Ja, då har mina dagars upphov firat sina framgångar och pustar nu ut hemma i sitt gula hus med utsikt över Lekvattensjön. I och med detta blev jag påmind om mitt eget stundande jubileum. Jag har nu kommit på vad jag önskar mig:
En resa! Låter det inte trevligt?
En liten irriterande detalj är ju priset i förhållande till min ekonomi, men gubevars, det är ju nästan ett helt halvår kvar! Jag ska be mina kristna vänner att be till högre makter så att jag kan få ett fast jobb med hög lön. Vidare gäller det att köpa rätt Trisslotter och skrapa dem med finess!
Men innan man börjar tänka på ett liv efter jul, får man väl satsa på att överleva densamma. Sedan jag fick barn 1988 är mitt motto:
"Det blir jul ändå".
Vilket innebär, att jag insåg att man inte är tvungen ruinera sig på julklappar, eller stå uppe om nätterna och salta skinkor, koka rödkål, luta fisk, stöpa ljus, korva korv eller slåss med het knäcksmet som inte vill ner i knäckformarna. Framförallt inte städa sig halvdöd för att ha nyskurade golv med nytvättade trasmattor på julaftons morgon. Mat finns att köpa färdig i affärerna. Julen är årets mörkaste årstid, ingen ser om man inte har städat. Hellre vara någorlunda utvilad istället, så man orkar njuta av ledigheten och umgås med sina närmaste. 1989 satte jag klackarna i marken och vägrade att resa land och rike kring för att tillfredställa alla släktingar. Vi hade två blöjbarn, varför skulle vi behöva stressa runt? Nej då fick mor- och farföräldrar lov att resa i stället om de prompt ville träffa oss. Nu är barna vuxna, och det är mor- och farföräldrar som inte är så mobila. Nu är det deras tur att sätta klackarna i backen - om de orkar.
Det fanns en präktig ekorre också, som glufsade i sig fågelmaten, men den fick jag tyvärr ingen bild av.
Måndag-tisdag ska jag tillbringa i Stockholm med jobbet. Har inga illusioner om att hinna gå i garnaffärer.
Här är Else-Marie och Ewa ute på morgonpromenad i lördags. 