Märkligt.
Han imponerade redan på sin debut ”North American Long Weekend” för tio år sedan. Inte bara som låtskrivare och sångare, utan även genom sitt val av sällskap. Som medmusiker såg vi inga mindre än bl a legendariske Hammond B3-kungen Jimmy Smith och den mästerlige steelgitarristen Greg Leisz.
Sedan dess har han givit ut en handfull album (inklusive ett samarbete med Ben Harper, som f ö förtjänstfullt producerat nya albumet) och är de ens i närheten av den klass han uppvisar på ”Collapsible Plans” så är de värda att jaga rätt på allesamman.
Tom Freund har en ljus, vän och lite hes röst — inte omfångsrik men uttrycksfull och ändamålsenlig — någonstans mittemellan Josh Rouse och Freedy Johnston. Musikaliskt känns han inte främmande för detta sällskap heller. Det här är musik som sällan eller aldrig höjer rösten, utan nöjer sig med att honungslent konstatera att man med en smäcker melodi och mild melankoli klarar sig ganska långt.
Att Jackson Browne är inblandad här är således föga överraskande; ”Collapsible Plans” har en mjuk och behaglig västkustklang som har tydliga rötter i ett softrockigt amerikanskt sjuttiotal.
Jag skulle lätt kunna rabbla låtar här (titelspåret!, ”Copper Moon”!, ”Why Wyoming”!!!), men nöjer mig med den ömtåliga skönhetens ”Can’t Cry Hard Enough” (f ö enda spåret här som inte är skrivet av Freund själv); en sång så stark att den nästan blir fysisk. Det är en ballad för ensamhet, självömkan och sista glaset vin (”klichéer är klichéer för att klichéer är sanna” var det någon som sa). En sån ballad som kittlar de allra mest romantiska sidorna hos en kännande människa. Och som kanske tack vare sin simpla sentimentalitet påminner en om att man faktiskt bara är just en människa.
Jag tror att Tom Freund är här för att påminna oss om vad Goethe kallade en ”uppenbar hemlighet”. Att lära sig se det enkla, det nära, det ”lilla” och inte bara söka sensationer (om jag minns rätt så pratade han om att se väggen på grannens hus ”för första gången”). För det är ju faktiskt inga sensationer denne amerikanske singer/songwriter bjuder på. Bara förbaskat njutbar musik med lagom mjuka kanter. Och ibland är det allt man vill ha.
Att Graham Parker lär ha sagt att ”Along with Lucinda Williams, Freund is the best singer/songwriter operating today" kan vi kanske ta med en nypa salt, då Freund faktiskt har spelat i Parkers band. Men det tyder trots allt på att den gamle pubrockräven har god smak.
