Malmö utan Köpenhamn vore inte lika kul

Bryggeriets uteservering. En rabarber-ale för mig och, utanför bild, en kastanjeblomster-lager till BT. De andra glasen har vi inte beställt in. Jag svär.

Kenyatta Hill, son till Joseph Hill som grundade Culture, fortsätter i farsans fotspår och leder sitt Culture med den äran.

Red, green and gold. Ja, det var en helgjuten reggae-kväll på Loppen i Köpenhamn i fredags.

Som jag berättade i tidigare inlägg bar det iväg till Köpenhamn i fredags kväll.
Tyvärr är det för sällan jag tar mig till Köpenhamn nu för tiden trots att staden ligger bara en halvtimmes tågresa bort.
Men nu blev det av och det blev en sådan där kväll (och natt) som gör att man inser så påtagligt varför Malmö utan Köpenhamn definitivt inte vore samma sak.
Först en sittning på Bryggeriets uteservering, med gott hembryggt öl och mycket folk att titta på. Ändå inte den turistfälla man skulle kunna tro att det är på grund av närheten till Tivoli.
Sedan proviantering i pölsevagn på Rådhusplatsen och buss ut till Christianshavn och Loppen (i Christiania) där Culture från Jamaica skulle spela klockan 22.
De kom igång närmare midnatt, men en välförsedd bar och en suverän rasta-DJ som spelade fantastisk reggae (och visst hade marijuanadispens i sitt bås) gjorde väntan lätt.
Culture, med bortgångne grundaren Joseph Hills son Kenyatta vid huvudsångmikrofonen lät stundtals riktigt bra (mest kanske i de gamla Culture-låtarna) och skapade framför allt en suverän stämning i lokalen. Ingen hade möjlighet att komma undan och bara sitta stilla, alla rörde sig till musiken på ett eller annat vis.
Hemresa med tåg 03.26 när det redan blivit ljust ute.
En Köpenhamnstur i den gamla goda stilen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Köpenhamn, Culture, Loppen, Christiania, Kenyatta Hill, Joseph Hill, Reggae, Öl

Joseph Hill

Jag tror att några av er varit inne och kollat på min blogg.
Kanske är det signaturen som lockat någon som trott att jag har insikter om reggae.
Och det har jag faktiskt, även om jag inte kommit dit tidigare.
En kort berättelse i ämnet:
I slutet av augusti var jag i Dublin och gick ut för att se Culture spela på The Village.
Något av det första jag fick höra när jag betalt och gått in, var att mannen som en gång bildade Culture, mannen som var Culture, Joseph Hill, hade dött ett par dagar tidigare efter en spelning i Tyskland.
Bandet höll en tyst minut för honom på scenen och gav sedan en fullständigt glödande föreställning där hans son trädde fram och tog sin fars plats.
Det var en av de finaste hyllningar Joseph Hill kunde ha fått.

Jah Hollis

Och i dag är det den sjunde i sjunde

Dagens datum är den sjunde juli. 0707.
Nej det har inget med James Bond att göra även om det inte är helt omöjligt att Ian Fleming kan ha hört talas om den symbolfyllda sjuan när han satt på Jamaica, i huset Goldeneye, och skrev om sin hemlige agent.
För Joseph Hill, sångare i reggaebandet Culture, var det något av en uppenbarelse när han kom på att 770707, alltså den sjunde juli 1977, skulle en väldans massa sjuor dyka upp på en gång.
Fast han tyckte att det räckte med att "Two sevens clash", och så skrev han en klassisk låt, som fick ge namn åt en minst lika klassisk LP med Culture, om detta datum som rastafarianerna fruktade.
Det yttersta domen kom inte den 7 juli 1977, men den 7 juli lär fortfarande vara ett datum då många väljer att ligga lågt på reggaens hemö.
Låten Two sevens clash kan man lyssna till vilken dag som helst.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Folktro, Juli, Sju, Rastafari, Culture, Jamaica, Ian Fleming, 1977

Sju låtar som förändrade mitt liv

Så, nu är det dags.
Nu ska jag svara på uppropet, utmaningen från den här mannen.
Låt mig först dra en liten prolog.
De första upplevelserna av att få lyssna på musik på grammofon var när min äldre bror spelade skivor med Bill Haley och Elvis hemma.
Jag hade också en kusin som brukade spela Frank Sinatra, och andra släktingar som spelade Povel Ramel när vi samlades till någon släkthögtid.
Den första egna skiva jag fick, var en historia om Kalle Stropp och Grodan Boll som Thomas Funck spelat in.
Den första skiva jag köpte för egna pengar var signaturen till Bröderna Cartwright. Fast jag upptäckte sedan att det var inte originalmusiken utan en cover, fastän Little Joe och Hoss och dom andra var på omslaget.
De övriga tre låtarna på EP:n var också rätt kassa och jag tror att jag där fick en nyttig grundkurs i hur skivindustrin funkar.
Men nu ska det handla om låtarna som verkligen tog tag i mig och mitt liv.

1. She Loves You, The Beatles
Att höra och se The Beatles var som en uppenbarelse, och det var den här låten som var inledningen till en livslång förälskelse. Den fick mig, ung som jag var, att byta stil, att låta håret växa och att försöka klä mig som Beatles. Det försatte mig också i en rebellposition, för det beslutet orsakade trubbel hemma, i skolan och ute på stan. Än värre blev det när jag hörde Not Fade Away med Rolling Stones och Don´t Bring me Down med The Pretty Things. Men det fanns ingen återvändo, hur mycket stryk man än fick ta.

2. Time Is On My Side, The Rolling Stones
Den första låt jag repeterade in med det allra första band jag spelade med, nere i Mopps källare. Say no more! Att det var en cover på en rhythm´n´blues-låt fattade jag först långt senare.

3. The Times They Are A-Changin´, Bob Dylan
Jag köpte singeln och insåg att det fanns tänkare inom musiken. Fick mig att leta upp annan musik och litteratur som ledde mitt eget tänkande in på nya och intressanta banor.

4. Light My Fire, The Doors
Well, det är här drogerna kommer in. Jag minns exakt första gången jag hörde den här låten och jag minns också att jag något senare hörde just den samtidigt som jag för första gången kände hur jag blev hög på hasch. Det gick inte obemärkt förbi. Jag njuter fortfarande av Doors, nu även spik nykter.

5. Who Are The Brain Police?, Mothers Of Invention
Ytterligare ett band som öppnade nya dörrar, musikaliskt och i sättet att tänka. Jag klev in och jag minns exakt när jag hörde låten första gången.

6. The Israelites, Desmond Dekker and The Aces
Första låten med en rytm vi i olika former kallat ska, rock steady, reggae. You name it! Jag hade hört andra låtar i genren förut, en och annan ska-låt hade väl hörts i radion, men det var här jag fattade galoppen om man kan kalla det så. Ledde vidare fram till Bob Marley och en mängd reggaeplattor jag inskaffade under 1970-talet. Fick mig också att resa runt i världen för att kolla in Bob, Culture, Burning Spear, Black Uhuru, U-Roy...

7. God Save The Queen, Sex Pistols
Den överbryggade för mej den generationsklyfta som öppnade sig i slutet av 70-talet och som många av mina vänner föll ner i. Jag snodde den här singeln i en affär, bandade den och plågade folk på en fest med att spela den på repeat tills någon tog bandaren från mig. Men med dem som kallades punkare byggde jag upp en ömsesidig förståelse, och där öppnades ännu en ny värld.

Ja, det var det hele, som dansken säger. Det finns fler låtar som ska ha hedersomnämnande, och det är väl tråkigt att det inte finns en enda kvinna på listan och bara ett band med icke vita män.
Men så är det bara.

Jah Hollis