Krukor som väcker Minnen

Nyss var det rått och ruggigt. Snön hängde i luften, trodde man. Nu är vintern här, trodde jag. Blickade ut över allt som fortfarande stod planterat i krukor därute och kände att om jag inte gör det där nu så kan det vara för sent. Det är ju ändå sent, så här sent har det nog aldrig gjorts. Slutet av november! Sannolikt att det fryser och att krukorna riskerar spricka. Så tog jag då tag i det. Krukornas invånare fick flytta till pallkragarna för att övervintra där. Sedan kruktvätt. Det var kallt om händerna, men det gick. Ett hav av krukor står i solen för att torka. 

Många alldeles vanliga, inte så mycket att orda om. En del sådana som kommer Därifrån och kanske köptes i den Stunden vid det där Besöket. Krukor som väcker Minnen, tänker jag då jag pysslar om dem. Det är krukor från olika keramiker, det är krukor som är gjorda på olika vis. Lerans kulör varierar.

De torkar och blir ljusare, det blanka har försvunnit. De ser använda ut. En del mer, en del mindre. Vackert så. 

Nu ska de flesta staplats i förrådet. Glömmas bort för att tas fram nästa vår. Andra får flytta in i huset. I dem planteras sådant som smyckar på fönsterkarmar och bord. Lite trädgård inomhus. Att njuta av i väntan på.

Toner av brons

Trädgården bjuder toner av brons. Jag leker med datorns bildprogram och låter bilden färgas med sepia. Den vita husväggen i bakgrunden blir nu mjuk och behaglig, inte alls så där stickande som den kan framstå i den så kallade verkligheten. Trädets grenverk är diffust, det är sanguisorban som än en gång får spela huvudrollen.

Samma au naturel.

Brons mot det gröna.

Brons mot det grå. 

Trädgården gäspar nu, kurar ihop sig. Fortfarande en del blomning på gång, men bara lite och snart förbi. Den milda hösten har varit snäll och givmild. En behaglig tid som verkade vara för evigt. Men nu är det dags. Den gör sin entré. Vintern. Förvisso skånsk, dvs kallt, grått och blåsigt. Idag precis en månad kvar till julafton.

Master Garden

För några år sedan gjorde jag tillsammans med goda vänner en rundresa i södra England i samband med ett besök på Chelsea i London. Utgångspunkten var Brighton. Varje dag blev vi betagna, ja, hänförda, av det vi såg och upplevde. Att jämföra våra egna små täppor med detta, nej, det var omöjligt att göra. Fast ändå inte. Det vi mötte var inte så mycket känsla av park i klassisk tappning, utan väldigt mycket trädgård. Fast i stort format. Jättestort. Med mycket. Jättemycket. Vackert. Jättevackert. Ja, så det var lätt att inspireras, då fötterna traskade omkring och blicken vandrade. En av de första trädgårdarna vi besökte var Parham. Här några bilder och en berättelse om hur jag i detta storslagna och svårslagna ändå kunde se likheter och möjligheter.

Blåregn! Vill ha! Måste ha! Ja, och så blev ett blåregn inhandlat och planterat förra sommaren.

Gröna väggar skapar lugn och ro. Nu i färd med att försöka klä väggar med grönska. Det tar tid. Men så småningom, så småningom.

Nej, jag har inte plats för någon äng. Det har jag inte. Skulle gärna vilja ha det. Det krokiga trädet är  helt underbart. Jag nöjer mig med mitt rätt krokiga äppelträd och försöker "kroka till" päronträdet, som är alldeles för okrokigt. 

Att kunna gå från rum till rum. Att inte se allt med en gång. Det låter sig också göras i en liten trädgård.

Huset mitt är av tegel, limhamnstegel. Jodå. Jag har en del irisar och försöker få den jeansblå strandirisen att flerfaldiga sig. En känsla av ett blått hav skulle kunna infinna sig. Som här.

Tidigare hade jag gångar av gräs. Men de var så små och ynkliga, svåra att hålla iordning. Ja, så passar nog bättre i en trädgård i det större formatet.

Grusgångar. Skottkärra. Me too, me too.

Rak gång. Det har jag inte, inte mycket rakt här inte.

En pergola som skänker skugga. Denna mycket finare än min, men när min blir täckt i grönt så blir det nog rätt bra det också.

Att rosorna får klättra utan fyrkantigt stöd. Det är grenarnas linjer som är viktiga. Jag försöker binda upp rosorna nere vid den lilla uteplatsen på detta vis, som i mitt tycker lyfter fram växten helt fantastiskt.

Jag har inget växthus. Än. Men skulle kanske kunna bygga om... Tankarna flyger. Planerna smids. 

Kanske göra ett fönster i pergolans vägg.

Mina pallkragetorn skulle kunna få lock.

Jag behöver tvätta mina fönster. Efter stormen ser de hemska ut.

Ett stenhus. Som mitt. Nja, inte som mitt, men mitt har ju också fönster och dörrar. Även tak. Ja, så helt olikt är det ju inte. 

Hos mig finns också växter som väljer och kan själv.

Mer om Parham, klicka här!
Mer om denna och andra trädgårdar jag besökt i England, klicka här!


Blommig fredag, för fler inlägg, klicka här!

November - Inte alls så dumt!

November. Låter lite tråkigt kanske, lockas att bläddra bakåt och minnas för att längta efter det som komma skall. Men nuet bjuder också upp till en del njutbart. Det är en mild november. Regnväder och gråväder växlar med solväder. Storm och vindar med stillhet. En stund häromdagen kändes inte november alls så dumt.

Slingerkrassen fortsätter att växa och bjuder en del blommor.

Stormen klädde av fikonet, som nu står naket utan blad. Många frukter, som nog aldrig hinner mogna, då det är planterat på friland och utomhus. Förvisso nära muren och i skyddat läge, men förmodligen ändå för kallt.

 Se som den lilla frukten sträcker sig mot solen!

 Fler som lyser.

Det var då det. Förvisso bara några dagar sedan, men nu känns november rått, kallt och ruggigt. Gråväder och blåsväder. Skånsk vinter!

På stranden

Häromdagen. Vi är på stranden. Den lille trädgårdsmästaren gräver och gräver och gräver.

Va? Nej, jag vill inte gå hem. Än.

Vi blir kvar ett tag till. Solen skiner. Bara för någon vecka sedan badade han i havet. Brrr.

- Hej!

- Dags att dra!

- Du också?

- Hjälp! En sådan där stalker förföljer mig, ser du?

- Viggo, inte nu... Ser du så långa och smala mina ben ser ut, oj!

Maj!

Att blicka bakåt är också att blicka framåt. Jag har skrivit om det tidigare, då vi bjöds att blicka bakåt ett halvår. Nu bjuds vi att blicka framåt. Eller var det bakåt. Hursomhelst, blir det då inte likadant som förra gången? Nej, då var vi i oktober och jag kikade på april, nu är det november och ett halvår framåt eller bakåt blir maj. Studentsångarna sjunger:

Sköna maj välkommen...

Känner melodin i kroppen. Texten? Jag nynnar ofta med, men vet inte om jag riktigt sjungit den någon gång. Letar och finner den här. ...Blomman låg förkolnad, under frost och snö, höstens bleka vålnad, gick hon nöjd att dö... Det är tunga och dramatiska ord som beskriver hösten och vintern. Sedan: ...Nu ur lundens sköte, och ur blommans knopp, stiga dig till möte, glada offer opp... Runebergs text lättar och det är glädjen över rosenhäckar, vårbäckar och fågelsång som avslutar sången.

Sköna maj är verkligen välkommen och värd att sjungas om. Det är inte alla månader som har en välkomstsång, tror knappast att januari eller februari har det, men vad vet jag. Vet du?

Maj är en månad då mycket händer, förundrat blickar vi mot de underverk som bjuds. Maj är en månad som börjar någonstans för att sluta någon annanstans. Våren blir till försommar. Jag plockar bilder på måfå bland inläggen från förra maj. Njuter av promenaden.

Narcisserna blommar. De små är favoriter, här 'Lemon Drops'.

Vid dammen den vita kabbelekan - Caltha palustris var. alba. 

Tulpaner speglar sig i dammen.

De små penséerna brinner.

Äppelträdet.

Blåregnet.

Tulpaner, tulpaner, tulpaner.

Allt grönare, skönare.

 Aklejor, aklejor, aklejor.

Sippor. Åh, vad jag blir glad av dessa små.

 I grusträdgården.

På bilden ovan skymtar den nya bekantskapen, krypblågull - Polemonium reptans.

Solen värmer.

Många inlägg med än fler bilder under maj månad 2012. Förundrat har jag beundrat det ena och det andra. Vandrat omkring och förtjust sett mig omkring. Det gröna är verkligen grönt, det skira skirt. Allt är friskt och andas lätthet. Det är en vår som går mot försommar, en tid av förväntan på det som komma skall samtidigt som nuet njuts i fulla drag. Den perfekta tiden, den bästa av tider: Maj!

Fler inlägg på temat, se Blommig fredag här!