Vilsen guldletare i Aftonbladet

Fredrik Virtanen skriver i dag i Aftonbladet: ("Genant om detta är det bästa vi har")

"Alla sanna musikälskare har en fast övertygelse om att det var som helst...
kan dyka upp fantastisk musik".

Så sant, men sen nämner han "den vänliga svenska Melodifestivalen" som ett ställe där detta kan inträffa och fortsätter: "Därför väntar jag med ett varmt hopp framför tv:n när en sång börjar i Melodifestivalen"!

Men snälla, vet du verkligen inget bättre ställe att leta på?
Som att leta guld i en nyligen uppskottad snöhög...!

Schlagerfestivalen ÄR genant dålig, javisst, men hade du verkligen förväntat dig att något "briljant" skulle dyka upp? Där?

Marti Jones - en röst utöver det vanliga

Marti Jones har en plats nära mitt hjärta. Hon är sångerskan med en röst som tänder eldar och smälter isar. En röst så hudnära, så berörande, med en ton så vacker och unik, en röst utöver det vanliga.

Efter Sandy Denny, som av alla kvinnliga sångerskor är i en klass för sig själv, så tror jag att jag skulle placera Marti som klar tvåa. Som sångerska, som låtskrivare har hon gjort några riktigt bra låtar tillsammans med maken / musikern / producenten Don Dixon, men det är inte där storheten ligger, utan i Martis röst, vare sig hon tar i för allt hon kan eller mjukt smeker mina hörselgångar.

Kärlekssånger med djup - del 6:
Don Dixon & Marti Jones - "Love Is An Ocean"

För två år sen spelade Marti och Don in den oerhört vackra "Love Is An Ocean": två röster, två gitarrer, en bas och en betraktelse av kärleken som säger mer än flera doktorsavhandlingar. Drygt 2 minuter att njuta av, en kort stund av övertygelse, av fascinerande ödmjukhet, en djävligt stark låt helt enkelt!

Du kan lyssna här:

Don Dixons My space-sida - "Love is an Ocean" verkar ligga kvar när han annars byter låtar rätt ofta.
Marti Jones – Love Is An Ocean - på Spotify.

Fler länkar:
Pop Dose om Marti Jones - en utförlig artikel om Martis karriär och alla hennes skivor.
Bilder på Marti - Från hennes My space-sida.
Marti Jones Dixon, once a star, now paints - numera är Marti främst konstnär.
Marti Jones Dixons Galleri - Här kan du se några av hennes målningar.

För alla de utanför

Egentligen gillar jag inte kommersiella, påhittade dagar som t.ex. "Alla hjärtans dag". Varför ska jag konsumera för att visa att jag bryr mig om mina närmaste? Hoppas jag visar det på många andra sätt...
Sen fiins det alltid de som oförtjänt hamnar utanför festandet och som kan känna sig väldigt ensamma vid sådana tillfällen...

Kanadensiska Jann Arden skrev 1995 denna gripande sång om hur ingen borde stå utanför oälskad. Hjärtskärande utan sliskighet, med äkta humanitet ända ut i fingerspetsarna.

Hoping that the kindness
will lead us past the blindness
and not another living soul
will ever have to feel
unloved

Jann Arden spelade in skivan i Jackson Brownes studio och producenten övertalade Jann att fråga Jackson om han ville sjunga duett med henne. Resultat blev magiskt, jag darrar när jag hör denna ödmjuka låt. En poäng är att Jackson en vecka efter inspelningen ringde den då helt okända Jann och tackade för att han (!) fick vara med. Det säger ju en hel del om Jackson, ödmjukheten och humaniteten personifierad.

Länkar:
Jann Ardens hemsida - bl.a med en liten blogg.
Russ Paris omfattande hemsida om Jackson Browne - med allt du behöver veta och alla låttexter.
Jackson Brownes officiella hemsida - också med mycket att läsa (även mycket politik) och att lyssna på.

No Frontiers

Kärlekssånger med djup - del 5: Mary Black - "No Frontiers"

Mary Black tolkar främst andras låtar och gör det oftast förträffligt bra. "No Frontiers" är en av de mest romantiska kärlekslåtarna som passar utmärkt när "Alla Hjärtans Dag" står för dörren. Mary Black gjorde flera skivor under 90-talet med Declan Sinnott som producent, gitarrist och arrangör. Denne genom-trevlige man med ett glödande gitarrspel har ett förflutet i irländska supergruppen "Moving Hearts" och jobbar numera åter med Christy Moore.



Länkar:
Mary Blacks hemsida - med alla sångtexter, videos och mycket mer

Comeback nr 2: Magna Carta med Tom Hoy

Kärlekssånger med djup - del 4: Tomorrow Is A Long Time

Efter 40 års turnerande över hela världen skulle Chris Simpson gå i pension och hans Magna Carta skulle göra en sista avslutningskonsert. På Theatre Carre i Amsterdam den 11 maj 2009 dök den ena efter den andra gamla medlemmen upp... Även Tom Hoy.

Simpson och Hoy gjorde tre skivor tillsammans i Magna Carta för 30 år sen, tre av gruppens allra bästa skulle jag vilja tillägga. Sen blev vänskapen allt annat än vänskaplig... och Hoy fick sparken och retade gallfeber på Simpson genom att döpa sin nya grupp till Nova Carta.

30 år senare fann de magin igen och... Magna Carta återuppstod i samma stund på sin avskedskonsert i ännu en ny reinkarnation. Simpson och Hoy gav sig snart ut på världsturné och det lovades till och med en ny skiva, vi får väl se...

Det här klippet med Dylans gigantiska kärlekssång "Tomorrow Is A Long Time" är kanske inte tekniskt perfekt, men vilken glädje och känsla som bara väller fram...


Här finns en lång recension av en konsert i Sydafrika i den utmärkta bloggen:
Global rock legends of the '60s and '70s

Fler länkar:
Magna Cartas hemsida
Magna Cartas diskografi med samples

"Tomorrow Is A Long Time" innehåller några rader (aningen omskrivna av Tom Hoy) som jag en gång för länge sen gav till en tjej på gymnasiet:

There's beauty in the silver, singin' river
There's beauty in the sunrise in the sky
But none of these and nothing else touches the beauty
That I've seen when I'm looking in your eyes

Härliga minnen, och ändå så är allting sig likt än i dag...

All that glitters isn't gold

I många år hade jag som tradition att spela "Don't Be Denied" med Neil Young istället för se schlagerfestivalen.

Well, all that glitters isn't gold
I know you've heard that story told.
And I'm a pauper in a naked disguise
A millionaire through a business man's eyes.
Oh friend of mine
Don't be denied.

Denna låt har allt jag saknar hos kommersiellt skapade festval-bidrag. Samt en talande analys av den smutsiga musikbranchens ideal. Det blir Neil Young i kväll igen. Bojkotta skiten på TV!

Melodipestivalen...

Så var det då dags igen... Överallt kommer det att fokuseras, diskuteras och analyseras.... I det lilla landet är det åter dags för den uppblåsta korvfestivalen. Det började som ett jippo, att utse den godaste korv med bröd som kunde skapas. Sen växte det utan gränser och nu håller man på i månader med deltävlingar och extra chanser för de som åker ut. Så mycket yta och pampighet utan något som helst djup eller innehåll. Korven med bröd presenteras i alla möjliga framställningar, med inövade dansteg och rökridåer, av lättklädda korvätande tjejer och killar i trista åtsittande kavajer som ser ut att spricka vilken sekund som helst. Massmedia sänder i radio, TV och på nätet. Tidningarna har 16-sidiga special-bilagor och mängder av bloggar. För vad? En enkel korv?

Några kvarter bort försökte några lokala odlare ordna en alternativfestival, men de fick inte ens bidrag till hyran av en skolmatsal. Däremot bjuder kommunen alla deltagare i den stora festivalen på en fem-stjärnig middag senare på kvällen. De lokala politikerna och andra inflytelserika kapitalister slår nya rekord i att spräcka representationskontot...

Jag tycker det är så påfrestande att mitt största intresse, musik, inte har några som helst berörings-punkter med den så kallade musikfestivalen. Ärlighet och känsla, djup och innehåll, sensualism och beröring, spelglädje och spontanitet, alla är lika otänkbara ingredienser. Men varför bry sig? Jo, jag irriteras över att så mycket pengar läggs på sån smörja. Att man kan mobilisera ett sånt intresse för något så innehållslöst och förutsägbart.

Ursäkta alla korvälskare för att jag använde korven som symbol. Det kunde ju lika väl varit en festival om den bästa bilreklamen, den sexigaste tandkrämsförpackningen, den vackraste hund-pyjamasen, eller den mest uppblåsta väderleksrapporten....