Årets sista dag och Trello

Ännu ett år har passerat i rekordfart. Ju äldre jag blir ju snabbare tycks åren gå. Tid är ett skumt begrepp, vi ser det son en linjär företeelse medan exempelvis amerikanska indianer liknar tiden vid en cirkel där allt kommer igen. Personligen gillar jag tanken på cirkeln eller evighetssymbolen, den liggande åttan. Och tiden är evig även om vi som enskilda individer kommer och går.

I vilket fall som helst så ska vi använda vår tid till sådant som vi tycker om och dela den med människor som är viktiga för oss. Som författare behöver jag struktur, ordning och överblick över mina olika projekt, särskilt nu då jag tänker skriva två böcker parallellt och kanske någon novell till det (har några uppslag som inte lämnar mig i fred).

I detta finns en önskan om ett tidsbesparande verktyg av något slag. Och nu tror jag att jag har funnit det som passar mig - Trello. Detta är en helt ny upptäckt för mig och jag har precis börjat komma underfund med hur det fungerar. Här kan jag sortera upp mina olika arbeten och se hur långt jag har kommit och vad som ska göras.

Kolla här om du är nyfiken och beredd att förenkla din vardag.

Gott slut och ett gott nytt 2016!

Midvinterblot och skalpering

Vi är nu framme vid den tid på året då dåtidsmänniskan föreredde sig på att fira midvinterblotet. En festernas fest där det en gång i tiden förekom människooffter. Jag leker med tanken på att offra och att välja offer ur sin egen art. Häromdagen beställde jag en bok som handlar om en mycket speciell boplats som i början av 1900-talet upptäcktes i närheten av Alvastra klosterruin. Hoppas, hoppas att boken når min brevlåda innan nyår.

Arkeologiska utgrävningar visade tydligt att här kan ha förekommit människoooffer och skalpering. Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska kunna närma mig detta ämne. Alltså jag pratar tusentals år tillbaka i tiden, omkring 3000 f Kr. Men ändå, det är våra förfäder det handlar om.

Som med allt annat otäckt och otänkbart så kan man sätta det i ett annat sammanhang och se det ur en annan vinkel.
Jag har som ni kanske förstår fått en idé och under de kommande månaderna ska jag försöka mig på att göra något jag inte gjort tidigare, jag ska skriva två böcker parallellt. 

Dan före doppardagen

Julefriden smyger sig på och jag funderar över ett helgprojekt. För skriva måste jag, något annat är inte tänkbart. Jag har skickat en julklapp till en förlagsredaktör och innan hon har sagt sitt har jag fri tid enligt mitt sätt att se på tillvaron. Och då tänker jag göra något helt annat, alltså skriva något helt annat.

Jag tänker skriva lösa scener utifrån några mycket speciella bilder och se vad som händer. Kanske kommer det dyka upp karaktärer som har lust att vara med, vad vet jag. Nåja, julafton kommer att vara skrivfri och även juldagen, men sedan tror jag inte att jag kan hålla mig längre.

GOD JUL

OCH

GOTT NYTT ÅR

önskar Ewa K

Nu är det mörkt

Årets absolut mörkaste dagar är här. Ingen snö och mulet väder gör att det inte känns riktigt ljust någon gång under dagen. Då är det mysigt att tända alla adventsljusstakar och stjärnor.
De senaste dagarna har jag gjort allt för att roa mig och för att träna på att njuta av ledighet. Jag har varit på bio, på restaurang och på konsert.

Och jag har lagt pussel. Jag gillar verkligen att lägga pussel och jag ser en röd tråd i mina intressen. Lägga pussel, researcha för romaner eller andra böcker med för den delen och historisk forskning (person- och släktforskning i första hand). Allt detta är olika sidor av samma mynt - söka delar och foga samman till en helhet. Får jag för mig att handarbeta är det oftast alster som hamnar inom ramen för återbruk eller små saker som fogas samman till något större, exempelvis stickade och virkade filtar av mindre rutor.

Restgarner blir pricken över i

Oj, vad tiden går. I en hel vecka har jag befunnit mig i författarbubblan och det har gett resultat. Vad som återstår är det där finliret. Det är som att lägga på de sista detaljerna i ett fribroderi. Jag använder gärna restgarner av varierande sort och kvalitet. En del stumpar är tjocka och värmande som lovikkagarn medan andra är en tunn guldtråd som liksom ringlar ovanpå.

Resterna hittar jag i de tidigare varianterna av manuset. Framför allt är det från variant två och tre som jag nystar. Det kan vara korta ändar eller lång som nästan ett helt kapitel och resultatet blir fantastiskt.
Alltså, jag har väl sagt att jag har världens bästa arbete!

Töm inte papperskorgen ...

... för där kan det finnas godbitar! Jag stryker ofta och skriver nytt, jag ratar gammalt men putsar även upp det som hamnat i papperskorgen. Eller snarare det som finns dolt i mappen "spara tills vidare".

Det finns en karaktär i Min är hämnden som heter Anna. Hon är en riktig bifigur och ska inget annat vara men nu har hon bett om att få ta plats. När jag frågar henne varför får jag veta att hon kommer att finnas med i fortsättningen Min är skulden.

Så idag kommer jag att arbeta med ett kapitel som presenterar Anna tydligare för läsaren och som även får mig att lära känna henne bättre. Och delar av ett sådant kapitel hittade jag bland det som jag tidigare ratat.

Kom inte säg något annat än att det är ett rysligt spännande arbete jag har.

Igår kom jag fram till Livorno ...

Allt ska tydligen ta sin tid och jag har mycket lite att säga till om. Sigrid ville ändra i historiens gång och dessutom berätta något som jag inte visste. Vid sådana tillfällen undrar även jag vad det egentligen är som händer.
Det mest intressanta är att Min är hämnden nu mer tydligt passar in i genren historisk äventyrsroman.Bitvis kryllar den av karaktärer som kommer och går men de behövs för att göra storyn färggrann och mustig. Dragen av skröna har suddats ut och huvudkaraktärerna har blivit mer tydliga. Kort sagt, romanen är en riktig bladvändare.

Han får vara kvar ...

Nej, jag stängde bakdörren och karaktären från den skrotade scenen får vara kvar. Sanningen är den att jag skulle aldrig kunna göra mig av med honom. Men han fick lite andra drag och blev en aning besvärligare att ha att göra med. Därmed är han till stor hjälp när jag nu ska bygga ut ett par andra scener.


Idag blåser det runt husknuten och jag hoppas att jag får har strömmen kvar, för denna fredag är avsedd att vara i skrivandets tecken.

Skulle oturen vara framme och stormen släcka ljuset då åker jag till ett stort köpcenter i min närhet och shoppar klappar till barnbarnen.

Eller så är jag förståndig och tar datorn under armen och beger mig till bebodda trakter med ström.



Än har jag ljus i mitt hus och det betyder att jag ska bege mig till 1500-talets Toulouse och se vad som händer där. Med lite tur bör jag hinna fortsätta ända till Livorno på Italiens västra kust innan dagen är slut.

Scenförändringens makt

Sent igår kväll fattade jag ett drastiskt beslut. En scen ska bort och det är en scen som jag skrivit om många gånger och ändå inte fått att fungera. Ända tills nu har jag trott att den har varit viktig, men när jag nu tänker bort den inser jag att den saknar betydelse.

För den som inte vet, så är det 1500-talsromanen Min är hämnden jag pratar om. Det är inte första gången jag upptäcker att en bok vinner på att bli av med scener som jag vårdat ömt. Oftast har strykningen fått mina karaktärer att välja en annan väg som blivit mycket bättre.

I just det här fallet hänger scenen i luften och det är säkert därför som jag har så svårt att få den trovärdig. Och kanske försvinner även en karaktär här? Det tål att tänka på.