Jag försöker få till bra sätt att visa saker på, fina saker som jag vill visa för andra så att de ser dem.
Att det är så svårt!
Allt ser ut som vanligt om man inte lyckas få med den egna berättelsen i det på något sätt, man måste plocka loss det ur sitt sammanhang och sedan peta in det igen så att sammanhanget syns.
Jag har ingen aning om ifall det fungerar men rätt ofta tar jag till guld.
Och när julklapparna var öppnade hade jag plötsligt sådär mycket wellpapp som jag önskat mig utan att säga det till någon. Det var inte wellpappen i sig som var julklapp tror jag? Eller så var det så? Jag minns inte vad den var rullad runt ens, och nu är den förvandlad till en fin rad att ha fjädrar i. Översta raden är koltrast, från en som var uppäten och spridd över stor yta ute på udden en snöig dag förra veckan när isen inte kändes helt säker.
Undre raden är mest vitkindad gås men lite kaja också från Djurgården en promenaddag i slutet av juli.
Sen ska det bli en rad kaja från Halmstad stadspark med matsäck och lite blandat de allra finaste.
Jag har två havsörnfjädrar till och med, kanske använder jag dem.
Och nedanför dem kan ni se hur himla fina tidningssidorna blev när de hade varit underlag till guldmålningen.
Dem har jag nu slagit in alla fjädrar i, som prydliga paket att vila i tills det är dags att sättas upp.
Jag gillar prydliga paket.
torsdag 30 december 2010
måndag 27 december 2010
Blomvakt
Det är julkallt och pappa har åkt till landet, jag går upp och vattnar hans blommor.
Utanför fönstret till arbetsrummet har han sin fågelmata. Rödhaken sitter precis vid rutan och äter, i smyg. Man kan inte titta på den för då blir den rädd, men om man sitter tyst i fåtöljen syns den i spegeln på motsatta väggen.
Jag ångade ner efter kameran, så klart, men sen hade rödhaken flugit iväg och kom inte tillbaka på ett tag.
Då fick jag fotografera braxenskelettet som hänger i fönstret istället och frostrosorna som skymmer sikten mot sonens lilla stuga. Och ett magnoliablad men bilden blev suddig. Och sen var det dags att gå till bussen.
Utanför fönstret till arbetsrummet har han sin fågelmata. Rödhaken sitter precis vid rutan och äter, i smyg. Man kan inte titta på den för då blir den rädd, men om man sitter tyst i fåtöljen syns den i spegeln på motsatta väggen.
Jag ångade ner efter kameran, så klart, men sen hade rödhaken flugit iväg och kom inte tillbaka på ett tag.
Då fick jag fotografera braxenskelettet som hänger i fönstret istället och frostrosorna som skymmer sikten mot sonens lilla stuga. Och ett magnoliablad men bilden blev suddig. Och sen var det dags att gå till bussen.
söndag 19 december 2010
Koltrastvinter
Jag väcks på morgnarna av att koltrastarna uppfodrande kacklar vid fågelmatan.
Och jag tänker på koltrastvåren och längtar dit men det här är koltrastvintern och det gäller att överleva. En av hanarna är tufsig och skev, stjärtfjädrarna är glesa, hela fågeln lutar. Han hade nog inte överlevt utan en daglig näve havregryn, jag tror inte det.
Nu är han kaxig och stursk, jagar bort till och med tuffaste honan som annars är den som äter först.
Och jag tänker på koltrastvåren och längtar dit men det här är koltrastvintern och det gäller att överleva. En av hanarna är tufsig och skev, stjärtfjädrarna är glesa, hela fågeln lutar. Han hade nog inte överlevt utan en daglig näve havregryn, jag tror inte det.
Nu är han kaxig och stursk, jagar bort till och med tuffaste honan som annars är den som äter först.
torsdag 16 december 2010
Sortering
Idag sorterar jag.
Minnen och saker och bilder. Det kan betyda att jag målar eller fikar hela tiden för det är så många tankar som måste tänkas innan system uppstår.
Först målade jag klart några kungsfåglar, de är jättesmå.
Somligt kan inte läggas i askar. Man måste komma ihåg det i minnet istället, samla i hjärtat och då är det bra att måla. Jag ville målat en gran som jag mötte i skogen förra veckan. Som en koja stod den över stigen, man fick gå in i den och sedan försiktigt kliva ut igen på andra sidan. Där inne var det mörkt på ett vitt och snöigt sätt, som motljus. Barren lyste svarta.
Men när jag målade blev det en annan gran. En med kungsfåglar i, många.
Det blev fint.
Sen sorterade jag koltrastsaker. Det är några fåglar som jag stoppat upp, en massa dun i en burk, ett par vingar, en massa foton och teckningar, en målning, nej två och så alla orden. Orden kommer sist. Först ska jag sortera, sen skriva. Nu skriver jag bara minnesord och stolpar.
Koltrastarna ska få ligga på blad av junimagnolia, de är var och en större än en hel trast. Under de bladen kan det ligga röda lönnlöv kanske? Eller guld, guld är bra.
Vi får se.
Sen åt jag lunch.
Sen tittade jag lite på nötskrikan som äntligen kommer ner och äter. Vilken skarp blick den har!
Ja, och sen skulle jag gå till komposten och då låg det en liten grönfink precis utanför dörren, död och frusen. Varför märkte jag inte när den gick i rutan? Det brukar alltid höras och kommer man ut i tid klarar de sig ofta. Jag tror det är kölden som är värst. Att ligga omtumlad och yr på den kalla marken en halvtimme eller så, sen är det kört.
Ja.
Så nu har jag den i min samling.
Minnen och saker och bilder. Det kan betyda att jag målar eller fikar hela tiden för det är så många tankar som måste tänkas innan system uppstår.
Först målade jag klart några kungsfåglar, de är jättesmå.
Somligt kan inte läggas i askar. Man måste komma ihåg det i minnet istället, samla i hjärtat och då är det bra att måla. Jag ville målat en gran som jag mötte i skogen förra veckan. Som en koja stod den över stigen, man fick gå in i den och sedan försiktigt kliva ut igen på andra sidan. Där inne var det mörkt på ett vitt och snöigt sätt, som motljus. Barren lyste svarta.
Men när jag målade blev det en annan gran. En med kungsfåglar i, många.
Det blev fint.
Sen sorterade jag koltrastsaker. Det är några fåglar som jag stoppat upp, en massa dun i en burk, ett par vingar, en massa foton och teckningar, en målning, nej två och så alla orden. Orden kommer sist. Först ska jag sortera, sen skriva. Nu skriver jag bara minnesord och stolpar.
Koltrastarna ska få ligga på blad av junimagnolia, de är var och en större än en hel trast. Under de bladen kan det ligga röda lönnlöv kanske? Eller guld, guld är bra.
Vi får se.
Sen åt jag lunch.
Sen tittade jag lite på nötskrikan som äntligen kommer ner och äter. Vilken skarp blick den har!
Ja, och sen skulle jag gå till komposten och då låg det en liten grönfink precis utanför dörren, död och frusen. Varför märkte jag inte när den gick i rutan? Det brukar alltid höras och kommer man ut i tid klarar de sig ofta. Jag tror det är kölden som är värst. Att ligga omtumlad och yr på den kalla marken en halvtimme eller så, sen är det kört.
Ja.
Så nu har jag den i min samling.
tisdag 14 december 2010
torsdag 9 december 2010
Dagens önskefågel
I min trägård finns det ekar, ganska många.
Och snö.
Allt är grafiskt nu, randigt liksom och ljust fast på ett mörkt sätt.
Uppe vid berget, mellan ekarna rasslar ett gäng nötskrikor runt. Jag vill så gärna att de kommer ner till fågelmatan för det KAN de göra, men de har fullt upp med alla gamla ekollon som ligger överallt.
Jättestora och vackra far de runt. Det dånar om vingarna, stjärtarna är bruna solfjädrar mot snön, den ljusa magen. Jag vet att det är små fläckar av himmelsblått någonstans, himmelsblått och havsblått, men det syns inte för snön bländar mig.
Jag tänkte att jag skulle fotografera dem och gick ut och ställde mig under eken.
De tittade på mig, inte rädda, brunt huvud och nyfiken blick. Men hur det nu var så lyckades de hela tiden sitta så att grenarna var i vägen för kameran. Att de satt bakom grenarna, bakom ränderna i min vinterrandiga trädgård.
Då tänkte jag att jag matar dem i alla fall.
För eken växer här och fast jag ville det plockade jag inte upp ekollonen i höstas för det är så jobbigt. Nu kommer de att gro och växa till småträd och då får jag ta bort dem om jag inte vill att alltihop ska växa igen med ekskog.
Om nu inte nötskrikorna tar dem allihop?
Att vi hjälps åt då, nötskrikorna och jag.
Och SEN tänkte jag på ett gammalt ordspråk som jag nästan har glömt. Det är något om att "ungherrar och späda ekar ska man hålla kort" och betyder något slags motstånd mot överheten. För ekarna var kronans träd och dem fick man inte hugga ner - alltså gällde det att inte låta dem slå rot.
Nu tänker jag att nötskrikan är ändå tuffare än jag trodde.
Och att när de flyger hit till mig så kommer de med skogen, så att jag får vara i den också de dagar när jag inte hinner ut.
Fast någon bild blev det inte.
Det här är den enda fjädern jag kunde hitta, lite äten och ganska ful.
Och så är det några unga ekar som jag har dragit upp med roten.
Och snö.
Allt är grafiskt nu, randigt liksom och ljust fast på ett mörkt sätt.
Uppe vid berget, mellan ekarna rasslar ett gäng nötskrikor runt. Jag vill så gärna att de kommer ner till fågelmatan för det KAN de göra, men de har fullt upp med alla gamla ekollon som ligger överallt.
Jättestora och vackra far de runt. Det dånar om vingarna, stjärtarna är bruna solfjädrar mot snön, den ljusa magen. Jag vet att det är små fläckar av himmelsblått någonstans, himmelsblått och havsblått, men det syns inte för snön bländar mig.
Jag tänkte att jag skulle fotografera dem och gick ut och ställde mig under eken.
De tittade på mig, inte rädda, brunt huvud och nyfiken blick. Men hur det nu var så lyckades de hela tiden sitta så att grenarna var i vägen för kameran. Att de satt bakom grenarna, bakom ränderna i min vinterrandiga trädgård.
Då tänkte jag att jag matar dem i alla fall.
För eken växer här och fast jag ville det plockade jag inte upp ekollonen i höstas för det är så jobbigt. Nu kommer de att gro och växa till småträd och då får jag ta bort dem om jag inte vill att alltihop ska växa igen med ekskog.
Om nu inte nötskrikorna tar dem allihop?
Att vi hjälps åt då, nötskrikorna och jag.
Och SEN tänkte jag på ett gammalt ordspråk som jag nästan har glömt. Det är något om att "ungherrar och späda ekar ska man hålla kort" och betyder något slags motstånd mot överheten. För ekarna var kronans träd och dem fick man inte hugga ner - alltså gällde det att inte låta dem slå rot.
Nu tänker jag att nötskrikan är ändå tuffare än jag trodde.
Och att när de flyger hit till mig så kommer de med skogen, så att jag får vara i den också de dagar när jag inte hinner ut.
Fast någon bild blev det inte.
Det här är den enda fjädern jag kunde hitta, lite äten och ganska ful.
Och så är det några unga ekar som jag har dragit upp med roten.
tisdag 7 december 2010
Koltrastar i snö
Jag väntade på bussen igår, länge och förgäves.
Under tiden började det snöa, igen. Nattens snö låg fortfarande kvar på vägarna och nu kom det mer, luften blev alldeles prickig.
Det var vit himmel, vita hagar utan hästar, vita skogsbryn och på äppelträdets grenar låg snö. Varje äpple pryddes av en liten driva.
I trädet satt två koltrastar och en björktrast, björktrasten bestämde. Om någon av de andra kom för nära jagades de genast bort. Den var lite större också, och snyggt mångfärgad sådär som de är. När den åt av äpplen sträckte den ut sig och blev enorm bredvid de små kurande koltrastarna.
Förut, för några dagar sedan, innan det kom så mycket snö, då satt det inga trastar alls i träden. Som att äpplena inte var goda då innan de frusit.
Fast nu tror jag inte att det är så.
Nu tror jag att äpplena är ganska dålig mat, bara vatten och socker och dessutom iskalla. Som att äta glass på vinterutflykten, det vill man ju inte.
Men de har inte så mycket att välja på.
Och så tänker jag på hur det var i januari. När det var 12-15 minusgrader och koltrastarna satt hela dagarna och åt på de säkert jästa äpplena. Och sen hittade vi flera av dem ihjälfrusna under trädet, det luktade äpple om dem då.
Nu har jag precis lagt ut solrosfrön, talgbollar, linfrön och rumsvarma äpplen i trädgården så att i alla fall de sju-åtta stycken som hålls här kan äta sig varma.
Under tiden började det snöa, igen. Nattens snö låg fortfarande kvar på vägarna och nu kom det mer, luften blev alldeles prickig.
Det var vit himmel, vita hagar utan hästar, vita skogsbryn och på äppelträdets grenar låg snö. Varje äpple pryddes av en liten driva.
I trädet satt två koltrastar och en björktrast, björktrasten bestämde. Om någon av de andra kom för nära jagades de genast bort. Den var lite större också, och snyggt mångfärgad sådär som de är. När den åt av äpplen sträckte den ut sig och blev enorm bredvid de små kurande koltrastarna.
Förut, för några dagar sedan, innan det kom så mycket snö, då satt det inga trastar alls i träden. Som att äpplena inte var goda då innan de frusit.
Fast nu tror jag inte att det är så.
Nu tror jag att äpplena är ganska dålig mat, bara vatten och socker och dessutom iskalla. Som att äta glass på vinterutflykten, det vill man ju inte.
Men de har inte så mycket att välja på.
Och så tänker jag på hur det var i januari. När det var 12-15 minusgrader och koltrastarna satt hela dagarna och åt på de säkert jästa äpplena. Och sen hittade vi flera av dem ihjälfrusna under trädet, det luktade äpple om dem då.
Nu har jag precis lagt ut solrosfrön, talgbollar, linfrön och rumsvarma äpplen i trädgården så att i alla fall de sju-åtta stycken som hålls här kan äta sig varma.
tisdag 30 november 2010
Tid
Idag har jag tid.
Tid till att ta hand om sådant som har blivit liggande.
Till exempel två blåmesar, en näbbmus och en morkulla. De låg i frysen tillsammans med en ganska stor del av min fjädersamling. Fjädrarna hade det gått ohyra i för ganska länge sedan, det var därför jag lagt dem i frysen.
Nu är de tvättade och kammade men kanske är de för ätna i alla fall. Kanske slänger jag dem i morgon.
Näbbmusen har jag stoppat upp. Då tänkte jag på när jag var kanske nio år eller så och tillsammans med min kusin brukade sno möss och näbbmöss från deras katt. För att sedan skinnlägga dem och spänna upp små fällar som vi torkade och sparade.
Ja, fast sen kom de ju bort i alla fall.
Näbbmusens skinn är så lent.
Nosspetsen är blank som en knappnål av glas, morrhåren sitter i en vildvuxen ring runt hela den utdragna nosen och öronen syns nästan inte så små är de. Det lilla djuret hade sina tassar samlade över bröstet. Kroppen hade liksom sjunkit ihop, svansen var stel. Så fin, jag vill blåsa på den så den började leva igen men det gick ju inte.
Nu är den död och tom med den lena ryggen uppåt. Jag ska låta den ligga i en ask sedan, med torra löv tror jag eller lönnäsor. Det blir begravning.
Blåmesen får en annan ask, den ena. Den andra gick sönder.
Och morkullan sparade jag bara vingarna av, och fjädrarna. Brunrandiga småfjädrar, svarta fläckar mot siennaröd botten, grå ben med små stänk av ljussvart. Vingar som choklad.
Jag ser nu att jag hade en morkullevinge redan innan. En hittad, från Nötåsberget, men förut visste jag inte vad det var.
Tid till att ta hand om sådant som har blivit liggande.
Till exempel två blåmesar, en näbbmus och en morkulla. De låg i frysen tillsammans med en ganska stor del av min fjädersamling. Fjädrarna hade det gått ohyra i för ganska länge sedan, det var därför jag lagt dem i frysen.
Nu är de tvättade och kammade men kanske är de för ätna i alla fall. Kanske slänger jag dem i morgon.
Näbbmusen har jag stoppat upp. Då tänkte jag på när jag var kanske nio år eller så och tillsammans med min kusin brukade sno möss och näbbmöss från deras katt. För att sedan skinnlägga dem och spänna upp små fällar som vi torkade och sparade.
Ja, fast sen kom de ju bort i alla fall.
Näbbmusens skinn är så lent.
Nosspetsen är blank som en knappnål av glas, morrhåren sitter i en vildvuxen ring runt hela den utdragna nosen och öronen syns nästan inte så små är de. Det lilla djuret hade sina tassar samlade över bröstet. Kroppen hade liksom sjunkit ihop, svansen var stel. Så fin, jag vill blåsa på den så den började leva igen men det gick ju inte.
Nu är den död och tom med den lena ryggen uppåt. Jag ska låta den ligga i en ask sedan, med torra löv tror jag eller lönnäsor. Det blir begravning.
Blåmesen får en annan ask, den ena. Den andra gick sönder.
Och morkullan sparade jag bara vingarna av, och fjädrarna. Brunrandiga småfjädrar, svarta fläckar mot siennaröd botten, grå ben med små stänk av ljussvart. Vingar som choklad.
Jag ser nu att jag hade en morkullevinge redan innan. En hittad, från Nötåsberget, men förut visste jag inte vad det var.
lördag 27 november 2010
En domherre till
Igår var det en domherrehona som for illa.
Det gick nog bra till slut tror jag. Jag gjorde ett litet bo åt henne där hon satt hela natten och vilade sig. Där fanns ett värmeljus för att hon inte skulle frysa och lite frön om hon blev hungrig, och så ett par vantar att sitta på och tak och väggar av ylletröja och snöskyffel.
I morse hade hon bajsat lite på den ena vanten och sedan flugit iväg. Nu har hon suttit under fågelmatan och sett tufsig ut hela dagen, men hon lever och har ätit.
I alla fall levde hon vid fyrasnåret.
Risken att hon blivit sparvhöksmat eller kattmat efter det är ju ganska stor, men kanske vågar hon sig i i boet igen och kan vila en natt till?
Jag försöker låta bli att titta efter.
Men hon är inte den enda domherrehonan i vår fågelmata.
En av de andra flög omkring på ett mycket tuffare sätt hela dagen, inte yr alls utan jämn och fin i fjäderdräkten.
Och just när jag tittade på så stod hon en kort stund och ryttlade, med näbben snuddandes vid näbben på en grönfinkshona som sträckte sig efter henne från fröautomaten.
Kysstes de?
Det såg så ut...
Det gick nog bra till slut tror jag. Jag gjorde ett litet bo åt henne där hon satt hela natten och vilade sig. Där fanns ett värmeljus för att hon inte skulle frysa och lite frön om hon blev hungrig, och så ett par vantar att sitta på och tak och väggar av ylletröja och snöskyffel.
I morse hade hon bajsat lite på den ena vanten och sedan flugit iväg. Nu har hon suttit under fågelmatan och sett tufsig ut hela dagen, men hon lever och har ätit.
I alla fall levde hon vid fyrasnåret.
Risken att hon blivit sparvhöksmat eller kattmat efter det är ju ganska stor, men kanske vågar hon sig i i boet igen och kan vila en natt till?
Jag försöker låta bli att titta efter.
Men hon är inte den enda domherrehonan i vår fågelmata.
En av de andra flög omkring på ett mycket tuffare sätt hela dagen, inte yr alls utan jämn och fin i fjäderdräkten.
Och just när jag tittade på så stod hon en kort stund och ryttlade, med näbben snuddandes vid näbben på en grönfinkshona som sträckte sig efter henne från fröautomaten.
Kysstes de?
Det såg så ut...
fredag 26 november 2010
Domherren
Nu blir det ingen bild.
Ni får tänka er hur det såg ut, det är inte så svårt.
Jag skulle byta om för att gå till bussen men måste kolla lite på fåglarna först.
Och då satt hon där, den lilla domherrehonan, alldeles yr precis utanför sovrumsdörren.
Hon hade flugit i rutan. De gör det ibland när de blir skrämda, och kanske verkar domherrarna särskilt yra. Men alla de andra gångerna den senaste veckan har det gått bra. Härom dagen till exempel, då satt en hane och skakade uppbragt på huvudet en lång stund i äppelträdet efter att han skrämt mig genom att flyga rakt emot mig där jag satt på andra sidan glaset.
Den lilla honan satt bara stilla.
Jag öppnade dörren försiktigt och tog henne i handen. Hon höll de små fötterna runt mina fingrar och lutade allt sitt dun mot handflatan.
Knep hårt med ögonen, hängde med huvudet.
Alla färger på en domherre är helt perfekta. Skarpa kanter mellan rosagrått och svart, finbrunt och vitt. Näbben är enorm och bara ytterst lite korsad. Ska det vara så? Eller kom det sig av hennes yrsel?
Jag hade henne i handen en stund men sen tänkte jag att jag skulle ju gå. Så jag försökte sätta henne på marken.
Det ville hon inte, hon höll sig hårt i mig.
Men sen satte jag henne på lägsta grenen i gullregnet i alla fall, det är lä där, kanske kan hon kvickna till?
Ja, nu ser hon piggare ut.
Och katten sover flera timmar till.
Ni får tänka er hur det såg ut, det är inte så svårt.
Jag skulle byta om för att gå till bussen men måste kolla lite på fåglarna först.
Och då satt hon där, den lilla domherrehonan, alldeles yr precis utanför sovrumsdörren.
Hon hade flugit i rutan. De gör det ibland när de blir skrämda, och kanske verkar domherrarna särskilt yra. Men alla de andra gångerna den senaste veckan har det gått bra. Härom dagen till exempel, då satt en hane och skakade uppbragt på huvudet en lång stund i äppelträdet efter att han skrämt mig genom att flyga rakt emot mig där jag satt på andra sidan glaset.
Den lilla honan satt bara stilla.
Jag öppnade dörren försiktigt och tog henne i handen. Hon höll de små fötterna runt mina fingrar och lutade allt sitt dun mot handflatan.
Knep hårt med ögonen, hängde med huvudet.
Alla färger på en domherre är helt perfekta. Skarpa kanter mellan rosagrått och svart, finbrunt och vitt. Näbben är enorm och bara ytterst lite korsad. Ska det vara så? Eller kom det sig av hennes yrsel?
Jag hade henne i handen en stund men sen tänkte jag att jag skulle ju gå. Så jag försökte sätta henne på marken.
Det ville hon inte, hon höll sig hårt i mig.
Men sen satte jag henne på lägsta grenen i gullregnet i alla fall, det är lä där, kanske kan hon kvickna till?
Ja, nu ser hon piggare ut.
Och katten sover flera timmar till.
onsdag 24 november 2010
Sortering
Jag sitter och sorterar bilder.
Det är jobbigt men inte svårt. Och det måste göras, jag behöver hitta de bilder jag kan använda på en utställning jag ska ha i februari-mars.
Bilderna ligger osorterade sedan månader. I två olika datorer. Med ofullständig programvara. Det är lite stökigt...
Sen ska jag sortera samlingar också och tänka, skriva och arrangera. Hitta teckningar eller göra nya. Och så pussla samman allt till de berättelserna jag vill berätta med sammanhang och trådar emellan. Fast just nu är mitt huvud alltför fullt av andra åtaganden. Det är svårt att koncentrera sig, och då passar sorterandet bra.
Och så hittar jag sommaren!
Den ligger där, i mapp efter mapp. Blommor och ljus, motljus ibland, mer eller mindre misslyckade försök att fånga mörkret bakom kronbladen. Det ska dofta om bilderna!
Kanske är det lättare att få till doften med penna än med kamera, men jag vill ha med båda, plus frön, pressade växter, kottar och allt det andra.
Hur ska det gå?
Men den HÄR bilden, den är jag inte orolig för! Den är fin!
Eller hur?
Juni är det, mitten av juni.
Det är jobbigt men inte svårt. Och det måste göras, jag behöver hitta de bilder jag kan använda på en utställning jag ska ha i februari-mars.
Bilderna ligger osorterade sedan månader. I två olika datorer. Med ofullständig programvara. Det är lite stökigt...
Sen ska jag sortera samlingar också och tänka, skriva och arrangera. Hitta teckningar eller göra nya. Och så pussla samman allt till de berättelserna jag vill berätta med sammanhang och trådar emellan. Fast just nu är mitt huvud alltför fullt av andra åtaganden. Det är svårt att koncentrera sig, och då passar sorterandet bra.
Och så hittar jag sommaren!
Den ligger där, i mapp efter mapp. Blommor och ljus, motljus ibland, mer eller mindre misslyckade försök att fånga mörkret bakom kronbladen. Det ska dofta om bilderna!
Kanske är det lättare att få till doften med penna än med kamera, men jag vill ha med båda, plus frön, pressade växter, kottar och allt det andra.
Hur ska det gå?
Men den HÄR bilden, den är jag inte orolig för! Den är fin!
Eller hur?
Juni är det, mitten av juni.
tisdag 23 november 2010
söndag 21 november 2010
Köksbotanik
Idag klipper vi ner passiflororna i köket.
Peraisi, coreasea, tulae, citrina, biflora, subpeltata, den flikiga och den som när allt kommer omkring inte är racemosa.
Jättekorta klipper vi dem, alla utom peraisi för just den växer så långsamt.
Sen ska de få ny jord och sen växer de upp igen. När vårljuset kommer är det dags att klippa dem en gång till.
Fast först samlade jag in alla klängena. Passiflora är ett stort släkte och alla klättrar och klänger med långa fina revor. Eller alla jag känner till i alla fall. Någonstans växer det säkert små hemliga passifloraarter som inte klättrar alls utan bara sticker upp kanske, eller är träd eller på något annat sätt utan klängen.
Dem vet jag inget om.
I alla fall samlade jag i klängena i en ask. De är som små nudlar av olika sädeslag, japanska specialsorter som man kan köpa i de asiatiska affären vid Brunnsparken men det har jag aldrig gjort.
Så jag vet inte hur de smakar.
Klängena smakar sött.
Man blir lite kladdig om händerna när man tar på dem, för hela växten utsöndrar något sött och klibbigt. Det är väl inte nektar, men nästan. Lövverket luktar gott också även om den inte är starkt.
Lukten.
Peraisi, coreasea, tulae, citrina, biflora, subpeltata, den flikiga och den som när allt kommer omkring inte är racemosa.
Jättekorta klipper vi dem, alla utom peraisi för just den växer så långsamt.
Sen ska de få ny jord och sen växer de upp igen. När vårljuset kommer är det dags att klippa dem en gång till.
Fast först samlade jag in alla klängena. Passiflora är ett stort släkte och alla klättrar och klänger med långa fina revor. Eller alla jag känner till i alla fall. Någonstans växer det säkert små hemliga passifloraarter som inte klättrar alls utan bara sticker upp kanske, eller är träd eller på något annat sätt utan klängen.
Dem vet jag inget om.
I alla fall samlade jag i klängena i en ask. De är som små nudlar av olika sädeslag, japanska specialsorter som man kan köpa i de asiatiska affären vid Brunnsparken men det har jag aldrig gjort.
Så jag vet inte hur de smakar.
Klängena smakar sött.
Man blir lite kladdig om händerna när man tar på dem, för hela växten utsöndrar något sött och klibbigt. Det är väl inte nektar, men nästan. Lövverket luktar gott också även om den inte är starkt.
Lukten.
tisdag 16 november 2010
Hemliga ljuset
Jag tycker om att gå i skogen.
Allra bäst verkar jag trivas i två tufsiga och mörka planteringar, där ganska fullstora granar står alldeles för tätt och marken är täckt av gamla barr.
Det är rätt konstigt egentligen, det finns väldigt mycket vackrare biotoper i min skog.
Men de brunmörka småskogarna är så fina. Det ser mörkt ut när man kommer utifrån, helmörkt. Som samma rå umber över det hela, smutsigt brunt med lite grönstick och skrikande sparvhökar. Tidigare på hösten växer där spindelskivlingar, nu är det bara tappade kottar på marken, och barr och gamla torrakor som ingen städat bort.
Ingen har städat, kanske är det därför jag trivs?
Mossiga stammar ligger kors och tvärs över stigarna, döda träd står kvar och lutar mot de som fortfarande lever. Alla gröna barr gömmer sig högt, högt upp över mig när jag står på marken.
Genom den ena skogssnutten rinner en bred och mossig bäck, just där når solen ner. På försommaren växer det kärrviol där och skogstjärna. Fina ormbunkar av olika slag och harsyra, fast den blommar. Kanske är det för mörkt?
I alla fall.
Det ser alltså mörkt ut när man närmar sig.
Det känns mörkt precis när man kliver in, ögonen tåras lite när de tvingas ställa om sig.
Men sen blir det ljust.
När man står inne bland träden har de en mycket varmare färg, mera som bränd umber, det är vackert. Och solen ligger i tunna stråk och linjer längs stammar och rötter, enstaka grenar lyses upp och ser ut att sväva i ingenting av motljus.
När man står där inne ser de soliga gläntorna en bit bort ut som vita hål av ljus.
Allra bäst verkar jag trivas i två tufsiga och mörka planteringar, där ganska fullstora granar står alldeles för tätt och marken är täckt av gamla barr.
Det är rätt konstigt egentligen, det finns väldigt mycket vackrare biotoper i min skog.
Men de brunmörka småskogarna är så fina. Det ser mörkt ut när man kommer utifrån, helmörkt. Som samma rå umber över det hela, smutsigt brunt med lite grönstick och skrikande sparvhökar. Tidigare på hösten växer där spindelskivlingar, nu är det bara tappade kottar på marken, och barr och gamla torrakor som ingen städat bort.
Ingen har städat, kanske är det därför jag trivs?
Mossiga stammar ligger kors och tvärs över stigarna, döda träd står kvar och lutar mot de som fortfarande lever. Alla gröna barr gömmer sig högt, högt upp över mig när jag står på marken.
Genom den ena skogssnutten rinner en bred och mossig bäck, just där når solen ner. På försommaren växer det kärrviol där och skogstjärna. Fina ormbunkar av olika slag och harsyra, fast den blommar. Kanske är det för mörkt?
I alla fall.
Det ser alltså mörkt ut när man närmar sig.
Det känns mörkt precis när man kliver in, ögonen tåras lite när de tvingas ställa om sig.
Men sen blir det ljust.
När man står inne bland träden har de en mycket varmare färg, mera som bränd umber, det är vackert. Och solen ligger i tunna stråk och linjer längs stammar och rötter, enstaka grenar lyses upp och ser ut att sväva i ingenting av motljus.
När man står där inne ser de soliga gläntorna en bit bort ut som vita hål av ljus.
torsdag 11 november 2010
November
Nu är det som bäst tror jag.
Ibland är himlen underbart gå och luften vit och våt, lätt att andas.
Ibland är det kallt och regnigt, lika bara att sitta inne och få något gjort.
Och ibland är det en kyligt klar eftermiddag med låg sol rakt in i de bruna ekarna på andra sidan sjön.
Vassen är varmt ocragul och går man i skogen är där ljust nu när löven är borta och även om solen är en novembersol förvandlar den allting på ett underbart sätt.
Brännässlorna bränns inte för de har tappat bladen.
Idag kom bergfinkarna också, och domherren är kvar fastän katten kom in med just en domherre igår.
Och blåmesarna är jättemånga.
Ibland är himlen underbart gå och luften vit och våt, lätt att andas.
Ibland är det kallt och regnigt, lika bara att sitta inne och få något gjort.
Och ibland är det en kyligt klar eftermiddag med låg sol rakt in i de bruna ekarna på andra sidan sjön.
Vassen är varmt ocragul och går man i skogen är där ljust nu när löven är borta och även om solen är en novembersol förvandlar den allting på ett underbart sätt.
Brännässlorna bränns inte för de har tappat bladen.
Idag kom bergfinkarna också, och domherren är kvar fastän katten kom in med just en domherre igår.
Och blåmesarna är jättemånga.
måndag 8 november 2010
Oväntat besök
När jag kom hem idag rörde det sig konstigt i teverummet. En av novemberkaktusarna hade vält ner i soffan, svart jord över den röda sammeten. Ganska vackert men egentligen inte så det var tänkt.
Genom rummet rörde sig ett litet spetsigt flaxande, man liksom anade smal näbb och korta ben, en ljust varmgrå känsla.
Nötväcka tänkte jag.
Vad gör den här?
Varför sitter den bakom raden av gamla si-fi-filmer? Vad gör den högt upp under taket, varför är den alls inomhus nu när jag har köpt nya fågelfrön att mata just nötväckor med ute i rosenbusken?
Jag stängde in katten i köket och tryckte försiktigt in några av filmerna så att det blev ett litet rum där nötväckan fångades. Sen kunde jag öppna bara lite och ta den i handen.
Jätteliten, inte vass alls. Den satt en stund i min hand innan den flög, försvann i vinglig flykt bort genom trädgården.
Jag tror att den kom in redan igår när vi städade. Att den har sovit inomhus och kanske ätit lite spilld tårta bara. Om jag inte hade kommit hem så hade den väl svultit ihjäl är jag rädd.
Eller ätits upp av katten.
Genom rummet rörde sig ett litet spetsigt flaxande, man liksom anade smal näbb och korta ben, en ljust varmgrå känsla.
Nötväcka tänkte jag.
Vad gör den här?
Varför sitter den bakom raden av gamla si-fi-filmer? Vad gör den högt upp under taket, varför är den alls inomhus nu när jag har köpt nya fågelfrön att mata just nötväckor med ute i rosenbusken?
Jag stängde in katten i köket och tryckte försiktigt in några av filmerna så att det blev ett litet rum där nötväckan fångades. Sen kunde jag öppna bara lite och ta den i handen.
Jätteliten, inte vass alls. Den satt en stund i min hand innan den flög, försvann i vinglig flykt bort genom trädgården.
Jag tror att den kom in redan igår när vi städade. Att den har sovit inomhus och kanske ätit lite spilld tårta bara. Om jag inte hade kommit hem så hade den väl svultit ihjäl är jag rädd.
Eller ätits upp av katten.
lördag 6 november 2010
Stjärntals
Man lär sig nya ord.
Det är så bra med språket, att det liksom är rörligt och töjbart. Rätt vad det är behöver man ett nytt ord och då kan man pussla ihop det av sådan som redan finns. Använda betydelser som växer och blir dubbla, det gillar jag.
Nu har jag lärt mig ett nytt ord för jättemycket. Verkligt jättemycket alltså, vi talar om enorma mängder här.
Stjärntals.
Lika många som stjärnorna.
Jag lärde mig det av en femåring jag tycker om. Han hade lärt sig på dagis.
Och det som är så bra med stjärnorna är att de blinkar också, och glittrar och lyser på natten om man hittar en tillräckligt mörk plats.
Det gör man nu ganska sällan.
Men förra veckan, i Kroatien.
På balkongen, ganska sent.
När gatubelysningen sakta slocknade och innan den tändes igen.
När det inte längre var fullmåne heller och inga moln.
DÅ.
Stjärntals med stjärnor. Jag tror att man såg vintergatan också, det gör man ju aldrig här. Så jag vet inte säkert för jag vet knappt hur den ser ut. Men ändå.
Hon på bilden tittar inte på stjärnorna, för hon tittar på grannens hus.
Det är så bra med språket, att det liksom är rörligt och töjbart. Rätt vad det är behöver man ett nytt ord och då kan man pussla ihop det av sådan som redan finns. Använda betydelser som växer och blir dubbla, det gillar jag.
Nu har jag lärt mig ett nytt ord för jättemycket. Verkligt jättemycket alltså, vi talar om enorma mängder här.
Stjärntals.
Lika många som stjärnorna.
Jag lärde mig det av en femåring jag tycker om. Han hade lärt sig på dagis.
Och det som är så bra med stjärnorna är att de blinkar också, och glittrar och lyser på natten om man hittar en tillräckligt mörk plats.
Det gör man nu ganska sällan.
Men förra veckan, i Kroatien.
På balkongen, ganska sent.
När gatubelysningen sakta slocknade och innan den tändes igen.
När det inte längre var fullmåne heller och inga moln.
DÅ.
Stjärntals med stjärnor. Jag tror att man såg vintergatan också, det gör man ju aldrig här. Så jag vet inte säkert för jag vet knappt hur den ser ut. Men ändå.
Hon på bilden tittar inte på stjärnorna, för hon tittar på grannens hus.
måndag 1 november 2010
I Partille
Min kusin bor i Partille.
Hennes barn är mina sötnosar och älsklingar.
Igår fyllde två av dem år, fyra år. Då var det kalas och de fick presenter.
Jag fick också present, fast jag inte fyllde år.
För en annan dag, i förra veckan, då var det en stackars morkulla som flög alldeles fel och slog i fönstret i deras vardagsrum med världens kraft. Kusinen såg en duntuss på rutan på morgonen och utanför låg den, jättedöd med bruten nacke och lite blod.
Och det var ju väldigt sorgligt.
Hon la den i frysen och igår när jag var där fick jag den med mig hem.
Den är så vacker. Morkullor brukar man se mot kvällshimlen när de orpar förbi vid tandborstdags ungefär, på landet borstar vi alltid tänderna utomhus. Under morkullan, bästa tandborststället. Vingarna flaxar så de nästan blir osynliga, hela fågeln liksom svajar fram fast fort-fort och dessutom är det svagt ljus och fullt av tandkräm så man ser liksom inga detaljer.
Nu har jag sett detaljer.
Hökrandig buk.
Brundfjällig rygg, som varannan bit choklad och varannan rostad hasselnöt, grå fötter med svarta klor, fjädrar rätt långt ner på benen.
Och så det där vanliga, som jag vet sedan länge men ändå förvånas av. Att fågeln värmer i handen fastän den är död och helt frusen. Att fjäderdräkten är så tät.
Fyraåringarna fick böcker och kläder och lego och hello-kitty-grejer. Det blev de glada för, men kanske, kanske var de lite avundsjuka när de såg morkullan och förstod att den var till mig.
Hennes barn är mina sötnosar och älsklingar.
Igår fyllde två av dem år, fyra år. Då var det kalas och de fick presenter.
Jag fick också present, fast jag inte fyllde år.
För en annan dag, i förra veckan, då var det en stackars morkulla som flög alldeles fel och slog i fönstret i deras vardagsrum med världens kraft. Kusinen såg en duntuss på rutan på morgonen och utanför låg den, jättedöd med bruten nacke och lite blod.
Och det var ju väldigt sorgligt.
Hon la den i frysen och igår när jag var där fick jag den med mig hem.
Den är så vacker. Morkullor brukar man se mot kvällshimlen när de orpar förbi vid tandborstdags ungefär, på landet borstar vi alltid tänderna utomhus. Under morkullan, bästa tandborststället. Vingarna flaxar så de nästan blir osynliga, hela fågeln liksom svajar fram fast fort-fort och dessutom är det svagt ljus och fullt av tandkräm så man ser liksom inga detaljer.
Nu har jag sett detaljer.
Hökrandig buk.
Brundfjällig rygg, som varannan bit choklad och varannan rostad hasselnöt, grå fötter med svarta klor, fjädrar rätt långt ner på benen.
Och så det där vanliga, som jag vet sedan länge men ändå förvånas av. Att fågeln värmer i handen fastän den är död och helt frusen. Att fjäderdräkten är så tät.
Fyraåringarna fick böcker och kläder och lego och hello-kitty-grejer. Det blev de glada för, men kanske, kanske var de lite avundsjuka när de såg morkullan och förstod att den var till mig.
tisdag 26 oktober 2010
En ö
Jag är på en ö.
I Adriatiska havet, det är Medelhavet det.
Vattnet är medelhavsturkost och ljust åskblått och rullar in så det mullrar i alla tusen plattrunda kalkstenar.
Sandstenarna är ljust okrarosa. Husen är ljust okrarosa de också för de är byggda i sandsten, eller så är de lite modernare och byggda i cement men då har man putsat dem lite vitaktiga och sen har solen gjort resten.
I olivlundarna ligger enorma drivor av sandsten och den är okrarosa där det har rasat lite, annars är det grått på ett underbart vis.
Ja.
Och så olivträden.
Och allt som har blommat förut men är visset nu, okra och silver. Uppblåsta frökapslar av Nigella, enstaka riddarsporrar som fortfarande blommar fast stängeln är helt grå och vissen, oregano, timjan, vinterkyndel, isop. Gissar jag i alla fall, jag har ingen flora. Salviarosetter tryckta mot marken, tallar med fantastiska kottar.
I trädgårdarna växer citroner, apelsiner och granatäpplen. Det är precis som i våra trädgårdar hemma. På marken ligger fallfrukten. Apelsinerna luktar hemskt när det möglar och granatäpplena hänger spruckna och fågelpickade i träden. Det är vackert.
Jag bor i ett hus tillsammans med vänner och kollegor, vi har egna citronträd och tre kattungar.
En magnolia med de röda fröna hängande på tunna vita trådar ut ur kottarna.
Kaktusfikonen är mogna.
Båtarna är mindre än våra och lite kaxiga, vita med soltak och inombordare.
Längs vattenlinjen sitter skålsnäckorna som granater.
Jag fick skriva så här för jag lyckas inte få in några bilder i den här främmande datorn.
Men nu ser ni.
I Adriatiska havet, det är Medelhavet det.
Vattnet är medelhavsturkost och ljust åskblått och rullar in så det mullrar i alla tusen plattrunda kalkstenar.
Sandstenarna är ljust okrarosa. Husen är ljust okrarosa de också för de är byggda i sandsten, eller så är de lite modernare och byggda i cement men då har man putsat dem lite vitaktiga och sen har solen gjort resten.
I olivlundarna ligger enorma drivor av sandsten och den är okrarosa där det har rasat lite, annars är det grått på ett underbart vis.
Ja.
Och så olivträden.
Och allt som har blommat förut men är visset nu, okra och silver. Uppblåsta frökapslar av Nigella, enstaka riddarsporrar som fortfarande blommar fast stängeln är helt grå och vissen, oregano, timjan, vinterkyndel, isop. Gissar jag i alla fall, jag har ingen flora. Salviarosetter tryckta mot marken, tallar med fantastiska kottar.
I trädgårdarna växer citroner, apelsiner och granatäpplen. Det är precis som i våra trädgårdar hemma. På marken ligger fallfrukten. Apelsinerna luktar hemskt när det möglar och granatäpplena hänger spruckna och fågelpickade i träden. Det är vackert.
Jag bor i ett hus tillsammans med vänner och kollegor, vi har egna citronträd och tre kattungar.
En magnolia med de röda fröna hängande på tunna vita trådar ut ur kottarna.
Kaktusfikonen är mogna.
Båtarna är mindre än våra och lite kaxiga, vita med soltak och inombordare.
Längs vattenlinjen sitter skålsnäckorna som granater.
Jag fick skriva så här för jag lyckas inte få in några bilder i den här främmande datorn.
Men nu ser ni.
torsdag 21 oktober 2010
Torra löv
Höstlöv inne, jag samlar på dem.
De har legat i press i gamla telefonkataloger och under tidningar och nationalnycklar, nu sorterar jag ner dem i lådor.
De röda i nedersta lådan.
De bruna i näst-nedersta.
Nu ska jag ha dem och tänka på dem och sen kommer de kanske till användning.
De har legat i press i gamla telefonkataloger och under tidningar och nationalnycklar, nu sorterar jag ner dem i lådor.
De röda i nedersta lådan.
De bruna i näst-nedersta.
Nu ska jag ha dem och tänka på dem och sen kommer de kanske till användning.
tisdag 19 oktober 2010
Hackspett
En annan dag, en solig, när jag var i Botaniska och gick runt.
Förra vecka var det, jag gick tre varv i parken då och ändå hann jag inte se allt.
I alla fall.
En bit ovanför Finns Mosse hamnade jag under en hög torraka med hackspett i toppen.
Hackspetten trummade och hackade så det dånade mellan träden, som en urskog lät det fast mitt i stan. Det är så i Botan, i alla fall uppe i Arboretet, att det är som storskog på riktigt och stadens ljud faller undan så att man blir som förflyttad.
Där stod jag och var förflyttad.
Hackspetten verkade inte bry sig om mig alls så jag smög fram emot träden tills jag kunde lägga handen mot. Och då kände jag vibrationerna. De som blev när hackspetten hackade.
Det var en bra sak.
Förra vecka var det, jag gick tre varv i parken då och ändå hann jag inte se allt.
I alla fall.
En bit ovanför Finns Mosse hamnade jag under en hög torraka med hackspett i toppen.
Hackspetten trummade och hackade så det dånade mellan träden, som en urskog lät det fast mitt i stan. Det är så i Botan, i alla fall uppe i Arboretet, att det är som storskog på riktigt och stadens ljud faller undan så att man blir som förflyttad.
Där stod jag och var förflyttad.
Hackspetten verkade inte bry sig om mig alls så jag smög fram emot träden tills jag kunde lägga handen mot. Och då kände jag vibrationerna. De som blev när hackspetten hackade.
Det var en bra sak.
tisdag 12 oktober 2010
Barr
Jag gick i botan för att se om där fanns några fina fynd.
Blad tänkte jag, och nötter. Magnoliakottar.
Vanliga kottar bestämde jag mig för att plocka nästa vecka istället. Eller vanliga och vanliga, ganska ovanliga kottar egentligen. Mycket små kottar från väldigt stora granar och väldigt stora kottar från fantastiskt höga tallar, sådant.
Men sen hittade jag barr.
Det var en tall från Canada och den tappade sina barr för det gör sådana tallar om hösten. Barren blir mjukgula och faller av i underbara luftiga höga.
Barren växer i små knippen, oftast verkar det vara fem och fem.
Så när de föll singlade de fast i hasselsnåren under.
Där hängde de sen och vajade i vinden och jag plocka dem ett knippe i taget.
Jätteroligt.
Tog jättelång tid.
Så fast jag var i botan i över två timmar hann jag ändå bara med träden. Några av träden.
Tallen med fallande barr.
Catsuran som doftade lång väg.
Och junimagnolian med löv stora som frukostbrickor vid foten av stammen.
Blad tänkte jag, och nötter. Magnoliakottar.
Vanliga kottar bestämde jag mig för att plocka nästa vecka istället. Eller vanliga och vanliga, ganska ovanliga kottar egentligen. Mycket små kottar från väldigt stora granar och väldigt stora kottar från fantastiskt höga tallar, sådant.
Men sen hittade jag barr.
Det var en tall från Canada och den tappade sina barr för det gör sådana tallar om hösten. Barren blir mjukgula och faller av i underbara luftiga höga.
Barren växer i små knippen, oftast verkar det vara fem och fem.
Så när de föll singlade de fast i hasselsnåren under.
Där hängde de sen och vajade i vinden och jag plocka dem ett knippe i taget.
Jätteroligt.
Tog jättelång tid.
Så fast jag var i botan i över två timmar hann jag ändå bara med träden. Några av träden.
Tallen med fallande barr.
Catsuran som doftade lång väg.
Och junimagnolian med löv stora som frukostbrickor vid foten av stammen.
söndag 10 oktober 2010
Någon annanstans
Den här veckan bloggar jag på BarnBoksNätets blogg.
Titta där istället!
Kanske blir inläggen lite annorlunda där?
Idag kom det i alla fall en grönfink också, den första för i år.
Och en av pilfinkarna saknar stjärt men verkar klara sig rätt bra ändå. Man kan se hur fjädrarna sakta växer ut.
Och det här är en blåmes...
Titta där istället!
Kanske blir inläggen lite annorlunda där?
Idag kom det i alla fall en grönfink också, den första för i år.
Och en av pilfinkarna saknar stjärt men verkar klara sig rätt bra ändå. Man kan se hur fjädrarna sakta växer ut.
Och det här är en blåmes...
torsdag 7 oktober 2010
Blåmes
I går morse ringde pappa mitt i frukosten.
Jag borde gå ut på kökstrappan och ta en bloggbild sa han, det sitter flera hundra kajor i grannens björk.
Fast oj, nu flög de! Så synd!
Jag stod på trappen en stund sen och väntade på att de kanske skulle komma tillbaka men det gjorde de inte.
Fast jag kan tänka mig hur det såg ut. Svarta flaxande hopar och så de gula löven som blåser hit och dit, vit morgonhimmel bakom. Jo, det hade varit värt en bild.
Senare på dagen såg jag den lilla blåmesen i rosenbusken. men vad höll den på med? Och varför då?
I rosen sitter gamla snörrosetter kvar efter talgbollar som åts upp redan förra vintern. Nu satt blåmesen och drog i rosetterna. Med hela sin blåmesilska drog och slet den med näbben loss den ena snörsnutten efter den andra.
Vad det än handlade om var det roligt att se.
Jo, för jag matar fåglarna igen nu.
Det har redan kommit entita, blåmes, talgoxe, pilfink och nötväcka...
Jag borde gå ut på kökstrappan och ta en bloggbild sa han, det sitter flera hundra kajor i grannens björk.
Fast oj, nu flög de! Så synd!
Jag stod på trappen en stund sen och väntade på att de kanske skulle komma tillbaka men det gjorde de inte.
Fast jag kan tänka mig hur det såg ut. Svarta flaxande hopar och så de gula löven som blåser hit och dit, vit morgonhimmel bakom. Jo, det hade varit värt en bild.
Senare på dagen såg jag den lilla blåmesen i rosenbusken. men vad höll den på med? Och varför då?
I rosen sitter gamla snörrosetter kvar efter talgbollar som åts upp redan förra vintern. Nu satt blåmesen och drog i rosetterna. Med hela sin blåmesilska drog och slet den med näbben loss den ena snörsnutten efter den andra.
Vad det än handlade om var det roligt att se.
Jo, för jag matar fåglarna igen nu.
Det har redan kommit entita, blåmes, talgoxe, pilfink och nötväcka...
måndag 4 oktober 2010
Höstpresent
Fem fina presenter från Småland, pappa kom med dem nyss.
Först: Silkesmusseron. Den ska man steka för sig, för den har en väldigt konstig smak. Konstig och kul.
Sen: Rättika, jättestor. Jag är lite tevksam till om jag egentligen tycker om rättika, men okej.
I mitten: Palsternacka, det är gott.
I mitten den också: Mangold, extra snygg. Det är också gott.
Näst sist: Jättegiftiga spetstoppiga spindelskivlingen. Det är alltså så den ser ut, jaha. Den ska man INTE äta, för då dör man långsamt och under plåga. I min skog är den jättevanlig.
Sist: Spyboll, förmodligen kattuggla. Den låg på dass, faktiskt. Den som gjort den har ätit torddyvlar, man kan se de blanklila benen.
Ja.
Tack så mycket!
Först: Silkesmusseron. Den ska man steka för sig, för den har en väldigt konstig smak. Konstig och kul.
Sen: Rättika, jättestor. Jag är lite tevksam till om jag egentligen tycker om rättika, men okej.
I mitten: Palsternacka, det är gott.
I mitten den också: Mangold, extra snygg. Det är också gott.
Näst sist: Jättegiftiga spetstoppiga spindelskivlingen. Det är alltså så den ser ut, jaha. Den ska man INTE äta, för då dör man långsamt och under plåga. I min skog är den jättevanlig.
Sist: Spyboll, förmodligen kattuggla. Den låg på dass, faktiskt. Den som gjort den har ätit torddyvlar, man kan se de blanklila benen.
Ja.
Tack så mycket!
lördag 2 oktober 2010
Höststäda
Ledig helg och jag grejar i trädgården.
Krattar lite, klipper någonstans, samlar in saker och planterar om det som välte när det blåste härromdagen.
Och så ska jag städa matkällaren.
Vi har mat i matkällaren, ja det har vi. Potatis mest och äpplen, sylt. Men i första hand förvarar jag mina fuchsior där. Det är inte dags än, men om en månad eller så ska jag klippa dem, vira dem i vitmossa och ställa allihop i matkällaren. Om de får plats vill säga.
Det gick inte att städa matkällaren för hela den var full av flaskor och burkar som ska pantas och då måste man ha bil och någon som kör - det får bli en annan dag. Men jag tog i alla fall ut en gammal låda som ska eldas upp.
På botten låg tre kvarglömda potatisar. De hade växt fast bara lite. Fått groddar och småpotatatisar. Nu var de alldeles skrumpna och fina, men småpotatisarna lyste blanka i förmiddagssolen.
Dem åt jag inte upp...
Och under päronträdet låg ett päron, det åt jag inte heller för det var redan uppätet. Någon, kanske gråsuggor eller getingar, hade ätit upp precis allt det som är gott och bara lämnat skrotten och skalet.
Väldigt stiligt.
Krattar lite, klipper någonstans, samlar in saker och planterar om det som välte när det blåste härromdagen.
Och så ska jag städa matkällaren.
Vi har mat i matkällaren, ja det har vi. Potatis mest och äpplen, sylt. Men i första hand förvarar jag mina fuchsior där. Det är inte dags än, men om en månad eller så ska jag klippa dem, vira dem i vitmossa och ställa allihop i matkällaren. Om de får plats vill säga.
Det gick inte att städa matkällaren för hela den var full av flaskor och burkar som ska pantas och då måste man ha bil och någon som kör - det får bli en annan dag. Men jag tog i alla fall ut en gammal låda som ska eldas upp.
På botten låg tre kvarglömda potatisar. De hade växt fast bara lite. Fått groddar och småpotatatisar. Nu var de alldeles skrumpna och fina, men småpotatisarna lyste blanka i förmiddagssolen.
Dem åt jag inte upp...
Och under päronträdet låg ett päron, det åt jag inte heller för det var redan uppätet. Någon, kanske gråsuggor eller getingar, hade ätit upp precis allt det som är gott och bara lämnat skrotten och skalet.
Väldigt stiligt.
onsdag 29 september 2010
Ljuset
På bokmässan lyssnade jag på en staffettintervju där svenska och sydafrikanska barnboksmakare intervjuade varandra om vart annat.
Det var spännande.
Samtalen blev på något sätt skärpta av att de som talade med varandra kom från så olika håll, att det blev extra viktigt då.
Nu minns jag inte allt, men en fråga kommer jag ihåg, ställd av sydafrikanska Patricia Schoinstein. Hon berättade att i hennes hemland är solen så väldigt ljus och färgerna starka, här ser det helt annorlunda ut. Och sen frågad hon "Hur påverkas du som författare av ljuset?".
Vad svaret blev är en av de där sakerna som jag glömt.
Bland annat för att jag helt fastnade i själva frågan.
En sådan vacker fråga, så klok! Att hon utgick ifrån att ljuset spelar roll, och att olika ljus påverkar oss olika. Att hon trodde den hon talade med om att kunna svara, det kräver ju att man tänker på något man annars kanske inte alls bryr sig om.
Själv är jag helt i händerna på ljuset.
Allt jag skriver handlar på något vis om ljus tror jag. Nu tror jag det. Ljus och färg och väder och årstid, men ljuset berättar ju om alla de sakerna. När jag går ut i skogen, det gör jag ofta, då är det ljus där. Till exempel idag, massor av ljus.
När jag kom in i den mörka, brunbarriga lilla monokulturen mellan berget och hästhagen, jag älskar verkligen den skogssnutten.
När jag går in där då blir det mörkt.
En stund är det mörkt, varmbrunt mörker och solen som ligger kvar i hästhagen lyser som ett hål mellan stammarna. Sen vänjer sig ögonen. Strimmor av sol når marken, det lyser om mossan. Svamparna lyser också fast de står där det är mörkt.
En gammal kraftledningsgata ligger som ett ljusgrönt mosspår genom skogen, just att grönskan är annorlunda där gör att ljuset syns extra bra. Som att ljuset målar marken, eller om det är mossan som målar ljuset, jag vet inte.
Om man sitter på huk och spanar i motljuset syns trattkantarellerna bättre.
Och jag vill så gärna skriva om det här, om hur några stammar är solbelysta medan andra ligger i skugga, hur morgonsolen slår genom spindelvävarna, hur kvällsljuset ligger som röd luft i hela trädgården.
För mig är allt detta mycket viktigt.
Jag undrar vad jag hade velat berätta om ifall jag istället levt i ett annat landskap?
Det var spännande.
Samtalen blev på något sätt skärpta av att de som talade med varandra kom från så olika håll, att det blev extra viktigt då.
Nu minns jag inte allt, men en fråga kommer jag ihåg, ställd av sydafrikanska Patricia Schoinstein. Hon berättade att i hennes hemland är solen så väldigt ljus och färgerna starka, här ser det helt annorlunda ut. Och sen frågad hon "Hur påverkas du som författare av ljuset?".
Vad svaret blev är en av de där sakerna som jag glömt.
Bland annat för att jag helt fastnade i själva frågan.
En sådan vacker fråga, så klok! Att hon utgick ifrån att ljuset spelar roll, och att olika ljus påverkar oss olika. Att hon trodde den hon talade med om att kunna svara, det kräver ju att man tänker på något man annars kanske inte alls bryr sig om.
Själv är jag helt i händerna på ljuset.
Allt jag skriver handlar på något vis om ljus tror jag. Nu tror jag det. Ljus och färg och väder och årstid, men ljuset berättar ju om alla de sakerna. När jag går ut i skogen, det gör jag ofta, då är det ljus där. Till exempel idag, massor av ljus.
När jag kom in i den mörka, brunbarriga lilla monokulturen mellan berget och hästhagen, jag älskar verkligen den skogssnutten.
När jag går in där då blir det mörkt.
En stund är det mörkt, varmbrunt mörker och solen som ligger kvar i hästhagen lyser som ett hål mellan stammarna. Sen vänjer sig ögonen. Strimmor av sol når marken, det lyser om mossan. Svamparna lyser också fast de står där det är mörkt.
En gammal kraftledningsgata ligger som ett ljusgrönt mosspår genom skogen, just att grönskan är annorlunda där gör att ljuset syns extra bra. Som att ljuset målar marken, eller om det är mossan som målar ljuset, jag vet inte.
Om man sitter på huk och spanar i motljuset syns trattkantarellerna bättre.
Och jag vill så gärna skriva om det här, om hur några stammar är solbelysta medan andra ligger i skugga, hur morgonsolen slår genom spindelvävarna, hur kvällsljuset ligger som röd luft i hela trädgården.
För mig är allt detta mycket viktigt.
Jag undrar vad jag hade velat berätta om ifall jag istället levt i ett annat landskap?
torsdag 23 september 2010
Bokmässa
Nu är det bokmässa om bara några timmar.
Det blir nog inga skogspromenader den här helgen.
Och inte hinner jag plocka de där plommonen jag blev lovad heller, men det kan jag göra nästa vecka istället.
Nu ska jag hänga på mässan och för första gången verkligen GÅ på seminarium.
Det är så svårt att välja...
Och att hinna...
Och att veta om man ska springa iväg någonstans eller inte, när man just kommit i samspråk med en spännande kollega...
Jag har inte jättemånga åtaganden precis, men på fredag är det Nallescenen i alla fall, Jag och Helen ska prata om Små Kryp och Gummistövlar, det blir kul!
Jag har packat en ask med lite grejer att ta med, men det är ju i morgon.
Idag ska jag bara försöka sälja in mig någonstans och mingla med kompisar och bli inspirerad och äta min matsäck.
Det blir nog inga skogspromenader den här helgen.
Och inte hinner jag plocka de där plommonen jag blev lovad heller, men det kan jag göra nästa vecka istället.
Nu ska jag hänga på mässan och för första gången verkligen GÅ på seminarium.
Det är så svårt att välja...
Och att hinna...
Och att veta om man ska springa iväg någonstans eller inte, när man just kommit i samspråk med en spännande kollega...
Jag har inte jättemånga åtaganden precis, men på fredag är det Nallescenen i alla fall, Jag och Helen ska prata om Små Kryp och Gummistövlar, det blir kul!
Jag har packat en ask med lite grejer att ta med, men det är ju i morgon.
Idag ska jag bara försöka sälja in mig någonstans och mingla med kompisar och bli inspirerad och äta min matsäck.
måndag 20 september 2010
Tänker på annat
Igår var det val.
Idag tänker jag på annat, det känns bäst så.
Det går ganska lätt för jag fick fina presenter av pappa, som han hade med hem från Småland och från Gotland.
Vårtbitsvingar, papperstunna och glänsande vattengröna. Den hade råkat bli klämd i dörren på Gotland, så kan det gå.
Och en torkad skogsödla. Den visste jag att jag skulle få, för jag var med när vi hittade den i somras. Den hade ramlat ner i en barkborrefälla och av misstag hamnat i frysen. Barnborrarna ska i frysen nämligen, man måste ta bort dem. Efter Gudrun är det jättemycket barkborrar i skogen.
Nu hade ödlan torkat till en liten pinne, väldigt fin.
Men sorglig.
Och en tändsticksask med ringblommefrön. Det ligger strimmor av torkade kronblad bland fröna, visst är det vackert?
Ödlan och ringblommorna är från Småland, fröna var som stötdämpning runt ödlan när den åkte hem.
Sen var det stora uppätna hasselnötter också men de blev så suddiga på bild så dem får man tänka sig. Förmodligen är det en ekorre som ätit dem. Det skojiga är att man kan se hur skalet är uppbyggt, med något slags mörkare armeringar på längden.
Fast det syns alltså inte, eftersom det inte blev någon bild.
En av hasselnötterna var ätet av någotslags vivel, det syns inte heller.
Och i morse var det en randig spindel i kökstaket, med väldigt stort nät.
Och två rådjur i trädgården, den halvstora ungen tuggade på fallfrukten och tittade på rödhakarna.
De bilderna blev också suddiga, men jag kommer ihåg.
Idag tänker jag på annat, det känns bäst så.
Det går ganska lätt för jag fick fina presenter av pappa, som han hade med hem från Småland och från Gotland.
Vårtbitsvingar, papperstunna och glänsande vattengröna. Den hade råkat bli klämd i dörren på Gotland, så kan det gå.
Och en torkad skogsödla. Den visste jag att jag skulle få, för jag var med när vi hittade den i somras. Den hade ramlat ner i en barkborrefälla och av misstag hamnat i frysen. Barnborrarna ska i frysen nämligen, man måste ta bort dem. Efter Gudrun är det jättemycket barkborrar i skogen.
Nu hade ödlan torkat till en liten pinne, väldigt fin.
Men sorglig.
Och en tändsticksask med ringblommefrön. Det ligger strimmor av torkade kronblad bland fröna, visst är det vackert?
Ödlan och ringblommorna är från Småland, fröna var som stötdämpning runt ödlan när den åkte hem.
Sen var det stora uppätna hasselnötter också men de blev så suddiga på bild så dem får man tänka sig. Förmodligen är det en ekorre som ätit dem. Det skojiga är att man kan se hur skalet är uppbyggt, med något slags mörkare armeringar på längden.
Fast det syns alltså inte, eftersom det inte blev någon bild.
En av hasselnötterna var ätet av någotslags vivel, det syns inte heller.
Och i morse var det en randig spindel i kökstaket, med väldigt stort nät.
Och två rådjur i trädgården, den halvstora ungen tuggade på fallfrukten och tittade på rödhakarna.
De bilderna blev också suddiga, men jag kommer ihåg.
onsdag 15 september 2010
måndag 6 september 2010
Vackert, som vanligt
Det är så mycket som är vackert, jag tycker verkligen det.
Vart jag ser är det något som är fint och griper tag, något som lyser lite extra eller är grått på ett särksilt sätt, eller om det ligger en snygg skugga över stigen eller kanske sjörök klockan sex när solen just ska gå upp.
Sjörök är nog bäst tror jag.
Det, och spindelskivlingarna som ingen plockar så de växer sig enorma, ljust pärlemorskimrande i den risiga och bruna granskogen.
Till sist kanske man blir avtrubbat. Man vänjer sig och tror att allting alltid ser ut så här och slutar lägga märke till det.
Tänk om man en dag slutar se det där som gör en glad i ögonen, sånt som känns som sång nästan och gör att man aldrig vill sluta titta.
Men ögonen är som vidöppna fönster. Synerna bara rinner in och lycko, lycko mig som nästan hela tiden ser fina saker som gör mig glad!
Och inte vänjer man sig inte.
Det är ingen risk faktiskt, fastän den allra mest korallorangea passifloran gjorde en lång blomgirlang redan för flera veckor sedan och blommar med en ny blomma kanske var tredje dag. Jag har sett så många blommor nu, men de är vackrast allihop i alla fall.
På den ena bilden är det blomman när den trycker sig mot rutan och det är sol ute.
På den andra bilden syns en knopp. Prickarna på fönsterkarmen kommer av att solen speglas i en gammal glittrig julgranskulan som alltid får hänga uppe eftersom den är regnbågsrandig.
Vart jag ser är det något som är fint och griper tag, något som lyser lite extra eller är grått på ett särksilt sätt, eller om det ligger en snygg skugga över stigen eller kanske sjörök klockan sex när solen just ska gå upp.
Sjörök är nog bäst tror jag.
Det, och spindelskivlingarna som ingen plockar så de växer sig enorma, ljust pärlemorskimrande i den risiga och bruna granskogen.
Till sist kanske man blir avtrubbat. Man vänjer sig och tror att allting alltid ser ut så här och slutar lägga märke till det.
Tänk om man en dag slutar se det där som gör en glad i ögonen, sånt som känns som sång nästan och gör att man aldrig vill sluta titta.
Men ögonen är som vidöppna fönster. Synerna bara rinner in och lycko, lycko mig som nästan hela tiden ser fina saker som gör mig glad!
Och inte vänjer man sig inte.
Det är ingen risk faktiskt, fastän den allra mest korallorangea passifloran gjorde en lång blomgirlang redan för flera veckor sedan och blommar med en ny blomma kanske var tredje dag. Jag har sett så många blommor nu, men de är vackrast allihop i alla fall.
På den ena bilden är det blomman när den trycker sig mot rutan och det är sol ute.
På den andra bilden syns en knopp. Prickarna på fönsterkarmen kommer av att solen speglas i en gammal glittrig julgranskulan som alltid får hänga uppe eftersom den är regnbågsrandig.
måndag 30 augusti 2010
Höstjackan
Idag var det lite, lite kallt.
Jag tänkte att jag skulle ta fram min höstjacka, den som var vårjacka i våras och nu har hängt i hallgarderoben hela sommaren.
Och så tog jag på mig den. Och stoppade händerna i fickorna. Där låg allt det här, som jag tydligen lagt dit i våras:
Två knivmusslor.
En hasselnöt, den är nog från förra hösten.
En tallkotte.
En liten fin metallgrej.
Två porslinsskärvor.
En stor bit flinta, väldigt len.
Några flisor tallbark.
En rund sten.
En laxsten, så kallar vi de där rosa.
Och så lite mussel- och tallbarkssmulor som var för små för att sparas.
Ingen reflex? Då blir jag tvungen att köpa en ny.
Jag tänkte att jag skulle ta fram min höstjacka, den som var vårjacka i våras och nu har hängt i hallgarderoben hela sommaren.
Och så tog jag på mig den. Och stoppade händerna i fickorna. Där låg allt det här, som jag tydligen lagt dit i våras:
Två knivmusslor.
En hasselnöt, den är nog från förra hösten.
En tallkotte.
En liten fin metallgrej.
Två porslinsskärvor.
En stor bit flinta, väldigt len.
Några flisor tallbark.
En rund sten.
En laxsten, så kallar vi de där rosa.
Och så lite mussel- och tallbarkssmulor som var för små för att sparas.
Ingen reflex? Då blir jag tvungen att köpa en ny.
fredag 27 augusti 2010
Regnbågslandet
Häromdagen var det regnbågslandet här.
Jättemycket regn som sprutade ur hängrännorna och vit himmel, gråvit sjö, vit luft och sedan plötsligt slog solen igenom och allt började blänka. Vitt fortfarande, fast på ett annat sätt.
Och det blev en enorm regnbåge över sjön. Från min trappa kunde jag se båda ändarna, eller i alla fall så mycket så att jag kunde gissa var den gick ner.
Där regnbågen slutar finns en skatt. Mem vilken ända är början och vilken är slut?
Ena ändan var på Svalörtestället. Det heter så för att där växte så mycket svalört när pappa var liten. Nu är det mest styvmorsvioler och slån. Det kanske är skatter? Där finns hästar också och en bäck, björnbärssnår som kusinbarnet rev sig på förra vintern och en liten sommarbod vars bryggan man kan fika på när isen ligger. En gång hittade mamma en död hare på ängen.
Andra änden gick ner borta vid roddklubben, längs berget tror jag, där det finns en brygga att gå på. Där växer det blåbär längs med en stig som lutar så mycket att man inte behöver böja sig när man plockar. Och hallon. Och blodrot - DET är en vacker blomma. I huset intill bor en kvinna som lät mig plocka ganska mycket bigaråer förra sommaren.
Så då är det sant det där med skatten.
Förresten hittade jag en skatt i trädgården igår.
Den urgröpta fröställningen av en stor och rufsig vallmo nämligen. Det var mycket unga gråsuggor i den när jag fann den, men de sprang iväg medan jag hämtade kameran.
Jättemycket regn som sprutade ur hängrännorna och vit himmel, gråvit sjö, vit luft och sedan plötsligt slog solen igenom och allt började blänka. Vitt fortfarande, fast på ett annat sätt.
Och det blev en enorm regnbåge över sjön. Från min trappa kunde jag se båda ändarna, eller i alla fall så mycket så att jag kunde gissa var den gick ner.
Där regnbågen slutar finns en skatt. Mem vilken ända är början och vilken är slut?
Ena ändan var på Svalörtestället. Det heter så för att där växte så mycket svalört när pappa var liten. Nu är det mest styvmorsvioler och slån. Det kanske är skatter? Där finns hästar också och en bäck, björnbärssnår som kusinbarnet rev sig på förra vintern och en liten sommarbod vars bryggan man kan fika på när isen ligger. En gång hittade mamma en död hare på ängen.
Andra änden gick ner borta vid roddklubben, längs berget tror jag, där det finns en brygga att gå på. Där växer det blåbär längs med en stig som lutar så mycket att man inte behöver böja sig när man plockar. Och hallon. Och blodrot - DET är en vacker blomma. I huset intill bor en kvinna som lät mig plocka ganska mycket bigaråer förra sommaren.
Så då är det sant det där med skatten.
Förresten hittade jag en skatt i trädgården igår.
Den urgröpta fröställningen av en stor och rufsig vallmo nämligen. Det var mycket unga gråsuggor i den när jag fann den, men de sprang iväg medan jag hämtade kameran.
måndag 23 augusti 2010
Talgoxe
Mitt på dagen när det var soligt och varmt och många människor ute gick jag längs Haga Nygata.
Och när jag var nästan framme vid Linnégatan, vid juvelerarbutiken där på hörnet, då hittade jag en talgoxe. En död talgoxe alltså, de levande hittar man inte. Dem träffar man.
Talgoxen hade förmodligen flugit in i rutan och nu låg den på det breda fönsterbläcket av sten och var alldeles död. Huvudet bakåtvänt, gröna fjädrar på ryggen, en väldigt liten näbb. Stjärtfjädrarna var utbredda som en solfjäder och jag hade ingen kamera med mig.
Fastän jag tänkte det när jag gick hemifrån, jag tänkte, ta med kameran ifall jag ser några roliga fåglar. Och den här var ju inte rolig precis men MYCKET vacker och därtill väldigt sorglig.
Sorgligt är bra.
Ingen kamera.
Men jag hade en papperssnutt och en kulspetspenna så jag kunde rita av den, fast då syns ju inte skyltfönstret och det är synd. Innanför glaset: diamanter och guld. Utanför fönstret: en perfekt solfjäder av lysande grå stjärtfjädrar.
Det får jag komma ihåg istället.
Och när jag var nästan framme vid Linnégatan, vid juvelerarbutiken där på hörnet, då hittade jag en talgoxe. En död talgoxe alltså, de levande hittar man inte. Dem träffar man.
Talgoxen hade förmodligen flugit in i rutan och nu låg den på det breda fönsterbläcket av sten och var alldeles död. Huvudet bakåtvänt, gröna fjädrar på ryggen, en väldigt liten näbb. Stjärtfjädrarna var utbredda som en solfjäder och jag hade ingen kamera med mig.
Fastän jag tänkte det när jag gick hemifrån, jag tänkte, ta med kameran ifall jag ser några roliga fåglar. Och den här var ju inte rolig precis men MYCKET vacker och därtill väldigt sorglig.
Sorgligt är bra.
Ingen kamera.
Men jag hade en papperssnutt och en kulspetspenna så jag kunde rita av den, fast då syns ju inte skyltfönstret och det är synd. Innanför glaset: diamanter och guld. Utanför fönstret: en perfekt solfjäder av lysande grå stjärtfjädrar.
Det får jag komma ihåg istället.
söndag 22 augusti 2010
Simma med vänner
Idag frös jag inte när jag vaknade så då kunde jag gå ner och morgonsimma. Ganska kallt i vattnet dock, 19,5 grader men vindstilla och inga vågor och inte ens särskilt mycket buller från 40vägen. Jättefint, nästan inget regn.
Utanför bryggan simmade två skäggdoppingar, en vuxen och en ganska stor unge. En tonåring kanske? Blyg och lite generad, smal och stilig men utan den ståtliga kransen runt huvudet.
Kanske berodde det på att jag var i vattnet. Eller så var de extra modiga, men de blev inte rädda för mig utan simmade helt nära hela vägen bort till udden. Den vuxna först, och när den dök dök de båda två. Jag kunde inte låta bli att tänka på att de kanske simmade under mig... Fast det gjorde de förstås inte och sen blev jag kall så jag simmade tillbaka till bryggan och gick upp.
Förresten är det bärfisår i år, det känner man på lukten.
Utanför bryggan simmade två skäggdoppingar, en vuxen och en ganska stor unge. En tonåring kanske? Blyg och lite generad, smal och stilig men utan den ståtliga kransen runt huvudet.
Kanske berodde det på att jag var i vattnet. Eller så var de extra modiga, men de blev inte rädda för mig utan simmade helt nära hela vägen bort till udden. Den vuxna först, och när den dök dök de båda två. Jag kunde inte låta bli att tänka på att de kanske simmade under mig... Fast det gjorde de förstås inte och sen blev jag kall så jag simmade tillbaka till bryggan och gick upp.
Förresten är det bärfisår i år, det känner man på lukten.
lördag 21 augusti 2010
Blombukett
Idag har jag varit på vernissage. En kollega, Sara Gimbergsson visade orginalbilder från sin nya bok Sova sött.
Det var alltså bokrealese också, två festliga saker.
Jag tycker mycket om när småbarnsböcker på detta sätt tas på allvar. Som den konst bilderna ju faktiskt är, som den litteratur hela boken är och som de läsare barnen är.
När man går på vernissage ska man ha med sig en blomma, det har alltid pappa. Den kan man gott plocka på vägen, så gör han, och så binder man ihop buketten med veketåg till exempel eller hundäxing - jag tog båda för säkerhetsskull. Sen får man gå genom staden med en liten ruffsig klöverhög i handen.
Det visade sig vara kontaktskapande.
Inte så att jättemånga mäniskor pratade med mig, men några. De ville veta vad det var för blommor och det var harklöver, alsikeklöver, rödklöver och gulvial. Älslingsblommor allihop, fast om jag ska vara helt ärlig så är nog de allra flesta vilda växterna mina äslklinsgblommor.
Fast helst ärtväxter då, som dessa.
De som inget sa tittade vänligt. Som om en blombukett i handen förvandlar en och man kommer att synas på ett annat sätt, just i dag var det en bra sak.
Nästan hela tiden regnade det ett litet regn underifrån. Då är det ingen idé att ha paraply.
På den översta bilden är det harklöver, fast bara de insamlade blombollarna. Och på den nedre bilden är det gulvial, fast bara de torra fröställningarna..
Och Saras bilder var förstås helt underbara! Gå dit och titta, de finns på Bokskåpet på hörnet Tredje Långatan/ Värmlandsgatan.
fredag 13 augusti 2010
Bildning
Jag har just haft några dagars semester vid havet med en systerdotter.
Man ska alltid ha barn med sig vid havet, allting blir så mycket roligare då. Lättare att se, roligare att visa, godare picknick. Helt enkelt väldigt meningsfullt faktiskt, och så hittade vi blåbär också...
En dag var vi på ett ställe som vi kallar Brittaviken eftersom farmors lillasyster Britta en gång var med dit. Det är en barnvänlig och sandig strand längst ut mot ytterhavet men eftersom det var så mycket brännmaneter var det svårt att bada.
Vi fiskade krabbor istället.
Och klättrade i berg.
Och tittade på fjärilar (macaonfjärilar nämligen, många, många)
Och samlade snäckor som hon sorterade i snygga rader.
När vi gick över berget hittade vi solblekta musselskal. Ett av dem var fullt av små borrhål. Kan det ha varit en liten borrsvamp som borrat? Eller en havsborstmask kanske?
Systerdottern kom då att tänka på amerikanska loppor. De borrar sig in i fötterna så att man tappar sina tår. (hu!)
Och sen sa hon, "precis som i visan!"
Och började recitera samtidigt som hon klättrade vidare i berget:
pelle plutt, plutt, plutt
tog ett skutt, skutt, skutt
över ån, ån, ån
tappa tån, tån, tån
in i kammarn efter hammarn spika fast den lilla tån igen!
Och nu tänker jag på vad jag läste tidigare i somras om bildning. Att det är inte att kunna en massa saker, utan att kunna koppla ihop det man vet och kan på nya spännande sätt.
DET kan min systerdotter!
Lycko mig som får semestra med henne!
Man ska alltid ha barn med sig vid havet, allting blir så mycket roligare då. Lättare att se, roligare att visa, godare picknick. Helt enkelt väldigt meningsfullt faktiskt, och så hittade vi blåbär också...
En dag var vi på ett ställe som vi kallar Brittaviken eftersom farmors lillasyster Britta en gång var med dit. Det är en barnvänlig och sandig strand längst ut mot ytterhavet men eftersom det var så mycket brännmaneter var det svårt att bada.
Vi fiskade krabbor istället.
Och klättrade i berg.
Och tittade på fjärilar (macaonfjärilar nämligen, många, många)
Och samlade snäckor som hon sorterade i snygga rader.
När vi gick över berget hittade vi solblekta musselskal. Ett av dem var fullt av små borrhål. Kan det ha varit en liten borrsvamp som borrat? Eller en havsborstmask kanske?
Systerdottern kom då att tänka på amerikanska loppor. De borrar sig in i fötterna så att man tappar sina tår. (hu!)
Och sen sa hon, "precis som i visan!"
Och började recitera samtidigt som hon klättrade vidare i berget:
pelle plutt, plutt, plutt
tog ett skutt, skutt, skutt
över ån, ån, ån
tappa tån, tån, tån
in i kammarn efter hammarn spika fast den lilla tån igen!
Och nu tänker jag på vad jag läste tidigare i somras om bildning. Att det är inte att kunna en massa saker, utan att kunna koppla ihop det man vet och kan på nya spännande sätt.
DET kan min systerdotter!
Lycko mig som får semestra med henne!
lördag 24 juli 2010
Över styr
Jag samlar på saker, natursaker.
Fjädrar, äggskal, kottar, fröskidor.
Och ifall jag hittar någon som har dött kan det hända att jag försöker samla på den också, ibland går det, ibland går det inte.
Sådana som lever samlar jag i minnet och som foto.
Någonstans i samlingen finns ett koltrastägg som min pappa plockade ur ett bo på fyrtiotalet och blåste ut som naturkunskapsläxa, så gör man inte längre.
Man inte ens får göra så.
Häromdagen fick jag se en annan samling, som någon annan samlat ihop. Han samlade i hela sitt liv och när han dog ärvde släktingarna samlingen, så pinsamt.
Och sen ärvde en liten hembygdsförening den.
Vad de nu ska gör med den.
Det är lite svårt eftersom den delvis består av fridlysta saker som man inte får samla på och inte heller sälja eller knappt ens ge bort.
Mannen hade ägnat sina dagar åt att sno ägg ur fågelbon, hela kullar, år efter år. Rovfåglar också, havsörn, pilgrimsfalk - alltihop. Och han dokumenterade allt också, nogrannt. Var han hittade ägget och hur han gått till väg.
De uppstoppade fåglarna däremot köpte han, men de var förmodligen inte lagligare för det. Havsörn från 1993 till exempel, hur stod det till med havsörnsstammen 1993?
Hans samlande hade gått helt överstyr.
Det ska inte mitt göra.
Det är också så meningslöst. En tornseglare som hänger i en ståltrådsögla från taket i ett hemligt och mörkt rum - vad är det? Mot en som flyger mot takåsen i kvällsolen strax efter midsommar...
Fjädrar, äggskal, kottar, fröskidor.
Och ifall jag hittar någon som har dött kan det hända att jag försöker samla på den också, ibland går det, ibland går det inte.
Sådana som lever samlar jag i minnet och som foto.
Någonstans i samlingen finns ett koltrastägg som min pappa plockade ur ett bo på fyrtiotalet och blåste ut som naturkunskapsläxa, så gör man inte längre.
Man inte ens får göra så.
Häromdagen fick jag se en annan samling, som någon annan samlat ihop. Han samlade i hela sitt liv och när han dog ärvde släktingarna samlingen, så pinsamt.
Och sen ärvde en liten hembygdsförening den.
Vad de nu ska gör med den.
Det är lite svårt eftersom den delvis består av fridlysta saker som man inte får samla på och inte heller sälja eller knappt ens ge bort.
Mannen hade ägnat sina dagar åt att sno ägg ur fågelbon, hela kullar, år efter år. Rovfåglar också, havsörn, pilgrimsfalk - alltihop. Och han dokumenterade allt också, nogrannt. Var han hittade ägget och hur han gått till väg.
De uppstoppade fåglarna däremot köpte han, men de var förmodligen inte lagligare för det. Havsörn från 1993 till exempel, hur stod det till med havsörnsstammen 1993?
Hans samlande hade gått helt överstyr.
Det ska inte mitt göra.
Det är också så meningslöst. En tornseglare som hänger i en ståltrådsögla från taket i ett hemligt och mörkt rum - vad är det? Mot en som flyger mot takåsen i kvällsolen strax efter midsommar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)