Påskvecka utan lov

Måndag i påskveckan. Våren håller oss på halster och jag planerar att jobba hela veckan. Dessutom ska jag byta internetleverantör, vilket gör mig smått nervös. Det där med teknik är inte riktigt min grej.



Då passar jag bättre in på 1200-talet. Jag har nu kommit fram till slutet av Stenhuggarens dotter och vi befinner oss i nådens år 1292. Kung Magnus är död och har äntligen kommit till ro i den kyrka som numera är känd som Riddarholmskyrkan. Sanningen kommer ikapp Sissela och det hjälper inte längre att tiga.

Konstigt nog händer det fortfarande att hon gör något oväntat, något som jag inte planerat. Tydligen känner jag henne inte så väl som jag tror. Jag vågar gissa att jag kommer att lyfta på ögonbrynen mer än en gång nu när jag börjar läsa från början i jakten på missar och lösa trådar.

Karaktärer ut över det vanliga i bokbloggsjerkan

Fredag morgon och jag har en en helg framför mig. Som vanligt startar jag gärna med en jerka.
Annikas Litteratur- och Kulturblogg har en kort fråga, vilket inte innebär att den på något sätt är enkel att besvara.

  


Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film? 

Nej då, det kan du inte vara ensam om. Vad det gäller film och TV-serier så drabbade fenomenet mig mer när jag var yngre. Alltså har jag varit helt såld på Zeb Macahan. Jisses vilken man han var då det begav sig.

För att inte tala om Harrison Ford i Indiana Jones. Och sen har vi den där vilde mannen i Doctor Quinn. Ja, ni ser ju vilken sorts män som attraherar mig.




Om jag ska se mer till nutid så är Tom Stilton i Börjlinds kriminalromaner en karaktär som jag gärna skulle vilja lära känna lite bättre.

Sist men inte minst har jag ett väldigt gott öga till Matteus Jakobsson som jag själv skapat. Han har fått en framträdande roll i Stenhuggarens dotter. Och vet ni - jag har sett omslaget till boken. Så himla läckert.

En saga, vad är det?

En saga, det vet väl alla vad det är. Trodde jag också ända tills häromdagen. Min förläggare på Historiska Media visade sig ha en helt annan syn på det hela. Eller kanske ska jag säga en kompletterande syn. Eller hur jag nu ska uttrycka det.
I hennes värld är en saga en sorts sammanställning av dig som författare och ditt verk. Och den skulle i det här fallet skrivas av mig om mig och om Stenhuggarens dotter.

Till att börja var det inga som helst bekymmer. Titel, undertitel, författare och preliminärt omfång skyndade jag raskt förbi. Sedan skulle jag förfärdiga en kort, sammanfattande inledning som snabbt berättar vad boken handlar om. Bokens utmärkande karaktärsdrag. Bokens unika egenskaper. 

En evighet och flera koppar kaffe senare var jag framme vid en beskrivning av historiska händelser och personer som sätter in boken; bokens händelser i ett vidare sammanhang. Suck och hu så hemskt. Nu kunde det väl ändå inte bli värre?
Jodå, smaka på den här: Mer utförlig och detaljerad text om bokens innehåll. 
Avslutas gärna med ett sammanfattande stycke; en mening om bokens utmärkthet och om dess innehåll. 






Tätt följt av:  Stil och disposition. Hur är boken skriven? Bokens; textens utmärkande drag. Upplägg?


 

Men kan ni tänka er! Jag har just kommit fram till att; 

Stenhuggarens dotter levandegör en epok av vår historia där sanning och fiktion blandas på ett unikt och medryckande sätt. En kärlekshistoria större än den i Colleen McCulloughs roman Törnfåglarna.

 

Världens bästa jobb!

Jag kunde inte sagt det bättre själv, men Åsa Hellberg hann före. Åsa skriver härliga feelgoodromaner och senaste tillskottet är "Toscana tur och retur". Den finns ännu inte i min hand och tur är väl det eftersom jag har en deadline som rusar emot mig.

En väg leder alltid någonstans.

Pratade med min förläggare förra veckan och nu börjar det allt pirra lite i maggropen. Det ska redigeras text och förberedas för omslag. Sedan blir det release och allt annat roligt såsom bokmässa i Göteborg.


I kulisserna väntar "Min är hämnden". Samtidigt som jag skriver artiklar till den fantastiska tidningen "Släkthistoria".








Och våren är på gång och med den kyrkoturistsäsongen. Först ut med föredrag är Kyrkrundan i Västergötland där ni kan träffa mig och Hanna Åhman tisdagen den 14 april.

Åsa Hellberg bloggar här!

Komplex fråga i bokbloggsjerkan

Vart tog den lilla, lilla veckan vägen ... ingen som vet, ingen som vet ...
Fredag med bokbloggsjerka, rocka sockorna, solförmörkelse och vårdagjämning. Annikas Litteratur- och Kulturblogg har dessutom med hjälp av Carola serverat en riktigt tankenöt.


"Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar."

Solförmörkelse utanför mitt hus.

Jag startade min blogg mest för min egen skull, för att jag skulle få fokus på att skriva böckerna om Holavedsbrudarna. Ganska snart upptäckte jag att det faktiskt fanns de som läste bloggen, vilket taggade mig till att göra fler inlägg.

Jag besöker andra bokbloggare som i sin tur inspirerar mig. Och nya läsare droppar hela tiden in. Det blir en uppåtgående spiral som handlar om att ge och ta.

Spiralen är den drivkraft som får mig att blogga. Jag vet att läsarna finns där och väntar på mina inlägg, precis som jag väntar på andra bloggares funderingar och tankar kring vårt gemensamma intresse böcker.

Visst tänker jag på läsarna när jag gör mina inlägg. Jag vill ge dem något, inte bara berätta om att jag druckit kaffe och sorterat tvätt eller köpt en ny handväska.

Men jag bloggar också för min egen del. Jag är författare och många inlägg handlar om den boken jag för tillfället arbetar med. Genom att blogga löser jag knutar och kommer vidare i mina texter.

Visst skulle jag kunna utveckla det här ännu mer, men blogginlägg ska inte vara för långa, har jag lärt mig.

Tjoho! Läsningen ökar i Sverige!

Vad glad jag blir. Kolla på den här rapporten som Litteraturmagazinet delar med sig av. Det är precis så här det ska vara. Och för oss författare finns det en framtid, vi har fortfarande en mission att fylla.Jag tror också att böcker kommer att läsas i flera olika format.

Nu handlar det inte längre om en bok för alla utan om ett format för alla. Ska jag säga som helst läser böcker på det gamla hederliga sättet. Men jag inser att utan förnyelse kommer boken inte att överleva, så därför applåderar jag alla möjligheter som ges till att läsa.

När jag skrivit klart "Stenhuggarens dotter" och redigerat "Min är hämnden" ska jag läsa en bok i vardera av de format som finns tillgängliga idag. Bara för att göra en egen utvärdering så att jag inte längre bara tror utan faktiskt vet vad jag tycker om de olika läsmöjligheter som står till buds.

I vargavinterns land i En smakebit på søndag

Våren har kommit på riktigt och jag njuter hejdlöst. Idag blir det fika hos systersonen och sedan lite shopping innan jag åter grottar ner mig ihop med Sissela Konradsdotter.

Söndag är lika med att dela med sig av smakbitar hos bloggen Flukten fra Virkeligheten.


Häromdagen dök det upp en bok med ett spännande omslag i brevlådan, "I vargavinterns land" av Cecilia Ekbäck. Originalspråket är engelska och den är översatt till svenska av Ing-Britt Björklund.

"Han sparkade till en trädstam och en gren for ut och slog till honom på benet under prästrocken. "Käre gode Gud", sade han.
Sedan sade han inget mer. Det här var hans enda chans att få Gud eller ärkebiskopen att förbarma sig över honom och skicka honom tillbaka till huvudstaden. Men han fick gå försiktigt fram.
Det han sysslade med nu var att gå omkring i skogarna och se till att namnen på nybyggarna och deras avkomma fördes in i kyrkboken. Det fanns en stad i området, om man nu kunde kalla det för en stad. Nybyggarna borde bege sig dit innan de satte ner sina bopålar ute i vildmarken."



Nu tycks solen leta sig fram över det småländska höglandet och det ser ut att bli en fin dag.

Även bokbloggsjerkan diskuterar tid

Veckans fråga hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg passar mig perfekt. Den går helt i linje med det jag tidigare bloggat om den här veckan.

Hur hinner du läsa så många böcker?



Tiden är en vara som det inte går att deala med. Jag skulle gärna köpa av någon som hade över om det bara gick. Ärligt, jag kan till och med bli irriterad på folk som säger att de inte vet vad de ska fylla dagarna med. Läs, säger jag. Läs! Läs! Läs!
I böckernas värld kan man aldrig ha tråkigt.

Men det var min tid det skulle handla om. Jag är periodare vad det gäller läsning och styrs mycket av mina olika skrivprojekt. Men för att kunna skriva måste jag läsa. Därför tar jag mig lästid. För mig är det viktigare att läsa än att städa, tvätta och laga mat. Det sistnämnd löser sig lätt eftersom jag gärna äter grönsaker i mängd = riktig snabbmat.
Jag prioriterar läsning framför TV och film, med några få undantag. Att hitta lässtunderna i vardagen är lösningen för mig.

Tiden, vart tar den vägen

Visst är det orättvist, det här med tid. Idag har det tydligt visat sig att jag har fått en alldeles för snål tilldelningen av denna åtråvärda vara.

Min tanke var att jag skulle börja jobba efter lunch. Eftersom jag steg upp klockan 7.00 och klev in på gymmet i stan 8.20 så borde jag haft en hel dag till mitt förfogande. Jag lämnade gymmet en timma senare och var hemma före klockan 10. Fick för mig att jag borde tanka D-vitamin i det vackra vädret och tog en promenad. Därefter dusch och middag.

Upptäckte att det var synnerligen tomt i kyl och frys, åkte till stan igen. Denna gång för att veckohandla. Det tar tid att handla, onödig tid. För att inte tala om hur omständigt det är att besluta vad som ska handlas. Summan av kardemumman är att jag ska börja jobba nu, strax före klockan 17.

Nu hoppas jag på massor av energi och kreativitet. Trevlig kväll!

Hur höll Sissela koll på tiden?

Sissela Konradsdotter levde under 1200-talets senare del. Om vi haft möjligheten att färdas dit i en tidsmaskin tror jag att vi skulle förvånats och förundrats. Inte över hur torftigt det var och inte över hur okunniga människorna var utan över hur lika oss de var.



De hade samma behov som vi och de ville leva sina liv så bra som möjligt och de kämpade precis som vi för att få vardagen att gå ihop. Skillnaden var att deras samhälle inte såg ut som vårt, de hade helt andra krav att leva upp till. Det var andra företeelser som styrde deras liv.
Men tiden behövde de ha koll på. De behövde veta när det var söndag och kyrkdags. De behövde känna till de olika högtiderna och tro det eller ej, de behövde planera.

Till detta ändamål hade de faktiskt almanackor. Runstaven var en sorts evighetskalender som fungerade lika bra år ut och år in. För att kunna läsa av staven fordrades ett viss mått av kunskap. Ett system som för mig förefaller helt omöjligt att förstå, men för Sissela och hennes samtida vållade det säkert inget bekymmer.

Vampyrernas historia i En smakebit på søndag

Smakbitsdags och Vasalopp och Kvinnodagen. Nästan så att jag funderar på om det är anledning nog att fira på något sätt.
Massor av litterära smakbitar finns hos bloggen Flukten fra Virkeligheten.



Själv tänker jag bjuda på något betydligt mer bloddrypande än vad jag brukar. På årets bokrea inhandlade jag "Vampyrernas historia" av Katarina Harrison Lindbergh.

"Att utröna huruvida Bockstensmannen var en främling, en ogärningsman, en impopulär krigshetsare, en självmördare, en syndabock för digerdöden, en Casanova som ertappats med byxorna nere eller något annat som kan utgöra skäl för att bli ihjälslagen lär vi aldrig få veta. Men vad gör det? I mossen låg en befarad gengångare, en vampyr från det halländska 1300-talet."








Boken är späckad med spännande vinklingar och tankekedjor om vad en vampyr kan tänkas vara och hur dessa har skapats och omdanats genom århundradena.

Relaterat inlägg: Vampyrfynd på bokrean