Det goda nya började med att HCE:s kärntrupp och Björn Ranelid samlades hemma hos ÖB. Trevligt att ses igen. Björta själv var förstås inte med och det var kanske tur. Han skulle nog bara ha blivit lyllig av vad Wiveca hade att säga om boken, "Kvinnan är det första könet".
Wiveca beskrev med inlevelse boken som hon hade läst. Vi andra satt hänförda lyssnade. Boken handlade om passion, öden, kärlek, mod. Språket och beskrivningarna var som vacker poesi. Wiveca tackade Maria, som föreslagit boken, för denna fantastiska läsupplevelse. Vi andra satt som postlådor; hade vi verkligen läst samma bok? Wivecas bok ville alla läsa, men inte Björtas.
För oss andra var Björta tjatig. Han bara tjatade om samma saker, om och om igen. Upprepningar må vara ett smart författargrepp, men vi tyckte inte att det funkade. Ja, han tömde sin säd i hennes blygd. Ja, han hade vattenskalle. Ja, Anna var vacker. Ja, han hade tjockläpp, ty han hade ramlat. Vi har hört det nu. Sluta tjata. Hans beskrivningar gjorde inte heller människorna levande, tyckte vi. Man såg inte människorna framför sig. I motsats till oss som var negativa, skulle Sofia kunna tänka sig att rekommendera boken. Boken tog upp många viktiga frågor och berättade om två starka kvinnor, tyckte Sofia.
Jag var i alla fall impad av berättartekniken. Inte ett pratminus eller citattecken i dialogerna, men man förstod klart och tydligt vem som pratade och vad han eller hon sa. Ranelid hoppar elegant mellan olika tider och händelser och det är inte ett dugg svårt att hänga med. Däremot har jag svårt för ty. Ty hit, ty dit. Som om prepositionen "för" upphört att existera.
Alla var dock glada av att faktiskt ha läst Ranelid. Även om det för många av oss var för både första och sista gången.
