Compliance (2012)

En man som utger sig för att vara polis ringer till en snabbmatskedja och hävdar att en av de anställda har stulit pengar från en kund. Restaurangchefen Sandra som inte har mycket till övers för flickan Becky vilken rösten i telefonen vagt beskriver, låter sig snabbt övertygas om att han talar sanning. Rösten i telefonen säger att alla poliser i området är upptagna och att Sandra själv måste får reda på var pengarna finns, till varje pris. Under en hektisk fredag på restaurangen ChickWish förvandlas arbetspasset till en ond dröm.

”It might seem a little strange, I know. But I’m still an officer of the law.”

Jag stötte på Compliance i ett sammanhang jag längre inte riktigt kommer ihåg mer än att den var listad bland filmer som man sent glömmer. Självklart blev jag väldigt sugen på att se vad det hela handlade om och jag hoppade helt över att läsa någonting om filmen i förväg. Jag har väntat med att köpa den tills jag hittade den billigt någonstans och i dagarna dök den upp bland de begagnade filmerna på Malmös enda riktiga videobutik Kvarnvideo, för en femtiolapp. Med spänning satte jag mig ner i soffan för att se vad det var för någonting.

Compliance bygger på sanna händelser som utspelade sig i olika stater i USA under en tioårsperiod. Den sista och mest allvarliga incidenten fick sitt slut 2004. Redan till en början känns historien helt absurd, hur karaktärerna agerar är helt befängt. Det är svårt att veta hur man skulle bete sig i en liknande situation men det finns inte en chans i helvete att det skulle kunna gå så långt som det går i filmen i det verkliga livet, trodde jag tills jag gjorde lite efterforskning på wikipedia. Det som hände i verkligheten var värre än det som utspelade sig i filmen.

Compliance är en svår film att skriva om. Det är ingen underhållande film på något vis och det är svårt att inte bli frustrerad och arg när man får ta del av det som den stackars unga kvinnan Becky får gå igenom. Det är hjärtkrossande att se dumheten helt ta över den blåögda restaurangchefen Sandra som omges av folk som inte respekterar henne. När en möjlighet dyker upp där hon kan skina och visa sig värdig jobbet hon fått, tar hon den. Redan under de första minuterna får vi det klart för oss att hon ligger risigt till hos sin chef när varor för tusentals dollar har förstörts när en kyldörr lämnats öppen. Kort därefter vet vi också att hon inte är särskilt respekterad hos personalen. Det är förstås ingen ursäkt till hur hon senare agerar men rösten i telefonen är en manipulerande sadist som inte drar sig för någonting. Alla inblandade är otroligt övertygande, inte minst Dreama Walker som spelar Becky. Till en början är hennes karaktär en i mängden av alla de som man som filmtittare helst vill slippa att se en gång till men den utvecklas sakta till någonting djupare och sårbart och det ska bli intressant och se vad hon kommer att hitta på härnäst (jag hoppas verkligen inte att hennes karriär slutar med den fruktansvärda sitcomen Don’t Trust the B---- in Apartment 23!). Compliance är en tuff film att ta sig igenom, inte bara för det fruktansvärda som Becky får genomlida utan också på grund av frustrationen vi som tittare känner. Filmen är inte särskilt obehaglig men vetskapen om att det faktiskt har hänt är skrämmande. Vad som också är skrämmande är att imdb rekommenderar filmer som Toy Story 3 och Pirates of the Caribbean om man gillar Compliance. Compliance är väldigt bra och den snuddar vid ett toppbetyg. Det är en av de bästa filmer som har släppts i år och även fast jag inte vet om jag kommer att se den igen så kommer jag inte att glömma den i första taget. Varmt rekommenderad!

Poltergeist III (1988)

Carol Anne flyttar till sin moster Trish (förlåt, Pat) i Chicago för att komma bort från sitt problematiska förflutna. Hon går i en skola för ”begåvade barn med känslomässiga problem” och psykiatrikern Seaton förvärrar situationen istället för att förbättra den. Ju mer han nystar i Carol Anne’s inre, desto mer frammanar han den ondskefulla pastorn Kane och hans osaliga andar. Carol Anne’s nya hem i skyskrapan (som drivs av mosterns man Bruce) visar sig snart inte vara mycket bättre än hemmet i Cuesta Verde. Pastor Kane har hittat henne igen och de onda andarna vägrar att lämna henne ifred förrän de har brutit igenom barriären mellan de döda och de levande.

”We’re back!”

För några dagar sedan när jag väntade på att sömnen skulle infinna sig fördrev jag tiden med att titta på Kolchak. Turen hade kommit till avsnittet där en politiker sålt sin själ till djävulen i hopp om att vinna presidentposten och i rollen som den ivriga kandidaten fanns ingen mindre än Tom Skerritt. Genast blev jag sugen på att se någonting mer med karln i centrum. Då jag för bara några dagar sedan såg Poltergeist II: The Other Side kändes det ganska självklart att gå vidare till den tredje och avslutande delen i serien.

”Carol Anne. We need you to lead us into the light.”

Poltergeist III blev den unga barnskådisen Heather O’Rourke’s sista film, hon dog bara några månader innan filmen fick premiär. Efter det att hon blivit feldiagnostiserad med Crohns sjukdom avled hon i ett hjärtstillestånd i sviterna av tarmvred och blodförgiftning, blott tolv år gammal. O’Rourke har växt i sin roll som Carol Anne och man kan bara ana de porträtt hon skulle ha kunnat spela om livet tog en annan vändning och det är minst sagt ett tragiskt öde. Den sympatiska familjen Freeling är nu borta och kvar återstår endast centerfiguren Carol Anne. Tur för oss så får vi denna gång istället ”nöja” oss med Tom Skerritt och Nancy Allen som spelar den unga flickans nya förmyndare och det är ju allt annat än fy skam. De båda är skådespelare jag saknar i dagens filmer och de har levererat personporträtt i skapelser jag höjer till skyarna. De får sällskap av den enda skådespelerskan (och Heather O'Rourke såklart) som följt med från de tidigare filmerna, Zelda Rubinstein som här repriserar sin roll som mediet Tangina.

Regissören Gary Sherman ligger bakom favoriten Dead & Buried och kannibaltunnelbaneskräckisen Raw Meat och han har lyckats införa lite mer kalla kårar i det tredje bidraget av serien. Poltergeist III levererar mer skräck än sina föregångare. Musiken är läskigare, likaså omgivningarna med sina oändliga antal speglar som fångar den sköra linjen mellan dimensionerna och dessutom är andarna fan så mycket mer elaka tredje gången gillt. Karaktärerna är inte lika sympatiska som familjen Freeling och de vinner inte många pluspoäng (med undantag för Bruce och Donna) men det är kul att se Lara Flynn Boyle i sin första långfilmsroll, innan hon gick vidare och spelade karaktären med samma namn i kultserien Twin Peaks. Hjärnskrynklaren Seaton är en av de mest osympatiska figurer jag sett på länge och hans självgoda och nonchalanta beteende är en upplevelse i sig. Poltergeist III är långt ifrån en perfekt film och vissa sekvenser som skulle ha kunnat bli hur läbbiga som helst sumpas. Trots detta är det en småmysig rulle som håller mitt intresse uppe under dess speltid och det är mer än vad jag kan säga om Poltergeist II. Slutet blir något segt men i övrigt är det en ganska underhållande film. Åttiotalet visar ännu en gång upp dess fruktansvärda mode med massvis av hårspray, axelvaddar och kläder med skrikiga färger. Jag tyckte att Poltergeist III var riktigt läskig när jag var mindre och även fast jag inte tycker likadant idag uppskattar jag den till viss del ändå. Inget av bidragen till Poltergeist-trilogin tilltalar mig särskilt mycket men detta är den mest underhållande. Poltergeist III är den delen i serien jag uppskattar mest.

Maniac (2012)

Frank växer upp med en skev kvinnosyn och inställning till sex och när han blir äldre slår det slint i huvudet. Under dagarna driver Frank sin affär där han restaurerar skyltdockor och på nätterna letar han upp vackra kvinnor och skalperar dom. Troféerna klär han sina unika vänner med, de livlösa modelldockorna som är hans enda varande sällskap. En dag träffar han fotografen Anna som precis som honom fascineras av skyltdockor men lyckan varar inte länge innan allt fallerar på alla plan.

”Please don’t scream, you’re so beautiful.”

Maniac är en omtalad nyinspelning av åttiotalsklassikern med samma namn. Historien är omarbetad av fransmännen Alexandre Aja och Grégory Levasseur och för regin står deras landskamrat Franck Khalfound som tidigare har regisserat bland annat den underhållande nagelbitaren P2. Originalet är strålande och en av de bästa seriemördarfilmer som har gjorts och i förra veckan såg jag om den innan jag skulle se nyinspelningen, vilken jag har sett fram mot att se ett bra tag nu.

”I’m not gonna kill you, I’m gonna keep you.”

Det är inte helt lätt att göra en nyinspelning som slår originalet. Nya Maniac lyckas inte heller men det är långt ifrån en dålig film, tvärtom det är en väldigt lyckad sådan. Nyinspelningen behåller grundhistorien men dyker lite djupare i personporträtten. Mer fokus har lagts på Frank´s relation till sin moder och likaså den till fotografen Anna. Det är på gott och ont. I originalet fick ovissheten om vad det var som exakt satte griller i huvudet på Frank lämnas öppet, mer än att vi visste att hans barndom hade förstört honom rejält. Relationen till Anna gick åt helvete i stort sett samma sekund som de båda möttes, här inleds det bättre. Jag var till en början väldigt skeptisk till att se Elijah Wood i rollen som Frank men jag måste få lov att säga att han sköter sig alldeles utmärkt. Han levererar sitt livs roll och hans oskyldiga uppsyn sätter en helt ny prägel på den plågade och våldsamma karaktären. Det är raka motsatsen men ändå helt rätt. Hela filmen är inspelad ur Franks syn på omgivningen och människorna han stöter på och de enda gångerna (med undantag för vissa scener) vi ser honom är i reflektioner i speglar eller i fönster. Det är en effektiv synvinkel men när man under de få tillfällen får se Wood agera framför kameran önskar man ibland att det vore mer av den varan. Hans röst får agera berättare samtidigt som han socialiserar sig eller när de våldsamma dåden begås. Maniac är en brutal film och vi får ta del av många detaljerade skalperingar men då originalet redan är väldigt våldsam blir det inte lika chockerande denna gång. Den nya tagningen på historien känns inte heller lika skitig och rå utan här blir det fula ibland till någonting som nästan kan beskrivas som vackert, artistiskt snyggt precis som skyltdockorna Frank restaurerar och Anna fotograferar. Den stora staden känns ödslig (mest märkbart i tunnelbanesekvensen) och det suggestiva ljudlandskapet nästan hypnotiskt. Musiken är Maniacs största tillgång. Det är ett lysande soundtrack och det bästa jag hört sedan Drive. När eftertexterna tagit slut ville jag höra det igen, se det snurra på min vinylspelare. Maniac är inte lika bra som originalet men det är väldigt bra film, musiken är ännu bättre.

The Incredible Melting Man (1977)

En rymdresa till Saturnus slutar i katastrof när alla utom en i besättningen får sätta livet till efter det att de sett solen genom Saturnus ringar. Astronauten Steve är den enda som ännu är i livet när rymdfärjan Scorpio Five återvänder hem till jorden. Han vårdas under stort hysch hysch på ett sjukhus då allt inte står rätt till med Steve. Han utsöndrar radioaktiv strålning (men bara lite?!) och sakta men säkert förvandlas han kroppshydda till en smältande massa. När Steve flyr från sjukhuset beger sig doktor Ted Nelson och General Michael Perry iväg efter honom men katastrofen är ett faktum. För alla de som kommer i kontakt med Steve går det riktigt illa för.

”He’s gonna need human cells to live on. His instinct will tell him to kill.”

The Incredible Melting Man är en otroligt underhållande film. Den är förmodligen mest känd för sina make-up effekter (och att regissören Jonathan Demme dyker upp i en liten roll) som är skapade av Rick Baker, som senare hjälpte till med kultfilmer som An American Werewolf in London, Videodrome och blockbusters som Men in Black. De är minst sagt imponerande och The Incredible Melting Man skulle inte vara mycket att hänga i granen om det inte vore för Baker’s strålande jobb. Historien är lika absurd som situationerna filmen levererar. Kassa skådespelare överreagerar å det grövsta och dialogen är någonting i hästväg.

”Steve? I’ve got to go out and find Steve.”

Hela filmen går i stort sett ut på att Steve (namnet vi ständigt blir påminda om under filmens gång) aka The Incredible Melting Man går omkring och dödar folk och när han inte gör det står han och stirrar in genom fönster. Konversationerna karaktärerna emellan är korkade och det tar flera sekunder innan de ens svarar på tilltal och när de väl gör det känns det som om de inte har en aning om vad de pratar om eller med vem. Doktor Ted beter sig som om han svalt en näve valium och jag vet inte riktigt vad problemet är med honom och telefoner men varje gång någon har lagt på luren flippar han ut. Nya karaktärer introduceras, den ena konstigare än den andra och för ett enda syfte – att bli dödade av Steve. Situationerna som uppstår är helt bisarra och otroligt fascinerande. Huvudet i bäcken, sjuksköterskan som i slowmotion springer med händerna för brösten och brakar igenom en glasdörr eller flickfotografen som tvingar tjejen att ta av sig behån är bland det mest underhållande jag sett på väldigt länge. I stort sett varenda scen Steve är med i är absurd och ju mer han smälter desto starkare blir han och när man tror att man har sett allt kletar han sig vidare för nya äventyr. Musiken går från att vara riktigt stämningsfull till att vara någonting ur en buskisrulle och i det stora hela är The Incredible Melting Man en väldigt speciell upplevelse. Det är en lågbudget b-film med stort B, men så himla bra vet jag inte om den är. En sak är dock säkert och det är att The Incredible Melting Man är jävligt roande, en skrattfest med massor av what-the-fuck-stunder och en förbannat imponerande smältande man i huvudrollen. Det är en perfekt film i sällskap med några öl och ett gäng likasinnade polare. Jag är övertygad om att jag kommer att se The Incredible Melting Man flera gånger igen.

Poltergeist II: The Other Side (1986)

Ett år har gått sedan händelserna i Cuesta Verde utspelade sig och familjen Freeling har flyttat. Det hjälper emellertid inte ett skvatt, bruset i tv:n vägrar att lämna den yngsta familjemedlemmen Carol Anne ifred. Familjen har bosatt sig hos barnens mormor för lugn och ro (utan tv-apparater) och försöker komma på fötter igen men ondskan omfamnar Freeling’s ännu en gång. De elaka andarna hittar nya sätt att kontakta Carol Anne och ondskans sändebud, förklädd som pastor Kane, gör allt i sin makt för att röva bort flickebarnet. I uppdrag från mediet Tangina sänds medicinmannen Taylor för att hjälpa familjen att ännu en gång undkomma ondskan.

”They’re back.”

Jag har aldrig gillar Poltergeist. Jag har gett filmen både en fjärde och en femte chans men jag kan inte annat än att tycka att det är en gravt överskattad rulle som inte förtjänar all den uppståndelse den har fått genom åren. En sak är dock väldigt bra med Poltergeist och det är den otroligt sympatiska familjen Freeling och de har lyckligtvis följt med i den andra delen i serien.

”He was testing your power. He comes in many forms, but that was him.”

Det dröjde fyra år innan uppföljaren till den omåttligt populära Poltergeist kom. En förbannelse har följt trilogin och under varje inspelning har någon fått sätta livet till. Storasystern i den första filmen Dana, spelad av Dominique Dunne, blev kort efter premiären strypt av sin pojkvän. Julian Beck som gestaltar pastor Kane avled i magcancer efter inspelningarna av Poltergeist II: The Other Side och Heather O’Rourke som spelar Carol Ann dog under mystiska omständigheter kort innan Poltergeist III var färdigställd, blott tolv år gammal. Historierna kring filmerna är långt mycket mer skrämmande än filmerna i sig. Precis som ettan så gillar jag inte Poltergeist II särkilt mycket, trots att jag av någon mystisk anledning hade ganska höga förväntningar på filmen när jag gav den en andra (eller var det kanske en tredje) chans. Det är en medioker mysrysare som levererar blixtrar och dunder och allehanda spökerier istället för våldsamheter och blodiga specialeffekter och det är en i grund och botten ganska snäll skapelse som inte förtjänar sin femtonårsgräns. Det händer inte mycket under filmens gång som fångar mitt intresse, även fast incidenten med tandställningen och tequilaflaskan är ganska underhållande. Slutet som är över i all hast gillar jag inte alls. Ettan som faktiskt har några minnesvärda scener är trots allt mycket bättre men Poltergeist II styrka ligger i karaktären Kane. Det är en bra tillökning till serien och även fast det inte är en särskilt mörk film gör den kusliga pastorn filmen dystrare än sin föregångare. Ännu en gång är familjen Freeling filmens största tillgång och med undantag för den något tröttsamma medicinmannen Taylor är alla som medverkar sympatiska figurer. Poltergeist II får mig inte att gilla historien om den olycksdrabbade Carol Ann mer men jag måste ändå medge att jag är lite nyfiken på att återbesöka den tredje och avslutande delen igen.

Storage 24 (2012)

Ett militärt transportflygplan kraschar i centrala London och centrum spärras av för invånarna. Bitar av planet hamnar i lagerlokalerna på förrådsuthyrarfirman Storage 24 och slår ut strömmen i lokalen. Flygplanet har fraktat någonting topphemligt som nu brutit sig fri, ett monster som tar livet av en samling olyckligt lottade människor som befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt.

”You don’t understand. It’s going to fucking kill us.”

Storage 24 är en brittisk monsterfilm som jag haft ögonen på ett tag nu. Jag plockade hem den från en loppis i somras och den fick agera middagsunderhållning när Malmö stad är för energikrävande att befinna sig i nu när den är överpopulerad av energiska festivalbesökare. Storage 24 målar upp ett välanvänt men effektivt scenario där en grupp människor får slåss för sina liv i ett trångt utrymme mot ett monster från en annan värld. I grund och botten är det en Alien kopia (med ett monster som bär fler likheter med det i Species) som utspelar sig på land, i en gigantisk samling lagerlokaler och självklart når filmen inte samma höjder som sin förebild - men det hade jag heller inte förväntat mig. Det är en underhållande monsterrulle med ett coolt monster i huvudrollen. För en gångs skull innehåller filmen inga irriterande karaktärer och skådespelarna sköter sig bättre än väntat. Kärlekstriangeln som står i centrum när monstret inte gör sina entréer är väl i sig inte särskilt fascinerande men den genererar en hel del bitter humor som på sina ställen är klockren. Stundtals är Storage 24 något slö och det är lite dåligt med monsteraction under filmens första timme men det tar fart mot slutet. Blandningen mellan cgi och gamla hederliga specialeffekter funkar alldeles utmärkt och ibland blir det riktigt våldsamt. Visst är Storage 24 fylld av genrens alla tänkbara klichéer men så länge det görs bra har jag inga problem med det. Storage 24 är alldeles förträfflig underhållning.

Children of the Corn III: Urban Harvest (1995)

Bröderna (som egentligen bara är styvbröder) Joshua och Eli flyttar från den lilla gudsförgätna hålan Gatlin till Chicago när de bli adopterade av det godhjärtade paret William och Amanda Porter. Den yngste brodern Eli sätter genast sina ondskefulla planer i verket när han smyger sig in bakom familjens hus och planterar majs i en nedlagd fabrik till ära för Han-Som-Går-Bakom-Raderna. Mardrömmen från Gatlin har nu fått näste i storstaden och brödernas skolkamrater följer snart i den unga falska profetens Elis fotspår.

”Let us give thanks to He Who Walks Behind the Rows, who protects our crops and keeps the infidel and unbeliever in the torments of hellfire eternal. Amen.”

Jag har haft som en fix idé att recensera åtminstone en Stephen King relaterad film i månaden här på bloggen den senaste tiden och då jag fick en förhoppningsvis tillfällig brist på intresset av att läsa författarens romaner, bestämde jag mig för att återbesöka den tredje delen i sagan om majsens barn, Children of the Corn III: Urban Harvest.

”The harvest is upon us!”

Children of the Corn III är en ganska våldsam och blodig uppföljare som får ett rejält uppsving genom att förflytta historien till storstaden istället för att fortsätta på de majsfyllda åkrarna i bondhålan Gatlin. Det är en klar förbättring efter den andra delen i historien och filmens nittio minuter springer iväg av bara farten. Filmen är kanske mest känd för att ha en ung Charlize Theron i en okrediterad debutroll innan hon tio år senare kammade hem en oscar för sin roll i Monster. När jag var yngre och såg filmerna för första gången var jag inte särskilt imponerad men de har växt på mig allt eftersom jag har blivit äldre. Detta kanske inte är ett tecken på mognad men jag känner mig skamligt underhållen varenda gång jag sätter på en film i serien. Alla filmerna i den till synes oändliga serien tenderar att ha en otroligt störig ungjävel i huvudrollen och Children of the Corn III är inget undantag. Unga Eli passar perfekt som den manipulativa religiösa tokstollen från vischan och samtidigt som han försöker finna anhängare till sin majskult försöker storebrodern att passa in i sin nya miljö och får stå för sympatin i historien. Religiösa snorungar i storstaden är ett fantastiskt scenario och det är lite synd att de inte spann vidare på det i de kommande uppföljarna då det skulle kunna ha blivit hur bra som helst. Children of the Corn III är en kul tagning på religiösa tokerier och för en gångs skull tillbeds inte en korsfäst son till Gud utan ett monster som gömmer sig bland majsen och ett monster är precis vad vi får se under filmens sista minuter. Children of the Corn III adderar friskt med galenskaper och under den korta speltiden får vi stöta på allt från mordlystna fågelskrämmer till ett gigantiskt monster som tuggar i sig (uppenbara dockvarianter av sina offer) olydiga småglin. Jag gillar skarpt vilken riktning de tagit berättelsen och trean är lite av en parantes i historien innan filmskaparna bestämde sig för att försätta historien till Gatlin igen. Att Children of the Corn III ligger så pass lågt i betyg på imdb bevisar bara att det är ett gäng nötter som valt att dela med sig av sina åsikter på nätet. Klart som korvspad så är filmen inget mästerverk men det är ett väldigt underhållande tidsfördriv som tåls att ses några gånger.

The Barbarians (1987)

En kringresande karavan av cirkusfolk adopterar de båda föräldralösa tvillingarna Kutchek och Gore. Ett rövargäng, ledda av den ondskefulla Kadar (en av hans män ser ut som Bane i The Dark Knight Rises) tillfångatar eller mördar glädjespridarna i sökandet efter en magisk rubin. Karavanens ledare Canary fängslas i Kadars harem och de båda bröderna uppfostras på varsitt håll till gladiatorer. Under en uppgjord fight inser bröderna att de båda är i livet och flyr från sitt fängelse. De slår sig samman med dem som undkom massakern med en enda tanke – att frita Canary och krossa ondskan en gång för alla.

”Nevertheless they remained rebellious and unbroken. And they grew until they were men. Not ordinary men – barbarians.”

The Barbarians såg jag för första gången för säkert femton år sedan, då under namnet The Barbarian Brothers. Om jag inte minns helt fel gick den på kanal 5, sent någon natt och i en tid då jag gillade extrem film mer än någonsin och letade land och rike runt efter någonting nytt blev jag överlycklig när jag insåg att Ruggero Deodato stod för regin. Jag spelade in den och såg den säkert fem gånger innan den föll i glömska efter det att jag gjorde mig av med sex svarta sopsäckar med vhs-kassetter. Ända sedan dess har jag varit sugen på att se den igen och i går damp den sprillans nya dvdn ner i brevinkastet. Jag och en polare, samma polare som satt och såg den tillsammans med mig i min första lägenhet, fördrev förmiddagen med The Barbarians.

Jag är inte ett stort fan av svärd och sandaler genren men The Barbarian har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det är en Globus/Golan produktion som floppade rejält. Filmen kostade i runda slängar fyra millioner dollar att spela in men på biograferna gick det rejält dåligt. Jag var beredd på att bli besviken när jag äntligen fick se filmen igen men tji fick jag, The Barbarians känns påkostad med coola kostymer och fräcka attiraljer. Elakingarna är jätteelaka vilket de visar genom att skratta diaboliskt och bete sig illa, de snälla är jättesnälla. Vi blir serverade en härlig blandning av magiker, monster och svingande svärd och filmens inledning är förvånansvärt brutal. Det är en töntig historia med tramsig dialog och överspel från alla inblandade, särskilt från Michael Berryman som fått det tuffa namnet Dirtmaster. Richard Lynch är perfekt som den ondskefulla Kadar och George Eastman dyker upp på en kort visit som vapenhandlaren som köpslår med de båda bröderna i en armbrytartävling och jag hade helt glömt bort att han var med i filmen. Peter och David Paul som spelar de barbariska bröderna är urusla skådisar som torrpussar och grymtar sig igenom historien medan de visar upp sina inoljade kroppar. De är lika pantade som de är muskulösa och fördriver speltiden med att bete sig som grottmänniskor och gnabbas sinsemellan. Det är otroligt underhållande! Brian De Palmas gamla vapendragare Pino Donaggio står för den överdramatiska musiken och den passar perfekt in tillsammans med filmens lättsamma ton. Deodato har alltid tillhört mina favoritregissörer från Italien sedan jag chockerades av hans Cannibal Holocaust och även fast The Barbarians inte tillhör hans bästa filmer är jag väldigt svag för den. The Barbarians är en fantastiskt underhållande Conanklon som inte bara har en utan två muskelberg i huvudrollen, vilket automatiskt blir twice the fun. De som ser The Barbarians för första gången idag tycker nog att filmen är skit men detta är toppraffel på högsta lägsta nivå. Även fast det inte är det bästa bidraget till genren är The Barbarians min favorit!

Lake Mungo (2008)

Under en picknick i december 2005 försvinner den sextonåriga Alice Palmer. Det blir ett stort pådrag där räddningsteam febrilt söker förgäves efter den försvunna tonåringen. Tre dagar senare hittas hennes drunknade kropp och kort därefter begravs flickan. Familjen påbörjar sin hantering av sorgen men tio dagar efter begravningen börjar familjen höra konstiga ljud från taket, utanför fönstren och från Alices rum. Modern lider av mardrömmar och smyger sig in i andra familjers hus för att komma bort från sitt eget liv och in i någon annans för en kort stund. Fadern begraver sig i arbete och sonen fokuserar på att fotografera. Plötsligt dyker dottern, eller vad de tror är dottern, upp på fotografier och filmupptagningar som anordnats i hemmet och familjen börjar tvivla på om det verkligen var deras dotter de begravde. Efter det att DNA-prov tagits från kvarlevorna får de inse att dottern faktiskt är borta men familjen kan inte acceptera den tragiska bortgången och gör sig allt mer mottagliga för bevis om att dottern kallar på dem från andra sidan.

”Alice kept secrets. She kept the fact she kept secrets a secret.”

När nya vågen av found footage/mockumentärer gjorde entré och den sjukt överskattade Paranormal Activity fick ta emot all uppmärksamhet, föll den australiensiska Lake Mungo i skymundan och överskuggades av mindre bra efterträdare. Lake Mungo är inte direkt en skräckfilm utan en film om sorg, en djup okontrollerbar sorg. Det är en mörk berättelse som vi får följa från incidenten, via väntan, via begravningen, via sorgearbetet och slutligen via sökandet efter sanningen. Lake Mungo överraskar hela tiden och sista halvan är riktigt bra och historien ändrar hela tiden tonläge utan att röra ihop det. Vi får ta del av vad som har skett via inspelade fragment och intervjuer med de inblandade och hela historien känns väldigt trovärdig, mycket tack vare de nedtonade personporträtten.

”Death takes everything eventually. It’s the meanest, dumbest machine there is, and it just keeps coming and it doesn’t care. There’s nothing else to know about it, really.”

Lake Mungo är en långsamt pyrande mardröm som aldrig riktigt flammar upp och blir till en spektakulär spökhistoria, som jag till en början trodde var just det som filmen skulle handla om. Visst, elementen finns där men det är ett drama som långsamt, mycket långsamt utvecklar sig till någonting som man inte ser på sin tv-skärm varje dag. Den otrygga stämningen som filmmässigt inte riktigt leder någonstans skildrar istället familjens lidande och då ser man på det hela på ett helt annat sätt. Filmens tagline ”In 2008 (fast vänta nu det var ju 2005), Alice Palmer died… Her nightmare didn’t” summerar det ganska bra, det är en familjs värsta mardröm och simplare än så kan man nog inte beskriva filmen. Lake Mungo är en melankolisk skapelse som ibland ekar lite Twin Peaks (och då menar jag inte det bara för att familjen bär samma efternamn som Laura) och det är mer en mockumentär än en renodlad found footage-film. Lake Mungo är regissören och manusförfattaren Joel Andersons enda film och det ska bli intressant att se vad han hittar på härnäst då Lake Mungo är riktigt bra. Lake Mungo är en speciell skapelse och inte en film för den stora massan, men om man har lite tålamod och inte har allt för höga förväntningar utvecklar den sig till en fascinerande historia som skiljer sig från det mesta genren har att erbjuda.

When the Lights Went Out (2012)

En familj på tre flyttar in i sitt nya radhus i Yorkshire nittonhundrasjuttiofyra. Föräldrarna som stått i bostadskö i flera år är överlyckliga men deras trettonåriga dotter Sally hatar stället. Sally har emellertid goda anledningar till att avsky sitt nya hem – det spökar där. Till en början är det småsaker som att möbler förflyttar sig, svajande lampor och kyliga vindar som viner genom huset men det urartar snart i våldsamma utbrott. Någonting är ute efter familjen Maynards dotter Sally.

”You don’t belive in that nonsense do you?”

When the Lights Went Out bygger på sanna händelser, om man väljer att tro på dem eller inte är upp till en själv. För spökjägare runtomkring i världen är fallet välkänt och anses som en av de våldsammaste hemsökelserna i brittisk historia. För er som vill läsa mer om fallet (efter ni har sett filmen såklart) gör det enklast genom att söka på The Black Monk of Pontefract. Sann historia eller inte, skit samma When the Lights Went Out är en brittisk pärla som säkert har gått många förbi. Familjen Maynard är intressanta och trovärdiga karaktärer, vanliga människor med hål i plånboken och drömmar om ett bättre liv. Till en början tar de för givet att deras dotters ovilja till sitt nya hem är orsaken bakom de konstiga händelserna men ganska snart förstår de att deras nya hus faktiskt är hemsökt. När de inser att de inte har råd att flytta därifrån, trots att de är vettskrämda, ringer de den lokala tidningen och anordnar guidade turer i huset för att dryga ut den sinande kassan. Allt känns väldigt trovärdigt och familjens desperata beteende verkar inte alls överdrivet eller ogrundat - familjen är fattig och inte ens spöken kan få dem att flytta därifrån.

When the Lights Went Out är mer ett övernaturligt drama än en skräckfilm. Filmen har ett djup som man inte är van vid i dagens spökfilmer och intressanta sidohistorier om familjens fritid och Sallys vänskap med den ensamma grannflickan Lucy är väldigt bra. Det är en händelserik historia som inte håller på sig men som samtidigt inte heller går till överstyr med pampig musik och spektakulära specialeffekter. De aggressiva spökerierna är inte blygsamma utan visar sig för varje person som sätter sin fot i huset. Specialeffekterna är sparsamma men otroligt effektiva och med undantag för det något hastiga och fula slutet är When the Lights Went Out en väldigt bra spökfilm. Filmen lyckas fånga sjuttiotalskänslan alldeles utmärkt med tidstypiska färger, möbler och kläder och hela filmen ser otroligt snygg ut. When the Lights Went Out är ett av de bättre bidragen till genren på väldigt länge och den är väl värd att kolla upp!

Maniac (1980)

Frank Zito är en sargad själ. Han plågas av moderns övergrepp under sin barndom vilka har skapat en minst sagt skev bild av kvinnan hos Frank. Brottandes mot sina demoner stryker han nattetid runt i New York och skalperar kvinnor. Därefter tar han med sina troféer hem för att pynta sitt enda sällskap, skyltdockor. När Frank träffar den vackra fotografen Anna blir han förälskad och allt verkar förändras till det bättre, eller?

” I know, but to me things change. People die. But in a picture or painting, they're yours forever.”

Nu när nyinspelningen av Maniac är på tapeten kändes det som rätt tillfälle att ännu en gång stifta bekantskap med den gravt traumatiserade mördaren Frank Zito. Jag tror bara att jag sett Maniac en eller två gånger tidigare och det är inte mycket jag kommer ihåg från filmen. Maniac är regissören William Lustigs första ”riktiga” film. Tidigare regisserade han de båda vuxenfilmerna The Violation of Claudia och Hot Honey under pseudonymen Billy Bagg. I huvudrollen ser vi Joe Spinell, som även står för filmens manus och han är fullkomligt lysande i sitt porträtt av seriemördaren Frank.

” I will never, ever, let them take you away from me. You're mine now forever. And, I'm so happy.”

Maniac målar upp en deprimerande och kaotisk nedåtspiral av en störd individ. Allt runtomkring honom är skitigt, grått och trist och Lustig lyckas fånga en mörk version av New Yorks gator, fyllda av förruttnelse och misär. Det finns inte en enda ljus punkt i filmen och det lilla hopp som inges när Frank träffar Anna (bondbruden Caroline Munro från The Spy Who Loved Me) är som bortblåst minuterna senare. Frank är en mördare, han kan inte stoppas med livet i behåll och det vet vi redan från början. Den otäcka musiken och den brutala affischen får filmen att framstå som en slasherfilm men det är mycket mer än så, det är en studie i totalt förfall. Maniac är en händelserik historia som blandar dramatik, skräck och thriller och knyter ihop elementen på ett utomordentligt sätt. Det är en ångestladdad djävulsfärd, en enkelbiljett till helvetet. Maniac är förbannat spännande och en otroligt våldsam och blodig historia och det är inte konstigt att den orsakade ramaskri när den släpptes lös på biograferna. Tom Savinis (som själv dyker upp och får skallen bortblåst i filmens bästa scen) specialeffekter är som vanligt superba och bland det bästa han har gjort under sin karriär. Under sekvensen i tunnelbanan när sjuksköterskan springer för sitt liv blir det ofrivilligt psykologiskt när den tomma perrongen under tågets framrusande visar väntande passagerare som egentligen inte ska vara där. Detta beror på att under många av de scener som spelades in hade filmskaparna inte tillåtelse att filma så allt var tvunget att ombesörjas i all hast. För personer som har ögonen med sig kan detta kanske upplevas som b men jag tycker enbart att det förhöjer paranoian och otäckkänslan. Jag har svårt att se hur Elijah Wood ska kunna axla Spinells roll men även fast det inte känns som att det behövs en nyinspelning av ett redan fulländat mästerverk ska det bli intressant att se slutresultatet. Maniac är en av de absolut bästa seriemördarfilmer som gjorts och det är synd att den tilltänkta uppföljaren Maniac 2: Mr. Robbie aldrig blev förverkligad då kortfilmen som spelades in är riktigt lovande.

Maniac Cop 2 (1990)

Den hederliga snuten Matt Cordell som förvandlades till mördarmaskinen Maniac Cop efter att hans kollegor satte dit honom för ett brott han inte begått och lät honom ruttna i fängelset är tillbaka, argare än någonsin. Han antogs ”död” efter att hans kropp genomborrats av ett järnrör och hans bil hamnade i plurret. Det är han ju såklart inte och historien är långt ifrån ett avslutat kapitel. Cordell är fast besluten om att en gång för alla avsluta det han påbörjat - att ta livet av alla de som ligger bakom hans död. Till sin hjälp tar Cordell stadens ökända seriemördare för att ännu en gång färga New Yorks gator röda.

”No! But it wasn’t me man, it was one of you.”

Larry Cohen står även denna gång som producent och för manus och William Lustig återvänder till regissörsstolen i den actionladdade uppföljaren till Maniac Cop. Bruce Campbell och Laurene Landon repriserar sina roller men det är inte många minuter som de är med innan Cordell avslutar deras karriärer. Denna gång får vi även klara oss utan Tom Atkins och Richard Roundtree men Robert Davi styr istället upp situationen och vi får se Charles Napier, Danny Trejo och Sam Raimi i små roller. Maniac Cop 2 är en klar förbättring och även fast en högre budget inte alltid behöver betyda en bättre film hjälper de extra tre miljonerna en hel del. Uppföljaren är rejält upptrappad när det kommer till explosioner, svettiga biljakter och våldsamma utbrott. Som tonåring älskade jag filmerna om Maniac Cop och jag såg trilogin fler gånger än jag kan räkna. För några år sedan såg jag om ettan men blev lite besviken och det är förmodligen därför det dröjde så länge innan jag återbesökte den andra delen.

”One bright day in the middle of the night, two dead boys got up to fight. Back to back they faced eachother, with their knives they shot eachother. Deaf policeman heard the noise and came and killed the two dead boys.”

Maniac Cop berättar en enkel men förbannat häftig berättelse. Grundhistorien är simpel. En hederlig polis vid namn Matt Cordell är på väg att sätta dit sina smutsiga kollegor. Det misslyckas och istället döms han själv för deras brott och slängs i fängelse. Där misshandlas han till döds av fångarna men återvänder från de döda, zombifierad och arg som ett bi har han förvandlats till Maniac Cop. Alla de som har varit inblandade i hans död ligger riktigt risigt till. I ettan inledde han sin hämnd men i tvåan eskalerar den rejält och det är ett mycket bättre driv i uppföljaren. Redan under filmens första minuter (som dock är tagna från ettan) drar historien igång med fullt blås och sedan är det jämna mellanrum mellan de actionladdade sekvenserna. Vi får vara med om en helt galen massaker på en polisstation (inte helt olik den i The Terminator) och en biljakt där en stackars tös försöker få kontroll över en framrusande bil samtidigt som hon sitter fastfängslad på utsidan. Maniac Cop 2 är en perfekt blandning mellan action och skräck och även fast det aldrig blir otäckt är det en fröjd att se den ostoppbara Cordell svinga sin sylvassa batong med ett enda motto – hjälpa de onda och stjälpa de goda. Det omaka paret Cordell och den Manson liknande seriemördaren är helt uppåt väggen och varenda scen de medverkar i tillsammans är värd upplevelsen i sig. Det är inte många hjärnceller som har använts för att sätta ihop manuset men det är sjukt underhållande och jag förstår varför jag som ung älskade den stenhårda karaktären Maniac Cop. Maniac Cop 2 är en b-film som levererar precis det man förväntar sig, till och med lite mer. Om du inte pallar se hela filmen kan du alltid spola fram till eftertexterna där trudelutten Maniac Cop Rap berättar hela historien på under tre minuter. Maniac Cop 2 är hjärndöd underhållning av bästa sort!

Martyrs (2008)

Lucie är en ung flicka som har genomlidit ett levande helvete i form av fruktansvärd psykisk och fysisk tortyr. Hon lyckas fly från fängelset som hållit henne inspärrad och omhändertas av myndigheterna som placerar henne på ett hem för utsatta barn och ungdomar. Där träffar hon Anna, vilken hon finner en syskonkärlek till och Anna är den enda som kommer Lucie riktigt nära. Femton år går och de båda flickorna som nu har vuxit sig till unga kvinnor anses redo för samhället igen. Det är de inte. Ärren sitter för djupt och Lucies liv kan inte fortsätta innan hon har fått hämnas på dem som gjort henne illa.

”Hon gjorde mig mer illa än förut.”

Det står lite varstans när man läser om Martyrs att det är en film du aldrig kommer att glömma och att det är en skapelse som du inte kommer att vilja se igen. Det är ingen negativ kritik men när Martyrs kom ut för fem år sedan var publiken inte riktigt redo för brutaliteten filmen levererade, trots att den nya vågen av fransk extremfilm redan var långt gången med moderna klassiker som Haute Tension och Inside. Detta stämmer inte alls in på mig. Jag kommer knappt ihåg vad Martyrs handlade om mer än grundhistorien och att jag tyckte den var väldigt bra. Efter att jag i dagarna såg regissörens The Tall Man för första gången blev jag otroligt sugen på att se Martyrs igen.

”Vad vill du? Lämna mig ifred! Jag dödade dem! Barnen också! Jag dödade barnen också!”

Hur mycket smärta kan en människa utstå? Det är inte svårt att förstå att det tog Pascal Laugier fyra år innan hans nästa film The Tall Man kom - Martyrs är en rejält arg urladdning. Fransk extremfilm i all ära men medan Haute Tension och Inside levererade våldsamma slasherfilmer ger Martyrs oss istället en psykologisk mardröm utan dess like. Det blir oundvikligt att inte jämföra Martyrs med Eli Roths båda Hostel filmer, vilka banade vägen för en ny våg av extrem film men det är lite fel då Martyrs är av en helt annan kaliber. Det är en sorglig och grym historia där man inte hurrar när tortyren sätter igång utan man känner istället för karaktärerna. Mylène Jampanoï och Morjana Alaoui som spelar Lucie och Anna är otroligt övertygande i sina roller där de totalt utlämnar sig själva för publiken. Martyrs börjar som sina franska kollegor men halvvägs in i filmen händer någonting som förvandlar den till mer än bara underhållningsvåld. Den får tittaren att fundera över våldets meningslöshet (även fast Martyrs frossar i det) och om de bakomliggande orsakerna till människans ondskefulla agerande. Kanske är det bara ett trick från regissörens sida att få oss att tro att Martyrs ska symbolisera någonting djupare och större men det är egentligen strunt samma. Om hans enda önskan var att chockera publiken så har han lyckats alldeles utmärkt.

Filmen kan delas in i två akter och precis som i The Tall Man vet regissören hur man ska göra publiken osäker om vad som kommer att ske. Det fruktansvärda barndomstraumat som eskalerar i ett raserifyllt blodbad riktat mot både Lucie själv och andra är otroligt skickligt iscensatt och symboliken regissören använder sig av i form av en skräckinjagande mardrömsfigur är ett smart drag. Så mycket smärta som de unga kvinnorna får utstå på både in- och utsidan tror jag aldrig att jag har bevittnat tidigare. Martyrs är ett kolsvart mästerverk som verkligen inte är för alla men känner man att man orkar är det en makalös upplevelse och det spelar ingen roll om det är första eller andra gången man ser den - Martyrs har samma slagkraft, då som nu.

The Tall Man (2012)

Den lilla staden Cold Rock i Washington har ett mörkt förflutet. Någon som invånarna har gett namnet The Tall Man rövar bort barnen i trakten. Stadens goda samarit, sjuksköterskan Julie hjälper medborgarna så gott hon kan på sin klinik. Hon har tagit över efter sin avlidne make som agerade läkare för invånarna. En natt vaknar Julie och finner sin barnflicka misshandlad och bakbunden och i nästa stund ser hon en mörk gestalt som försvinner iväg med hennes son David.

”Something had come to Cold Rock that was taking the children. Something so menacing, so terrifying that the people finally gave it a name.”

Den franska regissören Pascal Laugier gjorde för fem år sedan det brutala mästerverket Martyrs och det är svårt att se hur han någonsin ska kunna toppa den. Laugier fick efter Martyrs, precis som många andra intressanta europeiska filmskapare, åka till Amerika (fast i detta fall Kanada) för att pröva lyckan. Han står själv för manus och regi och även fast The Tall Man är långt ifrån Martyrs bär hans nya film ändå vissa likheter. Det är fel att förvänta sig en lika brutal och grafisk historia och gör man det blir man garanterat besviken. The Tall Man är en väldigt fascinerande historia som innehåller tillräckligt många oväntade vändningar för att hålla filmtittaren intresserad. Filmen börjar som en skräckfilm, fortsätter som thriller för att avslutas som drama. Den blandar en vuxen ond saga med hård samhällskritik och resultatet blir i det stora hela otroligt bra och Jessica Biel har aldrig varit bättre.

”The system is broken, nothing works.”

Jag hade inga som helst förväntningar när jag satte mig ner för att se The Tall Man och jag hade inte läst någonting om filmen i förväg och det är ett klokt råd till alla er som planerar att se den. Det är en smart och tänkvärd historia som kräver lite koncentration och ett öppet sinne. The Tall Man är en svår film att skriva om och ännu svårare att gå in djupare på utan att förstöra upplevelsen. Jag skulle kunna diskutera och analysera en lång stund kring filmen men i en recension för folk som inte har sett den är fel forum. Du gör allra bäst i att se den tillsammans med någon som uppskattar lite annorlunda film och avsluta upplevelsen med en pratstund. Så kände i alla fall jag efter att filmen tog slut. The Tall Man är inte felfri och blir lite väl övertydlig i sitt budskap under de sista minuterna men bortser man från detta är den väldigt bra. Om du tänker utanför boxen och inte förväntar dig en ny Martyrs har du hundra (för det mesta) fantastiska och annorlunda minuter framför dig.

Vacancy 2: The First Cut (2008)

2007 stängdes motellet Pinewood och det hittades över tvåhundra videofilmade mord, det tidigaste daterat till 2004. Nu är det dags att få ta del av vad som hände de första olyckskorparna som checkade in…

Gordon och Reece tjänar lite extra pengar genom att filma deras kunder på Meadow View Inn under sexakter och säljer sedan kassetterna till snuskhumrar. En kväll ser de en av deras gäster kallblodigt mörda en kvinna på ett av rummen. Istället för att ange mannen till polisen inleder de ett samarbete. I utbyte mot att Gordon och Reece inte ringer snuten ger de mördaren istället chansen att göra det han gillar mest – ta livet av oskyldiga människor och spela in det på film.

”Nobody buys porn anymore. But killing, killing is different you know. Watching somebody die. I mean, that’s rare. It’s valuable.”

Jag såg om den underhållande Vacancy förra veckan och blev genast sugen på att se uppföljaren igen. De få minnen jag har från filmen är inte särskilt bra men av en ren principsak kände jag mig tvungen att åter en gång checka in på dödsmotellet. De senaste tre veckorna har jag spenderat söndagsförmiddagarna på loppmarknader och det har resulterat i runt fyrtio nya filmköp, alla till priset av mellan fem och tio kronor. När det är så billigt kan man unna sig en och annan sunkig uppföljare. Vacancy 2: The First Cut, är just en sådan.

”If you need anything, just scream.”

Vacancy 2 är en prequel som berättar historien om vad som ledde till händelserna i ettan. Inledningen är ganska bra men sen blir det genast mycket sämre. Det är samma visa en gång till fast denna gång har historien fått mer utrymme utanför motellrummet och det blir mest en massa springande i skogar och knackande på religiösa grannars dörrar. En av föregångarens styrkor var att den utspelade sig i ett mindre utrymme och den klaustrofobiska känslan den gav. Den sköna läbbiga stämningen är som bortblåst i uppföljaren och hela skapelsen känns som en tv-produktion. Det händer absolut ingenting av intresse i Vacancy 2 och det blir varken spännande eller våldsamt. Med tanke på att karaktärernas huvuduppgift är att filma mord som de sedan ska sälja vidare så sköter de sig uruselt. Inte ett enda uppfinningsrikt våldsdåd levereras under filmens korta speltid och i slutändan känner jag mig mest uttråkad. Skådespelarna är inte i närheten lika bra som de i den förra filmen och det nya olycksdrabbade paret vi blir introducerade för är inget att hurra för. Dessutom har manusförfattaren (vilken är den samma som i ettan) valt att ta med ett tredje hjul till kärleksparet och denne sabbar varenda scen han är med i. Vacancy 2 är en helt meningslös uppföljare som görs bäst i att falla helt i glömska.

Noroi: The Curse (2005)

Masafumi Kobayashi är en av de ledande utredarna av övernaturliga företeelser i Japan. Han har skrivit lika många böcker som han har spelat in dokumentärfilmer på temat. Hans dokumentärfilm The Curse blev hans sista. Kort efter att dokumentären blev färdig brann Kobayashis hus ner till grunden. Fruns kvarlevor hittades dagen efter men Kobayashi är och förblev försvunnen. Vi får nu ta del av det inspelade materialet…

”Watch out for the pigeons.”

 Jag blev rätt mätt på den japanska skräckfilmen efter att Ringu och Ju-on skrämt skiten ur mig. Efter det kändes det mesta som landet presterade inom genren blasé och svarthåriga töser och vitmålade ungar var inte särskilt skrämmande längre. Då är det lätt att missa guldkorn som inte riktigt når fram till den stora massan, som Noroi: The Curse.

”I guess it’s too late for all of us.”

Noroi är den första japanska found footage film jag sett, ska jag vara ärlig vet jag inte ens om det finns flera. Efter lite sökande ser jag dock att samma regissör återvände till genren fem år senare med en film vid namn Shirome, en helt klart intressant titel jag måste kolla upp. Asiatiska skräckfilmer har en tendens att vara något röriga och jag tycker ofta att det är svårt att hänga med i historieberättandet och att hålla isär alla karaktärerna. Så är inte fallet med Noroi. Den är rakt berättad och inte det minsta rörig, dessutom har alla karaktärer säregna drag som gör att de sticker ut och alla övertygar i sina roller. För att vara en found footage eller mockumentär har den för en gång skull inga irriterande karaktärer. Det är vuxna i huvudrollerna och vi slipper dras med irriterande nonsensdialog och överdramatiska utspel från dumma blondiner eller störiga pojkslynglar, vilket känns otroligt befriande. Även fast vi vet att det som utspelar sig inte händer på riktigt känns det förvånansvärt trovärdigt och jag drogs sakta men säkert in i mardrömmen. Japanska folksägner och vidskepelse är ett ämne jag är totalt okunnig i men fy fan för att vara barn och få dem berättade för sig. Här får vi historien om demonen Kagutaba förtäljd och som vanligt är det en otrevlig historia som jag skulle ha väntat tills mina barn blivit tonåringar innan jag förde skrönan vidare.

Noroi är inte ”hoppa till läskig” utan den bygger istället upp ett krypande obehag som växer sig större för varje minut. Förutom Kobayashis eget material blandas det med utdrag från talkshows, nyhetsinslag och gamla filmade 16mm sekvenser och de lösa trådarna knyts åt på ett förbannat imponerande vis. Många kommer säkert att uppleva Noroi som långtråkig och händelselös men detta är långt mycket bättre än någonting som genren har erbjudit på väldigt länge. Jag kan inte direkt säga att jag kallsvettades och bet frenetiskt på mina naglar men känslan av ovissheten om vad som komma skulle, även fast vi redan från början vet att det kommer att sluta illa, höll mig konstant uppmärksam och illa till mods. Den otäcka och sparsamma musiken är klockren och jag känner inte att jag saknade våldsamma och blodiga utbrott, Noroi klarar sig galant på ren skär atmosfär. Noroi stannar kvar i huvudet efteråt och det är en av de mest unika och bästa filmupplevelser (tillsammans med The Lords of Salem) som jag har haft på väldigt länge. Det är definitivt inte en film för alla men för er som har tålamod och gillar långsamt krypande obehag gör bäst i att köpa filmen så snart som möjligt. Noroi är riktigt bra! Jag hittade den för fyrtio spänn på wowhd och jag behöver väl knappast tillägga att den var värd varenda krona.