Ännu ett bidrag till Utan ord från mig. Det är fritt fram att kommentera, och ännu fler bidrag hittar ni hos Pumita som ser till att detta fotobloggande flyter på.
Katter beskrivs ofta som snälla, goa och fridsamma djur, om än lite egensinninga och speciella. Kattälskare, som inte har hundar också, brukar ofta hylla katter som det bästa sällskapsdjuren och beskriver dom ofta i närmast mänskliga termer. Själv har jag en kluven inställning till katter (som till så mycket annat) efter att ha råkat ut för en och annan "gullig" sällskapskatt som visat sig kunna riva till ordentligt om inte sällskapet passat (jag har för övrigt ungefär samma inställning till hundar i största allmänhet). Nu verkar det som om vi börjat få "mördarkatter" bland oss också, för visst låter det som om dessa kelgrisar kan tävla med de ofta omskrivna "mördarhundarna"?
Kalmar FF gjorde ett ryck i toppen av allsvenskan i går när man slog tvåan för tillfället, Elfsborg, hemma på Fredriksskans. Nu har KFF fyra poängs försprång och sex matcher kvar att spela. Det är svårt att se vad som ska kunna stoppa Kalmar FF från att spela hem ett mycket efterlängtat allsvenskt guld till Kalmar. Mitt svar på frågan i rubriken är: Inget. För Malmö FF, däremot, känns det fortfarande darrigt, trots att det är en bit kvar ner till det riktiga bottenträsket. Men en vinst mot ärkerivalen Helsingborg (som i teorin fortfarande kan vinna allsvenskan) hemma på stadion tisdag kväll skulle ju vara ett stort steg upp på säkrare mark. Men vågar man hoppas på det, eller ska det bli ovisst in i det sista? Och så noterar jag att Butch Cassidy har lämnat det jordiska. Paul Newman, som spelade den klassiska rollfiguren i filmen Butch Cassidy and the Sundance Kid dog i helgen, 83 år gammal. En skådis av den gamla skolan som hann med en väldig massa klassiska filmer, och ett namn som vi knappast har hört i quizsammanhang för sista gången.
Det har blivit betydligt mörkare nu, och kallare, även här i Skåne. Jag ser verkligen inte fram emot att gå igenom ännu en vinter, speciellt inte om den ska bli kall och snöig. Jag har börjat vänja mig vid milda vintrar, men kanske är det så som någon påstått i Aftonbladet, att det där med uppvärmingen av jordklotet mest är ett påhitt av de alltid så illasinnade och sensationslystna medierna. Några ihållande milda vintrar ska vi inte vara så säkra på hur mycket fossilt bränsle och annan energi vi än eldar på. Som av en händelse var då en av helgens värmande ljuspunkter ett biobesök med gudbarnet. Vi såg Wall-E, en charmig, rolig, rörande och välgjord datoranimerad film med ett budskap. Budskapet var att vi ska passa oss noga för att bli för bekväma och sabotera den enda jord vi har. Enkelt, men effektivt framfört i filmen. Men som någon noterat blev budskapet något dubbelt i och med all den konsumtionsinriktade reklam som visades före filmen, på en mördande ljudnivå, riktad huvuds(k)akligen till barn och till 75 procent framförd på engelska. Rena hjärntvätten om ni frågar mig (även om gudbarnet redan tycks ha anammat en sund skepsis till de glättigt överdrivna reklamfilmerna). Ytterligare ljuspunkter var, att jag tillbringade i stort sett resten av helgen efter biobesöket hos gudbarnet och hennes föräldrar på den skånska landsbygden. Jag blev bjuden på kalasgott käk och vi hann med en tur till natursköna Rövarkulan där vi kunde konstatera att höstfärgerna börjat konkurrera på allvar med det gröna i träden.
Det är deprimerande att gå in på nätet en lördagsförmiddag och det första man får läsa i Sydsvenskan är att en man i Helsingborg knivskurits till döds på fredagkvällen. Fredagkväll är för de flesta den traditionella festkvällen efter arbetsveckan och nu är det dessutom lönehelg. Det var med andra ord mycket folk ute i går och många konfronteras med många andra ute i vimlet. Man undrar hur många av dessa som tagit med sig en kniv när de ska ut och festa. Hur många är, när de kanske tappat omdömet och spärrarna av alkoholintaget (eller kanske är de bara allmänt aggressiva), redo att använda kniven om någon säger något som inte passar? Hur många av dessa idioter, och som vanligt är väl 99,99 procent män, är det som går omkring bland folk som bara är ute för att ha kul? Ja, den som stod för knivskärningen i Helsingborg i går kväll kan fortfarande göra det. För han är inte gripen än. Och är det någon som vet vem han är, så vill man väl i tidens anda att hålla brottslingar och våldsmakare om ryggen, inte tjalla. Usch, jag mår illa!
Vi är faktiskt redan inne på lördagen, så jag kanske är diskvalificerad när det gäller att lägga in en bild på dagens Fredagsfärg som är den kanske lite förtalade bruna färgen.Men jag struntar i allt det där och slänger in mitt bidrag.Och här hittar ni ännu fler bidrag.
Jag läser regelbundet de brittiska rockmagasinen Mojo (jag prenumererar på den), Uncut och The Word. Då och då köper jag också ett nummer av brittiska Q eller amerikanska Blender (den med de sexistiska omslagen). Det innebär att jag konsumerar mängder av recensioner av nyutkomna och återutgivna skivor. För trots snacket om skivindustrins snara död, kommer det fortfarande varje månad ut mängder av skivor, både cd, vinyl och nerladdningsbara. Jag tycker man ska vara sunt skeptisk till recensioner; de handlar dock till syvende och sist om ett personligt tyckande. Men de kan vara rolig läsning och en vägledning till skivor man ska kolla upp. Fortfarande händer det att en skiva får full pott i en tidning och ett mera ljumt mottagande i en annan. Dock verkar det som om man ofta är ense när det gäller att dela ut det inte särskilt ofta förekommande ettpoängsbetyget, det vill säga en total sågning. Och då spar man heller inte på sin förmåga att uttrycka i ord varför man så totalt ogillar plattan i fråga. Och det är ofta rolig läsning, roligare än berömmet man ger en platta man älskar. Två klassiker är (jag minns tyvärr inte vilka skivor det handlade om, men det spelar mindre roll): • "Att lyssna på den här skivan är som att tugga på aluminiumfolie när man har hål i tänderna." • "Det känns som om det tar längre tid att lyssna sig igenom den här skivan än det tog att spela in den." En kille som får sig en rejäl avhyvling i både senaste Uncut och senaste Mojo är kanadensaren Daniel Powter och hans nya skiva Under the Radar (en stjärna som betyg i båda tidningarna). Jag känner igen namnet, men har lyckats missa hans jättehit för några år sedan, Bad Day, eller kanske har jag bara förträngt den. Men man får ju ingen lust att satsa på hans nya skiva (låten ovan kommer från den) när man läser följande: • "When he borrows Bruce´s "baby I was born to run" for Best of Me, it´s a laugh-out loud moment, because Powter appears born only to peddle platitudes." (Mojo) • "...so fabulously boring that it verges on anti-matter. This is music that was manufactured to be played everywhere except those places to which people go when they want to hear music." (Uncut) Stackars Daniel Powter! Vad har han gjort dom?
Två händelser utan något egentlig samband, men ett bildval med lite dålig tajming, möjligen. Kent ska släppa en box med hela sin skivut- givning samlad i ett paket. I Finland gick en 22-åring till skolan och tog med sig pistolen och sköt ihjäl nio elever och en lärare och till slut sig själv. Som sagt, två händelser utan något egentligt samband. Utom då möjligen det som verkar bli omslaget till Kents box: en hand som håller en pistol och just avlossar ett skott. Det finns i populärkulturen ett inslag av våldsromantik som tar sig uttryck som att en rappare skryter om hur många skott han har fått i sig eller att en annan rappare säljer fler skivor som död, ihjälskjuten, än han gjorde när han levde. Kent har kallat en skiva Vapen och ammunition och nu tycks det som om det är dags att använda vapnet och ammunitionen när boxen ska komma ut. Jag kommer inte med något påstående här, men det känns en aning som om Kents bild är lite dåligt tajmad med tanke på det som hänt i Finland. Läs gärna mer om Kent-boxen här.
Jag har haft lite svårt för att få till något i bloggväg på ett par dagar nu. Detta trots att det finns givna ämnen och tid. Jag är ju ledig några dagar nu mellan arbetsperioderna. Men kanske är det dags att sammanfatta lite vad som hänt, trots att det är strålande sol över Malmö nu och egentligen läge för att ge sig ut lite. Men min tvättid börjar snart och det finns inte mycket över för eftermiddagsuteliv, så jag börjar med Emmylou Harris i Köpenhamn. Jag och BV tog ett eftermiddagståg över och hade turen att få ännu en dag med strålande sol och vi tog givetvis chansen att öppna med var sin ingefärssmakande öl på Apollobryggeriets (en krog alldeles utanför Tivoli) uteservering. Så blev det bussen ut till Fredriksberg, en kort promenad och mer öl och käk på Bar Dutski som ligger på kort gångavstånd från Falkonerteatern där Emmylou och kompani spelade. Den oftast lite otacksamma uppgiften att värma upp oss som var där för att se och höra Emmylou hade Kimmi Rhodes, en kvinna som levererat låtar till många stora namn och spelat in mycket musik, men som aldrig själv blivit ett riktigt stort namn. Hon gjorde det i alla fall med den äran och tillsammans med maken på bas och sonen på gitarr och stämsång. Sonen gjorde för övrig en kort men mycket träffsäker imitation av familjens gode vän Willie Nelsons sätt att sjunga och spela gitarr och var själv inte oäven på att spela och sjunga. Och så Emmylou Harris och henns nya band. Ja, vad ska man säga; jag har aldrig varit besviken efter att ha sett henne live och var det definitivt inte nu heller. På något vis kan jag inte sammanfatta upplevelsen av konserten i Köpenhamn bättre än denna recension från konserten på Cirkus i Stockholm dagen före. Jag försökte ta lite bilder under konserten, men efterom jag inte vill använda blixten vid sådana tillfällen och scenbelysningen inte var direkt bländande så blev det rätt mycket darr och sudd. Därav bilden ovan som visar Emmylou tillsammans med multiinstumentalisten Phil Madeira och violinisten/mandolinspelaren och sångaren Rickie Simpkins tagen vid en tidigare konsert. Den som vill se fler utmärkta bilder på bandet och Emmylou kan gå in här och kolla. Och jag tackar för lånet. I gårkväll var det quiz, och jag tror jag sparar min rapport därifrån till lite senare. Om jag orkar skriva mer om eländet. Det känns nu kanske något mer inspirerande än att skriva om MFF:s insatser i allsvenskan.
Jag har ansat skäggstubben och duschat. Även om jag vet att det är rätt hopplöst, måste jag försöka se lite presentabel ut i kväll. Jag har nämligen en date med Emmylou Harris. Visserligen lär det väl dyka upp närmare tvåtusen andra samtidigt, för det är vid hennes konsert i Falkonerteatern i Köpenhamn i afton vi ses. Men i de bästa stunderna vid hennes konserter är det som om hon sjunger enbart för mig. I kväll är det väl sjätte eller sjunde gången jag träffar denna underbara kvinna och eminenta musiker och sångerska. Allt talar för att det kommer att bli toppen. Om en stund åker BV och jag över till Köpenhamn och laddar i solskenet och klockan 21 ska vi sitta på våra platser när Emmylou intar scenen med sitt band. I går spelade de på Cirkus i Stockholm och i kvällstidningarna blir det blandade betyg. Märkligt nog tycker man i den ena att det var suveränt sorgset, medan man i den andra tycker det var för mycket sorg. Jag säger: lita inte på recensenter, i synnerhet inte de som skriver i våra kvällstidningar. Emmylou, nu kommer jag.
Ingen rast och ingen ro om man ska vara med och visa sina bilder varje vecka. Men mellan jobb och Köpenhamnsresa slänger jag i alla fall in en joker i kategorin Utan ord, och fler bidrag hittar du hos Pumita.
Säga vad man vill, men visst är det lite sorgligt när höstdagjämningen faller över oss. Och i år faller den över oss just i dag, den 22 september. Nu blir den mörka delen av dygnet längre än den ljusa och framför oss ligger en lång tid innan ljuset och värmen återvänder. Det kan säkert ta knäcken på en och annan och visst kan det kännas sorgligt. Lika sorgligt som Eva Cassidys öde. Mörker verkar det för övrigt bli i den svenska politiken ytterligare ett tag framöver. Den juvenile Anders Borg har lagt fram en budget där de som tjänar mest får hyggliga skattesänkningar medan de arbetslösa förväntas fortsätta suga på ramarna. Efter att ha jagat ut en massa folk ur a-kassan, lockar nu Borg och hans vänner med en futtig sänkning av avgiften för att locka folk tillbaka till a-kassan. Inser dom inte själva att dom framstår som en samling osannolikt färdriktningslösa politiska dilettanter?
Det var sannerligen inte så enkelt att hitta något med färgen guld till Fredagsfärgen. Tycker nästan jag kunde återanvänt ölen och whiskyn jag använde senast, när det var gult som gällde.Men eftersom jag är något av en samlare, så kommer en liten sak som jag tror jag hittat i tvättstugan, eller kanske på en trottoar någonstans. Fler varianter på temat hittar ni här.
European Social Forum pågår i Malmö sedan några dagar. Det skulle förstås gå lugnt och stilla till enligt arrangörerna. Andra trodde att det skulle urarta i bråk och kravaller och skadegörelse. Och i kväll, lördag, blev det bråk och slagsmål med polisen och skadegörelse och hela baletten. Snacka om att leva upp till fördomarna! Jag vet att det är en seriös tanke bakom. Men vad kommer folk att minnas av detta möte i Malmö? Jo, idioterna som gick bärsärkagång (jo dom kommer givetvis att skylla på polisen) i ESF:s namn. Med sådana vänner behöver inte vänstern och de alternativa rörelserna några fiender. Högern jublar givetvis. Sök hjälp för fan, men inte här i Malmö. Gör upp på någon öde ö i stället.
Usch!Det verkar vara rena nitlotten att hålla på MFF i fotboll och IK Oskarshamn i ishockey.Och det gör ju jag eftersom jag, utan att gå in på några djupgående psykologiska förklaringar, sedan länge bor i Malmö, men kommer från Oskarshamn. I går var det premiär i hockeyallsvenskan där Malmö Redhawks tog emot IK Oskarshamn på Malmö isstadion. Förhoppningarna var rätt höga, eftersom Malmö tidigare haft klara problem med Oskarshamn. Nu blev det däng med hela 8-0. Visst, det är oerhört pinsamt, ja skämmigt, för IK Oskarshamn. Men det är inte, som någon skrev i Oskarshamns-Tidningen, förnedrande. Förnedrad/förnedrade/förnedrande är ord som borde visas ut från sportjournalistiken. Den som använder de uttrycken om en förlust i en idrottsmatch vet inte vad det innebär att vara förnedrad, eller har inte fantasi att hitta på något bättre själv. Men ovanpå detta hockeydebacle gick MFF och spelade bort sig totalt mot Elfsborg i Borås. Nu börjar det handla om att inte bli inblandade i bottenstriden. Stön!
Jag vet inte riktigt vad det är som påverkar det som finns gömt långt där nere i minnet. Men i går natt, innan jag skulle avsluta mitt jobb, kom jag att tänka på en låt från väldigt länge sedan, en riktigt pärla som nog inte så många hört även om den var en smärre hit i USA. Låten kom i vågen av black power i USA och en av kompositörerna är Toni Wine och det är väl svårt att inte höra att det är Phil Spector som står för den maffiga produktionen. Varför är det så svårt att hitta sådan här musik i dag? Sade han gnälligt.
Jah Hollis
PS. Ja, låten heter Black Pearl och gruppen Sonny Charles & The Checkmates, Ltd. DS.
Så kan det gå. Nyss var allt frid och fröjd, goda tider och vi kunde konsumera tills vi slog i backen utan att bekymra oss för framtiden. Visserligen började det bli lite skakigt på börserna, men det gällde som vanligt att ha is i magen och tänka långsiktigt. Kapitalismen skulle som vanligt vinna i längden och vi skulle alla få det så bra så bra. Och så, helt plötsligt, slog finanskrisen till och alla kurvorna började peka brant nedåt. Bara över en dag, eller en natt, så där. Nu fylls tidningar och andra media av goda råd om hur vi ska klara krisen. Vi som ska klara den är givetvis vanligt folk (de fattigaste lär i vanlig ordning bara bli ännu fattigare) medan de som bär huvudansvaret för att det gått som det gått nu knappast lär behöva försaka så mycket. Fast egentligen är det ju bara en perfekt illustration till hur kapitalismen fungerar. Detta omhuldade system som ingen på allvar verkar ifrågasätta som innebär att en minoritet skor sig på en majoritet. Det är svajigt och opålitligt och det går upp lika plötsligt som det går ner. Men nästan alla håller på det, i brist på bättre? I dag slipper vi väl se, som Steely Dan sjunger om i sin låt, börsmäklare hoppa ut från fönstren i finansbyggnaderna. De räddas i stället med statliga (skattepengar) insatser, allt för att hålla kapitalismen under armarna. Och nu säger dess tillskyndare: Ja, men visa ett bättre system då! Vilken skriande brist på fantasi de måste ha!
Såvärst mycket tid hann jag inte lägga ner på detta eftersom det strax är dags att ge sig av och jobba hela resten av dagen. Två av bilderna kommer från arkivet och båda kommer från den nöjessektor som väl en och annan helst inte ger sig in på, eller upp i. Den ena kanske en och annan tycker är mera uppifrån än underifrån, men kolla riktigt noga så ser ni väl att det kan vara både och. Den tredje är en stundens ingivelse när jag var iväg och köpte ett födelsedagskort till gudbarnet. Dagens viktigaste uppgift! Vill ni se hur andra tolkat det här med Underifrån så gå hit.
Jag läste precis de sorgliga nyheterna att Richard Wright, klaviaturspelare i Pink Floyd och en av bandets originalmedlemmar, dog på måndagen vid 65 års ålder. I cancer förstås, denna djävla sjukdom som tar en och en av dem vi gillar ifrån oss och som orsakar så mycket lidande. Richard Wright var Pink Floyds motsvarighet till Beatles George Harrison, The Silent One. Han gjorde inte mycket väsen av sig som person, utan lät musiken han skapade tala för sig själv. Med åren blev hans insatser i bandet under Roger Waters ledning allt mer försvinnande. Men utan Richard Wright hade Pink Floyd aldrig blivit vad det varit och med hans död läggs väl alla spekulationer om ännu en återförening av bandet åt sidan för gott. Richard Wright bidrog med många låtar till Pink Floyds skivor och det var väl på megaframgången The Dark Side of the Moon (som jag för övrigt lyssnade på i bilen på väg hem från jobbet i natt) hans bidrag var som störst och mest minnesvärda. På den orgasmiska The Great Gig in the Sky, ovan, står han som ensam kompositör. Och om någon ska vara med vid The Great Gig in the Sky så är det väl Richard Wright. Så klart.
Allting har en ände, även om korven har två. Det är väl en oxymoron om något det. Men i dag är min lagstadgade semesterdos för 2008 förbrukad och det är dags att återgå till jobbandet. Som jag sagt tidigare, känner jag väl inte någon direkt entusiasm inför detta, Jag hade gärna varit ledig den här veckan med. Men när jag väl är på jobbet gör jag givetvis mitt bästa. Jag antar att det är det som kallas "att gilla läget", i ett nötskal. Hur skulle ni själva göra om ni fick välja mellan att fortsätta jobba eller gå hemma och göra vad ni vill med en fortsatt hygglig inkomst? Är det en del av livets mening att jobba? Man kanske ska vara glad att man har ett i alla fall ganska hanterligt jobb. Att man inte är börsmäklare eller jobbar inom bankbranschen.
Kungen och drottningen har varit på kalas i Ystad rapporterar Ystads Allehanda. Det var den lokale kändisen Gustav Hagemann von Levachoff som något försenat firade sin 60-årsdag med ett par sådana celebriteter på gästlistan. Jag kan inte låta bli att tycka att Ystads Allehanda på sin webb presenterar denna händelse så fint. Under vinjetten "Kungligt" poserar värdparet på bild tillsammans med kungen och drottningen. Och i vinjetten ligger det en stiliserad gyllene kungakrona som hamnat precis över kungens huvud och liksom svävar där. Det är som taget ur Kungssången: Gör kronan på hans hjässa lätt...
Jovisst blev det en tur till The European Beer Festival i Köpenhamn i går eftermiddag. Årets festival tog plats i lokaler som tillhör Carlsbergs gamla bryggeriområde i Valby, som ligger en bit söder om centrala stan. I och med att man flyttat dit från Valbyhallen, där man varit tidigare, hoppades man också få ett större antal besökare till festivalen. I danska tidningar hade man spekulerat i att det kanske skulle komma uppemot 20 000 besökare under de tre dagar ölfestivalen skulle pågå. Förmodligen slogs detta med en viss råge, i alla fall om man ska döma efter vårt besök på lördagen. När vi väl tagit oss dit, efter en viss förvirring om bussar och geografi, möttes vi av denna syn (bilden ovan). Detta är kön till ölmässan vid klockan 16.30 (och då stod vi inte allra sist i kön som hela tiden fylldes på). Eftersom besökare med förköpsbiljetter hade företräde, och man fick släppa in andra vanliga dödliga allteftersom andra lämnade festivalområdet dröjde det en timme till vi var först i kön. Men det gick inte någon direkt nöd på oss. Vädret var uthärdligt och vi fick festivalkataloger att kolla i medan vi väntade. Några bryggerier och importörer som var med vid festivalen tog också chansen att göra PR genom att dela ut läskande varuprover och ölglass (!) till oss köande. Och just där kändes uttrycket "Den som väntar på något gott..." mycket välmotiverat. Jag återkommer om det goda vi väntade på.
Sista dagarna i frihet. På måndag är det dags att sätta sig i bilen och fara till jobbet igen. I ärlighetens namn ska jag erkänna att entusiasmen inför detta inte är direkt över- svallande. De stora projekt jag hade i tankarna när semestern började är i stort sett inte genomförda. Ett av dem var att putsa mina oerhört skitiga fönster, men ännu har det inte blivit gjort. Och frågan är om det blir gjort. I dag, lördag skulle jag ju ha kunnat ägna eftermiddagen åt detta (ja det har gått många semesterdagar då jag skulle ha kunnat gjort detta) eftersom vädret är rätt bra. Men så kommer det ett sms om att det är European Beer Festival i Carlsbergs gamla lokaler i Köpenhamn i helgen och en förfrågan om jag ska hänga med. Och det ska jag. Så fönsterputsningen är uppskjuten ännu en dag. Jag är i alla fall glad att jag inte har dansk-amerikanen Lars Ulrich, trummis i megametalbandet Metallica med dit. Enligt vad han själv säger "välter han efter tre öl". Så det vore ju bortkastat att ta med honom: och för övrigt lär han redan ha lämnat Köpenhamn efter bandets promotionbesök där härom dagen. Personligen tycker jag dessutom Lars Ulrich verkar ha blivit en rätt trist och stöddig kille. En rock’n’roll-kille som åker i privat jetplan och mest verkar bekymra sig för sina konstsamlingar (jag tycker Metallica började gå på tomgång redan efter det Svarta albumet). Dessutom verkar miljonärerna i Metallica väldigt känsliga för småsaker som kritik i pressen och annat som väl bara lär påverka deras skivförsäljning marginellt. Nej, då är det bättre att slå sig ihop med gamla trogna kamrater som Ol’ Hell och BV och testa sig igenom utbudet på ölfestivalen. Köpenhamn, här kommer vi!
Snart är fredagen redan slut, men jag hinner väl lägga in mitt bidrag i tid.Jag valde mellan lite olika bilder jag tagit genom åren och där färgen gul förekommer. Jag såg att många fastnat för gula, vackra, blommor, så mina maskrosor från i försomras fick stryka på foten. Till slut hade jag två motiv kvar och eftesom jag jag inte kan välja bort ett av dem, så får ni se båda två. Ännu fler bilder på Fredagsfärgens gula tema hittar ni här.
Hösten är redan här, utan att jag har badat i havet en endaste gång. Snart är vi inne i Nobelprisdiskussionernas tid, och jag menar inte fysik eller kemi. Vi talar om litteratur. Och jag hävdar med en åsnas envishet att det är dags att ge detta pris till Bob Dylan nu. Jag antar att det blir någon långtbortistansk konkret-poet som får det, men jag bara känner att jag måste lägga min röst på Dylan. Texten till låten på videon här ovan talar för sig själv. Hur låten lät när Bob Dylan spelade in den i den psykedeliska yran på sextiotalet kan ni höra här. Jag har svårt att hitta någon annan som skriver något som har fångat min verklighet så här långt, ja sedan jag fyllde tolv (ja som mitt gudbarn gör nästa vecka).
Efter en snabb koll med övriga i quizlaget i går hoppade jag på VM-kvaltåget och såg matchen Sverige-Ungern i sällskap med O och BV. Och samtidigt som vi satt och våndades över Sveriges tafatta spel i den första halvleken pågick quizet bara ett kvarter därifrån - utan medverkan från Caltex & The Oxymorons som skam att säga ännu inte har tillräckligt många segrar i år för att ha en säker finalplats. Efter paus i fotbollen fick vi i alla fall se en helt annan match och enda skönhetsfläcken var väl Ungerns hafsiga reduceringsmål på övertid. Synd också att Zlatan verkar ha det så motigt att han själv verkar väldigt missnöjd med läget. Skrällen nummer ett i VM-kvalet i går var väl att Danmark på ett närmast otroligt sätt lyckades vända underläge borta mot Portugal och vinna. Men det ville danska laget tydligen inte att tidningarna skulle skriva om, vilket väl bara visar hur barnsligt känsliga för kritik vuxna karlar kan vara ibland. Ett MFF-mål blev det också i kvalet i går, då Jonathan Johansson satte ett av tre finska mål när Finland spelade oavgjort mot Tyskland, vilket ju får sägas var rätt strongt. Och i kväll har jag chans att ta igen quizabstinenesen. För torsdagar är det quiz på Fagans.
Alltid ställs man inför dessa valsituationer. I kväll är det quiz igen, men det lär inte bli mycket till uppslutning från mitt lag eftersom det är VM-kvalfotboll på tv samtidigt och M dessutom befinner sig i Stockholm. So what can a poor boy do? som dom sjunger Rolling Stones. Jag är verkligen splittrad i den här frågan. Jag är ingen fotbollsfanatiker, men visst kan det vara kul att se landslaget spela, om dom nu inte spelar lika lamt som mot Albanien senast. Å andra sidan är ju quizzandet en favoritsysselsättning. Men om ingen av lagkamraterna dyker upp (ja dom som kollar fotbollen dyker väl upp efter att matchen (och quizet) är slut) är det ju heller ingen höjdare. Lever gör jag i alla fall, i motsats till vad en antal vetenskapsmän tycks ha fruktat. Världen har inte gått under i dag, men i går kväll tog jag för säkerhets skull en öl på Pickwick och tackade några stammisar för tiden som varit. Man kunde ju inte säkert veta. Och en öl är sällan fel.
Äntligen lyckades jag i går kväll ta mig till biografen Spegeln här i Malmö och se Ridley Scotts Blade Runner: The Final Cut. Jag fattar inte riktigt att jag, jag som i yngre år kunde se film på bio flera gånger i veckan, ska ha så svårt för att ta mig till en bio nuförtiden. Det visas fortfarande en hel del bra film och det är sant: film är bäst på bio. Blade Runner har jag sett flera gånger i olika versioner tidigare, på bio, i VHS-format och i dvd-format. I orginalversion och i director’s cut. Det är egentligen inte så väldigt mycket som skiljer de olika versionerna åt: det är några inlagda och borttagna scener, bland annat det "lyckliga slutet" från den första bioversionen. Men Blade Runner är och förblir ett tidlöst mästerverk, ett konstverk där berättelsen, skådespelarnas insatser, scenografin, effekterna (jovisst det är SF) och musiken bildar en helhet av sällan skådat slag. Jag ska inte ge mig in på någon recension nu, bara konstatera att trots att det är över 25 år sedan första versionen av Blade Runner hade premiär, känns det inte som att den har åldrats. Visst, när vi nu närmar oss året när berättelsen utspelas, 2019, har vi redan ett slags facit till en del av de tekniska förutsägelserna en science fiction-berättelse alltid måste jobba med. Det förekommer till exempel inga mobiltelefoner i Los Angeles 2019, den utvecklingen kunde man inte förutse i manus (men de har å andra sidan också elva år på sig att försvinna). Dataskärmarna i Blade Runner är rent utseendemässigt rätt primitiva, bulliga saker som vi vet redan ersatts med platta skärmar. Dock: Genmanipulation, kloning och mixtrande med mänskligt liv, som är det som Blade Runner så genomträngande kretsar kring, har vi långt ifrån sett slutet på än. Och det skulle inte förvåna mig om vi är på väg någonstans åt det hållet dit utvecklingen i Blade Runner pekar. Samtidigt måste jag ju påpeka att Blade Runner, som god science fiction ska göra, handlar om mycket mänskliga problem, existentiella frågor som ger många tillfällen till eftertanke. Och den innehåller inte en enda onödig bildruta. Ta chansen att se den om ni kan!
Det känns faktiskt rätt inspirerande för bildsinnet att försöka åstadkomma något bildmässigt på bloggen också. Så nu hoppar jag på det som kallas Fototriss, med det vanliga förbehållet att jag kanske inte hinner eller orkar nästa vecka. Men i dag tog jag faktiskt tre bilder på raken på temat Trekantigt. Det är inte klokt vad trianglar man har omkring sig om man bara tittar efter ordentligt. Här har ni i tur och ordning: • En lite stukad och sliten varningsskylt med en vägarbetare någon klottrat på. • En pytteliten triangel på trottoaren, liten men viktig för slutresultatet (och så några till av en ren slump). • Ja, i den tredje bilden får ni väl hitta triangeln (det finns faktiskt minst två i bilden, men bara en Triangeln) själva bland alla kvadrater och rektanglar.
På begäran av en trogen läsare ska jag modeblogga lite i dag och visa en bild på skofyndet jag gjorde vid mitt besök i Småland nyligen. Jag är ju inte den som handlar nya kläder i parti och minut, och jag har föga kännedom om märkeskläder. Men något slags märke brukar det ju vara på de kläder jag skaffar mig, och jag håller mig väl till sådant jag av många års erfarenhet vet att jag brukar trivas med. Jag lever också i tron att många kända märken som överlevt många modesvängningar måste ha kvalitet i botten, annars skulle de väl försvinna från marknaden (ett bevis är väl mina Adidas-skor som fortfarande funkar bra efter att ha använts flitigt under två år). Sedan är det en annan sak att man kanske får betala en del för själva märket också. Nåväl. I en av de småländska dagstidningarna fanns det en annons från en av dessa skokedjor som mest säljer billigt och som ofta håller till i obskyra omgivningar typ industriområden. Men denna affär kunde erbjuda skor från Fred Perry, ett märke som väl inte är obekant och som har klara associationer till popmusik och som fått namn efter en tennisspelare som var verksam innan Björn Borg var påtänkt. Dessutom var priset nedsatt med en hundring per par. Personalen i butiken var trevlig, skorna passade perfekt och jag slog till med två par direkt och fick rabattkort och någon skovårdsprodukt på köpet och kände mig helt enkelt mycket nöjd när jag körde mot Malmö. Som synes är det ett par svarta och ett par vita, så om jag för en kväll vill vara en "wild and crazy guy" kan jag ju ha en svart och en vit sko.
Jag har också noterat att det råder en viss förvirring om vad man ska kalla skor för nuförtiden. Mina FP kallas i annonseringen sneakers men skulle nog även kunna kallas streetskor eller walkingskor på nysvenska. Jag vet inte vad det är för fel på promenadskor, men jag såg i Sydsvenskan i dag en annons där man sålde "walkingskor, utmärkta för långpromenad". Ja, du söte Jesus. Vi svenskar är språkligt på väg ut i ödelandet.
Tog en stilla hemmakväll i går efter att ha varit på System- bolaget i Hansacom- pagniet för att skaffa några Red Seal Ale som blivit ett hett val bland några av minabloggvänner. Efter att ha landat några i korgen föll blicken oväntat på några kartonger Red Stripe, legendariskt jamaicanskt lageröl. Jag har provat det förr (vilket jag inte har med Red Seal) och vet att det inte är någon större smaksensation. Jag tyckte i alla fall att det skulle vara kul att testa en annan röd nyans att jämföra med, så jag kånkade hem några Red Stripe också. Jag började givetvis avsmakningen med en Red Stripe, och Studio One DJ’s i skivspelaren, och mycket riktigt är den aningen vattnig med mycket lätt beska. Detta är ju typiskt för lager från varma länder; ölen ska väl huvudsakligen vara en törstsläckare i hettan. Som sådan fungerar också Red Stripe och smakmässigt föredrar jag den framför till exempel blaskig Corona. Kultstatusmässigt kan dock Red Stripe inte få mindre än fem av fem möjliga. Satt som en smäck till Prince Francis Rock Fort Shock. Red Seal Ale var dock, inte helt oväntat av vad jag fått veta, en helt annan femma. Härlig bärnstensfärg, rödlätt mäktigt skum och riktig doft av ale. Beskan är tuff, kanske inget för den som till exempel tycker Murphy’s Red är så långt man kan gå när det gäller ale. Men amerikanska Red Seal är helt klart en klar konkurrent till de bästa europeiska alen och inte olikt en del av de ale som kommer från Oppigårds bryggeri. Rekommenderas, men man ska veta att om man inleder med en Red Seal, är det inte många öl som kan konkurrera med den första smakupplevelsen. Man blir närmast lite bedövad, men skönt bedövad.
Jaha, och nu är det snart dags för helvetets kval igen. Sverige inleder VM-kvalet borta mot Albanien och det känns som om det kan sluta hur som helst. Hoppas nu Henke och kompani kan lyfta sig efter den darriga insatsen i EM-slutspelet.
Våran socialminister Göran Hägglund, också ledare för förlorarpartiet Kristdemokraterna, säger att regeringen i år ska satsa en miljard kronor på att korta ner köerna till vården i landet. Det gör han i ett långt och ordrikt inlägg på DN debatt, ja så långt att jag själv inte har orkat ta mig igenom det. Men oavsett innehåll, oavsett om det är en bra och behövlig satsning, så är det en sak med denna Alliansens frikostighet med skattepengarna som förvånar mig. Hur kommer man fram just till att man ska satsa en miljard? Är behovet av pengar till att korta vårdköerna exakt en miljard? Jag tycker det verkar märkligt att man får en så jämn summa. Men det låter väl bättre, och kraftfullare inför väljarna, än till exempel 976 miljoner. Det är en annan tyngd i just en miljard kronor, och det är ju jämnare och enklare än till exempel 1,023 miljarder. Så måste det väl nästan vara, va?
Sommaren har definitivt inte givit slaget förlorat än, den saken är klar. Eftermiddagen och början av kvällen bjöd på kanonväder här i Malmö och jag kunde vid en runda upp till stan konstatera att det var knökat på stamstället Pickwicks uteservering. Jag funderade en stund på att slå mig ner och ta en stärkande pint innan det var dags att ta cykeln hem igen. Men så såg jag att där fanns inte en ledig plats och inte en människa jag kände igen (utom personalen). Så slog det mig: fredagkväll är ju amatörernas afton när det gäller att gå ut och dricka. Det är då kontorsfolket tar sin "after work" och blir fulla och galna och glömmer bort att de ska hem och vila upp sig. Jag unnar dem gärna detta nöje, men fredagar smyger jag mig nog hellre undan till lugnare platser och återkommer en annan dag.
Jag har blivit lite förtjust i det här sättet att bildblogga, att bara lägga in en bild utan någon egentlig kommentar till den. Nu hoppar jag på det tåg som kallas Fredagsfärgen och ger ett grått bidrag.Sedan får vi se om jag har något att komma med nästa fredag också. Faktum är, att i denna bild döljer sig också (delvis) namnet på ett obskyrt småländskt punkband. Den som fixar vilket det är, får en medalj.
Quiz i går och uppslutningen var väl inte den bästa, bara Ol´Hell och jag från ordinarie laget plus tillfällige inhopparen E som inte hittade någon i sitt lag på plats. Och så fick vi hjälp med en och annan fråga av R som ändå höll sig lite ifrån själva tävlandet. På något vis lyckades vi, trots att vi var så få, trassla till det och vi lyckades med klassikern att glömma fylla i svaret på en fråga vi kunde. Så vi hamnade på 17 eller 17,5 poäng (inte ens det har jag koll på), vilket innebar platsen efter de tre topplagen. Segrarna, som jag heller inte minns namnet på, hade 19,5 poäng vilket alltså var högst två och en halv poäng bättre än vårt resultat. Hänger ni med? Hade vi nu inte glömt att fylla i den frågan vi kunde men glömde att skriva svaret på samt valt ett par andra svarsalternativ vi hade uppe på ett par andra frågor, ja då hade vi haft de där 2,5 poängen som fattades. Det var barchefen Bryan som var quizmaster, och hans musikfrågor passade mig, som så ofta, som handsken. Sedan körde han lite i den gamla skolan med en fråga om James Bond (den vi kunde men glömde att svara på) och en om The Magnificent Seven, västernfilmen som bygger på De sju samurajerna, och som man tydligen borde memorera en del fakta om eftersom den lär dyka upp i quizsammanhang igen, precis som Agent 007. Vem sade något om bortförklaringar...?
Det går fortfarande att göra ett och annat fynd om man kollar tidningsannonser, den saken är klar. Vid mitt besök i Småland gångna veckoslut såg jag att en skobutik sålde ut diverse skodon till låga priser. Det var mest obskyra märken, lågpris i ordets rätta bemärkelse, men mitt bland glaspärlorna hittade jag ett par ädelstenar. Butiken låg i ett industriområde, på vägen söderut, så när jag skulle tillbaka till Skåne stannade jag till och köpte inte mindre än två par av dessa skor (och jag funderar på att i sann modebloggaranda lägga ut en liten post om dessa dojor senare). I går fick ett av paren den första testpromenaden i Malmö och när jag packade upp dem föll den lilla påsen på bilden ut ur kartongen. Den innehåller "Silica gel desiccant", någon typ av kristaller som ska se till att skydda skorna från eventuell fukt i kartongen. Det som fick mig att återanvända rubriken ovan, var varningstexten på den lilla påsen: "Do not eat. Throw away". Alltså, måste man tala om för folk att de inte ska öppna en pappersförpackning de hittar i en kartong med nyinköpta skor, riva upp den och sedan äta upp innehållet??? "Jamen titta vad som ligger här då. Det kanske gör sig gott till spaghettin!" Fast vem vet, man kanske skulle testa det i kaffet i morgon. Det kanske bara är en avledningsmanöver? Man kanske blir hög som ett hus.
Nu drar det ihop sig till quiz igen. Om ett par timmar ska jag vara på plats på Pickwick för att träffa Ol´Hell och quizza och höra hur han hade det i Dublin. Jag hoppas vi får förstärkning i laget, vilket inte är helt säkert, eftersom det inte är vår "ordinarie" vecka. Men det ordnar sig nog på något vis.
Vi klarar oss nog bättre än den ryske höjdhopparen som försökte hoppa när han var helt plakat. Det skulle man nog kunna påstå är dagens höjdarnyhet på sportfronten. Men när vi quizzar har vi, till skillnad från denne höjdhoppare, kanske en viss fördel av att dopa oss lite innan tävlingen börjar, och gärna under den också.
Ja, sedan måndag kväll är jag tillbaka i min ingrodda håla i Malmö. Märkligt nog tedde den sig inte så ingrodd, utan rätt hemtrevlig, efter några dagar vid Smålandskusten. Inte för att det är något fel på Smålandskusten, tvärtom, men det kändes som jag fått mitt behov tillfredsställt för den här gången. Jag hade huvudet fullt av uppslag till blogginlägg när jag var hemma i Malmö igen, men det var inte så enkelt att bara sätta sig ner och skriva det som fanns i skallen. Så nu går jag ut med en rätt enkel inläggsvariant och hoppas komma till de tyngre upplevelserna senare. Jag har varit ute på cykel i Malmö (det är jag rätt ofta) och ställdes då givetvis flera gånger inför övergångsställe-problemet. Jag tycker jag på något vis lyckades fånga det rätt bra på den här bilden från Kungsgatan där ett av stans mer trafikerade cykelstråk går. Stråket är också min vanligaste cykelväg upp till centrum. Parallellt med den dubbelriktade cykelbanan finns också en gångväg och det är mycket folk som rör sig på Kungsgatan; där finns skolor och hyreshus och kontor typ skatteförvaltningen längs denna lummiga gata, som för ett antal år sedan var känd som Malmös illa beryktade horstråk. Problemet med övergångsstället finns vid Exercisgatan där cykelbana och övergångsställe sida vid sida korsar sagda gata. Uppenbarligen finns det olika regler för cyklister och gående när de ska över en gata på sina respektive övergångsställen. Det är med andra ord upplagt för trubbel här. På bilden har ni ett gäng olika typer av trafikanter som ska ta sig genom denna korsning Kungsgatan-Exercisgatan. Så nu frågar jag er mina vänner: Vad tror ni händer efter att jag tagit den här bilden? Vem stannar och vem fortsätter förflytta sig, och vem gör egentligen rätt? Fundera lite.
Det har blivit betydligt mörkare nu, och kallare, även här i Skåne.
Vi är faktiskt redan inne på lördagen, så jag kanske är diskvalificerad när det gäller att lägga in en bild på dagens Fredagsfärg som är den kanske lite förtalade bruna färgen. Men jag struntar i allt det där och slänger in mitt bidrag. Och här hittar ni ännu fler bidrag.
Två händelser utan något egentlig samband, men ett bildval med lite dålig tajming, möjligen.
Jag har haft lite svårt för att få till något i bloggväg på ett par dagar nu.
Ingen rast och ingen ro om man ska vara med och visa sina bilder varje vecka. Men mellan jobb och Köpenhamnsresa slänger jag i alla fall in en joker i kategorin Utan ord, och fler bidrag hittar du hos Pumita. 
Det var sannerligen inte så enkelt att hitta något med färgen guld till Fredagsfärgen. Tycker nästan jag kunde återanvänt ölen och whiskyn jag använde senast, när det var gult som gällde. Men eftersom jag är något av en samlare, så kommer en liten sak som jag tror jag hittat i tvättstugan, eller kanske på en trottoar någonstans. Fler varianter på temat hittar ni här.
Såvärst mycket tid hann jag inte lägga ner på detta eftersom det strax är dags att ge sig av och jobba hela resten av dagen.
Jovisst blev det en tur till The European Beer Festival i Köpenhamn i går eftermiddag.
Sista dagarna i frihet.
Snart är fredagen redan slut, men jag hinner väl lägga in mitt bidrag i tid. Jag valde mellan lite olika bilder jag tagit genom åren och där färgen gul förekommer. Jag såg att många fastnat för gula, vackra, blommor, så mina maskrosor från i försomras fick stryka på foten.
Det känns faktiskt rätt inspirerande för bildsinnet att försöka åstadkomma något bildmässigt på bloggen också.
På begäran av en trogen läsare ska jag modeblogga lite i dag och visa en bild på skofyndet jag gjorde vid mitt besök i Småland nyligen.
Tog en stilla hemmakväll i går efter att ha varit på System-
Sommaren har definitivt inte givit slaget förlorat än, den saken är klar.
Det går fortfarande att göra ett och annat fynd om man kollar tidningsannonser, den saken är klar.
Ja, sedan måndag kväll är jag tillbaka i min ingrodda håla i Malmö. Märkligt nog tedde den sig inte så ingrodd, utan rätt hemtrevlig, efter några dagar vid Smålandskusten.
