Children of the Corn V: Fields of Terror (1998)

En rödhårig pojkvasker blir nyfiken på en mystisk eld i majsfältet och i nästa stund knockas han av lågorna. Pojken vaknar upp med flammande ögon och samlar ihop stadens yngre medborgare för att rensa upp bland den äldre generationen. Samtidigt är ett gäng ungdomar på genomresa i samma regioner för att sprida deras väns aska när bilen kraschar ute på vischan. Ungdomarna missar den sista bussen och när deras bil fattar eld tvingas de spendera natten i ett hus ute på en åker. När de hittar två av deras vänner mördade ute på majsfältet schasar stadens sheriff bort dem från staden men barnen och han-som-går-mellan-raderna har andra planer för de nyanlända gästerna…

”That cornfield belongs to us.”

Då var det dags för den femte delen i den till synes oändliga filmserien om majsens barn. När Children of the Corn V: Fields of Terror kom ut på video så tyckte jag att det var den bästa delen i serien. Jag har inte sett den sedan dess men precis som barnen känner en dragning till han-som-går-mellan-raderna, känner jag en dragning till filmserien. Regissören Ethan Wiley inledde sin karriär med att skriva manuset till den idag kultförklarade skräckkomedin House. Året efter regidebuterade han med uppföljaren House II: The Second Story, vilken han även denna gång stod för manuset samt filmens historia. Det dröjde elva år innan han satte sig i regissörsstolen igen och resultatet blev den femte delen i Children of the Corn sagan.

”After your 18th birthday and you become an adult, enter the age of sin.”

Jag försöker att varje månad beta av åtminstone en Stephen King relaterad film (och det finns ju en hel del) och när jag nu tagit en paus från författarens böcker ägnar jag mig istället åt att fokusera på mängderna av uppföljare till någon av hans verk. Children of the Corn 5 kryllar av halvkända ansikten. Frank Zappa’s son Ahmet och dottern Diva dyker upp i mindre roller innan de får halsen uppskuren eller sprängs i luften. Alexis Arquette (som här fortfarande är en man innan han förvandlades till kvinna några år senare) har en av de största rollerna som den otroligt osympatiska Greg. Dessutom dyker genreskådespelarna Fred Williamson, David Carradine och Kane Hodder upp i mindre roller. Eva Mendes debuterar här på den vita duken och efter att ha sett henne agera för första gången känns det konstigt att hon slog igenom några år senare, hon är riktigt kass men det är å andra sidan de flesta i gänget som hamnar i den lilla staden av misstag.

”Those kids give me the creeps.”

Children of the Corn 5 levererar ingenting nytt. Alla tänkbara klichéer finns här och det är synd att säga att filmen är särskilt originell, däremot är den väldigt underhållande. Det är en raskt berättad historia och det är tätt mellan våldsdåden som faktiskt är många och i vissa fall ganska brutala. Favoritdödsscenen är helt klart när Williamson och Carradine drabbar samman och förlorar huvudena. Det är besynnerligt att Children of the Corn har lyckats generera så många uppföljare men jag har en soft spot för de första fem delarna (den sjunde och åttonde samt nyinspelningen har jag inte sett) och jag brukar se någon del i serien varje år. Children of the Corn 5 kommer förmodligen bara att uppskattas av dem som är riktigt insunkade i skräckfilmsträsket men jag gillar den. Det är inte en särskilt bra film och den är varken bättre eller sämre än någon av de tre tidigare delarna men den gör det den ska – Children of the Corn 5 lyckas underhålla mig i åttio minuter och det är allt jag begär.

Här recenserar jag de första fyra delarna i filmserien:

Children of the Corn

Children of the Corn II: The Final Sacrifice

Children of the Corn III: Urban Harvest

Children of the Corn IV: The Gathering

The Devil Rides Out (1968)

Duc de Richleau och Rex Van Ryn gav ett löfte till deras vän på hans dödsbädd - att hålla ett vakande öga på sonen Simon. När Simon hamnar i trubbel håller de gamla vännerna vad de har lovat och sträcker ut en hjälpande hand. Simon har blivit medlem i ett hemligt sällskap som tillber de mörka krafterna och under en fest kidnappar Richleau och Van Ryn Simon och hypnotiserar honom för att sedan tro att det hela är ett avslutat kapitel, men icke. I trans försöker Simon strypa sig med ett beskyddande krucifix och försvinner sedan spårlöst. Mörkrets krafter lägger sig över de utvalda och tiden är knapp när datumet närmare sig då Simon för evigt ska bli invigd i ondskans domäner…

”It means that Simon here is playing the most dangerous game known to mankind.”

När en film öppnar med att visa ett uppochnervänt pentagram med ett gethuvud i mitten så vet man att det inte kommer att vara en dålig film och det är ju såklart Hammers klassiker The Devil Rides Out inte heller. På min obligatoriska vinyl- och filmrunda på stan hittade jag Hammers filmbox med tjugoen av bolagets titlar till en skrattretande summa av tvåhundrafemtio kronor. Utan att tveka håvade jag upp pengarna och gick lycklig från Lilla Torgs Vinylhandel med en av de bästa filmboxar jag inhandlat på väldigt länge. The Devil Rides Out är en film jag uppenbarligen har blandat ihop med någon annan då jag till min förtjusning insåg att jag aldrig tidigare har tagit del av skapelsen, och min upplevelse blev optimal.

”The goat of mendes – The devil himself!”

Christopher Lee övertalade Hammer att filmatisera någon av författaren Dennis Wheatley’s böcker och valet föll på den ockulta romanen The Devil Rides Out. Här spelar Lee en för honom ovanlig roll som den godhjärtade Duc de Richleau och porträttet är långt från hans blodsugande gestalter i andra Hammer-filmer. Det är inte svårt att förstå varför The Devil Rides Out (som fick namnet The Devil’s Bride i USA för att den inte skulle förknippas med västerngenren) är Lee’s favorit bland hans många samarbeten med filmbolaget. Lee ser ut att stortrivas och han är fullkomligt strålande i sin roll. Den kommande bondskurken Charles Gray (som redan hunnit medverka i 007-rullen You Only Live Twice) är även han lysande som den ondskefulla översteprästen Mocata och även fast jag inte har sett överdrivet många Hammer-filmer är jag redan nu övertygad om att The Devil Rides Out kommer att tillhöra mina absoluta favoriter. Filmen dryper av atmosfär och allt ser makalöst snyggt ut. Den vackra men samtidigt hotfulla landsbygden och de snyggt inredda stora husen ser verkligen mäktiga ut. Den dramatiska och pampiga musiken lägger ett utmärkt ljudlandskap till de ondskefulla och stilistiska utspelen. Dialogen är fantastisk och filmen är sprängfylld med ockulta symboler och diskussioner kring den mörka sidan – jag älskar det! Stämningen är hela tiden på topp och filmen håller ett rasande tempo. Det finns få tillfällen då publiken tillåts att hämta andan, det är spännande precis hela tiden. Vi blir serverade en hisnande biljakt, uppspärrade hypnotiska ögon i närbild, en gigantisk spindel, mässande satanister och djävulen själv i egen hög person – allt under nittio fantastiska minuter. Sabbaten som går åt pipsvängen är supersnyggt iscensatt.

The Devil Rides Out är som jag nämnde tidigare baserad på författaren Dennis Wheatley’s roman med samma namn och för filmens manus står ingen mindre än Richard Matheson. Den alltid lika pålitliga Terence Fisher regisserar här en av sina sista bidrag till filmbolaget och The Devil Rides Out är rakt igenom ett felfritt mästerverk, ja jösses vilken bra film. The Devil Rides Out är ett actionspäckat äventyr och en av de allra bästa av sitt slag.

Lady in a Cage (1964)

Turen är verkligen inte på fru Cornelia Hilyard’s sida. Höften återhämtar sig efter ett fall och när sonen Malcolm reser ifrån henne kapsejsar en elledning och lämnar Cornelia fången i en hiss mellan nedan- och ovanvåningen i hennes hus. Som extra grädde på moset har staden drabbats av en värmebölja och alla är utomhus för att fira den fjärde juli. Ingen hör hennes rop på hjälp förutom en alkoholiserad uteliggare som bryter sig in på jakt efter alkohol, utan en tanke på att hjälpa den försvarslösa kvinnan. Istället stjäl han en brödrost och säljer den på närmaste pantbank och svänger inom sin partner för att få hjälp med att tömma huset på fler värdesaker. Utanför väntar dock tre uppmärksamma slynglar som gör sig redo för att få ta del av bytet. Cornelias mardröm har bara börjat…

”Take it all. You can have anything you want. Take anything you want, take anything you want, but in the name of humanity, help me get out of this horrible cage.”

Lady in a Cage har varit för mig helt okänd tills för ungefär ett år sedan då jag av en slump stötte på den i ett sammanhang som jag nu glömt bort. Ända sedan dess har jag hållit utkik efter filmen och äntligen dök den upp bland de många utgångna titlar som filmbolaget Warner Bros bränner ut på dvd under en begränsad tid. Lady in a Cage är ett tidigt bidrag till terror- eller home invasion filmen och även fast den är filmad i svartvit känns det inte som en skapelse från sextiotalet. Det är en, för sin tid, brutal rulle som inte visar någon form av medmänsklighet från de inblandade. Figurerna som bryter sig in i den inspärrade kvinnans hus är skoningslösa människor som inte drar sig för någonting. Tonen som Lady in a Cage sätter är på många sätt före sin tid. Idag är det standard i liknande filmer att inkräktarna tar livet av de oskyldiga husägarna bara för att de kan och till synes helt utan någon anledning. När alkisen frågar ledaren i gänget som bryter sig in i huset om allt är ett skämt och om han verkligen tänker döda dem och i så fall varför får han till svar att det är bara för att de råkar vara där. Detta är frågeställningar filmer som Funny Games och The Strangers på senare år gjort till ett kännetecken för genren. Lady in a Cage innehåller även den smått retarderade gängmedlemmen som låter sig styras hur som helst precis som i I Spit on Your Grave eller The House on the Edge of the Park samt den kvinnliga medhjälparen som bär flera likheter med kvinnan i The Last House on the Left. Lady in a Cage är, precis som samtida The Sadist, på många sätt en viktig föregångare för hela terrorfilmsgenren.

”We’re gonna kill you, pop. All of you. You and the pig. And the human being.”

Lady in a Cage drar igång nästan omedelbart efter det att de supersnygga och tuffa förtexterna har tagit slut. Många gånger känns Lady in a Cage som en exploitationfilm och levererar skoningslöst agerande från de kompromisslösa slöddren. Ibland gränsar det till överspel men filmen lyckas hålla balansgången utan att tippa över till kalkon och blir istället en nervpirrande thriller, en än idag högaktuell sådan. Vi får se många coola kameraåkningarna och hastiga inzoomningarna och blir dessutom serverade en riktigt bra vändning mot slutet. Lady in a Cage är förmodligen mest känd för att ha en ung James Caan i en av sina första långfilmsroller som den skrupellösa gängledaren Randall. Han gör ett bra jobb men det gör alla som är involverade. Sötnosen Jennifer Billingsley ser jag gärna i fler filmer och det är lite synd att hennes roller till största del förpassades till tv-serier. Filmens riktiga stjärna är dock den idag nästan hundra år gamla Olivia de Havilland som med två oscarsstatyetter under bältet spelar ut hela sitt register.  Filmens första halva går åt till att se hur hon tampas med sin situation i den låsta hissen. Vi får höra hennes tankar när hon inte pratar högt för sig själv och hennes limiterade utrymme, vilket hon beskriver som en sluten kista, blir allt mer påtagligt klaustrofobisk när ropen på hjälp till slut enbart förvärrar situationen. Sista halvan är en hård historia där uslingarna till en början håller sig dolda för kvinnan men som sedan släpper alla hämningar och löper amok på varandra och inredningen. Lady in a Cage är en bortglömd pärla som överraskade och imponerade stort på mig. Det är en riktig höjdare!

We Are What We Are (2013)

När modern i familjen Parker åker för att handla har det redan börjat regna kraftigt och av en olyckshändelse trillar hon illa och drunknar. Kvar av familjen finns nu bara pappan och deras tre barn och det blir den äldsta dottern Iris uppgift att ta över ansvaret för familjen. När den lilla staden drabbas av en översvämning kommer mörka hemligheter som plågat staden i över tjugo år upp till ytan.

”I just wish that we were more like everyone else.”

Jag har inte sett det mexikanska originalet från 2010 men efter att ha sett Jim Mickle’s nyinspelning känns det inte längre nödvändigt. Jag var inte överdrivet förtjust i Mickle’s långfilmsdebut Mulberry St även fast den på pappret är en fantastisk idé. Däremot tyckte jag väldigt mycket om hans vampyrrulle Stake Land. We Are What We Are är regissörens tredje långfilm och det har surrats en hel del om filmen den senaste tiden. Det är en dyster och melankolisk skapelse om en fattig familj som i alla år har hållit sig för sig själva men som får allt mer uppmärksamhet när modern i familjen avlider och en flicka från staden försvinner. Vi anar vad det är som håller på att hända men det är inte förrän efter nästan en timme som vi får det bekräftat. We Are What We Are är inte direkt en skräckfilm utan mer ett mörkt och lågmält drama men ta det lugnt - vi får vår beskärda del av de elementen också under filmens sista halva, men inte på ett sätt som vi kanske är vana vid.

”I’m not pretty, not inside.”

Familjen Parker är inte en ond familj. Det de gör, gör de för att överleva för att det är så de har fått lära sig att det fungerar. En gammal dagbok, daterat från sent sjuttonhundratal berättar en hemsk historia om en familj som i ett svältdrabbat land tvingas göra det otänkbara och tillbakablickarna från den berättelsen är hiskeligt snyggt utförda och för tankarna till toppenrullen Ravenous. De lidande barnen i familjen tvingas leva efter faderns ideal, samtidigt som de önskar sig långt bort för att starta ett nytt och färskt liv. Det är de unga medlemmarna i familjen som filmen lägger mest fokus på och de båda systrarna gör oerhört bra ifrån sig. Michael Parks dyker upp i en större biroll som doktorn vilken förde sonen till världen och som avslutade cykeln med att obducera den avlidna modern. För ett tag sedan köpte jag ett par vinylskivor med honom i hopp om att de skulle motsvara hans skådespelartalanger men det gjorde de ju inte. Jag har alltid tyckt om Parks och i stort sett allt jag sett med honom har varit väldigt bra, han har blivit något av ett säkert kort när det kommer till schyst film de senaste åren. We Are What We Are är väldigt bra och innehåller dessutom en rad bortglömda toppenlåtar som fick mig att sniffa efter artisterna på nätet när filmen var slut. Slutet är strålande och det är redan en uppföljare på gång under nästa år.

You're Next (2011)

Paul och Aubrey åker till sitt lantställe och inväntar deras tre söner och dotter med respektive för att avnjuta en trevlig familjemiddag. Under festligheterna blir de avbrutna när en pil far genom fönstret och genomborrar huvudet på en av gästerna. Maskerade figurer, beväpnade upp till tänderna gömmer sig i mörkret utanför och har blockerat utgångarna med livsfarliga dödsfällor. Snart har de tagit sig in i hemmets lugna vrå men de hade inte räknat med motstånd…

”I heard footsteps, I think someone’s in the house.”

You’re Next var en av de mest omtalade skräckfilmerna förra året och det var länge sedan jag hade såhär höga förväntningar innan jag såg en film. Den börjar med en smäll och trappar sedan upp historien till det oundvikliga – terror. Vi vet redan från början att otäcka saker kommer att utspela sig under de kommande en och en halv timme. You’re Next inleds med att ett par ligger med varandra och sedan blir de brutalt mördade. Kort efter anländer föräldrarna till sitt hus och hör i stort sett genast knarrande ljud från ovanvåningen men när pappan ska gå upp för att se vad det är har gästerna redan anlänt. Efter detta blir vi serverade en jävligt intensiv och spännande berg och dalbana där den ena laddade sekvensen avlöser den andra. You’re Next är en stenhård film som motsvarade mina förväntningar.

”Why would anybody do this?”

You’re Next spelades in redan 2011 men fick inte någon större spridning förrän två år senare, varför har jag ingen aning om – publiken skulle garanterat ha sprungit till biograferna bara efter att de sett filmaffischen. Det är ingenting att tjabba om nu när den efter två långa år äntligen gått upp på de svenska biograferna. Regissören Adam Wingard har på senare tid blivit ett hett namn bland skräckfilmsfantasterna i och med sin involvering i antologiskräckisarna V/H/S, V/H/S/2 och The ABCs of Death. Mitt första möte med regissören var emellertid i den intressanta seriemördarthrillern A Horrible Way to Die och ända sedan jag såg den har jag velat se You’re Next, som redan då spökade runt på internet.

”I’ve never seen you act like this before.”

Home Invasion filmer är som jag nämnt flera gånger tidigare en av de få genrer som jag tycker är otäcka just för att det kan hända på riktigt – ren och skär skräck som jag inte önskar att ens min värsta fiende någon gång behöver uppleva. Nu är inte You’re Next en otäck film men den är däremot otroligt underhållande och den har lagt i den högsta växeln under hela filmens gång. Det är våldsamt som fan och specialeffekterna är tacksamt nog av den äldre sorten. Blodet sprutar och vid ett tillfälle får till och med en snubbe en surrande mixer nedtryckt i huvudet, bara den scenen allena gör filmen värd att se. Dessutom innehåller You’re Next karaktärer som känns äkta och deras agerande likaså. Alla inblandade sköter sig riktigt bra och många av dem känns igen från Wingard’s andra filmer, till och med regissören Ti West dyker upp och får en pil i skallen. Hjältinnan Erin levererar ett starkt kvinnoporträtt som vet hur man gör motstånd och spöar skiten ur elakingarna på löpande band, samtidigt som hon visar sig sårbar och emotionell. You’re Next håller tittaren i ett hjärngrepp filmen igenom och inte ens en ganska banal twist två tredjedelar in i filmen spelar egentligen någon större roll då filmen rullar på som vanligt utan att några av de viktiga elementen förstörs. Slutklämmen däremot är riktigt bra och tragikomisk på ett sätt som inte kan annat än att tillfredställa tittaren. Det känns som om jag har höjt i stort sett varenda ny film till skyarna som jag har sett de senaste veckorna men det beror på att jag uppenbarligen har sparat de bästa titlarna som släpptes under 2013 till sist. You’re Next är en förbannat underhållande Home Invasion film som inte sparar på krutet. Den hamnade givetvis på min års-bästa-lista.

Stoker (2013)

Arkitekten Richard Stoker förolyckas på sin dotter Indias födelsedag. India och hennes instabila moder Evelyn lämnas ensamma i familjens stora hus och inleder sorgearbetet. På begravningen dyker Richards yngre broder Charles upp. Då han inte har varit tillsammans med sitt kött och blod sedan ung pojke, flyttar han in med sin avlidna brors familj för att lära känna dem – och mörkret lägger sig åter igen över familjen Stoker.

”For me it doesn’t matter who you are.”

Stoker är ännu en i raden av filmer från förra året som jag velat bocka av. Det är den koreanska regissören Chan-wook Park, som ligger bakom den hyllade hämndtrilogin Sympathy for Mr. Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance, första film i utlandet och det är en imponerande debut. Stoker är en otroligt vacker film där allt samverkar i total harmoni - de skarpa färgerna, de drömlika kameraåkningarna och vinklarna samt det utomordentliga användandet av ljud. Jag kom på mig själv att bli nästan hänförd av ett ägg som rullades på köksbordet samtidigt som skalet sakta krasades sönder. I nästa stund blev jag som förtrollad när en hårborstning övergick till ett barndomsminne som utspelar sig i den vajande vassen. Den klassiska pianomusiken agerar ett perfekt soundtrack och Lee Hazlewood & Nancy Sinatra’s Summer Wine har nog aldrig tidigare använts vid ett bättre tillfälle. Mitt i allt det vackra ligger dock ett mörker, ett mörker som är väldigt tydligt redan under filmens inledning. Stoker är en tankenöt som inte är helt lätt att knäcka och även fast filmen aldrig blir direkt grafisk är det en sexuellt laddad historia. Man kan ana vad som döljer sig under ytan men inte ens när filmen rullat färdig har man allt helt klart för sig, inte jag i alla fall. Stoker är en film man behöver se fler än en gång och jag ser redan nu fram mot nästa möte. 

”What do you want from me?”

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmens tre huvudkaraktärer, ingen av dem är särskilt sympatisk. Nicole Kidman spelar en för henne ganska typisk roll men hon gör det som vanligt med bravur och Matthew Goode är också väldigt bra i sitt porträtt av farbror Charles. Den som verkligen imponerar är dock Mia Wasikowska som lyckas ge karaktären India ett djup som bara växer och växer med filmens gång. Park är känd för sina blodsdrypande skapelser i hemlandet men den röda färgen får inte mycket utrymme i Stoker och det behövs inte heller – Stoker är poesi för ögat och ett alldeles utomordentligt psykologiskt drama. Utseendemässigt är allt perfektion och det fanns fler sekvenser än de jag nämnde ovan som fick mig att utbrista till min sambo – ”fy fan vad snyggt allting är!”. Dialogen är ytterligare en av filmens starka sidor och det känns som om det ligger en undermening i nästan allt som yttras. Att det sedan är Prison Break skådisen Wentworth Miller som ligger bakom filmens manus gjorde mig om än ännu mer imponerad då han hanterar pennan oändligt mycket bättre än att stå framför kameran. Stoker är en oerhört fascinerande film och en av de bästa filmupplevelser jag har haft under 2013.

Filmåret som gått - 2013 års bästa filmer

2013 har tagit slut och 2014 har gjort entré. Internet och tidningar har bombarderats av årets-bästa-listor de senaste veckorna, så jag tänkte inte vara sämre. Tyvärr har jag inte sett alls så mycket ny film som jag har velat detta år och anledningen är enkel. Jag har jobbat, försökt att vara social i så stor utsträckning som det går och sedan har jag lagt mest fokus på att titta på äldre filmer. I år har det släppts otroligt mycket bra uppgraderingar av äldre filmer på dvd och blu-ray och många av de jag har köpt har varit kära återseenden. Från Olive Films köpte jag tonårsfavoriterna Ticks och Witchboard 2, från Arrow Films beställde jag Mario Bava’s Black Sabbath och Baron Blood samt toppenrullen Deranged – alla i supersnygga och fullmatade utgåvor. Scream Factory levererade som vanligt men trots det köpte jag bara två filmer av bolaget i år – Body Bags och The Barbarians/The Norseman. Utöver dessa nya släpp har jag köpt otroligt mycket film från lite varstans och jag har haft svårt att hänga med i svängarna när det kommer till årets filmsläpp. Det skulle kanske vara mer passande att kalla min lista för en årssammanfattning.

Under 2013 har jag hunnit med två Sci Fi Mässor, en i Malmö och en i Helsingborg. Malmö var kul och det var trevligt att träffa på den sympatiska Ken Foree och se Heather Langenkamp och Robert Englund tillsammans. Mässan i Helsingborg var dessvärre ingen höjdare. Arrangörerna lade mest fokus på skådisar från den dödstrista Hobbit-filmen och lokalen var på tok för liten. Jag och min sambo hann med två utlandsresor. Först ut var Rom där det första vi gjorde var att åka till Dario Argento's skräckmuseum där vi även träffade Luigi Cozzi som signerade min Contamination dvd – det var stort! Vår andra resa gick till Prag där vi drack god öl och åt lika god mat och som avrundning passade vi på att besöka Karel Zeman museet och självklart plockade jag med mig ett gäng inhemsk film. Även under 2013 har jag hunnit gå på en massa konserter. Jag såg High on Fire på KB i Malmö, Mikael Wiehe på Malmöfestivalen, Elliott Murphy i Kristianstad, Dengue Fever i Pildammsparken, King Khan & His Shrines på Debaser innan de lade ner verksamheten i Malmö för gott, Lucinda Williams på KB, Ghost på Mejeriet i Lund, Vampire på den nystartade klubben Natten i Malmö, Nick Cave & The Bad Seeds för andra gången på ett utsålt Falconer i Köpenhamn. Dessutom fick jag skaka hand och få mina vinyler signerade av låtskrivargeniet John Holm under record store day på Folk å Rock. Vinyler är någonting som jag har lagt mycket pengar på under året. Förutom nya släpp av bl.a. Nick Cave & The Bad Seeds och Ghost och återsläppet av det obskyra bandet Dark’s enda lp Round the Edges samt Bill Fay’s kompletta diskografi, har jag säkert köpt nästan hundra plattor med gammal countrymusik, en genre som många sorgligt nog avfärdar som skräp. 2012 fördjupade jag mig i Stephen King’s fantastiska värld och detta var någonting som jag fortsatte med under större delen av året tills jag läst färdigt bok nummer trettio i ordningen. Då tog jag en paus och testade Dean R. Koontz istället och där är jag för tillfället fortfarande fast. Jag har även vigt mycket av min tid åt att titta på tv-serier. Både Dexter och Breaking Bad tog farväl, nya serier som The Following och The Americans fick mig att se fram emot kommande avsnitt. Nya säsonger av Game of Thrones, American Horror Story, Californication, House of Lies, Boardwalk Empire, True Blood, Nurse Jackie och Eastbound and Down (Danny McBride är för övrigt lysande i This is the End!) gav mig sömnlösa nätter. Six Feet Under såg jag om en andra gång och den var precis lika bra som jag mindes och likaså The X Files som jag i skrivande stund är inne på säsong åtta.

2013 var inte bara ett bra år, många stora personer gick bort. Visserligen var flera av dem gamla men det blir allt mer märkbart att de storheter som jag förknippar med bra film och musik försvinner en efter en och det är sorgligt, de blir allt färre och färre. De jag främst tänker på är countrymusikern George Jones (jag blev genuint ledsen när meddelandet nådde mig), regissörerna Jess Franco, Bob Clark och Michael Winner, författaren Richard Matheson, skådespelerskan Karen Black och magiskaparen Ray Harryhausen.

Okej, jag tror att jag har fått ur mig allt jag ville säga nu så låt oss komma till det primära med inlägget – 2013 års bästa filmer. Det finns fortfarande filmer kvar som jag ännu inte har hunnit att se som t.ex. Only God Forgives, Gravity, Thanatomorphose, Frankensteins Army, American Mary, Pacific Rim och John Dies At the End men här kommer de filmer som jag av olika anledningar uppskattat mest från året som gått. Som vanligt är vissa från 2012 men jag går efter då de släpptes på antingen bio eller dvd i Sverige. Så, i ingen speciell ordning – mina tio favoritfilmer från 2013:

Django Unchained

Quentin Tarantino’s senaste film blev årets första biobesök.

Compliance

Ett otäckt drama som bygger på sanna händelser som utspelade sig på en snabbmatskedja i USA.

The Lords of Salem

Jag har alltid varit kluven till Rob Zombie’s filmer men här levererar han sitt mästerverk. Skulle jag bara få välja en film skulle förmodligen The Lords of Salem bli min favorit från 2013.

Tulpa

En alldeles fantastisk giallo som har allt som hör genren till. Det svenska filmbolaget Njutafilms hade den goda smaken att släppa den på dvd tidigare i år.

You’re Next

Stenhård home invasion rulle som har hypats av skräckfilmsfantaster långt innan den nådde biograferna – den levererar på alla plan. Min recension av filmen dyker upp på bloggen i veckan.

Stoker

Ett makalöst vackert mörkt mästerverk av mannen bakom bl.a. Old Boy och Thirst. Detta är den koreanska regissören Chan-wook Park’s filmdebut utanför Korea. Till en början skulle Stoker inte hamna på min tio-i-topp lista men jag kan inte sluta att tänka på filmen och jag längtar tills jag ser den igen. Även en recension av Stoker dyker upp i veckan på bloggen.

Evil Dead

Jag var skeptisk till nyinspelningen men den levererade mer våldsamheter än man är van vid på biograferna. När blodet bokstavligen regnar ner ville jag bara resa mig upp i biosalongen och skrika –”bravo!”.

Resolution

En annorlunda mardröm som definitivt inte faller alla i smaken men jag gillade den skarpt.

No One Lives

Fullt ös medvetslös när regissören bakom Godzilla: Final Wars och The Midnight Meat Train blandar friskt med stenhård action och isande skräck. Årets kanske mest underhållande våldsrulle tillsammans med You’re Next!

Anchorman 2: The Legend Continues

Okej, jag vet att det inte är en skräckfilm men som hängivet Will Ferrell fan kunde jag inte utesluta den från min lista. Nästan tio år har gått sedan tvåtusentalets roligaste komedi gjorde entré. Jag vet inte ens om den gick upp på bio när den kom men jag glömmer aldrig första gången jag såg den hemma hos en kompis och skrattade så att jag grät. Will Ferrell är bäst tillsammans med regissören McKay och tillsammans har de gjort fantastiska komedier men Anchorman är den bästa. Uppföljaren var jag till en början skeptisk till men det dröjde inte många minuter förrän jag förstod att de lyckats igen. Tvåan är inte lika bra som ettan men i komediväg är det definitivt det roligaste som har gjorts på väldigt länge. Carell har fått mer utrymme och hans karaktär Bricks utspel är fantastiska. Årets roligaste komedi blev årets sista biobesök.

Årets bästa dokumentärfilm är förstås Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th, den ultimata dokumentären som fansen har väntat på under alla år.

Det finns fler filmer som jag uppskattar men som av flera anledningar inte platsade på toppen. Här är tio av dem.

Texas Chainsaw 3D

Filmen alla verkar hata men jag kan inte annat än att tycka om den mer och mer ju mer jag tänker på den.

V/H/S 2

Skulle alla bidrag vara lika bra som Timo Tjahjanto’s Safe Haven skulle denna antologirysare vara ett modern mästerverk!

Aftershock

Perfekt popcornrulle som blandar katastroffilm med ultravåld på ett alldeles strålande sätt.

Passion

Brian de Palma är tillbaka med det han gör bäst – Hichcock/Giallo osande thrillers. Långt ifrån perfekt, men ett steg i rätt riktning.

Warm Bodies

En romantisk zombiekomedi som faktiskt fungerar. En riktig mysfilm!

Prisoners

En otroligt tät dramathriller med exemplariska personporträtt. Slutet måhända vara lite svagt men förövrigt är Prisoners en av de bästa nagelbitare som har gått upp på biograferna på väldigt länge. Den är inte lika bra eller hjärtskärande som regissörens senaste mästerverk Incendies men tonen är den samma.

Hidden in the Woods

Chilensk exploitationfilm som blandar runt friskt i filmmixern. Elakt, mörkt och våldsamt.

Would You Rather

En positiv överraskning där leken ”skulle du hellre…” får en helt ny innebörd.

Maniac

Jag föredrar originalet men nyinspelningen är fantastisk den med. Soundtracket är lysande!

We Are What We Are

Precis som Stoker är We Are What We Are ett mörkt drama om en väldigt speciell familj. Jag föredrar Stoker men We Are What We Are ligger inte långt efter. Min recension dyker upp under veckan.

Årets besvikelser var inte särskilt många men de som stundtals gjorde mig riktigt förbannad var:

Mama

Urusel spökhistoria vars kortfilmsförlaga gav mig skyhöga förväntningar.

Beneath

Hur man kan misslyckas så totalt med ett så fräckt gummimonster i huvudrollen har jag svårt att förstå. Beneath är en film som behöver en nyinspelning redan nu där mer fokus går till det tuffa fiskmonstret.

I Spit on Your Grave 2

Totalt poänglös uppföljare till nyinspelningen som faktiskt hade sina stunder.

The Purge

Lysande upplägg förvandlades till en stor gäspning.

Okej det var nog allt. Ännu en gång så vill jag passa på att tacka alla er som läser och kommenterar det jag skriver, jag uppskattar det verkligen! Gott nytt filmår önskar jag er!