Warren Zevon

Med anledning av diskussioner på annat håll kom jag att tänka på denna intressanta text om Warren Zevon och alkoholism. Läsvärd i allra högsta grad.

Lyssnar för övrigt mycket på den i år utgivna "Preludes: Rare and Unreleased Recordings" och konstaterar än en gång att det var en stor konstnär vi förlorade där i september 2003.

För den som ännu inte upptäckt denna fina singer/songwriter kan jag rekommendera ett inköp av albumet "Excitable Boy" från 1978. Den är återutgiven i år med extraspår (Asylum/Rhino) och till ett bra pris. Lysande, Jackson Browne-producerad rock.
Därefter är det bara att gå vidare, varför inte med den självbetitlade från 1976 eller det gripande avskedsalbumet "The Wind".

Bäst just nu

Over the Rhine - The Trumpet Child (2007)

Mitt första möte med Over the Rhine var den fina "Ohio"; en samling gripande långsamma countryfierade sånger. Men det här var jag inte beredd på. Här rör sig Linford Detweiler och sångerskan Karin Bergquist över skiftande amerikanska landskap. Likt Eleni Mandells senaste hörs knastret av en radio från fyrtiotalet och ut strömmar en charmigt eklektisk mix av gammeljazz, hotellblues, Tin Pan Alley, Randy Newman, Tom Waits och ett stänk av indiepop.
Arrangemangen är underbara, med bl a kontrabas, smakfullt blås, smäktande stråkar, en smygande steel guitar och hummande jazzig akustisk gitarr. Och genom alltihop Bergquists vackert utsirade vibrato.
I avslutande Patsy Clineiga countryn "If a Song Could Be President" får Neil Young bli senator, Emmylou Harris ambassadör och John Prine FBI-boss i Over the Rhines framtida republik. Det låter som ett bättre USA. Och det här låter som ett av årets bästa album.


Arthur "Big Boy" Crudup - Rock Me Mama (2002)

De här kompromisslöst svängande inspelningarna från någon gång mellan 1959 och 1962 är en kraftig påminnelse om att skaffa en bra samling (denna eller denna?) med det tidiga materialet av denne Elvis favoritbluesman. Rått och rufsigt.
Han lärde sig visst knappast mer än tre ackord eller ens att han kunde byta tonart. Uppenbarligen räckte det.




Thomas Denver Jonsson - The Lake Acts Like An Ocean (2007)

Nog kan man fortfarande höra ekon av genrebrodern Christian Kjellvander eller knäppgöken Will Oldham, men det känns som om Jonsson går mot ett mer eget tilltal. Han är inte bara en ledsen pojke med gitarr i mängden längre. Gesterna är större liksom modet. Lite tuffare, lite bredare nu och jag hör allt mer av Damien Jurados mörka deppigt vackra pop. Det passar Denver Jonsson bra. En överraskning.

The Van Dykes - Tellin' It Like It Is: The Mala Sessions (2000)

Deep falsettsoul med himmelsk stämsång från Fort Worth, Texas och mitten av sextiotalet. En fot i kyrkan och den andra på dansgolvet. Oemotståndligt.






Mary Gauthier - Between Daylight and Dark (2007)

Jag har aldrig riktigt förstått storheten med denna lesbiska exknarkare. Visst berättade hon fantastiska historier när jag såg henne live för ett par år sedan, men musikaliskt satte hon inga djupare avtryck i den upptrampade amerikanska landsortsvägen. Likadant var det med hennes album.
Nu har dock något hänt. Joe Henrys produktion hjälper nog till en hel del, för här handlar det mycket om stämningar, antydningar och mellanrum. Men också ett mycket bra låtmaterial. Hon har fortfarande ingen stor röst, men lyckas denna gång beröra på allvar. Stämningsmässigt besläktat med Lucinda Williams senare album (men utan kaxigheten eller sexigheten förstås). Hennes bästa hittills. Förresten, "Say 'Go-Shay' Y'all".

Louie and the Lovers - Rise (1970/2003)

Doug Sahm-producerad kultplatta med saftiga Creedence Clearwater Revival-komplex. Värre kunde det ju vara. Och svänger gör det. Countrykysst texmex-rock'n'roll med klädsamma popharmonier är inget att fnysa åt.
På köpet får man två rara singelspår med Rocky and the Border Kings.




Lisa O'Kane - It Don´t Hurt (2007)

Med den rösten borde man inte behöva ge ut sina album på independentbolag. Hon rör sig mellan vackert stillsam singer/songwriter-americana av välbekant snitt och tuffare honky tonk. Och bara hennes innerliga version av John Prines "Speed of the Sound of Loneliness" är värd entrébiljetten.




Jim Lauderdale - The Bluegrass Diaries (2007)

Jag "upptäckte" Lauderdale nyligen tack vare Ginzas löjligt billiga utförsäljning av hans album (och tack vare tips från Virgil Caine). Och det var sannerligen en upptäckt! Eklektisk och traditionell country i en ljuvlig kombination. Mittemellan Lyle Lovett och Robbie Fulks. Typ.
Bäst är honkytonk-plattan "The Other Sessions".
Nu gör han bluegrass med samma själfulla entusiasm. MVG.


Kelly Willis - Translated From Love (2007)

Chuck Prophet har producerat och The Gourds är med och kompar. Kan det gå fel? Tja, det kan det säkert, men det gör det inte. Trots att hon fortfarande har tendenser att falla över i den stora anonyma ormgropen av kvinnliga americana-singer/songwriters så har hon höjt ribban ett par snäpp och klarar sig ganska bra. Med en fin röst måste inte produktionen vara viskande och gullig. Hon har fattat det nu (eller Chuck Prophet?). Det är bra.

The Isley Brothers - Givin' It Back/Brother, Brother, Brother (1971/72/2007)

Jag gick tills alldeles nyligen med den idiotiska villfarelsen att "1 + 1" var det enda album med denna skönsjungande brödraskara man behövde.
Ack så fel.
Det räcker med att höra inledande covern på Neil Youngs "Ohio" (som övergår i Hendrix "Machine Gun") för att världen ska rasa samman omkring mig. Vad gör de med den?! Jag bara gapar och dreglar mig igenom de drygt nio minuterna. Om och om igen. Lyssna själva.
"Live It Up/Heat Is On" är beställd.

John Hoskinson - Pancho Fantastico (2007)

Här en kille som kan sin pophistoria. Inledande "Miss Rejection" låter som Michael Mennell, sångare i Göteborgsbandet Baby Grand, frontar Beach Boys och därifrån går vägen över Kinks och Beatles till Teenage Fanclub och rentav en orkestrerad Richard Hawley.
Att omslaget ser ut som en dålig barnskiva är antagligen anledningen till att jag kunde köpa den för 20 kronor i en begagnad skivaffär i stan. Årets popfynd.

Dyke & The Blazers - We Got More Soul (2007)

Och det har de. Men mest funk. Av den feta, fläskiga hallicktypen. "The Ultimate Broadway Funk" skryter de med på omslaget och efter att ha hört dem hulka fram "Funky Broadway" x antal gånger så är jag troende. Ta på torskhatten och guldkedjan och förbered dig på två och en halv timmes svettig James Brown-funk från Hollywood. 1966-1970 var åren.




American Flyer - American Flyer/Spirit of a Woman (1976/772003)

Soft countryrock som glider omkring någonstans i The Eagles kvarter. Där sitter de i solen tillsammans och smeker mustascherna på varandra. Snygga harmonier och ett fullt njutbart snällgung. Trots textrader som "Back in '57 I believed in heaven".




Lars Steiner - Pek-Elvis (Rabén & Sjögren 2007)

Frugan hamnade på bokmässan med jobbet och kom hem med denna pärla till vår son. Steiners underbara bilder lär oss viktiga ord som frisyr, mikrofon, macka (med jordnötssmör och banan förstås), glasögon, ring (TCB!), stjärna och fans. Det här är pedagogik.
För att citera en debattsugen skribent: "ska ni bara köpa en pekbok i år, köp den om Elvis".