Litteraturvecka.

Nu är det litteraturvecka i Göteborg.
Och i måndags vaknade jag med ont i halsen. Allt eftersom veckan har gått har jag blivit hesare och hesare, men det har trots allt gått att genomföra besöken.
Jag har träffat 16 klasser, alla på lågstadiet och bara tappat rösten två gånger.
Om man ber barnen vara lite extra tysta, eftersom min röst är svag fungerar det nästan alltid. Som vuxen kan man glömma att det är så, men barn förstår oftast att man menar allvar när man gör det.
Menar allvar alltså.
I några av klasserna inledde jag med att berätta om litteraturveckan, och om hur många barn som ska få besök den här veckan. 14 000 nämligen, det är otroligt många.
För säkerhets skulle frågar jag barnen om de vet vad litteratur betyder.
Och då är det så härligt, för då visar det sig att de är väl förberedda inför besöket.
Fast alltså, de har förberett sig på att få besök av mig, inte på att det är litteraturvecka i största allmänhet. De har pratat om vem jag är och vad jag gör och kanske har de hört från skolkamrater som redan haft besök.
Hur som helst, någon räcker upp handen.
Och får ordet.
Och säger att "kanske är det småkryp?"
Det skulle man ju kunna tro.

Här skulle det varit en bild av mig när jag drar omkring på min stora röda väska full med föredrag, bilder och samlingar, men jag vill inte rita den nu.
Jag vill hellre gå ut i solen.

Tallar.

För några veckor sedan läste jag en bok.
Trädets tid av Christel Kvant. Åh, den tyckte jag om!
Så kunnigt och på samma gång vackert skrivet, och jag älskar ju också träd, precis som Christel. Fina, allvarliga berättelser, det kändes som på riktigt alltihop.

I boken fanns en text om de stora tallarna på Tenriffa.
De kan bli upp till 40-50 meter höga, det är som femtonvåningshus det, och deras långa barr sveper runt i molnen för att samla in vatten.
Fukt från molnen, vattenånga som kondenseras på barren och blir till droppar som faller som ett regn under träden. Då kan de växa.
Vattnet räcker till andra växter också. Och till att fylla på grundvattenreserverna.
Det kan behövas på Teneriffa. Där är väldigt torrt, det vet jag för sen alldeles efter läsningen var det dags att fara på semester - just till Teneriffa.
Självklart ville jag iväg och träffa de där tallarna. De största skulle växa i Vilaflor, men dit kunde man inte ta sig utan bil. Istället fick det bli de stora skogarna som omsluter vulkanen Teides krater för dit gick bussen.
Det kostade trettio kronor ungefär att åka från stranden ända upp till vulkanen, högre än Kebenekajse kom man då.

Från kratern gick en stig neråt, in i skogen.
Fast här var träden låga och tuffsiga, marken helt täckt av fallna barr, stora kottar nerbädda i barren.
Jag tänker att om tallarna i Vilaflor var så höga för att de skulle kunna nå till molnen, så var de uppe vid kratern så låga för att de skulle göra samma sak.
Nå molnen.
Som låg under oss.

Planera.

Nästa vecka är det Litteraturvecka igen.
Det är roligt!
När det är Litteraturvecka i Göteborg samordnar stadsbiblan skolbesök av författare och tecknare från hela landet. Vi är jättemånga som far ut för att träffa elever denna vecka, men eleverna är väldigt många fler.
Skolbesök är en underbart spännande och inspirerande del av jobbet, men ganska utmattande. Det gäller att ge ungarna något extra. Jag träffar 16 klasser, minst 350 barn, men de träffar bara mig. Och skolan betalar förhållandevis mycket pengar så det är oerhört viktigt att varje elev får ut något av besöket. Gärna läraren också...
Det blir  helt enkelt till att gå in i klassrummet och ger järnet!
Delvis är det en inrepiterad show, men med barn fungerar ingenting någonsin enligt planen så det gäller att ha med ett helt knippe alternativ och inte vara rädd för att växla mellan dem.
Plus att jag verkligen VILL att barnen deltar och själva berättar om sina erfarenheter eller tankar.
Vi brukar prata om små djur och fåglar med utgångspunkt i mina faktaböcker.
Naturfakta i ord och bild kallar jag det hela och nu sitter jag här och sorterar mina ord och mina bilder så att det ska bli bästa möjliga i år också.
Fast inte precis samma som förra gången.
Det går inte eftersom jag alltid har med mig rätt mycket skör och spretig rekvisita.
Somt har helt enkelt gått sönder...
I år skulle det kunna vara så att vi pratar om vackra blad, stora tallar och små fåglar. För detta ändamål har jag ägnat morgonen åt en gärdsmyg.
Visst blev den rätt söt?

Grönt glas.

Häromdagen var det trädgårdsdag för första gången i år.
Jag och pappa rensade bort vinterståndare och höstlöv ur rabatter och från stigar, det blev fint. Snart syntes trädgården igen, i alla fall som idé.
En trädgård är till allra största delen idé.
Under den vissna stjärnflokan hittade jag en bit grönt slagglas som jag la åt sidan för det var fint.

Nästa dag kom pappa och ville ha biten.
Då hade han suttit i sitt kök och druckit kaffe medan han tittade på tavlorna över kökssoffan, samma som har hängt där i många år. Plötsligt hade han sett något han tidigare inte lagt märke till.
På det stora stillebenet i mitten fanns ju glasbiten med!
Farfar hade målat av den tillsammans med en liten bägare.
Bägaren målade han ofta, det har vi pratat om.
Men den där glasbiten upptäckte vi först häromdagen.