Fredagen den 23 april har redan gått och lördagen den 24 april är nästan över. Så går det när man har roligt/ledigt. Undan alltså. Men i brist på bättre sysselsättning slänger jag in ett bidrag till just gångna fredagens Fredagsfärger: Blå, grön och vit. Bilden är tagen medan jag stod på Värnhemstorget och väntade på bussen hem, alla färgerna finns där. Just denna plats ansågs för ett antal år sedan ha Skånes allra sämsta, mest förorenade, luft. Orsakad av den myckna busstrafiken runt torget och tillika för mycket omfattande privatbilism. Men nu går bussarna på naturgas och förmodligen har det gjort luften betydligt renare. Fler bilder med fredagens färgtema hittar ni här.
I dag är det lördag, och det innebär att jag har en ledig dag i mitt intensiva arbetsschema, ett andningshål att pusta ut i innan det är dags att ta nya tag i morgon. Och för en gångs skull känner jag mig inte helt utarbetad när den här lediga dagen infaller. Tanken på att det nu bara är nio arbetsdagar kvar till min riktiga semester kan också göra det hela lite lättare. Om en stund ska jag träffa gudbarnet och hennes föräldrar som är på besök i storstan. Hon ringde och frågade om jag hade tid att "hänga" lite innan de skulle åka hem igen. Ja så pratar man på landet i Skåne nuförtiden. Senare ska jag vidare till M:s sommarfest som hon har inför sin stundande födelsedag och där ska jag umgås med gamla och nya vänner och avhålla mig från för mycket alkohol eftersom jag ska köra till jobbet i morgon. Hmmmmm, om jag skulle ta och ringa vår sommarvikarie som ju ska köra från Malmö och till jobbet och åter i morgon? Han kan väl inte neka sin gamle chef att hänga med i bilen? För övrigt kan vi notera att ett gammalt kärt sommarproblem i Malmö åter är på tapeten.
Min lediga lördag efter en intensiv arbetvecka gick i putten.En förkylning som legat och lurat i form av halsont bröt ut lagom till vilolördagen som gått i snorighetens, huvudvärkens och hostandets tecken. Jag drabbas ytterlig sällan av sådant nuförtiden, men förmodligen går det inte i längden att undkomma när så många andra är sjuka och är det på jobbet också. Och jag befinner mig själv i det där förbannade limbotillståndet nu: tillräckligt sjuk för att inte kunna göra något vettigt av ledigheten, men förmodligen tillräckligt OK för att jobba i morgon. Håglösheten i dag gjorde att jag inte kunde bege mig till BT som åter är hemma och hade med sig ett par lockande whiskysorter han ville bjuda på. Å andra sidan gjorde det att jag befann mig hemma när en gammal vän oväntat ringde efter att inte ha hört av sig på många herrans år. Det blev ett intressant samtal på cirka en timme och ömsesidiga löften om förnyade kontakter.
Jag såg för övrigt i Aftonbladet att historien upprepar sig: att polisen gör stora insatser för att komma åt kissandet på skumma platser. På 70-talet gjorde jag en insats som vittne till förmån för en vän som stod inför rätta anklagad för i stort exakt samma sak som mannen i Aftonbladets artikel. Där fick jag en negativ bild av polisen och rättsväsendet cementerad: polisen som var åklagarens vittne blåljög inför sittande rätt och hotade mig dessutom i enrum innan jag skulle vittna. Och vem tror ni att rätten trodde på? En långhårig yngling eller en uniformerad polisman, kortklippt och rejäl? Jag tror inte jag behöver ge er svaret.
Jag läste också i Aftonbladet att programledaren för Melodifestivalens evighetstävling, Petra Mede, fått ett skämt om kungen bortcensurerat från lördagens omgång. Har man inte något filter som också kunde filtrera bort hennes hysteriska skrikande? I radio låter det rent för djävligt.
"When I was young I watched the cars, When I was older I drank in bars."
Mina vänner kallade på mig i kväll, så när jag hade letat upp mina gamla räkningar och kollat att de faktiskt var betalda drog jag upp till The Pickwick Pub. En lördagkväll där innehåller allt: längtan, gemenskap, förtvivlan, förlust, glädje, fylla, diskussioner, konfrontationer, möten. Ja, det går väl att fylla på med hur mycket som helst. Men nu sitter jag här hemma för mig själv igen och det är dags att sova. Märkligt nog var det ingen i kväll som överhuvudtaget nämnde att Ingemar Johansson kastat in handduken. Kanhända har vi för mycket att göra med att försöka fixa till några höjdpunkter i våra egna liv för att diskutera forna generationers stora hjältar. Vad vet jag.
Det är lördag och klockan är inte ens tio på förmiddagen än. Ändå sitter jag här nyduschad och redo att ge mig ut i vinterkylan och blåsten som greppat Skåne. Den som hängt med lite här på bloggen vet ju att jag på grund av mina arbetstider har sena sovvanor som jag sällan gör avsteg från. Men finns det en orsak att ta sig upp tidigt, ja då gör jag det och så är det denna lördag. Jag ska ta bussen ner till Malmö central, vidare med pågatåg till Lund och därifrån i sällskap med gudbarnet och hennes mamma åka Öresund runt. Vi ska nämligen till Louisiana, konstmuseet i Humlebæk, och titta på en utställning om något som ligger gudbarnet varmt om hjärtat: manga. Louisiana visar just nu en stor utställning om dennna japanska teckningskonst och det ska bli väldigt spännande. Trots snövädret, och kylan och blåsten. Fast i dag har det slutat snöa. Alltid något.
Så har jag då lyckats få ett måste gjort den här dagen där jag, det underbara vädret till trots, inte lyckade ta mig ut förrän solen började sjunka långt ner mot horisonten. Jag vaknade som vanligt med huvudet fullt av planer (som Bob Dylan i Maggie’s Farm - A head full of ideas) men innan jag hade hunnit sätta några av dem i verket var det frukostdags. Ja klockan hade alltså passerat 12.00. Och så masade det sig på: jag läste och lyssnade på musik och pysslade med lite av varje. Inga av de där planerna på fönsterputsning och andra storverk sattes i verket. Visst är det skönt att ha lördagen mellan två arbetsdagar ledig, men mycket gjort blir det definitivt inte dessa dagar. Till slut lyckades jag i alla fall masa mig ner i tvättstugan för att utnyttja den bokade tiden och medan maskinerna snurrade fyllde jag i det enda avdrag, resor till och från jobbet, jag hade samvete att göra i min deklaration. Cykelturen till skattekontoret tog tio minuter och på vägen hem stötte jag på ett par välbekanta stammisar från Pickwick, på väg mot sagda Pickwick. Jag hade en väldig lust att haka på men den lille ängeln i mig påminde om att jag ska köra bil till jobbet i morgon, så jag tog farväl och passade på att handla på vägen hem och av bara farten köpte jag med kinamat. Och nu är klockan över midnatt och snart ska tvätten hämtas upp från torkrummet. Hallå, vart tar livet vägen? På tal om deklarationen så hade jag och en polare för många år sedan planer på att skriva en låt som skulle passa i deklarationstider. Do the Declaration skulle den heta och den skulle gå i funkstil à la James Brown. Det blev aldrig något vettigt med den heller, men jag har ju i allla fall en bra titel där, eller?
Den lediga lördagen mellan jobbet fredag kväll och söndagspasset blir det sällan mycket med. Jag är helt enkelt för trött för att ge mig på några mer avancerade projekt än att uträtta diverse nödvändigheter. Så var det också i dag då jag inte ens orkade masa mig hem till någon bekant för att på tv se MFF spela allsvensk fotboll borta mot Djurgården. Men MFF klarade sig väl med äran i behåll utan min hjälp och Niklas Skoog visade att det fortfarande är motiverat att ha honom med i startelvan. Varför somliga av Djurgårdens fans ska envisas med att försöka leva upp till alla fördomar vi har om dem begriper jag dock inte.
Elever vid en i rockkretsar högt aktad musikskola i England har röstat fram vad de tycker är de 25 bästa gitarriffen genom tiderna. Jag vet inte om det är förvånande eller inte att Deep Purples Smoke on the Water placerar sig som etta. Själv begriper jag inte riktigt vad Guns N´Roses och Chuck Berry har på listan att göra om det nu handlar om rockriff. Ännu mindre begriper jag att rockens ur-riff, Rolling Stones Satisfaction (eller för den delen Jumping Jack Flash), tyckas ha fallit i glömska. Neil Young har ju också fått till det ibland. Videon ovan har inget med omröstningen i England att göra (vad jag vet) men många av valen i den sammanfaller ju med den engelska riff-smaken. Men jag misstänker att jakten på det fulländade riffet går vidare där ute bland alla upptäcktsresande i rock´n´rollvärlden.
Somliga dagar här i livet tycks bara försvinna utan att man egentligen vet vart dom tagit vägen. En sådan dag är den just gångna lördagen, min lediga lördag, som försvann i sömn och storm. Jag får väl i och för sig skylla mig själv lite när jag sitter uppe till fyra på morgonen, men sådan är nu en gång min dygnsrytm. När jag väl vaknat och fått i mig frukost, väl tajmad med lunchekot, var det bara att vänta in den aviserade stormen. Först trodde jag att det kunde vara samma felaktiga förutsägelse som det visade sig vara när det senast varnades för storm över Sydsverige. Men snart började det yla ute och det slet och ryckte i hela huset. Så den här gången träffade nog väderfolket rätt. Men det innebar också att jag hållt mig inne hela dagen. Nu när det är lugnt ute är det dags att sova igen. Men fråga mig inte vad jag gjort i dag. Jag vet inte riktigt. Skrivit lite håglösa (nåja) kommentarer som svar på andras kommentarer och blogginlägg. Diskat, lagat mat. Ja tiden har i alla fall gått. Och inte förrän nu lyckas jag få till dagens blogginlägg.
Jag hade först tänkt kommentera AB-artikeln om att man på Bloggtidningen tycker att det är surt med alla modebloggar och alla tävlingar de har för att bli länkade och hamna på bloggtopplistorna. Men egentligen är det väl inte så mycket att hetsa upp sig för. Jag antar att modebloggarna, hur ytliga och illa skrivna de än kan vara, fyller ett behov. Annars skulle väl ingen kolla in dem. Och det här med tävlingar är väl inget nytt. Tävlingar har ju tidningar, både dagstidningar och veckopress, haft i alla tider för att locka fler läsare. Och inte har det hotat den offentliga debatten eller yttrandefriheten såvitt jag vet. Så det bryr jag mig inte om att kommentera. Fast det är väl det jag just har gjort.
Och Bob Dylan får hänga med för att han är Bob Dylan. En textrad i låten har väl en liten anknytning till mitt inlägg: You don´t need a Weatherman to know which way the wind blows. Och en annan är en livsvisdom jag försöker leva efter: Don´t follow leaders, watch Your parking meters. Vi hörs!
Jag besöker oftast min stampub, Pickwick i Malmö, de onsdagar då det är pubquiz. Och däremellan slinker jag då och då in där även andra dagar när jag är ledig. Ja, jag är faktiskt där, eller har varit där så mycket genom åren, att jag är en av de som har fått en liten namnskylt på en vägg där. I går var det lördag och jag fick sms från en annan med namnskylt på Pickwick med förfrågan om det inte skulle tas en stilla pilsner framåt aftonen, och det skulle det. På Pickwick förstås. Lördagskvällar är dock en annan femma än quizkvällarna, och det är en i det närmaste helt annan publik som dyker upp. Jag vill inte verka diskriminerande, men som stammis kan man ibland tycka att den publiken kan vara lite jobbig. Även om det även där finns klart lysande undantag. Lördagar har danshaket vägg i vägg med puben öppet och det finns en entré öppen mellan puben och entrén och garderoben till dansstället. I samtliga entréer, både pubens båda och utanför danshaket vaktar smoking(eller vad det nu är)klädda biffiga vakter och i kön till danshaket och i gränden utanför är det ofta högljutt, stökigt och lite aggressivt. Många paranta damer och upprisslade herrar, som sällan sparar på parfymen, värmer upp i puben innan det ska dansas och raggas (danshaket är ett av Malmös mest uttalade raggningsställen) och somliga tror ibland att de äger stället. Därtill finns toaletterna för både dans- och pubpubliken nere i källaren, med gemensam trappa ner, en trappa där det också köas till danshakets garderob. Man springer i alla fall inte i onödan till muggen när det är rusning till garderoben. Men, man kan ockå träffa trevliga människor som stannar till i puben för att ta ett järn innan det bär en trappa upp. Och naturligtvis är det då så gott som uteslutande kvinnor, tjejer, damer det handlar om. Ibland är det nästan så att man får lust att hänga med upp och ta en dans, men det går över rätt snabbt när man tänker efter lite.
Lördag, och mindre än en vecka till midsommarafton. Malmöhimlen är grå som vore det november och det är mörkt inne i min lägenhet. I eftermiddag ska jag på 40-årskalas hos goda vänner, som jag märkligt nog inte sett på ganska länge. Men innan dess måste jag klara av en uppgift jag har åtagit mig, och jag skulle ljuga om jag sade att det inte tar emot. Hur mycket jag än gillar min 40-årsfyllande vän, och han är en mycket trevlig prick (varför kallar man folk prick?), har jag lite svårt att uppbåda den där kalasformen som krävs för ett kalas. Och hur det ska vara när jag städat ur den där lägenheten jag måste städa ur i dag vete tusan. Ovanpå allt ska jag jobba i morgon, söndag, också. Just nu skulle jag helst av allt lägga mig igen och läsa den långa Bob Marley-artikeln i den nya Mojo som låg i posten när jag kom hem. Men det blir att bita ihop och att sedan försöka komma i kalasform på något vis. Erfarenheten säger, att allt, trots de dåliga förutsättningarna, faktiskt kan bli helt annorlunda. Det kan ju faktiskt bli en riktigt fin dag! Hey ho! Here we go!
Jag jobbar aldrig på lördagar, men varannan helg jobbar jag både fredagen före och söndagen efter den lediga lördagen. Det brukar inte bli mycket bevänt med den lediga lördagen, det blir ofta en återhämtningsdag i stillhet, man ska hämta krafter efter en lång arbetvecka och inför ytterligare tre dagars jobb. I ärlighetens namn ska jag också medge att jag ofta sitter uppe rätt länge när jag kommit hem på natten mot lördagen. Jag skriver, bloggar, lyssnar på musik och tar kanske en eller annan öl. Så dessa lördagar, dessa ledighetens öar i arbetshavet, blir ofta dagar där jag på sin höjd ger mig ut och handlar för att sedan tillbringa dagen i splendid isolation. Men i kväll ska jag ta mig f-n ut och se folk. Jag är bjuden hem till min gamle vän Ol’ Hell på något mystiskt quiz. Jag ser fram emot det och skulle kanske till och med kunna stå ut med att titta på Melodifestivalen om det ingår i planerna. Om inte annat så bara för att få mina fördomar bekräftade. Jag älskar att få mina fördomar bekräftade. Ha-haaaaa!
Lördag, en dag full av möjligheter. Eftersom jag redan, 10.21, har varit igång en timme och läst tidningen och rensat bland mail i datorn skulle jag ju kunna fortsätta på den inslagna linjen. Enda hållpunkten är att jag vid sextiden ska ut och käka med ett gäng från jobbet. Vad det sedan blir av det vet jag inte alls. Men innan dess kan jag ju få undan ett och annat, om jag inte bestämmer mig för att lägga mig en stund till med risk att jag somnar och sover bort ett par timmar. Livet levs mer och mer framför datorn: jag har beställt skivor och filmer, jag har beställt böcker och spel. Allt i den tanken att jag ska kunna ge bort en del av detta som julklappar till vänner och släktingar. Kanske är redan julklappsproblemen lösta på det viset. Det vore ju inte så dumt, men jag måste ju tänka igenom vilka som gjort sig förtjänta av julklappar och om det jag beställt passar. I vissa givna fall är ju beställningarna gjorda med tanke på att paketen ska hamna under granen. Om två veckor är det dan före dan.
Fredagen den 23 april har redan gått och lördagen den 24 april är nästan över.
