Ingen ekorre

I går behövde jag plötsligt lite ekorrgnagda kottar och så kunde jag inte hitta några i min låda.
Jag har två skokartonger med kottar och det jag söker brukar finnas där. Men inte igår.
Och jag HAR snyggt uppätna tallkottar, två stycken, men de ligger på utställningen tillsammans med de bortryckta fjällen och några nötter.
Då mindes jag att jag förra vårvintern hamnade under en tall i skogen just när det satt en ekorre i toppen och åt. Kanske skulle den sitta där nu med?
Och strax innan just den tallen finns ett litet granparti med korsnäbbskottar och skogsmuskottar, det kom jag också ihåg. Först äter korsnäbbarna. De sitter i toppen av granen och skär upp fjällen på kotten, ett och ett för att komma åt fröna. Men de äter slarvigt.
När kotten faller ner finns det en massa frön kvar.
Då kommer skogsmössen och äter rent. Mössen sitter på marken, eller på stubbar eller ibland på en fallen trädstam och äter kottarna helt rena, väldigt prydligt och fint. Jag hittade flera kottar som var ätna av både korsnäbb och skogsmus.
Men under ekorrtallen fanns ingenting annat är snö och is och helt oätna kottar.
Och fotspår. Ekorren hade varit där! Jättesöta tassmärken i snön, med trampdynor och små klor alldeles synliga. Man kunde följa dem lång in i skogen för av någon anledning hade ekorren skuttar omkring på marken istället för att klättra upp någonstans.
Sen kom jag ner till den fina bäcken som är min älsklingsplats i den här skogen.
Det är mossa där och bäcken är bred - på sommaren kan man knappt ens gå nära utan att bli blöt. Jag har hål i stövlarna nämligen.
Och så brukar det växa kärrviol där men nu var det bara snö och is och alldeles stelfrusen vitmossa.

På teckningen är det samma ekorrtassar som jag visat här en gång förut. Visst är de söta?

Mera död

I går var jag på naturhistoriska museet. Det är ju rätt kul, jag brukar gå dit någon gång om året och fundera kring samlingar och berättelser, och också en del kring hur man visar saker.
Och så dagdrömmer jag lite om att någon gång få ställa ut mina grejer där, kanske rent av inne i de befintliga montrarna.
På naturhistoriska är alla djuren döda.
Det mesta är gammalt och ganska fult. Fåglarna är sneda och konstiga. Rad efter rad av byråar är fyllda med nålade insekter, så små att de ändå inte syns. Samlingen visar liksom upp sitt innehåll men också någonting föråldrat och besynnerligt: rad efter rad av taffligt uppstoppade djur som en bit natur instängd i ett glasskåp. Fast dammig natur, färglöst ljusbrun över det hela och dåligt ljus i rummet.
Missförstå mig rätt nu, jag tror på den pedagogiska idéen bakom det här. Att visa på mångfalden och de små variationerna, att allt finns och är lätt att se, med skyltar och allt. Generationers ungar har kunnat se och lära sig här, det är bra.
Man kan nog säga att det är värt det, kunskapen som på detta vis samlats, att den kostat en massa liv. Jag tror det.
Men de ÄR döda.

Jag satte mig på en stenkant i rummet med stora däggdjur och åt ett äpple medan jag tittade, lyssnade, spanade på barn och vuxna som gick i salen.
Ingen pratade om död.
Istället sa de att djuren är söta, coola eller läskiga.
Kanske tänkte de inte på att djuren var döda.
För att de liksom ser levande ut, eller så trodde man att det bara FÖRESTÄLLDE djur. Eller så tänkte man inte på det, att de var döda.
Jag tycker att det är konstigt.
Jag menar, det är så ofta som man inte säger (erkänner, visar?) de där sakerna till barn. Att vi är omgivna av döda djur. Att vi orsakar deras död när vi bygger hus, åker bil, sorterar vårt odlande, äter. Jag tänker att jag är allätare och det betyder att när jag äter någon som levde förut så är den död nu. Jag har skinnskor. Jag håller efter sniglarna, liljebaggarna, de små äckliga ängrarna som hela tiden dyker upp bland fjädrarna.
Det är bara så konstigt att man aldrig pratar om det.
Och DÅ blir ungen rätt upprörd när den som 5-6-7-8-åring plötsligt förstår.
Ja.
Föresten så hörde jag ringduvan idag. Och vid sjön är det fullt av skrattmåsar. Blåmesen sjunger och det gör talgoxen med. Bara så ni vet.

Bildsida

Nu har jag joxat med min hemsida igen.
Att det ska vara så svårt att få till det!
Det är så mycket som ska stämma. Och det ska se fint ut,  fint på rätt sätt. Så att den som tittar förstår något av vad jag menar och inte bara missuppfattar alltihop.
Och det ska vara spännande att bläddra vidare. Allting kan ju inte ligga överst. Därför måste allt ligga i rätt ordning så att man lockas till att leta.
Eftersom hemsidan numera är gjord som en blogg är det lite knepigt att lägga upp många bilder på ett fint sätt. Nu gjorde jag så här, hoppas att det fungerar....
Själva hemsidan ser ut så här. Hittar man det man söker?

Packning

På lördag ska jag visa fynd och samlingar för barn på Bokskåpet.
Det är kul.
Då sitter man i en ring på golvet och pratar med en hoper ungar som kan vara i alla möjliga åldrar. Jag vet inte innan vilka som kommer och det är ju ganska stor skillnad på småknattar på två-tre år och sportlovslediga skolbarn...
Jag skrev 4 - 8 år så får vi se vad som händer.
Nu har jag packat en massa grejer i tre cigarraskar och en chokladkartong, fast chokladkartongen fick inte plats på bilden.
Och så tar jag med lite foton och teckningar också. De kan ligga i en mapp.

Bilden här under föreställer det som är kvar av alla de fina blommorna jag fick på vernissaget.
Det är nog dags att köpa nya tulpaner tror jag...

Döden

I galleriet där utställningen hänger/ligger har jag lagt fram en gästbok.
Det är meningen att man ska skriva i den och det gör folk. Roligt att läsa och de flesta är glada och positiva även om en och annan verkar skärrad efter mötet med så många smådjur och fåglar som ju faktiskt dött.
Jag menar, det är ju det som har hänt. De har dött. De är döda nu, annars hade jag inte kunnat samla dem.
De var döda när jag fann dem.
Jag vet att detta är jobbigt för en del människor.
Och jag kan själv tycka att det är hemskt när man liksom pyntar med döden, och behandlar varelser som nyss levt som något slags troféer eller glaspärlor att använda lösryckt från det liv de nyss levde.
Det blir stora avstånd till allt som är naturligt när det levande görs till objekt, allt relaterat till mig och min estetik.
Kanske tycker någon att det är det jag gör?
I så fall måste jag fundera mera på hur jag berättar. Min avsikt är inte att fjärma, utan tvärtom närma mig det levande. Naturen behöver jag inte närma mig, den är jag en del av precis som allt annat som lever.
Men det jag har velat göra är dela med mig av upplevelser. Sådant jag sett, när intrycken blir starka och liksom rusar in i ögonen, när det blir minnen och berättelser nästan genast.
Det är också så sorgligt när småfåglar dör och den sorgen har jag runt mig hela tiden.
Den går att leva med.
Små djur lever snabba och korta liv och sen vet de inget mer. Jag tror inte att de bryr sig om alls vad man gör med dem och de struntar förmodligen helt och hållet i begravning. Ändå kan man säga att jag begravt dem.
Hur jag beter mig mot andra levande varelser kommer sig främst av vem jag är och jag är människa.

När jag visar mina samlingar för barn pratar vi mycket om döden.
Jag upplever det som att de är lite lättade över att få göra det. I form av en liten blåmes är döden också ganska hanterlig. Det är sorgligt och vackert och ibland kanske någon gråter lite men det går att hantera. Livet tar slut och sen dör man, småfåglar lever korta liv.
Hjärtat slår olika fort. De hinner med det de ska på sina få år.
Vuxna har svårare för det här.
I lördags var det en ung kvinna som tittade på utställningen. Jag hade vänner på besök som jag visade runt så jag pratade inte med henne. Eller, hon pratade inte med mig.
Sen gick hon.
Sen kom hon tillbaka.
Och skrev i gästboken att DET HÄR ÄR ABSOLUT INTE OKEJ!
Och jag skulle så gärna ha velat prata med henne om vad som gjorde henne så upprörd. Hon får så klart tycka vad hon vill. Men jag vill gärna veta. Och nu kanske hon är ledsen, det var ju inte alls meningen.

Bilden nedan är ett collage från utställningen med näbbmus, skogsödla, grönfink, morkulla, skata, igelkott, några fler kranier och diverse småfågelvingar. Djuren och fåglarna är döda.
Fjädrarna är ibland tappade i flykten, ibland över efter döden.
Lönnlövet på den övre bilden föll av för att det blev höst, inte för att trädet dog.

Kusinbarn

Mina kusinbarn var med på vernissaget i lördags och deras pappa tog fina bilder av ungarna när de kollade runt bland mina grejer.
Och nu kom han med bilderna på en pinne så att jag skulle kunna använda dem - Tack!
Här kan man se att det var en bra idé att sätta grejerna lågt:)
Vi som är lite längre kan ju lätt böja oss ner.

Vernissage

Igår var det vernissage på Koltrastvåren.
OJ, vad mycket folk!
Jätteroligt var det, jag blev helt yr i huvudet och väldigt glad. Nu är hemmet fullt av blommor och presenter, härligt...
Min avsikt har hela tiden varit att göra något som kan tilltala både barn och vuxna och kanske, kanske lyckades jag med det. Här är i alla min kollega Caroline och hennes Viggo i ett samtal om kanske snokägg.
Idag är det visning klockan två och det är det den 27 också.
Utställningen är öppen nästan hela mars, så det finns gått om tid om någon skulle vilja se...

Talgoxväder

I går morse vid busshållplatsen, ett magiskt ljus.
Till och med de helt bruna äpplena i äppelträdet lyste nästan röda.
Och talgoxtickanden, gröngölingsskratt och en sol som kanske värmde lite, en sådan dag.
Regnet och allt det gråa kom först senare.