Skrymmande.

Jag går en kurs den här hösten, en termin helfart om att göra bilderböcker på HDK.
Lyxigt.
Så då har jag ett läxprojekt att jobba med just nu. Det liknar på alla sätt det jag annars gör, men idén kommer ur en övning på kursen och dessutom får man handledning.
I alla fall.
Förmodligen är det en bra sak, men nu VÄXER figurerna väldigt snabbt. Först var det svårt med vingspetsarna, att de kom utanför. Sen var det en dansare som behövde ett helt A3 själv.
Och så i går.
Berättelsens pappa, jag fick lägga till först ett och sen ett A3 papper till och då är han i halvfigur. Håret har jag samlat ihop i truls men han sträcker sig över stora ytor ändå...
Det är så rolig att rita!
Jag använder svarta tuschpennor, ganska tunna. Sen monterar och krymper jag bilderna i datorn och då gäller det att linjerna inte är för tunna. Större orginal behöver tjockare linjer och de som är små redan från början ska göras med extra tunn penna. Det gäller att komma ihåg det!
Ja.
Nu ska jag rita fjädrar, jättemånga.

Adventspresenter.

I går var det första advent.
Vi hade adventssöndag, alltså en vanlig siencefiction-söndag förstärkt med glögg, pepparkakor, ljus och pappersstjärnor. Gästerna var kompletterade med pappa.
Ibland när man har gäster så har de med sig presenter och om man har tur får man sådana presenter som verkligen passar bra, alltså att den som ger dem har tänkt. Nu fick vi till exempel hutlösa mängder smågodis.
Det passade utmärkt! Jag, och inte bara jag för den delen, älskar smågodis och nu när  jag skriver det här känner jag att jag är lite klibbig..
Pappa hade också en present. Hans presenter är nästan alltid helt rätt som presenter TILL mig, men framför allt är de presenter FRÅN honom. Gårdagens presenter var två stycker ursnygga svamppinnar. En mörkturkos och en orange.
Fast ingen av oss visste säkert vad det var, mer än någonslags röta. Den oranga pinnen ser ut att vara asp eller körsbär men den turkosa vet jag inte. De är helt mjuka båda två. Och snygga.
Kanske någon annan som vet vad det är för en svamp?

Julförberedelser….

Nu är det roligt för inför julen har en av de allra finaste bokhandlarna i Göteborg som bjudit in mig och Caroline för att berätta om vår Ina-bok!
Tanken är såklart att de som kommer och lyssnar ska köpa boken i julklapp till någon, men eftersom det är en sådan bra bokhandel som har massor av böcker så kan man köpa vad man vill. Eller låta bli, det går fint att komma bara för att bli lite inspirerad.
Vi är inte ensamma heller.
Så här,
Torsdagen 5 december är vi på Bokskåpet som ligger i hörnet mellan Värmlandsgatan och Tredje Långagatan. Vi är inte ensama heller, utan tillsammans med vännerna Kerstin Lundberg-Hahn och Charlotta Björnulfsson och dessutom Emelie Andrén, Malin Clausson och Kristian Wedel. 18.30 börjar det, det vore kul om ni kom!
Bokskåpet är en bokhandel specialiserad på barn- och ungdomsböcker. Har ni inte varit där så tycker jag absolut att ni ska skynda er och kolla! Det är mysigt och trevligt och Frida, Mia, Mio och Pia som jobbar där KAN barnböcker och tycker att det är roligt!
Ja.
Det var väl det tror jag?

Höstfint.

Kanske är det inte så städat.
Och kanske är det inte ett helt optimalt sätt att hantera vare sig trädgårdsmöbler eller träfasader.
Men det är vackert.
Som alla höstar.

Ett fynd.

Jag var på en liten pyttesemester häromdagen, på ett hotell med väggarna fyllda av bokhyllor. De var en bokklubb sa de och som gäst var man automatiskt medlem.
Medlemar fick ta med sig varsin bok hem.
I hyllorna stod alla de där bortglömda böckerna som blivit över. Gamla fina ryggar med relieffmönster och diskret gröna ränder och högblanka bokklubbsböcker om vart annat, pojkarnas julbok och helt inaktuella kåserier, udda titlar ur långa serier.
Jag ögnade genom alla hyllor jag hittade.
Och så var det en bok som stack till, en vän från förut, som jag nästan har glömt. Nästan, men inte helt.
Den här.

Jag läste den när den var ny, kanske var jag 16-17 år? Sidan med utgivningsår och översättare var utriven så jag vet inte. Men jag minns att jag tyckte om den.
Nu slog jag upp första sidan och började läsa. Fast! Som att öppna en port och dras in, vad glad jag blev!
Så här: Romanen handlar om några kvinnor på problemavdelningen på BB i Köpenhamn. Det är jul och nyår och det nya året som börjar är Internationella Kvinnoåret 1975. Författaren förklarar på baksidan att hon skriver för att den här främmande och slutna världen inte ska glömmas bort. Nu har det gått snart 40 år, tiden är lika avlägsen som platsen men eftersom texten rör sig i ett så slutet rum kan man ändå lätt smita in berättelsen. En fantastisk fin text!
Men bäst av allt.
Det här är en roman - med illustrationer! Det myllrar av allvarliga svartvita linnoliumsnitt om graviditet och födelse och det är så vackert, Dea Trier Mörchs bilder är så vackra.
Jag blir glad för det här visar att man visst kan ha bilder i en roman, det blir jättebra om bilderna bara är de rätta. Och några andra än de rätta bilderna ska man väl aldrig någonsin ha i en bok?

En fin ask.

Den här asken fick jag för ganska länge sen av någon jag kände.
En nästan-släkting, sådana kan man få på köpet ibland.
Om man har tur.
Vi hade inte träffats på länge och det var mitt fel. Sen fick jag höra häromdagen att hon var sjuk men när jag ville besöka henne så hann jag inte. För hon var så väldigt sjuk så hon dog.
Ja.
Så sorgligt kan det vara.
I skåpet bredvid soffan samlar min familj alla våra finaste saker och där hittade jag asken.
Inuti låg det snäckor, finsnäckor.
Och nu när jag går här och plockar inför nästa veckas skolbesök packar jag ner en av de snäckorna. En röd.
Jag brukar prata med barnen om hur man kan ladda sina fynd med berättelser och minnen.
Snäckan ur den fina asken är jätteladdad.
Nu ska den få åka till Lysekil.

Blåklockor.

Så här var det för kanske en vecka sen.
Att det blommat över för länge sen och just slagit ut på samma gång. Det blåa blir liksom mera blått som bakgrund.

Ejder.

Pappa brukar berätta om hur han en gång mot bättre vetande beställde in "fårets alla delar" på en restarang i Iran. Det visade sig snarare vara "fårets andra delar" och alla de övriga gästerna tittade skadeglatt på honom medan han försökte äta detta till frukost.
Just nu försöker jag ha semester vid havet.
Det går lite sådär faktiskt.
Men det verkar vara "alla delar"-tema på min sommar, ejderns alla delar närmare bestämt.
De stillsamma ropen och honornas roliga sätt att simma väldigt djupt i vattnet spar jag i hjärta och minne, men jag har fått några fynd att lägga i lådor också.
Fina fynd.
Nämligen,
en skalle fast utan näbb. Den fick jag i present av Susanne. Tack!

En näbb med vassa tänder.

Och ett bröstben. Man ser att det varit en guding (hane) för de turkosgröna fjädrarna som sitter klistrade mot benet.

Jag vet att några av er tycker att det här är otäckt. Men titta en gång till.
Det är vackert också.

Och vidare.

Ja, vi blev ju färdiga, Caroline och jag.
Nu ska jag ha semester är tanken men det har man ju hört förr.
För vi har naturligtvis redan börjat på något nytt. Mitt i allt annat som händer pågår ett mail och sms-samtal om personer, miljö och händelser. Skurkar funderar vi på också, problem och lösningar. Syskon och föräldrar, land och vatten.
Vi får se vad det blir. För fast man TROR att man vet vad man letar efter så kan man inte vara säker förrän man hittat det. Och vi är två som letar, det gäller att hitta ungefär samma sak. Och känna igen det som ett fynd att bli inspirerad av.
Hur som helst har jag packat ner papper, penslar och färg för att ge mig ut och leta.
Det ska bli roligt, roligt, roligt!

Och det här är fönstret på finfina Bokskåpet. Det har vi tejpat igen. Där bakom har vi utställning med alla smådelarna till tre av Ina-bokens uppslag. Gå dit och titta!

Färdig.

Sådana här presenter får jag av barn jag känner, väldigt fint.
Då blir jag såklart glad!
En annan sak som jag blir glad av är att vara FÄRDIG med något. Det händer rätt sällan.
Med färdig menar jag inte utled utan klar, som att det som skulle göras är gjort och blev bra så att jag kan lägag det i en fin skrythög och gå vidare. Härligt!
Nu är det ju fina Ina-boken som är färdig. I morgon ska vi ha bokrelease på Bokskåpet, Caroline och jag och eftersom de har en utställninsgvägg i den bokhandeln ska vi bygga och göra fint idag.
Utställningen kommer att handla om bildernas alla delar och tro mig, det är många. Caroline tror att tre bilder får plats men jag gissar att vi bara får plats med en...
Hur som helst, vad det än blir så finns det att titta på månaden ut!
Gör gärna det!

Törnskata.

Det har inte regnat mycket på familjens sommarland i år.
Nästan inget alls faktiskt, fram till härom dagen för då kom det visst en skur.
Och pappa har som vanligt varit där nästan hela tiden. Om han ska någonstans så cyklar han, långsamt och uppmärksamt. Han tittar i diket men kanske tänker han inte alltid på vad han ser?
För på väg hem från Lagan en annan dag låg det plötsligt en törnskata i diket. Eller plötsligt och plötsligt, den hade legat där på väg TILL Lagan också. Och länge innan dess, det kunde man se för den var helt och hållet torr, som balsamerad istället för multnad.
Vacker som bara den.
Och DÅ kom pappa ihåg att jo, men den hade han sett förut? Flera gånger, fast liksom bara i getögat, utan att på riktigt se den och stanna till.
Mycket olikt honom faktiskt.

Ja, och sen fick jag den. Allt som är fint ger han till mig. Den kom i en chokladask, Anton Berg.

Tidsresa.

Jo, jag hade ju ett litet sommarjobb.
Som blomsterguide i Dolomiterna, sämre kan man ha det.
Ja, och då var det en tidsresa, på riktigt faktiskt att vi rörde oss genom tiden.
På morgonen nere i dalen, där var det julimorgon klockan sju och jag gick till bageriet för att köpa matsäckssmörgås. Med huvtröja för att det var morgon fast det blev snabbt för varmt.
Dalen och dalen förresten, den låg på 1390 meter över havet...
Sen åt vi frukost och sen tog vi en lift upp på något berg, till exempel upp till 2100 meter. Och då blev det som juni, med bara små, små knoppar på krolliljorna och en frisk blomning överallt, morgondis.
Vid 2274 meter lyste marken rosa av majvivor och gentianan som nyss gått i frö blommade överallt. Där gick vi bland smörbollar och fjällsippor och så helt utan förvarning svängde vi runt ett hörn och så var det vår!
Inget grönt i gräset!
Nästan lite snö!
Och massor, massor av lilla ljuvliga seldonella, jag blev så glad!
Uppe på 2480 meter blommade krokus och tussilago, marken var brunt nytinad och i sänkorna låg det snö.
En tidsresa, jag sa ju det!

Sommarjobb!

Jag fick ett sommarjobb.
Två veckor bara, men intensiva två veckor och en massa planering innan så det känns som mycket mer.
Jobbet var i Dolomiterna.
Det är alper det, Italienska alper. Vi vandrade och det var jag som var guiden. Blomguiden.
Jag gick med de som ville se på blommor och veta deras namn och hinna fotografera och tänka efter och liksom gå lite långsammare men ändå hela dagen och ganska långt.
Det passade väldigt bra för om det är något jag faktiskt är rätt bra på så är det att gå långsamt och få syn på saker. De växterna jag inte kunde namnen på fick jag ju lära mig och det var också praktiskt för jag tycker om att lära mig nya växter.
Ett sådant här sommarjobb kan jag tänka mig nästa år igen.
Men NU MÅSTE jag försöka få till det där med att skriva och rita också, för det är ju det som är huvudsaken.

Rödkämpar. Små men fina och väldigt, väldigt vanliga.

Alpklöver. Den är nog vackrast tror jag, ja det är den.

Alpvallmo. Med sol.

Fjällsippan. Som inte är en ört utan ett ris. Som en liten buske. En väldigt liten buske alltså.

Nysrot. Den har jag i trädgården hemma också.

En dag varje vecka var det utfärd till Gardasjön. 

...semester...

Det verkar som att jag har tagit ledigt från att uppdatera här.
Kanske är det lika bra att utlysa semester.
Inte för att det direkt är semester, inte alla dagar i alla fall. Egentligen händer det hela tiden saker värda att berätta men jag vill liksom inte.
Vill hellre vara ute.
Vill hellre allt annat än sitta mer än nödvändigt vid datorn.
Så då får det bli så. Sommaruppehåll.

Och på bilden är det fjädrar från en nötskrika som kusinbarnen hittade på gräsmattan.
Vi satte dem i guld, för det blir ju snyggast.

Boktips. Obs, reklam.

Jag sitter på trappan och läser i en bok jag lånat på biblan.
Blommornas värld av Ulf Svedberg
"Blombok för fåkunniga" kallar författaren den. Kanske är jag inte just fåkunnig när det kommer till botanik, även om jag långt ifrån är specialkunnig heller. Enligt baksidestexten ska den här boken inte lära mig något nytt men av någon anledning valde jag den i alla fall.
Vilken tur!
För baksidestexten har fel! Jag lär mig massor! Små, enkla saker som vad som går att äta, eller vad man kanske trodde förr gick att äta. Vad som ansågs bota eländiga åkommor som mjältsjuka och hypokondri - det verkar fungera bäst med väldigt bäska saker. Och sådana där enkla sammanhang som vad som växer var, vilka växter som är nästan som vänner med varandra, var det är extra roligt att leta växter osv. Allt möjligt som sällan står i vanliga floror hur bar dessa än är.
Så nu läser jag små snuttar om åkertistel, blåklocka, gran, brännässla och andra ytterst bekanta växter och det är jättekul!
Det står en sann sak på baksidan också. Så här;
"Boken kommer att göra dig nyfiken och skänker dig en smula botanisk allmänbildning".
Funkar på mig i alla fall.

Boken är från 1994 så den lär inte finnas att köpa. Och det exemplaret de hade på Mölndals Stadsbibliotek har jag lånat så ni får leta någon annanstans.

Häxägg.

Ibland dyker det upp spännande saker i växthuset.
Och om man har tur förstår man i tid vad det är.
Ett häxägg. Moget och vackert, lätt geleartat och vitsvampigt växte det strax innanför dörren.
När ett häxägg är moget kläcks det. På bara några timmar reser sig en stinksvamp ur skalet, stinkande och pompös. Hade vi inte plockat ägget hade det nog skett i kväll.
Lukten av en stinskvamp är, står det i svampboken "vedervärdig".
Det visste jag.
Men jag hade ingen aning om att svampen är ätlig.
När den är häxägg alltså, man äter själva bottnen, rå. Det finns de som gör det.
Jag gör det inte, och den färdiga svampen...
Boken gissar att den nog kan "avskräcka den mest hängivne svampätaren".
Jo. Det verkar troligt...

Vackraste trädet.

En gång när jag hade en rätt deppig tonårssommar irrade jag runt på skogsvägarna runt vårt sommarland i Småland.
Där mötte jag en gammal man på cykel. Han stannade till och så sa han allvarligt;
"Jag har idag kommit på att björken är det vackraste trädet."
Sen cyklade han vidare.

Ja, och nu är det så länge sen, nu cyklar han någon annanstans. Men varje gång jag går förbi den platsen tänker jag på det. Att björken är det vackraste trädet.
Det känns viktigt och sant.

Härom dagen behövde jag en björkbild och gick ner till den lilla skogsnutten vid sjön.
Där växer fina björkar men de är nästan helt dolda av körsbär och rönn.
Och nu är jag inte längre helt säker. Kanske är körsbär och rönn också vakrast?
Kanske är nästan alla träd vackrast? Så är det nog.

En annan stig.

Jag tog en annan väg till stan idag. Eller, jag gick till Delsjömotet som vanligt och tog bussen där men i alla fall.
Idag följde jag vägen längs Stora Delsjön och tänkte göra det förbi badplatsen och golfbanan men så fick jag plötsligt lust att svänga in på en stig som jag konstigt nog inte har sett förut. Jättekonstigt faktiskt, för den var inte alls liten. Kanske var det en ridstig.
Där fanns massor av skog!
Fin skog, med tallar och ljudet var hyfsat också. Man hörde motorvägen som ett litet sus bara och då får man vara nöjd i den här skogen.
Ja.
Och så mötte jag en bofink.
Det hände ju ganska ofta men den här bofinken promenerade framför mig på stigen och när jag gick om den blängde den på mig och pep surt som om den försökte skrämma mig. När det inte gick vände den och gick därifrån.
Annars händer det ju att de flyger, bofinkarna.

Ja, och sen hittade jag en rådjursskalle, jättefin.
Fast den var redan någons. Det syntes tydligt, någon hade ställt den på ett högtidligt sätt bredvid stigen så då kunde jag ju inte ta den.

En favorit.

Idag när jag gick längs sjön blev jag lite glad, för det är så fint med boken.
Den slår ut nu, men inte samtidigt i hela trädet. Vissa grenar har knoppar som håller lika hårt i sig som i vintras medan andra har nästan fullstora löv. Fast de hänger nyutslaget förstås, lite hopvikta och ludna så där som de är i början.
Jag tycker så mycket om bokens knoppar. Det ryms hur mycket som helst i dem, en hel kvist kommer samtidigt, med blombuntar fint packade mellan bladen.
De flesta träd har ganska hemliga blommor, boken också. Men när man väl har lagt märke till dem ser man dem hur lätt som helst.

Barrsprickning.

Igår gick jag i skogen, på eftermiddagen när ljuset var liksom lite rött.
Och så tog jag en annan väg än den vanliga och då hamnade jag i ett risigt litet lärksnår.
Lärken är ett roligt träd.
Den fäller sina barr och får nya på våren, nu höll de på att slå ut. Som gröna nosar med morrhåren ännu hårt slutna och det fanns en blomma också, en enda rosa miniatyrkotte men den blev suddig på bild.

När jag hukade genom snåret för att nå själva stigen igen hittade jag någons fikaplats.
Först trodde jag att det var en sådan där plats i skogen dit höken flyger med sitt byte för att äta ifred. Och sen trodde jag att det var själva höken som blivit uppäten.
Men det var en kattuggla.
Sa pappa, det märker man tydligen på de jättemjuka fjädrarna och förresten har jag en kattugglevinge hemma att jämföra med.

Alltså de här fjädrarna på bilden är ju inte så mjuka längre och ingenting att pilla för mycket med heller, men några var mjuka och fina och dem tog jag hem. Man ser att det är räven som ätit på att de är avbitna.
Fast jag undrar lite hur räven fick tag i en kattuggla?

Skogspromenad i regn.

Plötsligt är det någon som ber mig göra något.
Så brukar det inte vara. Oftast gör jag först och lägger ner en enorm massa arbete och sen gäller det att någon är intreserad. Och då är de oftast inte det.
Men den här gången ville de att jag skulle skriva om skog och om människor som tycker om skog, på något slags mänskligt plan och det passar ju egentligen ganska bra för mig så då sa jag ja. Nu är jag inte så lite yr för jobbet känns stor och svårt men mest roligt.
Och igår gick jag i skogen med min farbror, jag valde honom för, ja. För att han bor vid en skog som betyder mycket för honom och faktiskt för mig också. Jag har inte varit där särksilt ofta som vuxen men just den skogen och den sjön med sina stränder och sitt hus har liksom satt sig i blodomloppet.
Han bor helt enkelt på en underbar plats och det vet han om så ni kan förstå att det var en fin upplevelse att bli visad runt.
Vi gick i skogen. Överallt satt det fågelholkar och det regnade ganska mycket och sen åt vi lunch och nu ska jag göra något av det.
Ja.
Och det här är inte skog fast nästan. Det är abborrar och en mört och en nässelfjäril och en björnspinnare tror jag. Och några småfåglar.
Hans samlingar var märkligt lika mina egna.

Litteraturveckan.

Den här veckan är det Litteraturvecka i Göteborg, så jag varit på skolbesök tre dagar i rad.
Jag har träffat barn i årskurs F-3 i Hammarkullen, Lövgärdet och Biskopsgården.
Det var jätteroligt!
I Hammarkullen var det extra roligt för när min pojk var liten bodde i vi i Hammarkullen och skolan låg på den ängen där vi brukade leka. Eleverna på skolan har tillsammmans med sina lärare anlagt en groddamm alldeles intill, är inte det underbart?
I Lövgärdet var det extraroligt för på den skolan har jag varit förut. Jag blir så glad när de ber mig komma tillbaka, för då var det kanske inte bara jag som hade roligt på besöket?
Och i Biskopsgården var det extraroligt för att..., för att... Ja för att det var det helt enkelt! Ryaskolan visade sig vara en ritkigt trevlig skola, i alla fall på lågstadiet.

Alla klasserna hade förberett sig så att eleverna visste att jag skulle komma och hade saker som de undrade över. De hade lånat mina böcker på biblioteket och läst. Det är bra. Besöket blir så oerhört mycket mer givande - inte minst för ungarna - om det är förberett. Egentligen tror jag inte att det spelar så stor roll hur de förbereder sig om de bara är taggade. Själv är jag alltid inställd på att vad som helst kan hända...

Och sen när jag kom hem låg det en duvfjäder utanför dörren!
Det är nog ringduvan som har tappat den. Den ser inte alls likadan ut som den duvfjäder som jag haft med mig och visat i klasserna, men det beror på att duvan har många olika fjädrar på kroppen.
Ifall någon undrar.

Vårsol.

Idag har det varit en vårdag.
Eller, jag menar. Det är en vårdag, den pågår fortfarande.
Det var vår redan på morgonen. I morgonsolen syntes alla sprickorna i isen och tre gulskimmrande rådjur lyste i trädgården. Jag tror att de åt av nävorna.
Både jobbfikat och lunchen fick bli ute i solen. Skogspromenaden är ju alltid ute, idag i sol. Går man i barrskog kan man nästan glömma årstiden om man bara tittar tillräckligt slarvigt, både träden och marken lyser gröna.
På den lilla sjön var isen nästan borta men vi såg inga paddor fast vi tittade jättenoga.
Och sen, inne bland granarna med extravilda rötter, var det något som yrde i luften.
Spännande tänkte jag, vad kan DET vara?
Snö.
Plötsligt hade jag alldeles glömt att det finns snö.

Och det här är en grävlingsskalle som har legat hur länge som helst på en sten i trädgården. Visst är den vacker?
Det växer ingen mossa på tänderna.

Personligt.

Idag har det varit trädgårdsdag.
Tredje på raken och samtidigt den första för i år, så känns det. Jag räffsar undan löven från i höstas så att de helt små snödropparna kommer fram.
Då dyker grannpojken upp.
-Hej Jessika! ropar han. Finns det några blommor?
Nej säger jag. Eller jo, lite snödroppar bara.
-Får jag komma och titta?
Ja kom du och förresten, det är en gul där, den slår ut nu tror jag. Pekar på våradonisen.
Som slår ut nu, faktiskt slår den ut precis nu så att den är färdig och fin, en gul liten sol just när han kommer fram och han har en kompis med och nu vill han visa kompisen.
Och just DÅ slår blomman ut.
De sitter länge och tittar. Småpratar lite, tittar på blomman, verkar glada.
Sen säger han,
-Tänk att den slog ut just när vi kom!
Helt glad är han, den begåvade ungen fattar att ta det personligt när blommorna slår ut, visar för sin vän hur man ska hoppa på stenarna runt i trädgården och sen försvinner de.
Sju år.

Tillsammans.

Mitt nya roligaste är samarbete.
Det är svårare än man tror och samtidigt lättare än man tror. Än jag trodde i alla fall.
Först gjorde jag Små kryp och gummistövlar tillsammans med Helen Rundgren. Vi delade på texten och fotona, och så gjorde jag teckningar. Men det var hennes idé och rätt lätt att se vars och ens kompetens så egentligen var det inte så komplicerat, bara stort.
Boken blev väldigt fin!
Sen bad jag Pia Johansson göra bilder till min text. Mycket spännande och ganska läskigt eftersom jag ju annars gör bilden själv. Att släppa in en annan människas uttryck är rätt utmanande men det blev bra! Pias bilder förvandlar texten till just det jag ville att den skulle vara - skojig och fartig för lite större barn.  Det hade jag inte kunnat göra själv.
Sen kom Caroline Röstlund och ville samarbeta från grunden och så brukar man ju inte göra! Nytt och spännande! Efter nästan två år är vi i hamn och nu kommer boken lagom till Bokmässan...
Och så nu då.
Nu bad Malin Eriksson mig att göra bilder till en serie hästböcker.
Så då måste jag släppa taget om texten och istället illustrera hennes berättelse, hitta hennes figurer och visa upp dem sådana som hon vill ha dem.
Och jag msåte vilja ha dem så själv också!
Jag tror verkligen att samarbete är bra! Jag kan riktigt känna hur jag växer av det här!
Lyllos mig!

Och vad ska det bli av alltihop? Spännande....

Måla med vass och sol.

Så här.
Det är kallt och is på sjön och fjolårets vasstrån bryts av ett efter ett av vinden.
Stråt blir liggande på isen, kanske fryser det fast och sen en dag kommer marssolen och den är ju varm.
Värmen samlas runt vasstråt så att det smälter en liten grop. Det blir ingen pöl för solen dunstar iväg allt smältvatten, bara en grop blir det och nu ligger vasstråt i gropen.
En annan dag kommer det först snö och sen en vind som blåser bort snön.
Och då är snön som ligger i vasstråts grop läat av gropens kanter så den blir kvar.
När det slutar blåsa går jag en promenad på isen och då ser jag bilderna och mönstren som blev.
Fint!
Ett annat år såg jag samma sak fast med gamla björklöv.

Malva.

Det här är Malva.

Flickan alltså, hästen heter Sol.
Dem har Malin Eriksson hittat på. Sen bad hon mig göra bilder och det vill jag såklart! Jättekul! Hästar har jag inte ritat sen jag gick på mellanstadiet men jag antar att det går till ungefär som när man ritar blåmesar. Man tittar jättenoga på en väldig massa blåmesar och skissar tills man kan dem utantill. Sen ritar man.
Nästa gång har man glömt och blir tvungen att börja om.
För det är inte samma sak att känna igen dem när man ser dem, blåmesarna och welchponnyhästarna, som att rita dem på ett papper så att de syns.
I alla fall.
Malva tänker på Sol hela tiden och just nu gör jag det också. Tänker på Sol och de andra figurerna i texten.
Och på solen förstås, vårsolen. Den tänker jag på.

Och det här är också malva, av den där sorten som man kan ha i blomkruka...
Om man kanske skulle ha en blomram runt bilderna? Visst vore det fint?

Snöhästar.

Det finns en runda i Visby som man kan gå med två vägar genom skog och en vid stranden och så väljer man lite beroende på humör och väder. Det blir en lagom promenad hur som helst.
Där har jag gått i stort sett varje dag nu i tre veckor.
Idag till exempel gick jag först längs stranden och sen i den nedre skogen, det är där det växer lärk. (i den övre skogen växer det nappträd)
Jag pratade i telefon ganska mycket med min kollega Malin och vi pratade om hästar och bilder av hästar och barn och sånt där som kollegor pratar om. Sen la vi på och så gick jag en bit till och sen kom jag till ett litet stall.
Tror jag.
Ett snöstall med murgrönestaket, pinnhinder och stornosade snöhästar. Det KAN såklart ha varit något annat också men jag gissar att pinnhindren var tänkta till hästar. Eller kaniner.
I ärlighetens namn var det inte så lätt att artbestämma djuren.

Ja, och längs stranden hittade jag den här, fast det var igår när jag gick åt andra hållet. I morgon åker jag hem och det ska faktiskt bli rätt skönt.
Även om jag redan planerar nästa besök här...

Skriver.

Jag är ju i Visby.
För att skriva, tillsammans med en massa andra människor. Alla har var sitt rum och så möts vi i köket eller i bastun.
Nu har jag skrivit ut alltihop igen, det är tredje gången sen jag kom hit.
Och brett ut det på ett bord i biblioteket för överblick.

ps, de små fossilerna som ligger utspridda markerar särskilt ställen i texten, samma sak om och om igen.

Hemifrån.

Jag sitter i Visby.

Innanför ringmuren, i ett högt beläget hus och det gör jag för jag ska skriva.

Därför har jag skrivsaker med mig, dator, pennor, anteckningsböcker.

Och pyttelite ritgrejer för jag ska bara skriva, bara-bara skriva. 

Skriva och promenera.

Och så promenerar jag i riktning mot en skogsdunge för det känns ju alltid bra. Jag passerar ett träd med murgrönekrona - de ser ut så här, en liten grupp dagisbarn i reflexvästar och en kyrkoruin utan tak.

Sen kommer en råkkolloni och sen ringer telefonen.

Någon vill att vi ska göra bilder, jag och Caroline.

Och det vill vi ju. 

Fast jag har bara några fattiga tuschpennor med mig och det är ju min uppgift att måla flödiga bakgrunder och små fina naturdetaljer?

Det blev till att köpa nytt, och då snålade jag så nu sitter jag här med bara rött, gult och blått, som på värsta målarkursen. Just den kursen skolkade jag rätt mycket ifrån så det blir till att lära nytt också...

Men det ska väl gå hoppas jag.

ps, jag var lite finurlig också för jag ringde Annika, hon kan sånt där med blandningar och grundfärger...

Det var igår jag promenerade. Idag ser det ut så här, inget skönt alls...

Svartmes.

Om det inte hade varit för den nya fina boken jag fick härom dagen så hade jag kanske missat den, svartmesen.
Men nu kände jag igen den med en gång! En liten smutsig och rufsig talgoxe, med vitt streck i nacken, just det! Strecket bara lyste och liten var den ju, mindre än blåmesen tror jag, rufsig och alldeles, alldeles underbar...
Välkommen till fågelmatan lilla vännen, du kan stanna så länge du vill!

Och boken i fråga, ja det var den här, Stora Mesboken av Stefan Casta/ Staffan Ullström.

Guldstjärna!

Man har en jobbarkompis och så jobbar man ihop i - säg - ett och ett halvt år.
Sen blir man plötsligt färdig.
Då är det så klart väldigt kul men också ganska läskigt. Lite sorgligt nästan, ensamt.
Vad ska hända nu? Hur går vi vidare?

Ända sen förra sommaren har vi träffast regelbundet - ibland väldigt regelbundet - och diskuterat, pusslat, pysslat och peppat. Dels har vi gjort detta som är det gemensamma, en bilderbok om flickan Ina och hennes vänner trädandarna. Och dels har vi haft egna projekt bredvid båda två och dem har vi diskuterat och bollat och det är så oerhört värdefullt att ha någon att göra det med! Sen har vi så klart pratat om annat också. Man hinner lära känna varandra ganska bra när man träffas så väldigt mycket...
Bäst av allt är kanske detta att ha en arbetskamrat. En kollega att kolla saker med och en vän att vända sig till.
Och sen när man jobbar ihop, alltså verkligen IHOP, så blir resultatet faktiskt mycket större än det någonsin kan bli när man jobbar själv. (och då menar jag inte tyngre, även om somliga bilder till sist vägde typ 300 Mb...)
Och man lär sig att visa det man gör. Och inte vara så himla rädd om det egna, samtidigt som det är just det man får möjlighet att värna om. Och hänsynen, ansvaret och allvaret i att hantera någon annans arbete, det sprider sig ju till det egna. Det är en mycket bra sak. Plus att det ÄR kul att hjälpas åt.
Men nu är allt färdigsorterat för den här gången.
Nu är det inte vi som bestämmer fortsättningen, om det blir någon.
Fast vi har ju andra projekt på gång, så klart:)
TACK Caroline, trettio guldstjärnor till dig!
Toijoii!

Fnurra.

Jag sitter och ritar.
Funderar över hur linjen nu skiljer sig från den jag gjorde när jag var tolv.
Många års övande har gett en säkerhet i handen som väl inte fanns då? Jag tänker att självförtroendet är både bättre och sämre nu.
Bättre för att jag vet vad jag kan och också att jag kan.
Sämre för att somligt inte går fast jag försökt så himla mycket, att det aldrig går och alltid blir fel och nu har hunnit bli det så väldigt många gånger.
Jag tänker att tolvåringen precis som fyrtioåttaåringen har vissa linjer och motiv som känns trygga och lyckade och dem vill hon säkert ha med på bilden. Och att annat är så svårt och samtidigt efterlängtat, linjen blir osäker och suddig. Utsuddad och iritad igen tusen gånger.

Medan jag håller på med det där får jag plötsligt syn på en liten fnurra.
Ett klänge från en av passiflororna som av någon anledning fastnat i det gamla halsbandet som hänger i skrivbordslampan.
Jag minns inte att passifloran klättrat över skrivbordet, men vackert är det.
Ett litet trassel som påminner om vikten av att hålla sig fast lagom hårt och samtidigt sträcka sig både hit och dit.

Bläckfisk.

I fredags blev jag bjuden på paella.
Det var bläckfisk i. Goda, vita ringar indränkta i rödgul sås.
Bläckfiskar är mollusker, som sniglar och snäckor och de har skal fast hemligt. Skalet är en halvhård pinne gömd inuti kroppen och den rensar man ut innan tillagningen.
Värdparet hade haft godheten att spara dessa skal till mig.
De gissade att jag kanske ville ha dem
Det ville jag.
Nu hänger de och snurrar i fönstret bredvid mitt skrivbord, förut såg man solen genom dem.