Bokbloggsjerka som inte handlar om bokrea

Så här lyder veckans fråga hos Annikas Littertur- och Kulturblogg;





Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Och jag som var så säker på att det skulle bli en fråga relaterad till bokrean.










Nåja, en serie dök genast upp i mitt huvud. Jag har skrivit om den förr och den tål att återkomma till. Jag syftar på böckerna om Ayla av Jean M Auel. Den första Grottbjörnens folk sträckläste jag. När den andra boken hade release i Sverige köade jag utanför bokhandeln. Tredje delen köpte jag i lugn och ro. Sedan tröttnade jag. De målade grottornas land har jag inte läst.

Det är nog denna serie som gjort mig mest besviken, vilket säkert berodde på mina högt ställda förväntningar efter de första delarna.
Ingen författare kan leva på gamla meriter. Kanske är det därför som så många numera nöjer sig med att skriva trilogier.

Katarinas bok av Maria Gustavsdotter

Vissa böcker lämnar stora tomrum efter sig. "Katarinas bok" av Maria Gustavsdotter och utgiven av Historiska Media är en sådan. När jag slog ihop pärmarna igår kväll kändes det precis som när man säger farväl till en kär vän som ska resa mycket långt bort.





Jag har tidigare läst "Ulrikas bok" som är den första i trilogin om prästdöttrarna på Orust. Den gav mig mersmak och jag blev definitivt inte besviken på fortsättningen. Maria tillhör de författare som växer för varje bok hon ger ut. Hon förfinar sitt språk och tränar upp fingertoppskänslan för vad läsarna vill ha. Därtill har hon en lågmäld, men eggande berättarröst som får mig att hela tiden önska mig mer.

Maria ger läsaren detaljer som visar var vi befinner oss i både tid och rum. Jag älskar till exempel raden som berättar att skorna ligger upp och ned på golvet för att det inte ska komma hönsskit i dem. Eller "blickar som kändes som håriga tassar".
Hon bygger upp sina karaktärer på ett så finurligt sätt att läsaren helt plötsligt ser dem som levande väsen. I just den här boken är formandet av Katarinas unga styvmor ett lysande exempel.
De historiska kulisserna skymtar lagom mycket för att jag ska kunna orientera mig tidsmässigt och små väl valda detaljer får mig att känna doften av hav, höra dånet av kanoner och skriken från döende människor.

Jag vet att Maria i detta nu ligger i startgroparna för att gå in i skrivarbubblan där hon ska arbeta med fortsättningen, "Ebbas bok". Skriv fort, snälla Maria!

Relaterat inlägg: Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter

Att knyta ihop en säck

Jag har nått den punkt i manuset "Stenhuggarens dotter" där jag inser att det är dags att börja fundera över begränsningen. Utan vidare skulle jag kunna fortsätta att följa Sissela och den gren av släkten där hon befinner sig under mycket längre tid. Men det är inte meningen.


Nu ska jag fokusera på att knyta ihop säcken på ett sätt som gör att den visar på ett avslut men är lagom öppen för nya vägar och nya tåtar att dra i för den författare som skriver efter mig. När det är gjort börjar jag om från början. Jag ska städa i min text, jag ska lägga till scener och fördjupa andra. Kanske kommer någon karaktär att förändras, det kan också hända att någon får stryka på foten och snällt försvinna ut bakvägen. Medan någon annan får ta mer plats.

Denna första genomgång av mitt råmanus är det arbete som nästan roar mig mest. Jag vet att jag kommer vara förvånad över vad jag har skapat. Och jag kommer att applådera mig själv samtidigt som jag också dissar ett och annat.

När, var och hur i bokbloggsjerkan

Tidig fredag morgon. riktigt tidigt för att vara jag. Men är detta första dagen på resten av ditt liv så gäller det att ligga i startgroparna. Skämt åsido alla dagar är första dagen på det som är kvar av livet.




Tack och lov så finns det en jerka som jag kan ägna mig åt innan det är dags att ge mig av till gymmet. Den här veckan undrar Annika i sin Litteratur- och Kulturblogg; Var och hur författar jag mina blogginlägg?

Mitt bloggande är mycket styrt utifrån lust, men är också en del av min profilering som författare. Det innebär att jag ibland tvingar mig till att blogga. Jag resonerar som så att det är bättre med några få rader än inget alls. Men de raderna måste ändå ha en substans. Det duger inte med att jag först ska starta en maskin med tvätt och sedan åka till stan för att ta en fika.

Svaret blir att jag egentligen inte har något bra svar. Fast jag vet att jag borde vara ordentlig och planera väl och ha en buffert med inlägg i rockärmen.

Jag driver även bloggen "Kyrkornas Hemligheter", som just nu är synnerligen styvmoderligt behandlad och jag hoppas därför på massor av tips och inspiration i veckans jerka.

Till sist vill jag gärna flagga för serien Släktens facebook-sida där alla ni kan följa oss författare som är delaktiga i serien.

Vad hade Matteus i kikaren?

Det blev inte alls som jag trodde. Matteus lämnade inte Jönköping. Han blev stående vid Lillsjöns strand och beskådade det som skedde på dess andra sida. Lillsjön är synonym med dagens Munksjön. Han ville bli en aktiv del av ett skeende i stadens historia, om än  kort och ofta bortglömt.

Modell av det slott som senare låg vid Munksjöns västra strand.

Detta val ledde vidare till att Ulf Lejonbalk och Nils Kettilsson fick rida österut på grund av att kung Magnus några år tidigare "tagit korset". Och vad kommer detta att innebära för Sissela?




Jisses, nu har jag fått att göra för så här var det inte tänkt från början.

"Ers Majestäts olycklige Kurt" i En smakebit på søndag

Vi har kommit fram till mitten av februari och snart är våren här. Som vanligt delar vi med oss av smakbitar från olika böcker via bloggen Flukten fra Virkeligheten.




Jag skriver intensivt den här våren och läser därför inte lika mycket som vanligt. Den här smakbiten är hämtad från min mans lektyrhörna och han rekommenderar "Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall & Per E Samuelson varmt.

"Om denna och andra väntande fasor hade ambassadör Arvid Richert av naturliga skäl ingen aning där han nervöst vakade av och an i ambassadens representationsvåning och ideligen kontrollerade att alla detaljer var i sin ordning. Det var den andra februari 1939 och kungen skulle komma! Och Göring! Och prins Gustaf Adolf! Det var stort, tänkte Richert, kanske den största dagen i ambassadens historia; definitivt i hans karriär."






Boken ansågs, när den kom ut 2008 på Piratförlaget, vara en riktig bladvändare. Själv har jag inte läst den men den står helt klart på min lista över det som ska läsas.

Matteus bestämmer själv

Visst är det märkligt, det här med karaktärer som envist vill visa sin makt. Jag fick helt enkelt lämna Matteus åt sitt öde, se inlägget om Smakprov ur Stenhuggarens dotter.

Han vägrade tala om vad han skulle göra i Jönköping eller Junakopung, som platsen förmodligen benämndes. Så jag tjurade ihop och skrev på andra kapitel istället.








Nu på morgonen insåg jag att Matteus bara vill tala om att han inte har något att göra bland gränderna vid Vätterns södra strand. Alltså kommer jag att släppa iväg honom och snällt följa efter för att se vad han istället tänker hitta på.

Fortsättning följer ...

Det knirrar och knarrar i Sisselas liv

Idag är det bara jag och Sissela. Det är en förmån som jag tänker ta väl vara på. Hon fortsätter att förvåna mig och jag är fortfarande inte helt säker på var den här resan kommer att sluta.

Skulle kunna vara Sisselas verk?

I kapitlet som jag arbetar med nu finns följande rader:

"Ulf smög över golvet. Noga med att undvika de tiljor som brukade ge ifrån sig ett bestämt knarrande läte. Han klev inte heller på dem som med ett grinigt knirrade kunde avslöja hans närvaro. Det mörka håret låg utspritt över kuddarna, glanslöst och med en lugg som klibbade fast vid hennes bleka panna. Ögonen var slutna. Bröstkorgen höjde och sänkte sig. Hon andades med läpparna lätt särade."

Hoppsan, vad är det som händer här? Jag vet, men alla ni andra får allt ge er till
tåls ...

Britannia Road av Amanda Hodgkinson

Då och då händer det att jag tycker att en bok är märklig, en särling som inte liknar någonting annat jag läst på väldigt länge. Med gott fog skulle jag vilja påstå att "Britannia Road" är en en sådan bok.

Romanen är Amanda Hodgkinsons synnerligen starka debut. Handlingen utspelar sig under och efter andra världskriget. Författaren hoppar skickligt mellan storyns dåtid och nutid. Än befinner sig läsaren i de djupa skogarna i Polen och än i efterkrigstidens England. Med säker hand låter hon oss få en bild av de fasor den unga Silvana och hennes son Aurek upplevde då de kämpade för att överleva i det söndertrasade Polen.
Samtidigt får vi följa maken Janusz väg mot de allierades styrkor.




Vad gör kriget med människorna och går det någonsin att överbrygga de ohyggliga klyftor som uppstår i spåren av våld och förintelse? Läs "Britannia Road" och förvånas över den kraft och den livsvilja som dessa karaktärer bär med sig genom år av umbäranden. En bok som lämnar djupa revor i själen, men som också visar på hopp och människans läkande förmåga.

När jag slog ihop boken efter att ha läst de sista raderna skakade mina händer. Jag fick nästan nypa mig själv i armen för att förstå att det "bara" var en bok som jag hade läst.

Läs mer om Britannia Road och författaren Amanda Hodkinson hos Historiska Media.

Sol över höglandet!

Så lyser då äntligen solen från en vinterblek himmel. Snön gnistrar och glimmar likt ädla stenar av hög valör. Men skenet bedrar, vinden är kall och bister. Ljuset skvallrar dock om en kommande vår.
Under två hela dagar har jag roat mig kungligt. En bokrelease och ett hotell med elstyrd säng. Det ni!

Mickan Thor får en bok signerad.

Maria berättar om Katarinas bok.

Och eftermingel med bland andra Dick Harrison och hans Katarina.

Maria Gustavsdotter är en en fantastisk talare och en gudabenådad författare av historiska romaner. Hon trollband sin publik och kön med köpsugna läsare var lång. Alla ville de ha en personlig hälsning av Maria.

Läs mer om releasen på Katarina Harrisons blogg - Historia, lyx och flärd.

Utflyktsdags

I morgon åker jag till Uddevalla. Jag ska frossa i bokprat och träffa massor med trevliga och inspirerande människor. Det är Maria Gustavsdotter som releasar andra delen av tre om prästdöttrarna i Morlanda. Det blir mycket om "Katarinas bok" i bloggen den här veckan.

Och jag som ännu inte hunnit börja läsa. Måste se till att jag inte råkar få höra några spoilers. Vill absolut inte få min läsupplevelse förstörd.

Det där med kläder är ett annat aber ... tror att jag tar med lite av varje och testar på hotellet. Har köpt tre nya toppar, någon borde väl passa till kavajen.

Mer om boksläppet finns att läsa här. Bara att titta in för den som är i närheten eller har vägarna förbi Uddevalla. Eller varför inte göra som jag - ta en lång omväg dit.

Katarinas bok i En smakebit på søndag

Det var ett tag sedan sedan jag var med och delade smakbitar på söndag hos bloggen Flukten fra Virkeligheten.
Eftersom jag skriver mer än vad jag läser nu, så jag inte haft så mycket att dela med mig av.



Helt nyligen damp "Katarirnas bok" av Maria Gustavsdotter ner i brevlådan. Den är andra delen i en trilogi om tre prästdöttrar som lever på 1600-talet i Morlanda socken i Bohuslän.

"När rovorna var färdiga att tas upp slutade Gabriel att skrika. Han gjorde det inte från en dag till en annan, utan det var som om hans gråt långsamt drog bort och först blev till ett jämmer, sedan långsamma snyftningar. Alla i prästgården  var lättade över att olåten tystnat. Alla utom Ebba. "Han är sjuk", envisades hon och lyfte upp pojken framför Anna Theodora. "Se på honom, så slö han är."
"Han är trött", svarade kyrkoherdens hustru. "Han har haft ont i magen och skrikit i ett halvår, nu är det onda borta och han vill sova. Äta och sova."





Maria Gustavsdotter tillhör mina favoritförfattare. Med sin milda ton och levande karaktärsbeskrivningar får hon mig lätt att lämna verkligheten och bege mig bakåt i tiden. Jag ser fram emot att få läsa "Katarinas bok".