att variera tema, även om humorn har en grundton som sätts av dem som skrivit och medverkar. Erik Haag och Anders Helgeson har skapat serien Koppla av tillsammans med Björn Gustafsson, som spelar olika typer i alla inslagen. Några av gubbarna kommer igen så att man ser hur deras historier utvecklar sig, och man kan också se deras berättelser ihopklippta till egna avsnitt på SVT Play, men det är roligt att se dem utspridda över de tio avsnitten.

När stämningen varierar mellan scenerna kan man roas av alla inslag, även av dem man tycker är lagom-roliga, men också hitta ett par riktiga favoriter. För egen del är det till exempel killarna som försöker överleva efter att mänskligheten drabbats av ett zombievirus, och sportreportern som till och med kan mindre om sport än jag men försöker ge besked till studion om den kommande "matchen" i skidskytte eller om de tre lagen - gröna, vita, svarta - på fotbollsplanen. Och ärligt talat har jag stor förståelse för hur mycket man kan längta efter bullarna som är upplagda på konferensbordet.

Där är också den överdramatiske gamle skådespelaren Arild Paraply, och den passiv-aggressive väderkillen Tobias som blir besviken över att få presentera dåligt väder. Driften med dating-program är också härligt jobbig. Det är bra att sketcherna inte stannar på nivån "en rolig idé" utan driver dem vidare, med seriösa skådespelarinsatser som bidrar till stämningen i scenen. En kvart om dagen av Koppla av ger några riktigt goda skratt.

Veniss Underground av Jeff VanderMeer

Det kan vara svårt att förstå invånarna i Veniss Underground som lever sina normala (?) liv utan att oroa sig för den genomförorenade miljön, och för grymheterna som pågår på nivåerna under staden och ger avtryck även på markplan. Eller kanske är de inte så olika oss, som vet att världen innehåller så mycket orättvisa, fast kanske inte direkt under våra fötter. Helt oberörd är heller inte Nicola som arbetar som programmerare (med holografiskt gränssnitt i sina fingerspetsar). Hennes förre älskare Shadrach kom från de underjordiska planen, och hon funderar ofta på hur hans liv kan ha varit där.

Tvillingbrodern Nicholas hanterar dikotomin genom att inbilla sig att han, som en konstnär som skapar Living Art, kan klara sig även i den tuffare världen. Men vi anar att han är ute på djupt vatten när han med en macho-attityd som en modern cowboy valsar in på marknaden för att köpa en surikat (meerkat) och försöka få kontakt med Quin, skaparen av alla hybriddjur som rör sig på stadens gator och därunder.

Det som först såg ut som spännande nya livsformer och en ficka av ren natur på ett oväntat ställe, utvecklar sig till en grym, köttslig variant av Törnrosa/Orfeus bland organtrafficking och liv värda mindre än delarna av helheten. Om människorna på ytan trodde sig vara på toppen av näringskedjan så visar det sig snart att alla hugger på alla och ingen kan känna sig trygg. Kanske kan den kärlek som redan tagit slut ändå vara det som gör livet värdefullt.

I Veniss Underground använder Jeff VanderMeer några teman som han utvecklar vidare (och enligt min mening bättre) i böckerna om Ambergris - en bror och en syster som är förbundna men olika varandra, en stad där invånarna vill ignorera vad som händer under fötterna. De många staplade, muterade kroppsdelarna och den lika högt staplade likgiltigheten inför livets värde gör Veniss Underground mer svårsmält än VanderMeers övriga böcker.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:

City of Saints and Madmen

Shriek: An Afterword

Finch

Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Vredens druvor på Dramaten

Historien börjar med det sista regnet. Under en kvarts timme berättar Anders Beckman hur naturen blir torrare, jorden får en skorpa, växterna skrumpnar ihop och dör. Det är en apokalyptisk berättelse som fortsätter för människohand: när åkrarna inte längre ger skörd behövs inte längre arrendatorerna som brukar dem. Effektiva traktorer rullar in i deras ställe, och familjerna som odlat och skött om grödorna måste flytta på sig. De måste flytta, de får inte längre bo kvar i husen de inte äger. Det är en grym berättelse men ytterligt vältaligt och skrämmande formulerad, allvaret understruket av tilltagande bakgrundsmuller och det innerliga framförandet.

Under pjäsens gång kommer de olika rollfigurerna att ha egna monologer som berättar handlingen för familjen vi följer men specifikt också för dem själva. Dessa monologer har de starkaste och mest målande orden i pjäsen. Tyvärr faller oftast dialogerna däremellan platt, med banala replikskiften som inte ens goda skådespelare som Ingela Olsson och Erik Ehn kan lyfta. Den som bäst kan fylla sina ord med glöd är Karin Franz Körlof, även om alla skådespelare på scen gör så goda insatser som de kan.

På resan från det sönderbrända Texas mot Kalifornien som likt ett paradis på jorden skall digna av frukt, möter familjen gemenskap hos de många andra som är på samma väg, men också hårdhet hos olika former av lagförare och inte minst cynism hos ägarna till odlingarna som vet att hungriga människor kan jobba för småsmulor. Resans slit görs tydlig av att skådespelarna på scenen vadar genom sand, ett grått sandlandskap där man också kan vara nära att sjunka och försvinna dignande under arbete eller hopplöshet. Trots de mindre givande dialogerna är Dramatens uppsättning av Vredens druvor stark och drabbande.

Länk till Dramatens sida om Vredens druvor

Captain America: Brave New World

Den nya världsordningen börjar med olycksbådande musik, medan den nyvalde presidenten väntar på att hyllas av konventsdeltagarna. När han träder fram, på valnatten och även senare, är det i skydd av skottsäkert glas. Låt oss redan nu gissa att glaset inte kommer att skydda honom för alltid. Presidenten i fråga är hämtad från en tidigare film, The Incredible Hulk, liksom efterverkningarna från den filmen leder till konflikterna i den här (även om några av skådespelarna är utbytta).

Det är numera Sam Wilson som bär Captain Americas sköld. Vingarna har han kvar, uppgraderade till vibranium av vännerna i Wakanda. Alltså behöver världen en ny Falcon, och till det börjar den unge Joaquin Torres sin "training on the job" efter att redan ha varit Sam Wilsons sidekick i The Falcon and the Winter Soldier.

Men i den här världen och den här tiden är det inte enkelt att vara hjälte, särskilt inte när presidenten inte verkar vara helt att lita på. Det tar emot en del att vara superhjälte i tjänst åt ett land som i trettio år fängslade och experimenterade på Isiah Bradley som hade kunnat vara en annan Captain America. Kanske är ändå misstron mellan de inblandade på väg att försvinna, kanske går det att ställa saker till rätta igen? Nej, inte när en illvillig intelligens från skuggorna styr både människor och stora politiska skeenden till konfrontation och blodig hämnd för gamla oförrätter. Även människor som vill göra det rätta kan luras och utnyttjas till det.

Vibranium är ett fantastiskt material, men nu får det konkurrens av adamantium! Stora mängder av adamantium har upptäckts i den Celestial Island som framträdde i Stilla Havet i slutscenerna av filmen Eternals. (Det gör det extra roligt att filmen uttryckligen citerar Harry Styles, eftersom han var Blorko i Eternals.) Men hur skall världens länder kunna komma överens om utvinningen och fördelningen av adamantium? Ett möjligt världskrig blir alltför troligt.

Superhjältefilmernas tid är inte över, men de största stjärnorna är inte längre med i leken och såväl Marvel som dess nya huvudrollsinnehavare behöver hantera det, genom att skapa TV-serier och filmer på andra plan än de bombastiska galax-omspännande äventyr vi har sett de senaste tjugo åren. Captain America: Brave New World är en paranoid thriller, med inslag av superkrafter och omänskliga hjältar, men också en viktig kärna av mänsklighet. Sam Wilson får både ta emot och själv ge uppmuntran om hur ingen kan vara felfri, och att hjältarna man trodde var osårbara inte behöver vara det för att fungera som inspiration för andra. Och emellan paranoian och kamratskapet innehåller filmen också en hel del actionscener i luften och på marken med hus - Vita Huset! - som krossas, precis som det skall vara i en superhjältefilm.

Use of Weapons av Iain M. Banks

Den tredje boken jag läser i Iain M. Banks inflytelserika bokserie ger inte heller ett uttalat inifrån-perspektiv av Culture. Huvudpersonen Zakalwe är en person som rekryterats av Culture och utför uppdrag åt dem, men väljer att inte inlemmas helt. Efter ett tag börjar han gå sin egen väg och arbeta delvis i andan av Culture, men något steg längre och med mer fördömande och mindre förstående attityd än Culture brukar uppvisa. Det är kanske inte så lyckat. Parallellt med handlingen som fortskrider kronologiskt framåt, möter vi Zakalwe i en serie tillbakablickar som istället hoppar kronologiskt bakåt. I de scenerna är han (ibland bokstavligen) djupt nere på botten och/eller inbegripen i stridshandlingar som inte verkar gå mot någon bra upplösning. I ögonblicken av störst fara väntar han på att bli räddad av en Culture-kapsel. Det är inte alltid som den kapseln kommer när han önskar det som mest.

Ytterligare en aspekt av Cultures filosofi och argument mot dem dyker upp i berättelsen. Culture är emot terraformning. Varför då? Även de som är fullvärdiga medlemmar kan ifrågasätta det. 

När bokens andra huvudperson Diziet Sma och hennes ledsagande drönare Amtiskaw-Skaffen söker upp Zakalwe för ett nytt viktigt uppdrag är han trött på stridandet. "No soldiering" nämner han som villkor. Men hans militära kunskaper har alltid varit det som efterfrågats främst. I den baklänges genomlysningen av hans liv kommer vi närmare det såriga minne som han vill täcka över genom att tvinga sig vidare i livet. Det var nog så att de taktiska militära kunskaper han förskaffat sig genom årtiondens strider på olika mark hade behövts som bäst i just det första slag då han ännu inte kunde väga långsiktiga konsekvenser mot kortsiktiga vinster.

Fler böcker av Iain M. Banks:

The Algebraist

Consider Phlebas

The Player of Games

Tysk expressionism på Moderna Museet

Moderna Museets utställning Tysk expressionism fokuserar på konstnärsgruppen Brücke, som bildades 1905 i Dresden av de fyra arkitekturstudenterna Ernst Ludwig Kirchner, Fritz Bleyl, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff. Senare anslöt Emil Nolde, Max Pechstein och Otto Mueller, och 1911 flyttade gruppen till Berlin men föll sönder och upplöstes 1913.

Erich Heckel, Mann in jungen Jahren (1906)

Med synliga, kraftiga penseldrag och oväntade färgställningar ville man visa sina känslor snarare än att avbilda sina motiv exakt. 

Emil Nolde, Weisse Stämme (1908)

Samtida strömningar som Jugend / Art Deco gav förstås influenser även till Brückes konstnärer, även om de sökte egna uttryck.

Fritz Bleyl, Der Pelikan (1904)

De uppskattade träsnitt till stor del för mediets inneboende egenskaper, och kunde låta träets ådring bli en del av sina verk.

Ernst Ludwig Kirchner, Augustusbrücke in Dresden (1905)

Ernst Ludwig Kirchner, Burg Rabenstein (1904-05)

Kanske är det orättvist som betraktare ett drygt sekel senare, men efter hand verkar de vågade färgvalen bli ett självändamål, en möjlig provokation mot en klandrande kritikerkår, men likväl svårt att ta till sig och uppskatta.

Erich Heckel, Junger Mann und Mädchen (1909)

Max Pechstein, Das glebschwarze Trikot (1910)

Karl Schmidt-Rottluff, Roter Giebel (1911)

Dock kan det vara lyckat som i Ernst Ludwig Kirchners bilder från Berlin, där den gröngula färgskalan förstärker känslan av att moderniteten skapat en kall tillvaro där människan inte funnit sig tillrätta.

Länk till Moderna Museets sida om Tysk expressionism

Ernst Ludwig Kirchner, Nollendorfplatz (1912)

Ernst Ludwig Kirchner, Fünf Frauen auf der Strasse (1913)

Black Doves

Att en av de Svarta Duvorna har nått ända in i regeringen (via giftermål) är en högvinst för spionorganisationen Black Doves. Helen sändes på ett mindre uppdrag till politikern Wallace Webb för ett tiotal år sedan, blev kvar vid hans sida och är nu gift med en minister som kanske en dag till och med blir premiärminister. Informationen hon kunnat läcka till Black Doves genom åren har de kunnat sälja vidare till högstbjudande, för de är inte allierade med någon regering eller nation.

Men vid sidan av den offentliga familjelyckan hade Helen en älskare, Jason. När serien Black Doves inleds blir han mördad, nästan samtidigt som två andra personer han samarbetat med. Sorg och vrede får Helen att piska upp sina gamla spiontrick, vilket rör upp för mycket damm för hennes handler Reed som kallar in Helens gamla spion-kollega och vän Sam Young för att hantera undersökningen.

Samtidigt har Kinas ambassadör i Storbritannien dött, och landet vädrar fulspel. En internationell kris, kanske till och med världskrig, är på väg att blossa upp, och personerna i Wallace Webbs kretsar gör vad de kan för att dämpa krisen. Det äkta paret Webb pressas hårt på var sina håll, men i Helens fall måste hon även handgripligen slåss mot lönnmördare som bryter sig in i hemmet. Inte otippat finns det kopplingar mellan Helens skurkar och Wallace skurkar. Ju mer hon och Sam nystar i händelserna, desto större och fler konspirationer rullas upp.

Miniserien Black Doves spelar på kontrasterna mellan dödandet och det blodiga våldet å ena sidan, och det trevliga, gulliga och till och med lättsinniga å andra sidan. Allt sker under de glitterdekorerade dagarna innan jul, och såväl Helen som Sam får innerliga samtal från oskyldiga familjemedlemmar i stressade ögonblick. Comic relief fast ändå litet smaklösa är de två tuffa kvinnliga lönnmördarna Williams och Eleanor, rappkäftare och respektlösa och alltid beredda på att dö med vapen i hand.

Låt oss acceptera det, och också att en kvartett frigående lönnmördare kan ta sig an en gisslansituation och hotande tredje världskrig orkestrerat av en organisation som alla varnar dem för. Litet mer irriterande är att några ytterst lösa trådar glöms bort och bara knyts ihop i sista ögonblicket, litet i förbifarten i en stor tråkig infodump. Och hur kan ingen känna igen ministerns fru när hon stegar runt med blod i ansiktet? Men det finns ändå en hel del att uppskatta i Black Doves - snabba handling, action, snygga scener såväl med som utan handgemäng, och den pirrande känslan av spioner som verkar mitt i maktens innersta sfär.

Your Utopia av Bora Chung

Det stora inflödet av lättsam K-Pop, och K-Beauty som gör redan söta tonåringar till ännu sötare ungdomar utan porer, kan få en att tro att Sydkorea är ett samhälle med fokus på en glädjefull yta, ett lyckosamt syskon till det plågade Nordkorea. Ser man på filmer som kommer från det landet märker man dock ett hotfullt, våldsamt stråk under det vackra, och i samband med att Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur har artiklar förklarat hur hennes verk synliggör våldsdåd i Sydkoreas ej särskilt avlägsna historia som sopats under mattan av regimen. Allt det här är bra bakgrund när man börjar läsa novellerna i Bora Chungs samling Your Utopia. 

En historia som den första, The Center for Immortality Research, kan ha ett namn som antyder ett spännande och vedertaget SF-tema, men först röra sig i flera olika riktningar innan handlingen når ett mer oväntat slut. Det gör att de enskilda berättelserna blir som lapptäcken av flera olika intressanta möjligheter, vilka inte alltid hänger samman logiskt men kanske just därför berättar något helt annat och o-vanligt. Mest lyckad är ändå i mina ögon den mest sammanhängande titelnovellen, Your Utopia, en äventyrlig berättelse om ett AI-styrt fordon som blivit kvar då alla människor lämnat den kalla planeten, och som nu försöker överleva i en sönderfallande infrastruktur. Det givande perspektivet med en AI som försöker förstå omvärlden, eller i det här fallet människan inuti, återkommer i nästa historia, A Song for Sleep. 

Sist i boken kommer Author's Note: The Act of Mourning, vilket förklarar bokens tillkomst och den sortens våldsamma händelser jag nämnde i första stycket. Bora Chung har ett språk som är ovant för mig att läsa, med öar av känslor mellan hastiga scenväxlingar, men det är bra att få se världen på nya sätt.

Sweeney Todd på Operan

Stephen Sondheims livliga musikalmelodier går utmärkt att sjunga för Kungliga Operans skickliga sångare. På stora scenen kommer Benjamin Barker åter till London efter femton års straffarbete. Men hustrun och dottern som han har längtat efter i alla år väntar inte där - hustrun är död och dottern Johanna är strängt hållen av den orättfärdige domare Turpin, den som tillsammans med stadsvakten Bamford dömde den oskyldige Barker för att få honom ur vägen.

Kvar finns ändå hans forna barberarverktyg, i våningen där han brukade bo. Det hemska ödet för familjen som bodde där - Benjamin Barker och hans familj! - berättas för honom av Mrs. Lovett, som nu säljer Londons sämsta pajer på bottenvåningen. Med sina gamla rakknivar i hand tar sig Barker ett nytt namn,  Sweeney Todd, och börjar planera sin hämnd.

Karolina Blixt sjunger Mrs. Lovetts sånger med klarhet och personlighet. Kärleken låter som allra vackrast när den inlåsta Johanna sjunger duett med den uppvaktande unge Anthony Hope. Musiken är engagerande och till största delen lättsam, med god effekt i den hurtfriska sången om alla pajer och det nya innehållet som gör dem som delikata och uppskattade. Men när Sweeney Todd precis är på väg att få sin hämnd i första akten, då stannar musiken och handlingen upp och rör sig långsamt, för att inte hasta över utan ge Sweeney och oss alla tid att tänka på vad som skall hända.

I andra akten är såväl handling som musik mörkare, även om vi får en härligt komisk scen med påflugna måsar vid havet. Men de många rundlarna i scenbilden som utgjort stadsbilden rör sig på olycksbådande sätt och blir också till den hotfulla ugnen i Mrs. Lovetts källare, där så många fått en överraskande ände på sina dagar. Den tilltagande oron hos den oskuldsfulle hjälpredan Tobias gestaltas fint av Niklas Björling Rygert. Går det att hoppas på ett lyckligt slut? Kanske för det unga kärleksparet i alla fall?

Länk till Operans sida om Sweeney Todd

Foto: Emmalisa Pauly

Disclaimer

Beware of narrative and form, sägs det redan i inledningen av Disclaimer, detsamma antyder TV-seriens titel, och en viktig del i handlingen är en bok med den omvända försäkran att alla eventuella likheter med levande personer INTE är tillfälliga. Boken i fråga är skriven av författaren Nancy Brigstocke, men hittades först efter hennes död av maken Stephen Brigstocke som nu ger ut den under eget namn. Den handlar om sonen Jonathan, en stormande kärleksaffär han hade med dokumentärfilmaren Catherine Ravenscroft, och hans förtidiga död.

Av alla osannolikheter i serien Disclaimer, låt oss börja med dem som rör boken, som den okände Stephen Brigstocke ger ut på egen hand.

• Den lokala bokhandlaren ställer upp den prominent i sin lilla välbesökta bokhandel.
• Folk som kommer in köper den direkt och vill ha mer.
• Alla som får boken hemskickad till sig läser den direkt på en eftermiddag och tycker den är bra, även om de inte läst en bok på åratal innan.
• När Catherine får boken hemskickad till sig blir hon så upprörd att hon försöker bränna upp den, en kliché som självklart inte upphäver existensen av ytterligare kopior av boken.

Det icke trovärdiga hopar sig inte bara i handlingen utan även i framställningen: dialoger är så stereotypa att de inte låter mänskliga. Handlingen rör sig med myrsteg, förutsägbart, och om man mot all förmodan inte fattade vad som hände kommer en patosfylld berättarröst att upprepa det till dramatisk bakgrundsmusik. Allt detta tycks finnas för att försöka ge Disclaimer en tyngd som historien INTE har. Till en början lät jag mig luras att tro att något djupare faktiskt skulle avslöjas, kanske en meta-berättelse över eller under historien vi såg, men nej. 

Visst spelar Cate Blanchett och Kevin Kline ypperligt, och säkerligen uppskattar någon de ångande sexscenerna mitt i berättelsen, men det är inte värt sju timmars pinsam, seg plåga. Tror den annars skicklige regissören Alfonso Cuarón att vi aldrig har sett en liknande historia tidigare? Tyckte han verkligen att han gav oss något nytt, eller något gammalt i en ny, bra form? Nej. Skäms.