Den hvide rose, Olga Ravn, Gyldendal

O Rose thou art sick.

The invisble worm,

That flies in the night

In the howling storm :

Has found out thy bed

Of crimson joy :

And his dark secret love

Does thy life destroy.

Det är den första dikten jag lärde mig utantill, den här korta tvåstrofiga dikten av William Blake. Den gjorde så starkt intryck, och den suggestiva frasen ”crimson joy” kan läsas utan att kopplas ihop med hans andra dikter om utslagna prostituerade i London på slutet av 1700-talet. En underbar ingång till poesin.

Något som fortsatte med Ann Jäderlunds Snart går jag i sommaren ut, som kom 1990. Dess rosdikter var lika fängslande, men mer svårplockade för mina begärsfingrar. En lika kort, och minst lika suverän:

Vänder dig rosen bladen

Vänder sig rosens blad

Vänd då rosens blad

In mot rosens hjärta

Du har kanske inget hjärta

Vänd då rosens blad

Ett hjärta kan dölja bladen

Du har kanske inga blad

Kanske svensk dikts mest chockerande volta, raden ”Du har kanske inget hjärta” (tänk bara på hur den diskret samspelar med Tegnérs ”Mjältsjukan”). Igen: rosen. Hur den inbjuder och stöter bort. Goethes våldtagna hedros, Nick Caves mördade vildros. Död och lidande, och så – skönheten, kärleken, poesin.

Begreppet ”antologi” härstammar från grekiskans ord för blomstersamling. En antologi rosdikter, det skulle inte gå att sammanställa, för den skulle bli för lång. Ros är en ros är en ros är en ros, försökte Gertrude Stein säga redan för hundratre år sedan, och har inte rosen två gånger för alla stelnat till den klyschigaste av klyschor?  

Kanske, men så ger sig den modigaste av danska poeter, Olga Ravn, in till detta inmutade territorium med sin nya bok Den hvide rose. Hon har skrivit 160 korta femradingar, som vi läser oftast på bokens högra sida, med den vänstra helt tom. Undantagsvis byter dikten plats och rör sig till den vänstra sidan. Ibland är sidorna tomma: läsaren drar efter andan, som om dikten dragit sig undan, försvunnit …

Redan debuten jeg æder mig selv som lyng visade att Ravn är en exceptionell poet som tar annorlunda vägar. Hennes senaste bok Celestine är också annorlunda: en gotisk internatroman om spöken och farlig kärlek. Båda har översatts till svenska, och inom kort torde även den nya rosboken bli tillgänglig för svenska läsare, som räds danskan.

Det som ingår i Olga Ravns projekt är ett frivilligt uppsökande av det som ligger nära det dåliga, eller det som brukar uppfattas som dåligt. Celestine omfamnade melodramen, och här väcker hon liv i dålig smak, i det som är för mycket, i det som riskerar att bli kitsch. Att använda rosen – metaforiskt och/eller bokstavligt – är som att tigga om att bli sågad. Att dessutom låna 70-talets skräckfilmsestetik (känd från serietidningar som Chock) är också att flirta med lågstatusgenrer.

Diktens handlingsförlopp är sjukdomsförloppet, ett diktjag som åser en älskads sjukdom. Boken inleds helt sonika med tre identiska dikter, som en skiva som har fått ett hack. Eller som T.S. Eliot inledde förstautgåvan av Ash Wednesday med nio tomma blad, för att läsaren efter att ha bläddrat sina fingrar blå skulle mötas av den enskilda raden: ”Because I do not hope to turn again.” Ravns inledning hugger tag, väcker liv i de första men inte sista frågorna som boken genererar.

Inte bara det dåliga, utan också mot det hemligaste vågar Ravn öppna sitt skrivande. Mot det kanske smått skamfulla. Där handlar det också om att bli kvitt sig själv. En önskan om att fly fältet, unna sig en frist från det här hårda livet. Det sker i oförutsägbara dikter, skenbart nonchalant skrivna, något som tar udden av det som hotar att bli ett maner med dikter så spatiöst utspridda på boksidan. 

Det kan likna slarv i en och annan dikt: ”Du er kun / en handske / spild mig / min ømhed / er et mørkt fartøj”. Men också – ofta – ger det enkla hänvisningar mot något som är helt rätt: ”Natten væder / sit ansigt i roserne / som et bristende / hjerte hjerte / som et sprog”.    

Relationen mellan diktjaget och den sjuke blir inte utredd. Som övergripande tema fungerar förändring, och ja, sjukdom är den typ av förändring vi minst av allt önskar oss. Är inte all förändring av ondo? Jag har alltid tvivlat på uttrycket ”en positiv överraskning”, genomskådat dess falskhet. Förändringen tar sig också in i Ravns dikter, visar att den bästa poesin är den poesi som är oväntad, som du inte kan förutse. Ravn ligger alltid steget före, men väntar in din läsning. Allra mest tydligt i de dikter där några rader fattas, markerade med ett gement ”x”, som inte lämnar dig i sticket, utan (kanske?) ger dig tillfälle att antingen återhämta dig eller själv vara delaktig i de ofullständiga dikterna.

Slarv eller medvetet nonchalant skrivna dikter, det kan kvitta. Några av de bästa popsångerna har skrivits i stundens ingivelse, på 10 minuter, och det viktiga är väl att jag som läsare inte tappar tilltron till konstnärens metod, det vill säga inte mister proportionerna eller börjar ifrågasätta. Att Ravn väntar in mig och möter mig så att säga ansikte mot ansikte (som det (väl?) står i Bibeln) innebär ju att jag tillåts stiga in i boken och bli just delaktig, vara med i den skapelseprocess som inte är avslutad – utan pågår. Dikt som är på väg att bli till.

De upprepningar som Ravn leker med – inte bara i inledningen, utan fraser som återkommer ordagrant och ibland modifierade – ger ett något kusligt intryck. I det identiska finns väl en genetisk rädsla för – kopians makt över originalet, kanske? Som robotarna som vi har talat om i trettio år, kanske, att vi är så rädda för att de ska ersätta oss – men först när de blivit tillräckligt lika oss. Fraser som upprepas låter fel, de skorrar en aning, blir skärande missljud.

Det hemligaste finns alltså i den här diktsamlingen, men också det mest förbjudna, sådant vi inte annars talar om. Dödslängtan, till exempel, men också skadliga önskningar, att vi önskar oss saker vi vet är till skada både för oss själva och för andra. Fast är inte alla önskningar skadliga? Att önska sig saker är väl om något hybris. Här längtas det efter det våldsamma.  

Den vita rosen återkommer också genom boken, som livsvilja, som emblem för kärleken (suck!), som olyckan (ack!), som allt – i det vita finns det oskrivna, och så uppfattar jag alla bokens tomma sidor, att det är där jag söker rosen. Där dikten tiger finns den, där dikten avvaktar, där dikten bidar. I dikterna trängs elden, oljan, gräset, händerna, natten, solen, och givetvis rosen.  

Rosen som blir symbol för både såret och läkandet. Den rena vita rosen. Även om det finns kodord i dessa dikter blir Ravn aldrig kryptisk. Jag samtalade för inte så länge sedan med en naturvetare om Stendhalsyndromet, att det rentav finns ett namn för en stark konstupplevelse, där du grips av det sublima och svimmar. Det låter ju löjligt när man pratar om det, men ställd inför det sublima skrattar du inte. Och det är fascinerande hur smidigt Olga Ravn rör sig mellan det löjliga och det sublima, hur hon gör sina dikter så farliga men samtidigt så flyktiga.    

Från debutens svit ”En vit in i sig själv” finns en rosdikt som inleds så här: ”rosorna utstöttes av de platser rosorna borde ha varit eller rosorna, kroppen frotterar sig hetsigt”. Men det är en rödare bok, debuten, medan Den hvide rose anger andra nyanser. Då var dikterna expansiva och mångordiga, nu betydligt koncisare och tätare. Men fortfarande öppen –

De korta dikterna liknar dagboksanteckningar, notiser. Mot slutet återkommer inledningsloopen, men varierad, och når mig som en vaggvisa. En trygghet: en varm, taktil vaggvisa.

Går det trådar – rötter? – från Blakes och Jäderlunds rosdikter till Ravns (som av en händelse har översatt Jäderlund)? Jag kallade hennes dikter tidigare oförutsägbara. Vem vet vad hon tar sig till härnäst? Det har alltid varit fascinerande att följa Jäderlund som poet, eftersom hon förnyar sig och gör nya saker, låter sitt skrivande upptäcka både en ny form och ett nytt innehåll. Hittills har jag alltså uppfattat Ravn som en lika modig poet, en poet som inte slår sig till ro med de insikter som uppnås med varje enskild bok, utan som vill vidare och bryta nyare mark med nästa bok. Därför läser jag den här som ett steg – som att Ravn befinner sig i konstant rörelse, att hennes böcker inte är avslutade utan delar av något större, som inte ännu kan överblickas.

Bara att det kommer att bli något makalöst.   

Sista dagen, Leif Holmstrand, Bonniers

De nya undergångsdikterna från Leif Holmstrand är lite ojämnt skrivna. I de bästa exemplen finns syrlig samhällskritik, men samlingen som helhet är i kortaste laget. 

Bara drygt halvvägs genom 2016 kan vi redan konstatera att det är ett dåligt år, med frekventa terrordåd, militärkupper, restriktioner av media, och överlag instabila politiska förhållanden lite varstans. Domedagsmässigt nog heter också Leif Holmstrands nya diktsamling Sista dagen.

Holmstrand debuterade 2002, och har enbart de senaste sex åren gett ut drygt tjugo böcker. Bland de mest minnesvärda hör väl dikterna om skräckfilmer, Vid mardrömmens mål, och samarbetsboken med Jonas Örtemark om den kufiske konstnären Henry Darger, liksom förra årets besvärligt mångordiga men underskattade roman Städer som inte är städer.  

Omslaget till Sista dagen illustreras av ögonskador. Dikterna är korta, oftast rimmade, och kan ge intryck av underrättelser från det förflutna, den tid rim var på ropet. Innehållet är ofta fyndigt och sant: ”Inga skuggor, bara ljus / tillåts i normala hus.” Som samtidskommentar är det oslagbart koncist. Ögonskadan kan uppfattas metaforiskt, som att vi bara blivit dåliga på att se saker.

Dikterna växlar spår grafiskt, och avslutas med en titeldikt av enradingar, något som inte bidrar till läsbarheten. Mer lyckade finner jag då några tänkvärda inslag som är utspridda lite här och där genom hela boken. Det kan låta så här: ”Med ett gnisterstyngn, ett hål i sinnet / dekoreras mänskligheten. / Ändå ful: Vad återstår av minnet? / Klotter bakom hudtapeten?”

Liksom konstnären Darger använder sig Holmstrand av en egen mytologi, med den kvinnoklädde figuren Kannon, och den gäckande Asami. Holmstrand har också gett ut böcker under kvinnlig pseudonym. Hans dikter hålls ihop av en pessimism som lägger sig långt vid sidan av uppgivenheten.  

Nä, i ärlighetens namn är det här inte poesi av det bekanta eller insmickrande slaget. Men ska vi bara nöja oss med sådant? Holmstrand ger sina dikter en viss smak av undergång, och frågar sig implicit om vi inte ska ha sämre samvete för att vi inväntar katastrofen så håglöst. Jag hade gärna sett fler bitska utfall mot håglösheten i denna korta samling som kan ge intryck av ett kvävt skrik.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2016)

Mourning Diary, Roland Barthes, Hill and Wang

Att det saknas en svensk översättning av Roland Barthes förträffliga bok Journal de Deuil, som han skrev som bearbetning efter att mamman dött hösten 1977 … Jag läser den på engelska, som Mourning Diary, översatt av Richard Howard, som kände Barthes och träffade mamman under kuriösa omständigheter på 60-talet, då hon gjorde en sällsynt resa till USA, mer än 60 år efter förra gången.

Varför vill jag ha en svensk översättning? Jo, det här är en sorgbok som vida överträffar Joan Didions populära från 2000-talet, Ett år av magiskt tänkande, som ju ändå är en bra bok. Det här är att gå ett steg längre in i – inte sorgen, men in i smärtan, i ett metodiskt men ändå spontant arbete som har förankring hos Proust.

Först kan det tyckas som en överloppsgärning att den drygt sextiorige Roland sörjer sin mamma, som ändå var 84 år när hon dog. Det kan inte komma som en chock när en så gammal anhörig dör – och ändå är det just det som är poängen, det nästan osunda i sonens reaktion, att den söker sådana överdrivna uttryck.

Det är förstås alltid en glädje – mer än en glädje – att läsa stilisten Barthes, en av få litteraturteoretiker man läser med behållning, men också en av få författare som kan smida det aforistiska tänkandet lika snyggt som Nietzsche och Pessoa. Snyggt, och samtidigt få något vettigt sagt. Annars är ju det här något av en bagatellartad bok (bagatell, äsch, det handlar ju om sorg för fan!), och innehåller inte den drivna kritik han driver i andra böcker.

Det är en dagbok i fragment, liksom för att illustrera hur sorgen bryter sönder jaget, korta texter skrivna på papperslappar. För sorgen är inte linjär, inte kronologisk. Han inleder 26 oktober 1977 och avslutar 15 september 1979. Han går parallellt in i en produktiv fas, skriver bland annat den lysande essäboken om fotografi, Det ljusa rummet. Ilska och vanmakt trivs bra tillsammans. Vad lär man sig av hans sorgebok? Att det är en erfarenhet som inte går att dela: för är inte frasen ”jag vet hur det känns” det mest förljugna man kan säga till någon annan?

Att skriva blir ett sätt för Barthes att ge struktur (ord och ordning) till kaoset som sorgen utgör. Men skräcken finns där hela tiden, skräcken för att det ska gå över, och att mamman då blir död på riktigt, som om det skulle gå att förneka döden i längden, och att när han väl kapitulerar finns det inget att leva för längre. Något av det bästa i boken kommer rätt sent, i juli 1978: ”I live in my suffering and that makes me happy. // Anything that keeps me from living in my suffering is unbearable to me.”

Musik får annorlunda betydelse för den som sörjer, liksom film – när han ser en film med Ingrid Bergman ser han bara mamman i henne. Musik kan nog kanalisera sorgen bättre än ord: sorgen är ordlös (det är bland annat därför den är så hemsk, så irrationell, och gör den sörjande så hjälplös). Eftersom sorgen saknar språk är den immun mot logik. Därför tror jag mycket på Nick Caves nya skiva som kommer i september, ”Skeleton Tree”. Caves tonåriga son dog förra sommaren, och i en trailer till skivan säger han: ”Most of us don’t want to change, really. […] But what happens when an event occurs that is so catastrophic that you change? You change from the unknown person to an unknown person.” Du känner inte igen dig själv, och det är det kusliga området som Cave troligen rör sig mot med sin nya skiva, och det är också där Barthes hittar fram till – inte försoning, inte nåd, men någon form av förlikning: ”Mourning: a cruel country where I am no longer afraid.”

Mellan banalitet och djup rör han sig kvicksilverlikt med formuleringar som aldrig känns sökta eller ansträngda, bara vackra – och sanna. På ytan kan ett jag drabbat av chock – av katastrof – fungera, medan det inre upphör att göra sin plikt. Den dualiteten fångas helt säkert in av Barthes. Men han skriver också en bok om flykt, om hur svår den är att uppnå, flykten från det som gör ont. Men mest, som sagt, om struktur, om att ge det svåra en ram. Inte göra livet behagligt, bara uthärdligt.

Där rör han sig mot också de farliga frågorna: ”Does being able to live without someone you loved mean you loved her less than you thougth …?” Lidandet är både abstrakt och konkret. Fast hur mycket av vårt lidande är inte inlärt? När vi drabbas av det som skadar oss själsligt, då vet vi ju hur vi ska reagera. Gråter du inte på begravningen är du känslolös. Därför bör du ju planera för det, göra dig inställd på att gråta under den timme begravningen varar. Det här kanske låter cyniskt, men livet är cyniskt, får skylla sig själv.

Lidandet är alltid överdrivet, alltid lite melodramatiskt. Barthes lidande beter sig aldrig sakligt. Vi sörjer som han gör: att livet inte förblir som det alltid har varit. Vi vägrar acceptera sakförhållandena, tidens gång. Vi är dömda till nostalgi, dömda till att blicka tillbaka. Men det är det farligaste som finns, att tro att förändring går att hejda. Lockelsen att dra sig tillbaka, att vältra sig i det förflutna, finns hos oss alla. Alla har den diagnosen, alltså stagnationsdiagnosen. Det är därför det är bättre att vara ung, för då idealiserar du inte det förflutna – ännu.

För Barthes är sorgen slutligen en väg. Ingen utväg, men en väg in, en inväg. (Han dör själv bara ett halvår efter att han avslutar sin sorgbok.) Sorgen, som jag alltså inte vill kalla ”sorg” utan med honom (och Proust) välja ”lidande”, det – lidandet – gör honom aldrig slö.   

Charlotte Brontë. A Life, Claire Harman, Viking

I ett av de motton som inleder Claire Harmans på många plan fina men inte oproblematiska biografi Charlotte Brontë. A Life citeras den äldsta av de besynnerligt talangfulla Brontë-systrarna: ”talented people almost always know full well the excellence that is in them”. Det stämmer nog att för en viss typ av begåvning är självsäkerhet inget val: den är något du rör dig efter, en egenskap som vägleder och går framför dig.

Harmans bok utkom sent förra året, som inledning till årets jubileum (det är 200 år sedan Charlotte Brontë föddes – om du har missat det befinner du dig på fel ställe). Liksom många relativt nya engelskspråkiga biografier går den utmärkt att läsa som en roman, det vill säga att det är betydligt mer av gestaltning än ensidiga faktareferat. Det finns för all del tidigare förebilder, som Richard Holmes exemplariska biografier om romantikerna Shelley (The Pursuit) och Coleridge (Early Visions och Darker Reflections).

Ett liv i koncentrat, det kan ju vem som helst skriva, och en biografi är ändå något annat än encyklopediernas torftiga redovisningar på 300 ord. Men också något mer fördjupande än säg essäns vidlyftiga och ibland fascinerande infall på 3000 ord. Harmans bok är rätt koncentrerad, och saknar därför i stort sett döda punkter. Gott om döda syskon är det dock i denna bok.

Mycket har sagts om de excentriska syskonen, och allt är nog ännu inte sagt i detta ämne, inte ens efter denna bok. För en bok som handlar om en enskild medlem av familjen måste ju diskutera även syskonen. Även fadern Patrick hade sina egenheter; Harman uppehåller sig mest vid hans tvångsidé att inta sina måltider i avskildhet. Men vi kan också lära sig att det finns tematiska kopplingar mellan Charlottes roman Jane Eyre och den roman fadern skrev många år tidigare, The Cottage in the Wood, där en godhjärtad flicka lyckas få en vivör att sluta synda.

                              

En tes Harman lanserar är att Charlotte många gånger blev åsidosatt i syskonskaran. Som barn av äldsta dottern Maria, det största geniet, hon med störst framtidsutsikter. Det är en mer än skrämmande tanke att denna Maria Brontë, som dog som elvaåring, kunde ha överträffat Charlotte och Emily som författare. Men också av den något yngre Elizabeth, lojal följeslagerska till Maria. Och av Branwell, som ende son den givne arvtagaren. Samt av den individualistiska och självständiga Emily, liksom av Anne, som i egenskap av minstingen var uppmärksamhetens centrum.  

Med tanke på att Jane Eyre så många gånger kallas ful är det förstås intressant att ta del av hur Charlottes klasskamrat Mary Taylor såg på den kända målningen utförd av konstnären Richmond 1850, en klassisk eller med nutida språkbruk ”ikonisk” bild, som förstås utgör omslaget till denna bok. Målningen är den enda pålitliga avbilden som finns av den vuxna Charlotte Brontë (hon var troligen arton när brodern Branwell målade sitt ögonblicksporträtt av syskonen). Mary Taylor menade att det var en alldeles för insmickrande avbild av en så ful kvinna. Vi får veta en hel del om dålig hy, avsaknad av tänder och även avsaknad av konventionell kvinnlig charm (ett ämne Harman borde ha utvecklat).

Nog för att Harman skriver som en romanförfattare i så måtto att hon gestaltar och karakteriserar bra, ger liv åt människorna hon skriver om. Hon avstår lyckligtvis från att spekulera i onödan, utan ser till att ha rejält på fötterna först.

Det finns visserligen några skönhetsfläckar i denna oftast välskrivna bok. Som de anakronistiska inslagen, där vi får veta att Charlotte Brontë minsann förebådar Proust och Freud och stream of consciousness och postmodernismen och så vidare. Enligt mitt förmenande behövs inte dessa långsökta äreräddningar för att säkra hennes rykte: det går utmärkt att läsa Charlotte Brontë som en traditionell författare. Om inte annat är en ledtråd att alla hennes romaner utspelar sig strax innan nutiden: hennes estetiska ideal låg snarare bakåt än framåt i tiden. Att behöva läsa redogörelser för hennes affärer med järnvägsaktier är väl inte heller så upplyftande.  

Det som också drar ned intrycket av Harmans bok är att hon så många gånger finner det påkallat att trakassera brodern Branwell, och dömer ut honom både som konstnär och författare. Det är sant att han blev alkoholist och narkotikamissbrukare, och att hans litterära verk inte riktigt når upp till systrarnas storhet. Han var ändå fullt delaktig i deras gemensamma skrivprojekt som tonåring, och var därför viktig i skapelsprocessen, i det som ledde fram till de remarkabla debuter de gjorde 1847-1848. Men även delar av romanen The Professor bär inslag som är hämtade rakt ifrån Branwells bidrag till den Gondal-saga han skrev tillsammans med Charlotte, och hon utnyttjade dem till att ge skildringen en maskulin prägel. 

De här småböckerna de skrev fungerade ju i hög grad som konkurrens, där de tävlade i vem som bäst kunde imitera förebilderna, i första hand de romantiska poeterna, Byron och Wordsworth, och romanförfattaren Walter Scott. Att de uppfann egna världar kan ha sin förklaring i att de kände till Coleridges experiment med Ejuxria, berättelser som också förebådar fantasygenren. Formatet motiverades delvis av att faderns dåliga syn inte skulle upptäcka exakt vad de skrev – som bekant gav han dem sensationellt nog fria händer till sitt omfattande bibliotek, och förbjöd dem åtminstone inte att skriva, om än han nog i egenskap av präst skulle ha haft synpunkter på innehållet i de fantasyartade berättelser som växte fram. Att de skrev i smyg tillät dem att experimentera fritt i avseende både språkligt och innehållsmässigt. Nog är det också anmärkningsvärt att det är en fjortonårig Charlotte som skrev diktstrofer som denna:

                      None can tell the bitter anguish

                      Of those lofty souls that languish!

                      With Grim Penury still dwelling

                      Quenched by frowns their sacred fire,

                      All their powers within them swelling                  

                      Tortured by neglect to ire.

Annars kunde Charlottes stavning vara usel. Harman menar att det är märkligt, men jag tror det kunde vara ett medvetet uppror. Att både Charlotte och Emily mycket väl visste hur det skulle vara, men hade det frigörande i att göra revolt.

Det går att hitta åtskilliga paralleller mellan Charlottes romaner och hennes liv, och Harman visar i vilken grad romanerna är självbiografiska. Att Lucy Snowe i Villette erfar ett opiumrus ska dock vara fria fantasier, enligt vad författaren berättat för Elizabeth Gaskell. Fast hon hade ju anledning att inte avslöja att hon prövat opium, med en bror som var så beroende att det på ett påtagligt sätt tog livet av honom.    

Den snillrike fadern tog namnet Brontë, eller etablerade stavningen sålunda, efter det grekiska ordet för åska. De diakritiska prickarna var hans eget påfund. En av karaktärerna i Charlottes ungdomsromaner hette Charlie Thunder, och hon använde det som ett av sina manliga alias när hon skrev brev. Annars är det förstås intressant att läsa om bakgrunden till de manliga eller åtminstone androgyn pseudonymer de tog när de debuterade med diktsamlingen ett par år innan romanerna utkom. Currer var namnet på en förvaltar på Cowan Bridge, flickskolan som bildat modell för Lowood, och Ellis hette hjältinnan i d’Arblays roman The Wanderer, som Emily mer än troligen hade läst. Det är gott om sådana upplysande ögonblick – som att det var förlaget som i sista stund ändrade titeln till Charlottes först publicerade roman, och fick den att lyda Jane Eyre. An Autobiography, Edited By Currer Bell. Det är också viktigt att tänka på att Charlotte hade läst Emilys Svindlande höjder när hon skrev Jane Eyre, något som kan förklara de gotiska inslagen, som ju saknas i hennes egentliga eller avsedda debutroman The Professor, en bok som refuserades nio gånger, även efter att hon blivit storsäljande författare med Jane Eyre. 

Men de debuterade alltså gemensamt med en diktsamling, en bok som nådde fler recensenter än köpande läsare. Av de 1000 exemplar som trycktes hade efter ett år endast två böcker sålts. Så småningom hittade förstaupplagan ändå fram till författare som Lewis Carroll och Emily Dickinson.

Senast det skrevs en storsatsande biografi om Charlotte Brontë var Lyndall Gordons A Passionate Life. Jag minns den som något starkare än Harmans bok, men det var länge sedan jag läste den (den kom 1994). Min bedömning är att det inte finns så värst mycket nytt i Harmans bok – det nya skulle då vara att hon lanserar en teori kring dödsorsaken, men sådant får förbli spekulationer. Gaskell skrev den första biografin, och hade fördelen (och delvis nackdelen) att ha träffat författaren, och även intervjuat folk som kände henne. Det har ändå blivit en lite väl påhittig och påhittad bok. Därför ska man nog hellre läsa Harman.

En man som sover, Georges Perec, Modernista

Oulipo är namnet på en fransk litterär (lek)skola, jag tror namnet bör översättas till ungefär ”verkstad för potentiell litteratur”, och vill ni veta mer kan ni konsultera Magnus Hedlund som har skrivit en fin introduktion som kom i våras, Livet är en häst. Jag är inte överdrivet förtjust i konceptuell litteratur överhuvudtaget, och inte den här genren heller, och inte heller i dess tvilling patafysiken, och frågan är om – ja, frågan är vart alla dessa reservationer ska ta vägen, kanske. Det här är en text om Georges Perec, varför pratar jag om oulipo då?

Jag är mer förbryllat fascinerad av än förbehållslöst förtjust i Perec, men jag fortsätter som sagt att läsa honom, ibland med skeptisk min, ibland med jubel i ögonvrån. Hans roman En man som sover utkommer nu i svensk översättning av Fredrik Rönnbäck, som har översatt ett par titlar av samme författare tidigare. Det är nog dugligt översatt, även om jag sätter tveksamhetsfrågetecken kring amerikanen som äter ”ingefärskakor”, för nog är väl den gängse svenska benämningen fortfarande ”pepparkakor”?

Vad är En man som sover? En roman om en man som drar sig tillbaka, som tar sin Mats ur skolan, som det svenska idiomet lyder och som vi också möter som en av förklaringsmodellerna. En fransk Wakefield (från Nathaniel Hawthornes novell, den briljantaste av litterära skapelser), eller varför inte också en släkting till Kafkas Josef K. och Camus Meursault – båda hänvisas till diskret men explicit, och Perec väljer rentav att inleda med ett Kafka-motto.

Följaktligen, en absurd historia om en man som tvärnekar tillvaron. Sömnen är en ingång till hans protest, men långt ifrån den hållbara förklaringen. Sant är att han föredrar att sova på dagen och promenera på nätterna, men vad är det för konstigt med det? Att bli bakåtsträvaren är förstås en reaktion på tidsandan – romanen utkom 1967 – och det som var aktuellt då har knappast blivit mindre aktuellt nu, eller mindre angeläget för den delen.  

En roman om långtråkigheten, om letargin. Att gestalta det så att det blir levande litteratur, det är sannerligen inte det lättaste, men Perec fasar inte för det som hindrar, snarare tvärtom söker han upp det som begränsar. Prototypen för det isolerade jaget är alltså inte Kafka, utan Hawthornes Wakefield, den ursprunglige nej-sägaren. Outsidern, så som vi känner honom från ett otal titlar från främst 1900-talet. Den som aktivt vägrar deltaga.

En meditation över tomheten. En religiös bok? En andlig bok, kanske är det mer korrekt att kalla den andlig. Eller är det en psykos som är upphovet till huvudpersonens irrationella beteende? Eller är det depression? Eller regression? När han besöker föräldrarna frossar han i att läsa sin barndoms böcker, med synbar behållning (inget annat han gör verkar glädja honom, eller ens sätta spår i honom). Eller säger Perec att bara en galning kan återvända till sin barndoms upplevelser och estetiska smak?

Perec växlar mellan inlevelse och distans, och givetvis kan det uppfattas som satir, något som kan föra tanken till Flauberts sarkasm, som möjligen är en närmare referens för fransmannen Perec än amerikanen Hawthorne. Vad blir då lärdomen? Huvudpersonen bromsar utvecklingen, upphör att vara människa. Han vill slippa plikterna, slippa ansvaret, och jag måste vara lite ambivalent här, för nog är det den bortskämdes gnäll vi hör. Ändå: är vår utstakade väg så här trång?  

Kulturen hyllar gärna trotset, men är det inte lite oansvarigt att blunda för de samhälleliga konsekvenserna? Att Perecs unge man kan dra sig tillbaka är ju ett nöje för den priviegierade, som har råd att äta middagar utan att reflektera över smak, att gå på bio utan att reflektera över vad han ser, och så vidare. Men det är satir, kan man påminna sig om då. Är den unge huvudpersonen näpen eller oförsvarbar? Är det vi läser ett inställt eller avställt eller uppehållet liv? Är det en mardröm eller är det en önskedröm? Mer mardröm, kanske, eftersom det han mest ägnar sig åt är att lägga patiens, och jag kan knappt tänka mig en bättre illustration av tristessen än den sysslan.  

Det finns böcker som bara lever i relation till andra böcker, men Perec skriver verkligen inte sådana böcker. Det är ett författarskap som vänder ryggen åt andra böcker, och att jag nämnde författare som Hawthorne, Kafka och Camus (kan också nämna Malcolm Lowrys Under vulkanen) är djupt orättvist. Det här är för egenartat för att vara beroende av annan litteratur.

Det är en imponerande tunn bok på knappt hundra sidor i det här formatet, fast vi lär ju känna mannen väl, mer än väl. Den har aldrig översatts tidigare och Modernista har gjort en fin satsning på just Perecs mindre kända romaner. Om än jag inte är överdrivet förtjust är jag fortsatt fascinerad, och inget kommer att hejda mig från att fortsätta läsa den här excentrikerns böcker. 

(Kuriosa: Hedlunds bok, som jag nämnde inledningsvis, utges av förlaget Pequod Press, och i romanen Moby-Dick av Melville heter valskeppet just Pequod, och Perec nämner Pequod, och ja, jo, det här är bara tillfälligheter, liksom allt annat i livet.)

Allt jag begär, Henning Brüllhoff, Dockhaveri

Det är en gammal klyscha att skönlitteratur är det som uppstår när en skriven text blir allmängiltig, när den rör sig från det privata till det personliga. Det kan ställas åtskilliga invändningar mot denna så kallade sanning (Sylvia Plath, till exempel, som alltid rör sig från det personliga till det privata).

Nu har jag läst Henning Brüllhoffs debut Allt jag begär, och den exemplifierar just hur osann den där gamla klyschan är, för här är det frågan om en berättelse som lyckas behålla sitt privata anslag och ändå bli allmängiltig. Det är både snyggt och skickligt gjort.

Men först lite om vad det här är för bok, för det är verkligen en relativ anomali i svensk samtidsprosa. En berättelse som lägger sig mellan dikt och roman, till att börja med. Tre olika berättelser löper korsvis, i snabbt tecknade tablåer, rastlöst nedskrivna, eller alltså de ger intryck av att vara skrivna i farten. Ett: ett jag som lever i nuet, en man, tillsammans med den tålmodiga Anna, i en relation av ovanligt slag. Två: samma jags uppväxt skildras, med neurotiska nedslag i tonårens krampaktiga upptäckter av kärlek. Tre: berättelsen om de sorgeliga saker som hända Lana Clarkson, B-skådisen som mördades av Phil Spector 2003.

Det är som sagt en stilig bok: Brüllhoff debuterar med denna ovanligt mogna och stilsäkra bok, med formuleringar som är allvarsamma och distinkta, men inte tyngda av det överdrivet uttänkta, utan som sagt lätta som om orden fångats i flykten.

De tre berättelserna knyts elegant ihop av Clarksons karriär där hon gör rollen som Amathea i kultklassikern Barbarian Queen, som det tonåriga berättarjaget ser på VHS. Som vuxen blir han besatt av hennes öde, och tecknar en skissartad biografi av hennes sorgkantade historia och tragiska död. Det är en metod som delvis påminner om hur Sara Stridsberg arbetar – observera dock att det ändå sker på ett självständigt och helt eget sätt.

Men boken handlar i första hand om, som titeln utlovar, begär. Det där som vi väcker eller alternativt som väcks inom oss, som vi har att förhålla oss till och att hantera därefter, utifrån våra förutsättningar. Känslor som vi inte kan styra över, för kunde vi det vore det inte mycket bevänt med dem, eller hur? Brüllhoff skriver insiktsfullt: ”Jag blir fruktansvärt rädd för mig själv. Som om mina önskningar och tankar sträcker sig långt, långt. Som om de kan genomtränga allt. De behöver inte ta sluta någonstans, men de måste det. I andra änden är de smala och vassa som knivblad.”

Så skriver ju bara den som lärt sig något om begärets konsekvenser. Hur vi ska behandla kroppen och dess hemligheter. Brüllhoff förhåller sig essäistiskt till ämnet, kopplar ihop det skönlitterära med essän, och det här må låta som ett stickspår, men jag önskar att Lars Melin hade känt till den här vackra illustrationen av detta möte mellan fiktion och fakta innan han häromveckan skrev sitt famöst usla debattinlägg i DN om varför man ska läsa mer fakta och mindre skönlitteratur i skolan.

Den egna kroppen som något fullständigt självklart och bekant, och samtidigt så totalt främmande: den ambivalensen har Brüllhoff helt klart koll på. Det här är en bok om önskningar. Minnen och fantasier är också vad Brüllhoffs bok är uppbyggd av. Om subjektet som vill vara objekt, även om vi har lärt oss att det är förkastligt att vara ett objekt. Men han – bokens unga jag – vill bara bli åtrådd, och övar sig i Princes på många plan könsöverskridande rollspel och lek med könsidentiteter på 80-talet. Där blir det en karnevalistisk och frigörande bok, med båda positionerna – objektet och subjektet – som något åtråvärt i sig. Ibland vill man ju bara frivilligt ge sig hän åt det som andra uppfattar som föraktfullt.

Att begäret är kopplat till döden är något till och med Freud fattade (Eros och Thanatos), och i Brüllhoffs tappning är det formulerat definitivt och självklart: ”När drömmen kommer nära är den starkare än viljan att andas. Vi visste inte hur det kändes att dö, men vi önskade att det var just så: några sista, avstannande danssteg. En sista glittrande gräns.”

Långsamt avtecknar sig så den här bokens syfte, med det långsamt bildade mönster kring transcendens och förflyttning. Det är ett tema som skickligt illustreras av stilen: den är som sagt otålig men ändå balanserad. Genom sitt rörelsemönster blir det också en stil som lever i det som vägrar bli fixerat, det som väljer förflyttningen och riktningen. Där skildras tonårsfumligheten med en ovanlig exakthet. Men det sköna i kråksången är hur det stilistiskt säkra samtidigt bär på en trasighet, att det är ett skrivande som är på väg att bli till, att det inte är format och fullständigt. Innehåll och språk överensstämmer bra, och får texten att bli en levande enhet. 

Böcker som ”fyller en viktig funktion” är sällan bra litteratur, men det här är sannerligen en bok som fungerar både identitetspolitiskt och litterärt. Brüllhoffs stil är färdig: väl avvägda formuleringar som tänker tankarna hela vägen fram, sådant är man väl inte bortskämd med som läsare av svensk samtida prosa. Men han har också ett tonfall som griper tag, när det är så här omedelbart och öppet, ja generöst i sitt tilltal. Moget och modigt, helt enkelt.

I gränslösheten söker han upp det vackra – skönheten i skörheten. Som Edith Södergran skriver i dikten ”Facklorna”: ”Utan skönhet lever människan icke en sekund”. Jag tror Henning Brüllhoff har insett detta. Det är överlag ovanligt med svenska författare som vågar gå så här långt in i begäret – som sagt gör Sara Stridsberg det, men få andra. Det är en metod som påminner om hur Nick Cave sjunger begäret i ”From Her To Eternity”: ”This desire to possess her is a wound /And it’s nagging at me like a shrew / But ah know that to possess her / Is therefore not to desire her”. Låt inte Bo Kapsers Orkester och Thomas Andersson Wij diktera begärets ofarliga kraft, kort sagt. Den är vass och farlig och avgörande och utplånande.