Utlänningar har allt konstiga matvanor

Fransmännen tycker vi utlänningar har så konstiga matvanor. Dom har lärt sig att vi inte äter än det ena, än det andra som hör till livets, inte bara nödtorft, utan också till dess höjdpunkter.

Det finns några riktigt allvarliga brister i vår matkultur som fransmännen varken kan finna ursäkter eller förklaringar till. Det kanske värsta är att många av oss envisas med att äta vårt kött genomstekt, eller förstört, som fransmännen anser. Vi till och med vill ha vårt ankbröst genomstek; något som gör denna delikatess närmast oätlig. Fransmännen säger om engelsmän att de tar död på köttet två gånger – en gång hos slaktaren och sedan en andra gång i stekpannan. Det är inte riktigt lika illa med svenskar men vi är också ganska underliga.

Speciellt i södra Frankrike undviker man gärna att tillaga maten utan, om det är möjligt, äter den så nära Guds skapelse som möjligt. Det betyder kött som bara fått stifta en mycket kort bekantskap med stekpannan och skaldjur av olika slag som helst är levande. Att äta levande musslor, ostron, sjöborrar och andra mer exotiska havets frukter anses här vara det yppersta av delikatesser, medan många utlänningar ser det som ytterst motbjudande. Av någon anledning så utvidgar vi utlänningar vår motvilja mot att äta levande skaldjur till att även ogilla dem i gratinerad eller tillagad form. Om vi dessutom, förstörda av barndomens fiskpinnar, kokta torsk och nålbrev till insjöfisk, inte gilla fisk heller så är vi klart handikappade. Det är inte nog med det eftersom vi inte heller gillar de utsökta små grodlåren som fransmännen är så förtjusta i att engelsmännen kallar dem nedsättande för ”frogeaters”. En annan delikatess som sällan resulterar i några ovationer från utlänningar är sniglar i alla former.

Till dessa mer eller mindre kulturella mathandikapp lägger vi utlänningar ett antal mer ideologiskt betingade egenheter. Exempelvis äter vi inte gärna fransmännens nationalrätt gås- och anklever eftersom vi tycker synd om ankorna och gässen när de matas med majs. Av någon anledning har vi också svårt för kaniner och harar. Troligen beroende på gamla skrönor från kriget om slaktade katter. Jag har dessutom träffat många som bara äter fåglar över en viss storlek; gränsen verkar gå vid kyckling, medan allt därunder är för gulligt att äta.

Det förefaller också finnas avsevärt fler vegetarianer och andra special-”ganer” bland utlänningar än bland fransmän, något som fransmännen helt tillskriver vår ovana vid den njutning som riktigt tillagad allsidig kost ger. Svenskar har dessutom några egna egenheter som orsakar höjda ögonbryn. Det är alltid roligt att höra det fnittriga ”nej tack” som kommer från svenskar när de blir tillfrågade om dom vill ha aperitif vid lunchtid, något som är fullständigt naturligt att dricka för en fransman. Att vi dessutom tackar nej till vin till lunchen och samtidigt berättar att vi kör bil resulterar ofta i ett frågande uttryck i den franske kyparens ansikte. Dom har lite svårt att förstå varför man mitt under den viktiga matbeställningen börjar berätta om hur man färdas på sin semester; som om det hade något att göra med måltiden.

Jag måste säga till våra franska vänners fördel att de oftast provar alla de svenska specialiteter som vi lagar till dem. I gengäld har vi lärt oss att äta nästan allt som serveras i vårt nya land och dessutom gilla det. Nu finns det emellertid en gräns även för fransmän. Våra vänner är helt överens om att vin från andra länder är odrickbart. Australiskt vin smakar kängurupiss tror man sig veta, sydafrikanskt är allmänt odrickbart, tyskt alldeles för sött och så kan man fortsätta i evighet. Amerikanskt vin kan duga eftersom det ju bevisligen var de amerikanska moderplantorna som med sin avkomma räddade den franska vinodlingen efter vinlusens härjningar för mer än hundra år sedan och det borgar ju för en viss kvalitet. Tydligen har de sydamerikanska vinerna också ett relativt gott ryckte. Jag säger rykte för det går inte att köpa i handeln. Man hänvisar till att några franska vinodlare faktiskt etablerat sig i Sydamerika och det visar ju på att det finns viss potential för kvalitet. När jag nämner att många franska vinodlare anlitat vinmakare från Australien och Nya Zeeland för att lära de franska odlarna hur man gör designviner för att utöka sitt sortment utöver de för trakten vanliga AOC-godkända vinerna får våra vänner något irrande i blicken och säger: ”Skall det vara mer bröd till osten?”

En fantastisk utflykt till Spanien

När vi satt och åt frukost 1 april kom vi på att vi kände för en utflykt. Vi borde passa på innan våra grannar återvänder till Sète så någon kan ge katterna mat om vi vill stanna borta över natten. Sagt och gjort – vi ringde grannarna som var förtjusta i att få rå om Hjalmar och Champis ett par dagar och packade sedan en väska med det nödvändigaste. Efter lite diskussion och kompromiss mellan å ena sidan Rivieran eller bergstrakterna i södra Frankrike, å andra sidan någon stor stad som Barcelona eller några pittoreska småbyar på landbygden enades vi om att åka västerut till Biscayakusten och Baskien. En liten koll med väderlekstjänsten fick oss emellertid att ändra planerna och istället åka ned mot Costa Brava på Spaniens Medelhavskust.

Det tar lite mer än en timma att åka motorvägen till Spanien och därefter tog vi småvägar ut mot kusten. Första anhalten blev L’Escala som visade sig vara en mycket vacker liten stad. Det mest fantastiska var emellertid att hitta både en romersk och en grekisk ruinstad från tiden före och strax efter Kristi födelse. Det var ett enormt område med museum och utgrävda husgrunder väl i klass med de mer kända ställena som Pompeji och Perge i Turkiet. Är den någon som hört talas om Empuria som var en grekisk stad grundad 500 år före Kristus och sedan blev romersk efter andra Puniska kriget kring Kristi födelse. Vi var helt tagna av storslagenheten och förvånade att vi aldrig hört talas om namnet ens. Tänk er två städer belägna med Pyrenéerna i fonden på stranden till Medelhavet. Här fanns tempel, termer, basilikor, marknadsplatser, saltutvinningsindustri och mycket mer.

Efter att bildat oss under några timmar fortsatte vi till en av dom gamla godingarna från sjuttiotalets charterresor, nämligen Tossa de Mar. En mycket trivsam plats och säga vad man vill om semesterorter – dom gör sig bäst utanför säsongen. Nu var det lugnt, vackert, trivsamt och allmänt angenämt. Man kan tänka sig hur det är under juli och augusti när irländare, engelsmän, holländare, tyskar och skandinaver översvämmar stället. Där fanns menyer på alla levande europeiska språk på restaurangerna så inte skulle lugnet vara alltför länge inte. Vi bodde på ett oerhört vackert hotell i jugendstil som heter Diana i ett rum med underbar utsikt över den, så här års, öde stranden.

Jag skall inte gnälla över maten i Spanien, väl medveten om att man är bortskämd när man kommer från Frankrike. Jag skall inte säga ett ord om den Cordon Bleu min fru fick som hade samma konsistens som spånskiva eller min köttbit som det gnisslade om när jag tuggade. Inte ens roquefortsåsen som smakade bara mjöl eller den fortfarande frusna hemgjorda efterrätten skall jag nämna. Däremot måste jag säga något om min frus efterrätt. Hon beställde jordgubbar med grädde, medvetna om att Frankrike fullständigt översvämmas av drivhusodlade, faktiskt ganska goda och framför allt billiga spanska jordgubbar just nu. Hon fick max tre jordgubbar sönderdelade i små strimlor blandat med sådan där grädde på sprajflaska. Det här var inte ens grädde, utan den där sorten som smälter till vatten på en varm tallrik. Någon berättade för mig att det är slaktavfall man gör det av och att det egentligen är blodplasma. Smaklig måltid!! Däremot fick vi ett gott Riojavin och dom tog inte betalt för våra varmrätter. Restaurangen heter Can Kalav om någon skulle vilja prova deras kök i framtiden.


Det där var nog lite orättvist eftersom jag inte riktigt kommer överens med det spanska köket som åtminstone på Costa Brava mest bestod av grillade sardiner, friterad småfisk (sånt som vi använder som agn hemma), friterad bläckfisk eller diverse snäckor, musslor och annat smått och gott från havet. Jag får också en känsla av att man inte, på samma sätt som på vilken liten småsylta som helst i Frankrike, ser matlagning som en konst, en hederssak, utan mest fräser upp det eller friterar det i inte alltid helt färsk olja. Jag äter gärna såväl ostron, musslor, snäckor och annat från havet på franska restauranger för jag upplever alltid att det finns en omsorg som jag tråkigt nog saknar på vanliga enkla restauranger i Spanien och det är en erfarenhet jag har från många besök på olika platser i landet.
Efter en god natts sömn och en fin soluppgång tog vi vägen hem över Pyrenéerna och passerade genom Coll d’Ares pass på 1500 meters höjd där dom som flydde undan Francoregimen lyckades undkomma i slutet av inbördeskriget. Det var skämmande bilder man hade satt upp vid gränsen som minne.

Det är ganska fantastiskt att vi hela dagen hade underbart väder. Till och med uppe i passet där snön låg kvar på sina ställen var det 26 grader och strålande sol. Det är en oerhört vacker väg, men kurvig och brant så jag rekommenderar den inte på vintern; när den för övrigt ofta är stängd. Vi körde i två dagar med taket nedfällt på bilen och tidvis var det verkligen stekhett. Det gäller att ha mössa så man inte bränner flinten.

Vi hade sparat lunchen tills vi kom till Frankrike och Ceret som är en liten stad som går helt i konstens tecken. De har ett Picassomuseum och just nu är det en specialutställning om Chagall. Behöver jag säga att vi fick en både billig och utmärkt lunch när vi kom dit? Ceret är också värd ett besök, men även där är det fullknôkat med turister på sommaren.

Det blev två verkligen lyckade dagar i en vacker del av Spanien. Costa Brava utanför turistsäsongen är verkligen värt ett besök. Det är vackert, lugnt och inte särskilt dyrt och, åtminstone de här två dagarna, ett fantastiskt väder. Det blir fler turer till Spanien och då troligen västerut, kanske med en avstickare in i Riojaområdet.